Det är egentligen makabert att Jesus själv lät döpa sig av Johannes Döparen. Döparen tyckte själv att det tog emot rejält att vara den som döpte Jesus. Men Jesus, Guds Son, helt utan nederlag, helt utan brist, lät sig döpas till oss och sitt uppdrag.
När vi blir döpta döps vi till Honom och Hans kropp. Vi blir iklädda Kristus som Paulus skriver i Galaterbrevet. Det finns mycket att säga om dopet, framförallt vill jag säga att man ska låta döpa sig. Det ligger faktiskt något uppgivet i det uttryckssättet, det ligger något av resignation i det. Det är som att dopkandidaten viskande ber: "Inte jag utan du, Kristus. Inte mina uppfattningar utan din uppståndelse". Och jag tror att det är riktigt och viktigt att det är så. När man döps lämnar man sitt liv i Jesu' händer. Det är vad som händer. Man släpper "självfrälsandet" och lämnar sitt liv i de starka eviga armarna som är Guds. Därför finns ingen plats för egen hopsnickrad religiositet i dopbassängen. I dopet finns bara plats för nåd mottagen i tro. Det är så många som berättat om förvandlingen av livet som dopet inneburit.
Sen finns det en liten detalj som inte är oviktig när det gäller dop. Det handlar om att man faktiskt inte kan döpa sig själv. Man döper inte sig själv i duschen, man blir döpt av någon i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Ett nytestamentligt dop innefattar minst en människa utöver den som döps. Vi döper i vatten, det finns alltid ett vi i dopet. Det är en gemenskaps- och församlingstanke i detta som manifesteras i den fest som dopet är.
Låt alla döpa er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar