Här följer en text om texter, något av en metatext helt enkelt.

Nu under några veckor har jag inte publicerat predikningar, trots att jag har varit inbjuden att predika i kyrkor i Smedjebacken och i Ljusdal, så det finns några texter liggande. Den här texten skrivs i buss på väg till Årjäng där det blir dags för ytterligare några predikningar, får se om jag publicerar morgondagens predikan eller inte. Den kommer att handla bland annat om frälsning och förlåtelse, om det är samma sak eller om det finns skillnader mellan de två storheterna?

I stället för att publicera texter har jag försökt att lära mig att skriva! Västmanlands författarsällskap har ordnat en skrivarkurs med huvudämnet “Gestaltning för litterärt djup”. Inspirerande har det varit och jag har fått pröva ett helt annat sätt att skriva än vad jag vanligtvis ägnar mig åt. Nu har det handlat mer om att skapa miljöer, beskriva utan att berätta, ja helt enkelt ge mer djup åt texter genom det man benämner gestaltning. Vidare har jag ägnat mig åt ett manuskript som börjar bli klart och ett annat som bara är i sin början. Men det ska sägas, mitt mående går upp och ned, och det gör att jag skriver mindre periodvis.

Idag kan man ändå skriva och publicera med snabbhet och lätthet. Genom digitala möjligheter kan många fler dela sina nedskrivna tankar för fler än bara den egna mappen. Det går att prompta fram texter med hjälp av AI, jag märker att pastorer och samfund gör det. För egen del använder jag AI till att ge förslag på förbättringar av texten, ber AI recensera och föreslå förbättringar som man kan ta till sig om man vill. Jag ser inget större värde i att publicera texter som egentligen är en frampromptad sammanfattning av andras texter och en digital kompott. Men AI kan vara en positiv redaktör och hjälp men jag tycker att man ska avstå från att prompta fram texter men det är ju upp till var och en. En sak märker man i varje fall och det är att gammelmedia tappar mer och mer av sitt inflytande, men har fortfarande stor räckvidd och därigenom fortsatt viss påverkan.

Kristna skribenter är ju i gott sällskap med Paulus och Johannes och i någon mån med Petrus. Men Jesus? Inget annat än skrift i sand från hans sida och det var när äktenskapsbryterskan skulle stenas. Men den som själv är ordet lär inte skriva det, det får vi andra försöka göra.

Vi fick Bibeln, den goda gudomliga boken, genom en månghundraårig process, med bidrag från 40-50 skrivande personer. Så skrivande är förstås något som bidragit mycket till tro och liv.

Nu finns det en trend där man ofta anser att det är bättre om det är tyst. Och visst, det gör ont att bli felaktigt omskriven. Jag blev förtalad så sent som i början av denna vecka av en tidning som senare ändrade sig men skadan var ju redan skedd. För min del har jag fått vänja mig vid lögner och falska påhopp, i en sådan situation hur ska man då göra med sitt eget skrivande?

Om du som läser detta skriver eller funderar på att skriva vill jag uppmuntra dig att göra det. Låt ingen tysta dig, var öppen för synpunkter och gör korrigeringar när det blir fel men låt ingen tysta dig. Texter kan fascinera och förarga. De kan bygga upp och riva ned. För orden som skrivs ner har betydelse. Ord skapar och ord förmedlar. Kristus är Ordet.

Nästa lördag, 14 november, har vi en samtalskväll i Årjäng jag ser fram emot och den kommer att handla om texter från ett av Värmlands och Sveriges mest älskade författarskap. Det blir en kväll om Göran Tunström tillsammans med hans brorson, den politiske chefredaktören Martin Tunström. Tunström ägnade mycket tid åt andlighet i sina texter och ändå ville han inte låta sig begränsas av en snäv kyrka och kristendom.

Skriv för att leva, skriv för att överleva. Långt eller kort, rätt eller fel enligt skrivregler, utvecklas och ta lärdom men skriv! Skriv för att dela, skriv för att delta, skriv för att själv processa. Våndan och frustrationen finns där men också friheten. Så mycket är video nu, och ljudboksläsandet tar över det vanliga läsandet, mycket fortsätter att förändras. Men skrivandet behövs som det mer resonerande, förankrande och också upprörande det kan vara. En del av din egen frihet ligger i din förmåga att själv kunna uttrycka dig.

Läs för att vägledas men läs inte för att passiviseras och framförallt inte för att tystas. Läs det som väcker något i dig.

Följ din hunger och din törst till orden som är, till orden som bär.

/Daniel

Den här texten har uppstått när jag betraktar debatter och utveckling inom frikyrkan idag, detta utifrån de erfarenheter jag själv bär med mig. Det är inte en text som syftar till att diskutera hbtq, utan det är en text om sexualitet och offentlighet.

Nuläget

Veckan som gick bar kraftfulla ord mot kristen homofobi och vad man anser vara hårda domar grundade i en viss bibelsyn och förkunnelse inom frikyrkan, inte minst i pingströrelsen. Thomas och Andreas Wijk har med sin nyutkomna bok Pappa eller pastor gjort något som sällan sker: de har talat öppet om vad det kostar att bryta mot en religiös kultur där vissa gränser får bestämma vem som hör hemma. Enligt uppgift är jag den ende pingstpastor av många som citeras, som också namnges.

Professor Joel Halldorf har sedan i stort sett ensam satt agendan med sitt driv och engagemang. För mig är det dock oklart hur hans engagemang tar sig vidare från egna utspel. De mötesplatser han är med och arrangerar har inte haft särskilt fokus på hbtq-frågor om ens något.

Det är förvånansvärt tyst från samfundsledningar och pastorer.

Det finns förstås enstaka texter och kommentarer om skapelseordning och antikens grekiska. Det saknas dock ett verkligt offentligt samtal, trots den offentlighet Wijks bok och frågorna om homosexualitet också tidigare inneburit. Tystnaden kan förstås vara feghet eller osäkerhet på sitt eget samfund, men kanske också vilsenhet, lojalitetskonflikt eller rädsla att säga fel. Kanske är tystnaden pastoralt motiverad, man vill inte såra. Rädsla för medier, för medlemmars och även pastorers olika syn, för förlorat statsbidrag, för att hamna på fel sida. Och ett skäl kan såklart vara att man bytt åsikt men vet inte när man ska gå ut med detta. Inget av detta är bra för en sund process. Kanske är hösten 2026 den stund då pingströrelsen och frikyrkorörelsen i stort förändrar sin hållning, men låter förändringen ske utan beslut, utan process och utan samtal. Samtidigt ökar antalet konferenser arrangerade av olika grupper vid sidan av samfunden och församlingarna kraftigt, sett från sidan bär de säkerligen stor glädje och även välsignelse till deltagarna men frågan är om de ändå blir mera polariserande än förenande i förlängningen. Domartiden verkar vara här: “Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” (Domarboken 21:25).

Tystnaden kan då bli en strategi, eller i varje fall en taktik i brist på annat. “Homofrågan” löser sig självt, tror man, genom att ingen säger något från samfund och församlingar. Det innebär då en bejakande riktning vad gäller samkönade relationer. Och debatter förs av narrativ från individer och familjer och ställs emot radikala predikanter och konferenser. Den breda mitten säger ingenting.

Reflektion angående offentlig debatt om sexualitet

Det går att förstå tveksamheten och känsligheten men det är ändå svårt att se det som pastoral omsorg oavsett syn på sexualitet. Jag ser det mer som rädsla för att stå på det omgivningarna, även interna sådana, anger som fel sida.

Mina erfarenheter har lärt mig något om hur sådana debatter fungerar. De sköljer inte över alla på samma sätt. De sköljer över dem beroende på var man står när vinden vänder. “Kristen” media, särskilt Dagen, frågade mig gång efter gång om hbtq-frågor, men det verkar som att det gällde mig och inte andra med samma uppgift. I nuläget är man själva knäpptysta på ledarplats men ger utrymme för positiva bejakande artiklar på nyhetssidor, kultur och i podd. Tidningen Dagen berömmer sig av sina principer, det är dock oklart vilka dessa principer är. Frågorna var aktuella då jag hade ansvar, därför initierades enkäter och teologiskt skrivande i dessa frågor, dessutom var det oftast Q&A vid ledardagar och inlämnade frågor till predikningar har jag sysslat med i många år, och där har dessa frågor i stort sett alltid kommit upp. Det var också intressant att läsa queerteori vid Lunds universitet för att sätta sig in i den nutida teologiska utvecklingen. Min tanke var att med bevarade råmärken ändå kunna hitta ett sätt att föra dialog och respektera människor i insikten om att ingen av oss alltid klarar att leva upp till alla råmärken. Råmärken ska ligga där de ligger, inte kastas mot varandra. Eller en annan bild: Bibeln ger oss stjärnor som lyser i natten och ger oss vägledning att navigera efter, men vi sitter inte bland stjärnorna och styr dem som spotlights mot andra, vi är mitt i vågskvalpet och försöker alla hitta hem.

Egen erfarenhet

Sedan kom min kris 2023 och då såg jag två saker extremt tydligt inom området sexualitet:

• Om man bekänner synder, riskerar man gatlopp. Det är min erfarenhet. Bekännelse ska leda till förlåtelse enligt vår tro, men förlåtelse och försiktighet är inte särskilt bra för den som vill bevara kontrollen och hålla någon nere och borta. Det fanns betydligt fler pastorer som var snabba och villiga att uttala sig om mig än som agerar nu angående hbtq.

• Om man är fylld av anklagan mot någon annan, skyller ifrån sig eget ansvar, skapar ett osant och förnedrande narrativ, kan man bli försvarad av sitt sammanhang. Särskilt om det tjänar maktintressen.

Dessa två iakttagelser väcker frågan om det verkligen är evangelium, detta provocerande budskap och innehåll vi sysslar med när debatter och kriser slår till. Avhumanisering, stigmatisering och uteslutning är min erfarenhet.

Hur processas teologi i en medial samtid?

Tillbaka till nuets debatt: Om man vill ifrågasätta och omdefiniera vad som bör kallas synd, alltså förändra teologin, möts man nu oftast av tystnad. Inte för att frågan är oviktig, utan för att ingen vill riskera att stå fel när opinionen vänder. Då börjar rättigheter, positioner och rädslor äta upp, inte tidigare läropunkter i första hand, men själva kärnan, evangeliet. Kyrkan börjar tala som en institution som vill skydda sig själv, snarare än som en herde som söker det förlorade och därför värnar såväl människa som evangelium. Men vad säger evangeliet om en sådan syn?

Jag vill reflektera vidare över situationen med hjälp av två evangeliska perspektiv, från bergspredikan och från en välkänd liknelse, båda givna av Jesus.

Vad kan vi lära av Jesus angående offentlighet?

Jesus säger i bergspredikan:

“Om någon vill dra dig inför rätta för att få din tunika, så ge också bort manteln.” Matteusevangeliet 5:40.

Bakom orden ligger en gammaltestamentlig lag. Manteln kunde tas som pant för en skuld, men den skulle lämnas tillbaka före solnedgången. Den var ofta den fattiges enda täcke mot natten. Skulden skulle saneras snabbt så att den fattige kunde överleva.

“Tar du din nästas mantel som pant, skall du lämna tillbaka den före solnedgången, eftersom den är det enda täcke han har. Vad skall han annars svepa om sig när han sover? Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig.”

Andra Moseboken 22:26-27

Det kan låta som att Jesus uppmanar till att låta sig förnedras genom att ge både tunika och mantel, att betala mer än vad skulden egentligen var. Men kanske vänder Jesus på bilden: den som ställs naken avslöjar, i sin sårbarhet, den andres verkliga maktanspråk. Fokus går över till dem som skyndat sig att torgföra svaghet. Man har mätt upp med ett mått man själv sedan måste tåla att bli bedömd med vilket man ofta gör allt för att slippa.

Så jag uppfattar att Jesus vänder på bilden med den gammaltestamentliga lagen som bakgrund. Om någon vill ta ifrån dig din tunika, ge också manteln. Om någon vill stjäla det som är dig närmast, din kallelse eller ditt hjärta, låt det också få märkas i det synliga. Helt enkelt, låt dig stå där naken. Låt den verkliga agendan bli synliggjord. Bryt den verkliga tystnadskulturen. Låt den andra parten hålla allt i sina händer och låt människor få undra vem som bär ansvaret? Och den verkliga skammen?

Den som står naken och förnedrad i sin skuld eller den som har tvingat fram situationen? Den som anklagas eller den som anklagar?

Jag tror att vi ofta har misstolkat vad det innebär att vända andra kinden till eller att ge sin mantel. Det handlar inte om att det skulle vara rätt att fortsätta ta emot slag eller bli av med all sin egendom, det handlar om ett motstånd som tvingar ut den som angriper till att visa sin verkliga agenda av makt och kontroll. Det är alltså inte en motattack men det är en hållning. Det är verklig resiliens.

Det andra exemplet hämtar jag i Lukasevangeliets femtonde kapitel, där finns liknelserna om det förlorade myntet, den förlorade sonen och det förlorade fåret. Herden lämnar de nittionio och går ut för att söka det hundrade. Det är en bild av Gud, som inte räknar in förluster, som inte “cuts his losses”, utan söker den ensamma, ger inte upp oavsett vad. Myntet, sonen och fåret återfinns. Kristna ledare är förstås inte den gode herden, ändå ligger herdeskap som ett primärt ledaransvar över församlingen med Kristus som föredöme.

För att sammanfatta: Jesus ger alltså råd hur man ska agera om man har förlorat något och han ger en vision om hur det förlorade ska återfinnas.

Var finns herdarna?

Denna vecka har jag funderat mycket över offentliga processer om synd, om skuld och kristna ledares roll i detta. När man som jag offentligt förnedrats och har löpt gatlopp eller när man går ut offentligt med förändrad teologi. Vad händer då om kulturen är så anfrätt av maktspel att det är herdarna, som ju också någonstans själva är får, är en del av dem som är de förlorade?

Vad händer om de ärliga herdarna har försvunnit, ställts nakna, skuldstämplats, tystats ner, canslats på grund av svaghet som ingen vill förlåta och därmed absorbera? Eller de herdar som tystnat av taktik eller egen rädsla för att förlora position och inflytande och därför inte bryr sig om människor går evigt förlorade, som ju måste vara den ultimata herdeomsorgen? Och samtidigt gör allt för att dölja egen svaghet. Försvinner då de ärliga herdarna medan de lejda och förljugna blir kvar? Det är ju i så fall en dubbel förlust.

När en herde luktar får är det inte bara ett gott tecken på att ledare finns mitt i hjorden, i församlingen är det också en verklighetens påminnelse om att herden själv är ett får.

Vad händer när kyrkan inte längre går ut för att söka den förlorade, utan stannar kvar för att dra nytta av de nittionio som finns kvar, och kanske egentligen mest tänker på sig själv och sin egen position, driven av en kvalmig mix av rädsla och bekvämlighet?

Vad händer med en gemenskaps inre om evangeliets ärende till försoning inte längre är varken dess kultur eller ärende? Då är det inte bara fåret som är förlorat. Då är också herden det.

Liv står på spel. Det lyfts nu och då exempel hur människor med homosexuell läggning och som funnits inom frikyrkan avslutat sina egna liv. Det har också skett självmord när pressen varit enorm på att kvarstå i äktenskap, i stället för att få skilja sig. Att inte våga komma ut som gay och i stället begå självmord, kanske som singel eller avsluta sitt liv av andra skäl inom äktenskap, har skett också i kyrkor, också i pastorsfamiljer. Herdarna och deras familjer är också människor. Ibland gör det ont, så oerhört ont. Inte minst i en teologiskt konservativ miljö borde det väcka till rannsakan. Det är tragiskt att sexualiteten tillåtits vara så stigmatiserande och åtskiljande. Det är ju inget nytt under solen att vi människor också är kropp. Men ofta är det också komplicerat teologiskt och även ideologiskt föränderligt förutom det rent mänskliga. Som exempel, idag har queerteorin fört diskussionen dit att det som tidigare var kön som något biologiskt statiskt och genus som något socialt påverkbart har utvecklats till i stort sett det motsatta, där genus är det som ses statiskt och könet något som kan förändras. Min poäng här är att oavsett läggning eller händelser och opinion är sexualmoralens hantering och bearbetning av så livskänslig art att det borde omges av den största omsorg och försiktighet och inte göras till enögda vapen i debatter och maktkamper. Det kristna gensvaret måste vara ett annat än enbart teoretiskt eller distanserande, eller för den delen tafatt tystnad. Var finns herdeskapet?

Avslutning

Jag hoppas att många läser Andreas och Thomas Wijks berättelse men även lyssnar till den berättelse som exempelvis Tomas Kaya bär. Och jag hoppas att uttolkningen och uppföljningen kommer att skötas av fler än Joel Halldorf.

Det man samlat kan benämna som det andliga ledarskapet framstår som tyst eller i några undantagsfall närmast skrikande. Trycket på pastorer att inget säga verkar öka, att åka på tyst retreat verkar vara den föreslagna trenden.

Splittringen är djup. Behovet av ett tydligt och samtidigt äkta offentligt herdeskap som också luktar får av egen mänsklighet är skriande.

Kanske är det när vi, som i mitt fall, inte klarar att leva upp till våra egna ideal som vår verkliga mänsklighet kan innebära en gemensam väg till ett större beroende av Kristus.

Det totala behovet vi alla bär kvarstår, behovet av syndernas förlåtelse. Om synden helt avskaffas behövs heller inget evangelium, allt är då egen terapi och dom över andra. Heder istället för herde. Kanske vi alla hade mått bättre av att söka att leva i frid med varandra istället för tillmätanden.

Och kanske är den herde som aldrig bekänner synder den verkligt förlorade.

/Daniel

Här följer några uppslag till möjliga områden att utgå från i en teologisk och pastoral process angående människans sexualitet. Detta för att försöka fånga in något av frågans komplexitet och ändå bearbeta den i respekt för det gudomliga och det mänskliga:

I himlen är det inte så

• Vad är sexualitet utifrån en övergripande biblisk läsning? Utifrån aktuell teoribildning? Vad händer vid en jämförelse med nutidens teorier för den som vill ge Bibeln auktoritet över liv och lära?

• Vad är en människa? Vad innebär skapelseorden avbild och like; den hon är och den hon kan bli?

• Vad innebär sexualiteten för människosynen och vad gäller dess roll, form och innehåll i skapelsen och i nuet?

• Vad i sexualiteten och syndafallet sammanfaller och vad har inte med vartannat att göra?

• Vad är områden och frågor teologin inte rår på när det gäller människokroppen och sexualitet och man därmed bör avstå? Vilka avgränsningar för processen bör göras?

• Hur sker undervisning och själavård i harmoni? Vilken korrelation ska tillmätas bibelsynsfrågor i relation till undervisning och själavård?

• Vilket är evangeliets ärende angående sexualitet?

• Vilket ljus har Anden gett oss för att förstå och tillämpa Bibelns budskap och vad får vi låta vara därhän i ödmjukhet snarare än i avvisande och vad kan helt avvisas utan att avvisa människor?

• Hur hjälper Anden oss att leva tillsammans i försoning och upprättelse, också när något svårt sker eller då vi har olika syn? Vad säger Anden idag?

• På samma sätt som skapelsen bör ges fokus bör också eskatologin ges utrymme. Vad innebär det när Jesus säger “I himlen är det inte så”? (Detta med tanke på kvinnan som varit gift med sju bröder). Hur kan synen på sexualitet aktualiseras och ändå avdramatiseras med tanke på att den verkar överspelad i sin nuvarande form i evigheten?

Kanske är den framkomliga vägen att börja i framtiden och så arbeta sig bakåt till ursprunget? Pingstkarismatisk kristendom, när den kan hållas fri från andra strömningar som begränsar den, har alltid betonat vad man blir frälst till mer än från och alltid sett på människa, församling och samhälle i ljuset av framtiden. Kanske dags att kasta av sig råevangelikalism och fundamentalism men även progressiv kristendom till förmån för den källa man är född vid sedan pingstdagen och Apostlagärningarna? Och att jobba med framtid i stället för fördömelse som vägledande kod.

I det framåtriktade hoppfulla finns störst möjlighet att upptäcka det ursprungliga syftet för varje människa. Människan, som är Guds avbild och kallas att med Guds hjälp bli honom lik.

Det här är en av de evangelietexter där det inte faller sig helt naturligt att avsluta bibelläsningen med ett kraftfullt amen som betyder låt det ske. Det vill sig inte riktigt.

Född i Betlehem, uppvuxen i Nasaret, bosatt i Kapernaum, det är Herrens jordiska bostadsorter. Och nu är han tillbaka i Nasaret, i synagogan. De häpnade där i hembyn över hans vishet och kraftgärningar, de kände ju igen honom och inte bara honom, utan hela familjen. Josef, snickaren, visste de ju väl om. Vi vet inte mycket om honom, vi vet inte om han var en duktig snickare eller kanske han var en sån som nöjde sig om bubblan höll sig mellan strecken på vattenpasset. Och så hans bröder och systrar.

Nej, det vanliga över Jesus familj och hans egen uppväxt i den gjorde att folket tog anstöt. De ville icke acceptera det heliga eller gudomliga med honom.

Det där känner vi nog ganska väl till. Kanske är det svårast för dem som sett oss i våra mest vardagliga situationer, där livets tråknad bildat bakgrund till ytterst mediokra mänskliga insatser. Skulle då plötsligt grabben i grannhuset vara sänd av Gud? Kan han bära en kallelse?

Anstöt. Förakt. Avslagen begäran. Ingen täckning på ditt lokala konto, Jesus. Denna ärliga beskrivning skapar gensvar hos mig, inget förskönas. Inte ens herrars herre och kungars kung togs emot. Alla vi som har erfarenhet av utsatthet, utstötning, uteslutning, mobbning och förakt, har också här en som vet vad det innebär att stå på fel sida. Jesus har erfarenhet att människor störde sig på honom. Tänk!

Händelsen kommer direkt efter ett tal med flera liknelser, Matteusevangeliet 13. Det är surdegar, senapskorn, ogräs, fisknät, sådd och skörd. Det ger mig stor tacksamhet att Herrens mest använda pedagogik är just liknelser. Inte en lista att klara av, heller inte obegripliga djupheter. Nej, vardagliga berättelser som bär andliga sanningar. Men just i synagogan undervisade han, säkerligen utifrån den givna texten.

Folket i Nasaret kände som sagt hans familj. “Är det inte snickarens son?” Och vi vet ju vad hans mor och bröder heter. Och systrar fanns också. Nu är detta förstås en omdebatterad text, inte alla kristna sammanhang erkänner att Jesus hade jordiska syskon. Olika kyrkor läser Jesu syskon på olika sätt. Jag vill inte lösa den frågan här, utan fastna i något den pekar mot: att heligheten inte kräver att vi förnekar våra vanliga, bristfälliga familjeband. Jag vill tro på helighetens närvaro mitt i den alldeles vanliga och långt ifrån perfekta familjen och församlingen. Där ingen frånsägs sitt syskonskap för att andra ska framstå heliga.

Grekiskans adelfos, bror, används bredare i nya bibelöversättningen NT2026, där får det heta bröder och systrar på svenska. En del kyrkor menar med stöd av ett sådant användande av ordet bror att de som nämns här exempelvis kan ha varit hans kusiner. Hur ska då vi ha det? Ska vi erkänna att vi har syskon? Eller förneka det? De kan vara jobbiga men de är ändå syskon? Hur är man syskon? Ja, man är det genom blodsband i en biologisk familj. Och Kristi blod bildar församling, där alla som vill får tillhörighet.

När jag har haft ledarseminarier och det har varit aktuellt att tala om förändringar har jag ibland använt det kända citatet “man måste knäcka några ägg för att göra en omelett”. Ganska många har nickat och kanske tänkt in det som något nödvändigt i en förändringsprocess. Tills jag låtit det gå några sekunder av tystnad och la till: “Sade Josef Stalin”. Då blev det inte lika enkelt längre. Stalin med så många liv på sitt samvete använde citatet ofta. Visst är förändringar ibland nödvändiga och svåra men det kan aldrig vara rätt att knäcka människor. Den franske ledaren Charles de Gaulle hade en annan vinkling på metaforen: “Drömmen om ett enat Europa har ingen utsikt att bli verklighet. Man gör ingen omelett på hårdkokta ägg.” Hur förändras utan att knäcka, hur förändras om alla vägrar allting?

Dagens tema i kyrkoåret är “Att leva tillsammans”. Ja, hur fungerar det i Nasaret, Europa eller kanske i Årjäng? Vem vill knäckas för det syftet, och leder splittring och förakt till att vi blir alldeles för hårdkokta för att vilja vara tillsammans? Det är förstås inte enkelt. Poeten Malte Persson har i år 2026 gett ut nya dikter, hans underfundighet har en hel del att säga om det som är dagens tema.

Här idag i gudstjänsten har vi hört bibelord på olika språk, böner likaså. Den kristna församlingen består av syskon, bröder och systrar, förenade av Kristus. Ibland knäckta, ibland alldeles för hårdkokta men ändå syskon. En dag ska människor, syskon, ifrån alla folk och stammar och länder och språk. Vi måste försöka öva nu. Inte avvisa, inte förakta, försöka ta emot och respektera varandra. För vi tillhör alla en enda som förenar oss, Kristus. Som så att säga ser i kors, ser på oss utifrån sin försoning.

Många av oss känner det pressande fysiska, i öronen pipande trycket. Tröttheten i ögonen av skärmtidens bränna, där det efterlängtade mötet aldrig blir av. Samtidigt är betydelsen stor av en enkel signal om välvilja från någon. Det där urblåsta ägget Dag Hammarskjöld skriver om i Vägmärken: “Ett urblåst ägg flyter bra och följer varje vindkast” ska inte vara vår situation. Vi skulle behöva kämpa mer för varandra och komma ihåg att när vi är så trötta så att våra ögon går i kors eller inte är beredda att lägga två strån i kors för någon annan behöver vi påminnelsen att Kristus ser på oss utifrån sitt kors.

Ser vi korset idag? Med sin försoning, förlåtelse, upprättelse, tillhörighet, framtid. När vi misslyckas, när anstöt och förakt vinner mark, vet vi att Kristus har erfarenhet också av att bli förkastad. Redan i Nasaret fanns anstöt och förakt men på Golgata kläddes han fullständigt av all värdighet. Ändå är det just där, vid korset, vi hittar vårt gemensamma amen. Där finns möjligheten att leva tillsammans.

/Daniel

När han närmade sig sluttningen av Olivberget, började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla kraftgärningar de hade fått se: “Välsignad är han som kommer, kungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: “Mästare, säg åt dina lärjungar!” Han svarade: “Jag säger er: Om de tiger, kommer stenarna att ropa.”

Lukasevangeliet 19:37-40

Det finns lägen och platser som skapar förutsättningar för respons. Olivberget i Jerusalem tillhör de rekvisit som gör Jerusalem till den mest unika plats på denna jord. Olivberget ligger öster om Jerusalem, på andra sidan Kidrondalen från tempelplatsen. Här har vi Sion och Moria berg framför oss. Olivberget, när pilgrimer kom dit, var de i princip framme. De hade vandrat i dagar och veckor, nu såg de den heliga staden framför sig. En fantastisk backdrop för lovprisning och förväntan. Olivberget har en geografisk närhet och eskatologisk potential. På det berget ska den kommande Messias en dag sätta sina fötter.

När tacksamheten inte är ett krav

Vår evangelietext zoomar in på ett obekymrat läge för de annars ofta pressade lärjungarna. De kunde inte låta bli att vara tacksamma, de upplevde ett moment av ren och skär lycka. Allt var möjligt.

Tacksamheten som krav eller tacksamhet som respons. Det tillhör hyfs och god uppfostran att visa tacksamhet, säga tack för maten och så vidare. Men det vi ser här hos lärjungarna är nästa nivå. Det är ett överflöd av kärlek som inte kan vara tyst. Deras kärlek till Jesus går inte att hålla tillbaka.

Vem tjänar på tystnaden?

Men så finns det alltid några. Texten säger just några. Några som vill styra, dämpa, få ordning på det som blivit för högljutt: “Säg åt dina lärjungar!” Fariséernas förening som ofta verkar vilja en sak: Tysta kärleken, tysta evangelium. Lärjungarna hade fräckheten att lovprisa Kristus som kung!

Några vill gärna att yxan ska gå men helst inte hålla i skaftet själva. Men religiöst pösmunkeri jäser gärna över, en surdeg som till sist vill tysta allt som inte låter sig styras.

Kristus hade noll lust i detta läge att tysta sina lärjungar. Det finns tider, stunder och platser där tystnaden är det välvalda och lämpliga. Men inte alltid och inte denna gång.

En svensk tiger. Vaksamhetskampanjen 1941 påminde människor om att inte röja sådant som kunde skada andra. Men en svensk tystnad har också kunnat betyda att vi inte ingrep när andra utsattes. Ibland måste vi tiga: för att inte röja, skada eller förråda. Men ibland betyder ”tiga” att den som redan är ensam också lämnas utan vittne. Ibland är tystnaden inte omsorg om den utsatte, utan bekvämlighet för den som slipper höra.

Tillbaka till texten. Kristus säger att stenarna kommer att ropa om lärjungarna tiger. Det vore väl ändå genant för en Guds församling om gatstenarna utanför kyrkan började lovprisa för att de troende låtit sig tystas antingen av yttre tryck eller av inre fördömelse.

En röst också i sorgen

Men får man vara tacksam när man inte mår bra? När man inte lyckas med allt, när man är svag och ledsen? För lärjungarna låg påfrestningar både bakom och inte minst framför, det var bara dagar före Golgata och den splittring av lärjungagruppen dramat innebar. Får man känna stunder av glädje när man sörjer? Kan en deprimerad se något som humoristiskt? Tystnad i förundran är en sak. Tystnad i rädsla en annan. Att leva nedtystad är en oerhörd press. Att inte bli hörd, eller att inte någonsin våga stå vid någons sida, alltid vara distanserad, alltid vara tyst. Med Kristus kommer både ett alternativ och ett korrektiv, alternativet till distans och avstånd är tacksamhet i nuet, korrektivet till förtryckande religion är rösten som får höras. Jag är tacksam att Jesus försvarar lärjungarnas genuina frihet och glädje. Under allt som varit i mitt liv de senaste tre åren är jag så tacksam för de som hjälpt mig att se det som finns att vara tacksam över.

Oavsett din situation är det ändå du och Jesus. Hans välvilja, hans frälsning gäller. Och den gäller dig. Skäms inte om tacksamheten vill fram där på ditt olivbergs sluttning.

/Daniel

Kyrkans historia visar tyvärr för många exempel på trångsynthet och ovilja att våga se någonting nytt. I fredags kväll var vi till Västmanlands teater och såg föreställningen Galileis liv, en klassisk teater av Bertolt Brecht, nu regisserad av Niklas Hjulström. Galileo Galilei (1564-1642) accepterade inte läran om att jorden var i centrum av universum. Vetenskapsmannen från Italien tvingades att avsäga sig sin forskning av den romersk-katolska kyrkan.

Tillbaka till dagens AI-utveckling. I valrörelsen var maktberusningen närmast total och i princip ingen uppmärksamhet gavs åt den utveckling som innebär ett paradigmskifte inom så många samhällsområden. Kyrkorna borde vara tidiga, både som facilitator och granskare i detta för AI påverkar människans vardag och inte minst framtid. Att hjälpa människor att reflektera över sitt användande men också vara en såväl positiv som kritisk röst. För det är förstås inte svart-vitt. Som exempel, AI kan både utveckla medicinteknik till nytta för människan och samtidigt finns risker för avhumanisering inom vården.

I en video på YouTube, med ett år på nacken, kan man ta del av en föreläsning om AI i en större frikyrka i Stockholm. Det är ju bra att någon gör något, men där får vi veta av de två talarna att man kan prompta fram bilder, texter och även musik som kan likna modern lovsång. Och så någon kyrkohistorisk reflektion. Antingen har inte föreläsarna mer att säga eller så tror man inte mycket om sina åhörares dagliga användande av skärmar och deras kunskap och insikter dragna därifrån. Mer studier och analys behövs för att kunna förstå mer.

Mitt försök till bidrag är att studera AI och förändringar inom religion och andlighet hos individ, grupp och även på strukturell nivå. Alltså, vad händer med oss men också med våra sammanhang och hur kommer AI att möjliggöra såväl evangeliets spridning som helt nya digitala andliga företeelser och rörelser?

På söndag kväll 11/10, hålls ett seminarium i denna riktning i Årjäng, ytterligare några liknande seminarier är planerade längre fram, varav något ekumeniskt och i annan regi. Fler välkomnas, hör av er vid intresse.

Visit Årjäng evenemang>

Det behövs betydligt mer fokus på AI och dess påverkan på livet i stort men också vad detta innebär för kristen tro och andlighet. Framtiden formas och förändras i detta nu.

/Daniel

Den rike mannen och Lasarus

Det var en rik man som gick klädd i purpur och fint linne och levde i fest och lyx varje dag. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rikes bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. Så dog den fattige, och han fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida.

 Även den rike dog och blev begravd. I helvetet, där han plågades, lyfte han sin blick och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham! Förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa sin fingertopp i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i den här elden. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst här, medan du får plåga. Och dessutom är det satt en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte ska kunna det, och inte heller kommer någon därifrån över till oss.

 Mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till plågans plats. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. De ska lyssna till dem. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.”

Lukasevangeliet 16:19-31

Det är ju en grymt bra låt med Prince: Purple rain. Artisten har själv sagt att orden kommer från den dag när det ska vara blod i skyn, den yttersta dagen. Det är som att Prince brottas med kärleken till Gud och till kvinnan på samma gång i sina texter. Dagens evangelietext har den där färgen med, som finns i de bibliska texterna men kanske inte direkt säger så mycket till oss. Om det regnade purpur, purple rain, då var det mycket pengar i rörelse. Det var färgen över alla andra färger, med ett signalvärde av makt och rikedom de flesta bara kunde drömma om. Med ett kilopris dyrare än guld.

Livet kan beskrivas också med färger, regnbågens skala finns där men också det svartvita och det vardagligt gråa. Men så finns också purpur. Det är en rödlila färg och den hämtades upp ur snäckor i havet, därav det höga priset. Tusentals snäckor krävdes för att färga en enda klänning.

I vår text finns vad jag väljer att kalla en imaginär berättelse eller en profetisk vision. Jag tror inte att det är en historisk eller framtida verklighetsskildring i första hand och jag tror inte att det heller är en klassisk liknelse. Vår text liknar mer texterna i Uppenbarelseboken. Och i den boken finns också purpurn.

I Uppenbarelseboken möter vi purpur igen, men nu i en ännu mörkare skepnad. Där beskrivs ”den stora skökan”, Babylon, som en kvinna ”klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor”. Här är purpur inte längre bara en mans lyxkostym. Det är ett system. Ett världsomspännande system av makt, kommers och andlig otrohet. Babylon står för en världsomspännande ordning som förför människor med lyx och makt, men som i grunden är tom och dömd att falla. Babylon är allt det det himmelska Jerusalem inte är.

När Babylon faller, gråter jordens köpmän. De sörjer över henne, för ingen längre köper deras laster. Och vad står på deras listor? ”Guld och silver, ädelstenar och pärlor, fint linne och purpur, siden och scharlakan.” Köpmännen som blivit rika genom henne står på avstånd, skrämda av hennes plåga. På en enda timme har all denna rikedom ödelagts. Purpuren i Uppenbarelseboken är en varning mot att låta rikedom, konsumtion och makt bli ens egentliga trygghet. Att vara rik inför Gud handlar om att inte låta sig förföras av Babylons purpur.

Tillbaka till evangelietexten. Vi får veta att både den rike mannen och Lasarus dör. Lasarus, vars namn betyder Gud hjälper eller den ende som hjälper är Gud. Och de kommer till hades, dödsriket, som här översätts till helvetet för den rike mannen. Det finns ett avgrundsdjupt svalg mycket större än Helvetesgapet i Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Den rike mannen fattar att han är körd, hans vardag i lyx var nu ett evigt helvete. Lasaros som inte fick hjälp av någon, fick hjälp till sist, av Gud. Abraham dyker upp i berättelsen och den rike mannen vädjar till honom. Han som hade tagit med sin son Isak upp på Moria berg, sitter nu med Lasarus i paradisets höjd och tittar ner mot den rike, tidigare purpurklädde mannen. Vi får inte veta någonting om vad varken Lasarus eller den rike mannen egentligen ägnat sig åt i livet men vi förstår att Lasarus varit i ett så utsatt läge att till och med hundar slickade hans sår, han kunde inte värja sin svaghet mot någon eller något. Och den rike mannen lyfte inte ett finger. Han gjorde ingenting för att hjälpa den med öppna sår. Att inte göra någonting är att göra en stor synd, när nöden ligger på vår trappa.

När evangeliet första gången kom till Europa så hade det med purpur att göra. Entreprenören Lydia, handlade med just purpurtyger (Apostlagärningarna 16:14). Hon hade det gott ställt och hon lät döpa sig. Hon gjorde allt för att stötta aposteln, var gästfri och generös. Den rike mannen tog. Lydia gav.

Purpur. Rikedom. Till vilken eller vems nytta? I insikt om vems den gåvan egentligen är? Den rike mannen levde i fest och lyx varje dag. Lasaros längtade efter att en enda gång få äta sig mätt. Den självförhärligande lyxen stod mot en persons längtan efter något lite mänsklig värdighet i ett mättande mål mat.

Den pressade, såriga, infekterade Lasarus fick till slut Guds hjälp. Det är som att hans sår höljs av Kristi klädnad. Det står att de romerska soldaterna som korsfäste Jesus klädde honom i en purpurröd mantel (Johannesevangeliet 19:2). Det var föraktfullt och förnedrande. Men just där, mitt i det hånade finns en färgad, blodsfärgad linje, genom hela frälsningshistorien.

Den rike mannen hade purpur på kroppen men fattigdom i själen. Lydia hade resurser, men lät dem bli till gästfrihet och hjälp. Frågan är därför inte bara vad vi äger, utan vad det vi äger gör med vår blick.

Ser vi Lasaros vid porten? Ser vi människan vars sår inte längre väcker vår uppmärksamhet? Ser vi hur ett helt Babylon kan byggas av vår likgiltighet?

Och ändå slutar inte evangeliet i vår förmåga att se. Det slutar hos Kristus. Han som själv kläddes i purpur som en hånad kung går in i människans utsatthet. Han bär vår skam, vår synd och vår skuld. Han ger inte en falsk trygghet i rikedom, utan en tillhörighet som ingen död kan bryta.

Låt därför inte den egna purpuren bli det du gömmer dig bakom. Låt den bli en gåva till någon annan. Det du har fått, kan bli till hjälp för någon annan. Och när allt annat faller bort är det Kristus som klär oss i nåd, blodsfärgad nåd.

Att vara rik inför Gud är att gömma sig under Kristi purpurfärgade frälsarmantel.

/Daniel

Några dagar efter valet kan det vara skönt att läsa något som inte handlar om mandatfördelning, regeringsbildning eller misstankar om valfusk. Den här texten handlar i stället om brittisk panelhumor, psykisk uthållighet och ett råd från turistindustrin: ändra datum, ställ inte in.

Nåväl, det som följer är en text jag haft liggande ett tag. Det finns några sådana på hyllan. Den handlar om humorns betydelse när man inte mår bra, men också om hur humor kan synliggöra svårigheten i att skilja sanning från lögn.

Nåväl, det som följer är en text jag haft liggande ett tag. Det finns några sådana på hyllan. Den handlar om humorns betydelse när man inte mår bra, men också om hur hur humor kan synliggöra svårigheten i skilja sanning från lögn. Och kanske hjälpa till att orka lite till. Humor kan bära med sig ett uppvaknande av något som är svårt att se när man är mitt i det.

Would I Lie to You? är ett brittiskt komediprogram på BBC där två lag tävlar i att avgöra om bisarra personliga historier är sanna eller påhittade. Varje påstående blir till en retorisk duell där frågor, misstankar och snabba skämt avslöjar hur trovärdighet byggs och bryts i realtid. För den som uppskattar brittisk humor är Would I Lie to You? ett eldorado. I det länkade klippet kan man se hur samma person, Bob Mortimer, berättar två olika berättelser, var för sig sanslösa, där ägg är inblandade. Den ena berättelsen är sann och den andra osann, men i båda fallen gissar motståndarlaget fel. Det säger mycket om hur svårt det kan vara att skilja sanning från lögn.

När jag läste en kurs på Göteborgs universitet med namnet Den humoristiska människan, var en av lärdomarna att människan skiljs från djuren bland annat genom sin förmåga till porositet: att kunna öppna sig för någon annans berättelse och att kunna stå vid sidan av sig själv något lite. Att vara öppen och att ha självdistans, alltså det porösa, är mänskligt unikt. Och att det är något humorn kan hjälpa till med. Humor kan även vara hälsofrämjande, den sätter nämligen igång inälvorna om man ska tro Immanuel Kant! Enligt vår lärare på kursen kan man förhålla sig till humor antingen genom att ställa frågor till den eller definiera den.

För min del har humorn, som den i BBC-programmet, varit till en viss hjälp de här senaste åren. Jag har väl alltid uppskattat humor som ventil och inte minst nu. Både med frågor och ibland någon definition. När man lever med återkommande ångest och kämpar mot depression så gott man kan finns det ändå sådant som kan hjälpa en att orka lite till. Familj, vänner, nätverk finns där men ändå måste man till slut stå på egna ben och bära sin egen dag. Så hjälpe en Gud. Att varje dag läsa något ur Bibeln, att varje dag försöka be även om åtminstone mina böner får sägas vara mest repetitiva nu för tiden. Läsning, engagemang i nya nätverk. Träning och tennis, nej jag ser inte tennis som träning, det är mer att sortera in under kulturverksamhet, närmare bestämt avdelningen fysisk poesi. Och så kommer då humor in i olika former som man för stunden kanske orkar ta in, som en del i att bearbeta och processa sitt liv.

Det är kanske också därför humorn har en demokratisk betydelse. Den hjälper oss att upptäcka när vi själva blivit för säkra på en berättelse. Ibland säger man att skillnaden mellan en bra och en dålig skola handlar om om du får lära dig hur du ska tänka eller om du får lära dig vad du ska tänka. Den bra skolan ger redskap och hjälp att tänka själv men tänker inte åt dig. Det är en uppmaning vi alla mår väl av. Alternativet är att låta andra tänka åt en. Sätta narrativ, bestämma agenda. Så många tystnar i en sådan värld. När man försöker tysta och slutar lyssna utvecklas det otäcka. Humor kan hjälpa tankens friskhet som ett motmedel. Humor kan hjälpa oss att upptäcka när ett narrativ blivit så slutet att inga frågor längre tillåts.

Ett uttryck jag sett hos aktiva inom turistindustrin är: change dates, don’t cancel. Hur vanligt uttrycket är vet jag inte men kanske att det etablerades under pandemin. Flytta datum, boka inte av. Ett så bra levnadsråd! Saker händer i livet som förändrar och ibland förstör. Det är så lätt att ge upp, att avfärda både sig själv och andra. Alternativet är att flytta fram datum i stället. Nej, idag kanske inte det går att genomföra som vi längtar efter och brinner för men drömmar behöver ändå inte ställas in. Jag vill ifrågasätta om drömmar har ett bäst före datum. I den grekiska filosofiska världen är komedin ena sidan av myntet och tragedin den andra. Det är som att vi behöver kunna skratta mitt i bedrövelsen och kanske därigenom hålla ut.

Så, hur kan människan hålla sig öppen, sanningssökande och hoppfull när livet gör det svårt att skilja mellan det sanna och det falska? Alternativet till att låta lögner och nederlag få sista ordet är inte alltid ett storslaget genombrott. Ibland är det att hålla fast vid berättelsen, drömmen, kallelsen, sanningen och människan.

Bibeln ger uttryck för den goda kampviljan:

Alternativet som återstår är att kämpa. I det lilla, i varje dags utmaning, i varje dags möjlighet. Och det är nog ett gott råd till eftervalströtta och kämpande människor: Change dates, don’t cancel.

Och medan vi väntar och kämpar, får vi försöka att zooma ut lite ibland. Kanske med hjälp av lite engelsk humor.

/Daniel

“Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: “Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?” Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: “Var inte rädd. Bara tro.” Han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och de kom till föreståndarens hus. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in och sade till dem: “Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover.” Då hånskrattade de åt honom.

 Men han skickade ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärjungar och gick in dit där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: “Talitha koum!“ Det betyder: “Flicka, jag säger dig, stå upp!” Genast reste sig flickan och började gå omkring – hon var tolv år – och de blev helt utom sig av häpnad. Men han befallde dem strängt att inte låta någon få veta det. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.”

Markusevangeliet 5:35-43

Han hade en religiös maktposition i det dåtida Israel, i sitt lokalsammanhang. Jairus var synagogföreståndare. Men han var också pappa. Och hans tolvåriga dotter var sjuk, ja dödssjuk. När dödskrafterna tar kontakt hjälper inget religiöst system eller lagefterlevnad. “Kroppsförmörkelsen”, för att låna ett ord av Göran Tunström i Sorgesånger, är inte lätt att övervinna. Varandet blir så lätt till ett ärr mer än ett är. Döden kom till den tolvåriga flickan. Hon som stod på tröskeln till sin myndighet, till sitt bat mitva. Hon som hade så mycket framför sig var nu död. Och hennes pappa, som kunde sin religion, satte ändå sitt hopp till Jesus.

En äldre kvinnas helande, en person som levt långt mer än tolv år men varit sjuk i just dussinet år, hade gjort att Jesus blivit försenad på sin väg hem till Jairus och dottern. Och nu kom besked hemifrån att det var över, flickan var död. Dödsord uttalas, dödsdomar förkunnas, avfärdanden, uteslutanden. Vem kan ändra något när någon dött? Men med Jesus är det annorlunda. Han fäste sig inte vid deras dödsdomars ord. Han gick vidare till det som nu var ett sorgehus. Och där mötte han dessa som grät men som vände i hånskratt när Jesus konstaterade att hon sov och inte alls var död. Där och då var det som att Jesus fick nog. Han körde ut de som både grät och hånskrattade ur det hus där miraklet nu skulle ske. Bara de berörda och de som bad fick vara med. Bara föräldrarna och de tre lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes. Det finns vissa lägen och rum dit inte alla borde ha tillträde. Så är det med den djupaste sorgen och smärtan. Du behöver inte ge tillträde till dem som är beredda att gråta både krokodiltårar och att hånskratta. Det kan se ut som fasväxling, detta religionspsykologiska begrepp som talar om det ögonblick när det sekulära blir sakralt i en människas verklighetsuppfattning. Men det som sker runt Jairus familj är inte fasväxling, det är snarare ett missbruk av mänsklig nöd.

Ge inte alla tillträde till din nöd. Dela din sorg med den som ber, med den som bryr sig, och vet att i vissa lägen är det till slut bara du och Kristus kvar.

“Var inte rädd. Bara tro”. Jesus lyfte den förtvivlade pappan. Han tog flickans hand. I det ryms ett frälsningshistoriskt skeende. Med mäktig hand förde Gud Israels folk ut ur Egyptens fångenskap. Genom allt är Gud aktiv, han griper in. Hans hand är mäktig. Talitha koum ropar han ut på arameiska. Och livet återvände. Liv och död ligger i Guds hand. Guds skapande hand, Guds räddande hand, Guds livgivande hand. Så som vi kan kupa vår hand och dricka ur källan tar Gud vår hand och för över sitt liv.

Efter livsmiraklet sade Jesus till om något att äta för tjejen och samtidigt förbjöd han dem att berätta om händelsen. Man får hoppas att de fick fram något att äta men tysta var de däremot inte. Inte ens Jesus verkar ha kunnat stoppa ryktesspridning. Nu var ju detta positiv information men även det som är gott kan så lätt vändas till ont och hans tid var ännu inte inne för den uppmärksamheten som ett återuppväckt liv innebar.

När jag läst evangelietexten har det slagit mig hur omvändelse handlar just om liv och död, eller rättare då, från död till liv. Hur så mycket dör inom oss i sorger och besvikelser, kriser och syndafall. Och det vi då behöver är inte en terapeutisk form av kristendom som tyvärr representeras i alldeles för många talarstolar idag, vi behöver inte en processuell kristendom som ger oss ett religiöst ekorrhjul. Och vi behöver heller inte felaktiga föreställningar om att omvändelse skulle kunna innebära att det som varit försvinner, de år vi lagt på oss, om det är tolv eller fler, de finns där. Många gånger frestas vi att tro att omvändelsen ska innebära att det blir som när det var som bäst, att andras bild av oss ska bli bättre eller att vi själva ska må bättre. Omvändelsen handlar inte om terapi, damage control eller hjälp med beteenden. Vi tvättar inte vårt CV i omvändelsen. Nej, omvändelsen är till Kristus och i det får vi liv. Omvändelse är nytt liv i Kristus! Döden får släppa för livet. Därför vill jag uppmana dig att fly terapeutisk kristendom, fly politiserad kristendom, fly hycklande kristendom. Låt Gud göra sitt verk i dig som i den unga tjejen. Ditt liv är beroende av Guds nåd och tas emot i tro. Inte tro plus allt det där som alltid verkar vilja läggas till och som bara blir till nya bördor.

Omvändelse och att endast tro är inte en fråga om hälsotillstånd, status eller andras bedömning. Det är istället en sak mellan dig och Gud, du vänder inte om till dig själv eller till din önskade bild av dig själv, utan till honom. Du får gå genom mörka passager ibland, det är tufft och svårt men du får gå till Gud med allt. Du kan säga allt till Jesus. Du vänder om till honom, vad än alla andra omkring dig skengråter och hånskrattar. I detta hör vi hans ord om och om igen: Endast tro.

Nej, vi vänder inte om till det som var, eller till ett bättre var, eller till ett återupprättat ego. Vi vänder om till Gud, jag tror till och med att vi faller uppåt för att låna ord av Simone Weil (Tyngden och nåden), som talade om ett “av-jagande”. I omvändelsen faller vi uppåt! Att falla uppåt är inte att lyckas höja sig över sig själv. Det är att falla ur sina egna försök att rädda sig och istället bli gripen av Kristus. Flickan reser sig inte genom att ta sig samman. Hon reser sig därför att Jesus tar hennes hand.

Det finns något i livet där det bara är du och Gud. Det kan vara dunkelt, ibland dovt och svårt att genomleva, men det är en passage från död till liv. Och hans hand finns där. Det är en sträcka av förvandling, så mycket mer än bara till förändring. Detta är inte ett löfte om att varje sjukdom bryts här och nu, eller att varje dödsbud vänds tillbaka. Det är inte heller en anklagelse mot den som bad och ändå förlorade. Evangeliet lovar inte att vi slipper döden, men att döden inte får det sista ordet över den som är i Kristus.

Den unga flickan gick från död till liv, i det ser vi omvändelsens verkliga effekt. Där finns det liv som ges av honom som en gång dog men återuppstod och lever idag.

/Daniel

Ps. På tal om Göran Tunströms författarskap, varför inte planera in ett besök i värmländska Årjäng till hösten? Se mer info här om en kommande samtalskväll i november med Martin Tunström, brorson till Göran Tunström.

Jag uppskattar demokratin både som företeelse och samhällsskick. Samtidigt finns det några förändringar jag skulle önska inför kommande valrörelser. De skulle kunna förbättra väljarnas möjligheter att förstå politikens innehåll och vad de faktiskt röstar på, snarare än bara vem de röstar på.

Så här, i åsiktstider, kommer några tankar om hur valrörelsen nog kan förbättras:

Röda linjer och blockpolitiken

Min grundkritik mot valrörelsen som den nu bedrivs är att det blir nästan uteslutande fokus på regeringsfrågan och där uppstår röda linjer och blockpolitik. Allt detta låser fast politiken och försvårar möjligheterna att regera landet. Låt väljarna välja politisk inriktning. Sedan får politikerna hantera regerings- och maktfrågorna efter valet. Antalet opinionsundersökningar skulle behöva minska kraftigt för att valrörelsen inte ständigt skulle dras tillbaka till frågan om vem som leder och vem som kan bilda regering.

Valsedlarna

Möjligheten att personrösta i de allmänna valen infördes i full skala vid 1998 års val. Det positiva är att kandidater kan tydliggöra sitt eget politiska bidrag. En möjlig nackdel är att konkurrensen och maktstriderna inom partierna kan öka. Jag tycker att det är knepigt att partiledare finns med på flera listor över landet. Eftersom de redan har stor nationell exponering får de sannolikt också ett oproportionerligt stort antal personkryss. Det kan göra det svårare för lokala kandidater att bli synliga och få väljarnas uppmärksamhet.

Mediernas roll

Det ligger kanske i mediedramaturgin att personfrågor är mer intressanta än sakfrågor. Men seriösa medier skulle behöva arbeta mycket mer med att lyfta fram sakpolitik. Fokuset på partiledarna har drivits på och jag får intrycket att partier i dag i högre grad behöver mediegenomslag än stora medlemsorganisationer. Medlemmarna behövs fortfarande i valkampanjens praktiska arbete, men deras roll i politikformuleringen och i de ideologiska samtalen framstår som mindre självklar. Valkompasser kan vara användbara som en första orientering, men de riskerar också att reducera politiska helheter till ett antal mätbara sakfrågor. De säger mindre om exempelvis människosyn, samhällsgemenskap, synen på nationalstaten och internationellt ansvar.

Journalisten Victor Pressfeldt har med hjälp av AI skapat ett analysverktyg, som såvitt jag kan bedöma, är mer ambitiöst än de redskap som traditionella medier tagit fram. Det säger något om utvecklingen.

De kristna

Det har varit ledsamt att se kristna officiella företrädare i stort sett helt ducka för att ge vägledning till ett sunt kristet förhållningssätt till partipolitik och val. Den kristna rösten behöver vara både profetisk och förebedjande, varnande och vägledande. Det hade funnits flera frågor där kristna företrädare kunde ha drivit opinion och krävt tydliga svar av politikerna. Däremot har vissa kristna opinionsbildare och akademiker enligt min bedömning låtit sin kritik av Tidösamarbetet dominera så starkt att den kristna och akademiska argumentationen ibland blivit partipolitiskt ensidig. Jag får intrycket att denna kritik har fått stort genomslag i valrörelsen. Kanske hade Ludwig Feuerbach en obehagligt framsynt tanke när han beskrev att politiken skulle bli vår nya religion. Tyvärr uppfattar jag politisering även inåt i kyrkan som påverkar långt mer än det borde.

I samhället är den kristna uppgiften inte att leverera en färdig partipolitisk rekommendation. Men den är att hjälpa människor att pröva makten, politiken och det egna samvetet mot frågor om människovärde, sanning, ansvar, solidaritet och hopp.

Mina eftervalstankar kan sammanfattas så här:

• Blockpolitik, röda linjer och fokusering på regeringsfrågan försvagar innehållet i politiken.

• De etablerade medierna tappar alltmer sin förmåga att sätta dagordningen och behöver förnyas.

• Partiledarfokuseringen riskerar att försvaga demokratin.

• Kristna röster i Sverige riskerar att bli antingen för tysta eller alltför opportunistiska. De måste vaka över sin frihet så att inte allt blir politik.

Till sist, oavsett politisk inriktning för stunden är det hoppfullt att uttala i bön:

Gud välsigne Sverige!

/Daniel

Jesus hos Marta och Maria

“Medan de var på väg kom Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var upptagen med alla förberedelser, och hon kom fram och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att sköta allting själv? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: “Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”

Lukasevangeliet 10:38-42

Om du besökte en kyrka på valdagen är det mycket möjligt att du hörde berättelsen om de två systrarna Marta och Maria som valde lite olika. Förhoppningsvis fick du höra att evangeliet predikades, det är tyvärr ingen självklarhet, det byts ibland ut mot terapi, lagiskhet och åsiktskristendom. Risken finns också att talarstolen och gudstjänstformatet förflyttar Jesus till politiken som arena än till hemmet som gudstjänstplats. Men mycket av evangelieberättelsernas innehåll berör enskilda dialoger och en del av dessa sker hemma hos någon. Och hemma hos Lasarus, Marta och Maria, var Jesus ofta. De var hans vänner. Det tillhör något av det största med vår tro att Gud själv kan vara där i hemmet, till och med vara vår vän. Jesus, vår vän, den främste. Det är trösterikt om man är mobbad, lever ofrivilligt ensam eller saknar vänner. Jesus förblir min glädje, skrev Bach. Det är evangelium för var och en av oss, som individer.

Man kan få känslan i vissa betoningar att Betania var Marias by och hemmet var Martas. Att Maria kanske såg de lite större perspektiven medan Marta ordnade hemmet. Kanske Maria funderade över villkor och förhållanden medan Marta såg till behoven i nuet. Ideologi och filosofi mot realitet. Och vad gäller kyrkbensinen: kaffe, kan man säkert fundera med Maria över kaffeböndernas ersättning och arbetsmiljö men trots det kommer man ändå vara tacksam att Marta får på det där kaffet. Ja, jag låter tanken löpa lite om de två systrarna.

“Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för mycket.” Jesusorden, är de förebrående eller egentligen en bekräftelse att han såg hur pressad Marta var? Vi vet inte. Vi har fått begreppet Martasbekymmer från denna berättelse. Det finns bekymmer och så finns det Martasbekymmer. Det kan väl inte vara fel att tvätta lökiga kläder? Eller att laga maten istället för att använda Foodora? När blir bekymmer kontrollerande, när kontrollerar omständigheterna oss mer än att vi har grepp på det praktiska?

Vad innebär det att välja, när vi samtidigt formas av våra kroppar, familjer, traditioner, berättelser och maktstrukturer?

Så här på valdagen kan man notera att Jesus bekräftade Marias val, beskyddade det från Martas kritik. Man kan ifrågasätta om vi verkligen har en fri vilja. Vi har inte valt att födas i den kropp, familj, tid eller miljö våra första år levdes. Dessutom påverkas vi genom hela livet av vad andra tycker om våra val. Den fria viljan kan inte sägas vara fullständig. Men de fria valen finns där. Och de, tror jag, största perspektiven finns där vid Herrens fötter. Marta hade händerna fulla, Maria satt vid Herrens fötter. Kanske är det lättare att släppa taget när man sitter vid Mästarens fötter för att lyssna. Vi är inte goda men vi kan göra goda val. Vi är inte fullkomliga, och våra val är aldrig helt fria från våra sammanhang. Men vi kan ändå ta ansvar för de val vi gör och söka det goda framåt. Vid Jesus fötter får våra krampaktiga händer släppa taget. Att vi förhåller oss annorlunda till det praktiska som ändå behöver fixas, att vi kan förhålla oss till bekymmer lite mer obekymrat? Att det får finnas en skillnad på viktigt och viktigast? Och att vi kan se oss själva i såväl Marta som Maria.

Det är ju som sagt valtider. När Sverige mellan 1918 och 1921 införde allmän och lika rösträtt förändrades inte bara valsystemet utan också föreställningen om vem som kunde vara samhällsmedborgare. Det är fascinerande att en av de demokratidrivande processerna som ledde till rösträtten handlar om försoningen på korset. Svenska Missionsförbundets ledare P. P. Waldenström betonade den sida av försoningen där Gud i Kristus vänder sig till människan och erbjuder förlåtelse och upprättelse. Det skilde sig från den försoningsförståelse som starkare betonade Kristi död som ett objektivt offer som uppfyller rättfärdighetens krav. Tidigare var den objektiva försoningsläran förhärskande. Men den stora poängen var inte bara att Waldenström predikade något nytt, utan att människor tilläts vara med i processen. Att var och en fick läsa Bibeln och ha en uppfattning om innebörden av Jesu död på korset. Det är fascinerande att tänka att debatten om försoningen bidrog till att skapa svenska demokratiska miljöer och förhållningssätt. Hur många tänker på det vid valurnorna nu, att en teologisk debatt i förlängningen hjälpte Sverige till demokrati? Nu är dessa rader inte ett stöd för den subjektiva försoningsläran så, utan en beskrivning av hur de större valen påverkar vardagen.

Som en randanmärkning, nyligen lyssnade jag till en podd om Nils Dacke där resonemanget fördes om Gustav Vasas förmåga att kontrollera makten över minnet, alltså vilka berättelser som skulle bevaras, vilka som skulle fördömas och vilka som skulle glömmas. Det finns tillfällen och skeden i historien, där i Betania, i Småland på 1500-talet och vid valurnorna år 2026 när man behöver vara med. Tillfällen man inte bör missa, val man inte kan bortförklara genom att skylla på andra, utan stå för själv.

Vi behöver både händer som gör det praktiska och fötter vid vilka vi kan lyssna men utan lyssnandet blir också görandet lätt ett slags oro.

Makten över minnet bärs av de ibland nariga och fumliga händerna men framförallt i det ödmjuka, lyssnande sinne som förstår att endast ett är nödvändigt.

I hans händer, vid hans fötter.

/Daniel

En av president Donald Trumps främsta understödjare, Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham, vill inte ta emot statligt bistånd till sin organisation Samaritan’s Purse. Och det är inte småpengar det handlar om, 300 miljoner amerikanska dollar på två år till katastrofbiståndsprogram. Alltså motsvarande omkring 2,9 miljarder svenska kronor i dagens kurs. Religion News Service och The Christian Broadcasting Network har rapporterat om den helt aktuella saken.

Är Grahams nej en indikation på en spricka i sammanhållningen och stödet för Trump? Jag tror inte det men jag kan förstås ha fel. Var stödet för riktat och innehöll för mycket av “beställning”? Kanske. I vilket fall är det frisk luft att ledaren för Samaritan’s Purse säger:

I USA handlar det om utrikesbistånd och evangelikalt oberoende; i Sverige om statsbidrag till trossamfund och civilsamhälle. Principfrågan är densamma: hur mycket statligt beroende tål ett kristet vittnesbörd? Och kan man ha förväntan på kristna värderingar i politiska partiprogram och beslut?

“Vilket parti går på val för barmhärtighet och förlåtelse?” Frågan ställdes häromdagen av en diakon i Svenska kyrkan på X/Twitter.

Här i Sverige närmar vi oss valet. Diakonens fråga kanske kan anses retorisk eller som felriktad att lägga på politiska partier. Politik handlar i stor utsträckning om prioriteringar, det vet vi. Men ändå är det något friskt över frågan. Man kan faktiskt prioritera barmhärtighet och förlåtelse också politiskt, vara ett sammanhang, kanske till och med ett land för ny början. USA innebär i grunden mer en idé än en etnisk nation, därför kunde den amerikanska drömmen bli till. Men just nu är det ju bara piska som gäller i den svenska debatten. Jag var frestad att svara diakonen: Det är nog lika svårt att hitta sådana politiska förslag som att hitta kristna organisationer och samfund som tackar nej till erbjudande om statlig finansiering.

Jo, det finns några mindre sådana hjälporganisationer. Men inga större etablerade avstår och framförallt ser det svårt ut att någon skulle tacka nej till erbjudna bidrag och istället erbjuda sig att bidra. Politiken prioriterar. De kyrkliga organisationerna budgeterar med skattemedel. Risken är att det varken blir barmhärtighet, förlåtelse eller växande diakoni med prioriteringar och kristna budgetar som inte behöver Gud.

Det finns och kommer alltid att finnas de som Åsa Linderborg så träffande kallar för katastrofparasiterna. Detta skrivet med anledning av att hon anser att toppolitikers sympatiyttringar efter det tragiska skoldådet i Fagersta blev för mycket mitt under brinnande valrörelse. Att fånga upp folksjälen är främst en uppgift för kungen enligt Linderborg. Och kyrkan vill jag tillägga. Gudstjänsten på Sveriges television i söndags var ett exempel på respektfullhet och hoppfullhet mitt i sorgen. Utan att parasitera på katastrofen.

Ageranden från det organiserade samhället vid akuta sorger och i humanitär utsatthet är beskrivande. Det är också klokt att fundera över vilka som parasiterar och tar för sig när det är kriser och konflikter. Och när pengar är på bordet.

Nå, det vore fantastiskt om kristna ledare skulle följa Graham i spåren och värna sin ryggrad och frihet någon enda gång och fråga efter vad man kan bidra med istället för situationen som den nu utvecklats med långtgående demokrativillkor som trossamfunden får skruva sig ordentligt för att kunna söka. Allt för pengar. Civilsamhället i stort skulle må så mycket bättre av större integritet och värnad frihet.

Innebär det att statsbidrag alltid är fel? Eller att det var fel av partiledare att bege sig till Fagersta? Nej, inte nödvändigtvis. Men det ligger farligt nära att plocka politiska poäng och för ideella sammanhang att göra allt vad som krävs för att få pengar. Visst kan man argumentera för att man når längre med mer medel som statliga medel, men det riskerar ändå att gröpa ur det inre kapitalet.

En gång när jag var i farten och debatterade statsbidrag ställde finansminister Elisabeth Svantesson en fråga till mig som sammanfattar en hel del och som träffade mig duktigt då: Vad vill ni själva?

/Daniel

Jag lyssnade till en predikan från en kristen konferens med fokus på folket och landet Israel. En kristen förkunnare med stort fokus på Guds agerande med Israel i historien, men också i nutid. Det är alltid intressant med betoning på Israel. Dels för att det kan lära en något nytt om Guds handlande i historien med sitt folk men också att det kan visa något om vad vi anser om Kristus. Är han avgörande också för det judiska folket? Har Gud en fortsatt tanke med just judarna som folk? Och innebär ankomsten av Jesus Kristus, som mänskligt sett också var jude, att alla förenas i honom, så att församlingen och Israel i någon mening blir till ett och samma andliga folk? Mitt svar är ja på dessa tre frågor.

Men dessa frågors olika svar har lett till många bekymmer och en hel del olika teologiska strömningar. Personligen tror jag att man kommer ganska långt om man försöker förstå Bibeln på både personlig och gemensam nivå. Alltså, löften och innehåll kan vara till för individen men kan också vara för hela folk. Bibeln är full av löften som är riktade till ett folk, Israel, och som ändå får konsekvenser för den enskilda människan. Tänk på förbundet med Abraham, löftena genom profeterna, psalmer som sjungs av ett folk men också av den enskilde i sin nöd. Samtidigt talar Bibeln om personligt ansvar, om att var och en ställs inför frågan: vill du lita på Gud? Vill du ta emot hans nåd? Svårigheten att hålla ihop dessa två nivåer, folk och individ, förbund och personligt svar, har lett till en del teologiska försök till lösningar. En av dem är predestinationsläran.

En utkomst av svårigheten att balansera person och folk är predestinationsläran. En, enligt mig bedrövlig teologi, särskilt i den form som kallas TULIP. Googla om du vill lära dig mer om det. Det är en lära som medför dubbel predestination: att vi är förutbestämda för antingen himmel eller helvete. Och att Kristus dog endast för de utvalda till att ärva frälsning. Jo, i och för sig har alla som hamnar i helvetet syndat duktigt och mycket medan de förutbestämda är duktigare på att sjunga lovsång länge och väl. Ja jag generaliserar något, jag vet, men det är inte långt borta från ett predestinationstänkande att leva och tänka så. Om jag ber länge och fint och sjunger om och om igen, då bär jag väl den frukt som de utvalda kännetecknas av? Uff.

Det är långt ifrån evangelierna, enligt vad jag kan förstå. Men det är också en teologisk lösning på texter som Romarbrevet 9–11 och Efesierbrevet 1. Min uppfattning är att predestinationsläran är en sammanblandning av individ och grupp. Den läser texter som handlar om Guds trofasthet mot ett folk Israel, som om de vore metafysiska teser om vilka individer som ska bli frälsta eller fördömda. Resultatet blir en teologi där Guds suveränitet betonas på ett sätt som nästan släcker ut hans kärlek, och där människans ansvar att ta emot och Guds vilja att alla ska bli frälsta hamnar i skuggan. Bra många som har predestinationsteologi ligger farligt nära att församlingen helt ersatt Israel som varande Guds folk. Och de som överbetonar Israel riskerar att förminska Kristus och att helt ta bort korset ur ekvationen.

Det finns förutbestämmelser för det judiska folket, löften specifika för dem. Men det innebär inte en kollektiv frälsning för vare sig dem eller fördömelse för någon annan. Evangeliet tas emot av var och en på sin väg till någon annan. Var och en som vill kan ta emot. Vad vi förstår var alla de tretusen som blev frälsta på pingstdagen judar. Min tes är enkel: Många av de texter som använts för att bygga predestinationsläran handlar i första hand om Guds löften till Israel och till det gudsfolk som nu formas i Kristus, av judar och hedningar. Gud har valt ett folk. Han har gjort löften. Han är trofast, även när människor sviker. Men det betyder inte att varje individ automatiskt är frälst bara för att de tillhör ett visst folk, vare sig Israel eller för den delen någon viss kyrka. När Paulus i Romarbrevet 9–11 talar om utväljelse, handlar det om Guds rättfärdighet i relation till Israel. Om Guds frihet att forma sitt folk. Om att hans löften inte har svikit, även om många judar inte tror på Jesus. Det är inte i första hand en text om vilka individer som ska hamna i himlen eller helvetet. Det är en text om Guds trofasthet mot sitt förbund. Evangeliet är fortfarande personligt och verkar inom Kristi nya bättre förbund. Var och en ställs inför frågan: vill du ta emot detta? Vill du lita på att Guds löften i Kristus också gäller dig?

Det är många moderna teologer som avvisar dispensationalismen, ett schemalagt frälsningshistoriskt skeende. Och det finns verkligen ett och annat att diskutera där. Men om man är intresserad av evangelium till så många som möjligt borde avvisandet primärt gälla predestinationsläror och inte de som ivrar för mission för att de tror att Jesus kommer snart. Predestination och ibland ren vidskepelse gör kyrkan introvert och skapar oro och ångest istället för att leva i nåd och förtröstan.

Jag tror att vi kommer längre om vi läser Bibeln på både personlig och gemensam nivå. Om vi låter löftena till Israel vara löften till ett folk och samtidigt låta evangeliets inbjudan vara personlig och konkret. Då slipper vi en teologi som gör Gud till en godtycklig domare, och människor till marionetter i ett förutbestämt spel. Och vi erfar istället en Gud som är trofast mot sina löften, som formar ett folk, och som ändå vänder sig till var och en av oss och säger välkommen till den som vill.

Israels folk, precis som församlingen, har en plats i Guds frälsningsplan. Kristus är fullbordandet av Guds frälsningsplan för alla judar och icke-judar.

Idag lyssnade jag till ytterligare en predikan, den handlade inte om Israel men inte heller handlade den mycket om Kristus. Den handlade om oss, denna frikyrkorörelsens skörbjugg till tema. Vi kan och vi ska, göra och ge, då ska det hända något, det är som om vi skulle kunna frälsa och ändra på människor. Kanske är det så få kristna som har förmåga att sätta ord på sin tro och relation till Jesus just för att i många kyrkor är det trots allt så lite som handlar om vem han är, vad han säger och vad han gör. Kyrka utan Kristus, det är en kärlek som aldrig kysser.

Så, till den som vill fokusera Israel men också till teologer som letar systematik och till frikyrkliga verksamhetsmaskinister som letar frivilligarbetare riktar jag en önskan:

Sätt aldrig evangeliet ur spel. Låt oss få höra om Jesus.

/Daniel

Jag förlorade matchen. Det är jag visserligen inte helt ovan vid, men tennisen är ändå en fantastisk plats för tankarna. Jag har alltid gillat sättet man räknar på. Det finns en inbyggd dramatik som gör att man kan tro på en vändning och seger in i det sista. “Sista bollen är den viktigaste”, lär Björn Borg ha sagt. Så länge den inte är färdigspelad är matchen inte över. Det finns alltid hopp. Tennis är idrottens poesi.

Efteråt kommer rutinen. Man ska alltid sopa banan, och om det är torrt måste man vattna. Uttrycket att “sopa banan med någon” i betydelsen att vinna en förkrossande seger kommer kanske inte härifrån, även om det var vad min motståndare gjorde med mig i kväll.

Planen och linjerna. Spelytan och avgränsningen. Den saknade dryga metern av baslinjen gjorde inte spelet lättare denna kväll, särskilt som min motspelare hade en osviklig förmåga att placera bollarna precis där linjen borde ha varit. Utan linjer blir spelet ogripbart. Det går inte att veta vad som är inne eller ute.

Efter en timmes intensivt spel är banan full av röriga fotavtryck. Det är här den dubbla rörelsen börjar.

Först går vi med det breda, tunga nätet. Det släpar över hela spelytan och sopar bort. Det suddar ut spåren av löpsteg och felsteg, missade bollar och något litet hopp. Banan blir nollställd, jämn och ren.

Sedan byts redskapet till den lilla, fina borsten. Med den görs motsatsen, man sopar fram. Sida för sida, linje för linje, borstas gruset så att det vita underlaget blir synligt igen. Det breda nätet för att nollställa kaoset, den fina borsten för att återupprätta ordningen. Det ligger i tennisens kultur att var och en fixar sin planhalva.

Tänk om evangeliet levdes så. Brett, generöst och allmän hållning av förlåtelse och återställning. Finstämt och precist för att förbereda för framtiden. Men varför känner i varje fall jag att det är roligare att gå med linjeborsten än med grusnätet? Eller överfört till tro och liv, kanske är det mer lockande att mejsla fram, eller finsopa då, läropunkter och positioneringar än att ta hand om verkligheten av egna nedslag och felsteg?

Ofta tror vi att frihet handlar om att ta bort linjerna, men utan linjer blir spelet omöjligt att spela. Evangeliet handlar inte om att sudda ut Guds gränser men väl vår synd. Man lär behöva påminna sig själv och andra om att det är bollen som kan vara utanför eller innanför linjen, inte spelaren.

Guds förlåtelse tänker jag mig som det breda nätet, den drar över våra liv och sopar bort synden, våra misslyckanden och vår skuld. Vi får börja om på jämn mark. Men Guds Ande, tror jag, är också som den lilla, fina borsten. Som sopar fram linjerna. Den gör Guds heliga vilja och ramar tydliga för oss igen. Så att vi ser området dit vi ska sikta. Nästa match kan börja.

/Daniel

Det är söndagseftermiddag, post-predikan och tåget ska strax börja bege sig. En solig augustisöndag också denna. Idag har jag för första gången i mitt liv spelat ett preludium i gudstjänsten. Det gick väl det också men jag tror inte det lär bli många repriser. Söndagens kyrkoårstema idag är Friheten i Kristus och evangelietexten den välkända berättelsen om att Jesus beskyddade lärjungarna när de ryckte ax och åt på sabbaten. Man fick plocka ax från grannens åker, men inte på sabbaten. Inte på vilodagen. Fariseerna var som vanligt närvarande med sina synpunkter men avväpnades ännu en gång. Människosonen är herre över sabbaten. Inte kungars kung, prästen, profeten, utan Människosonen. Jesus försvarade hungriga lärjungar. Mänskliga behov fick gå före lagparagrafernas tillämpning. På samma sätt som David och hans män, förföljda och uthungrade, åt av det bara prästerna fick äta, av de tolv skådebröden som låg framme en vecka innan de byttes ut. Traditionen berättar att de kunde vara väldoftande och färska i en hel vecka. Skådebröd har väl idag betydelsen något som bara finns till för syns skull? Folket behöver bröd. Även på vilodagen. Nog refererat från dagens predikan. Men ändå vill jag fortsätta att fundera över bröd, över bröd för gemenskap och bröd som bara blir skådebröd. Och mina tankar går till Fagersta och Israel.

Vansinnesdådet i Fagersta berör och pressar en hel nation. Sorg, vrede, uppgivenhet och hat. Det finns inget försvar för handlingen. Möjligen finns bakomliggande orsaker som triggat detta hat men inget av det rättfärdigar mord. En våg av sympatiyttringar, uttalanden, markeringar och positioneringar sköljer över oss efter en traumatisk händelse. Inget är ju fel i det men risken för skådebröd som stannar vid just positionerande är överhängande. Den som har känt av utanförskap och hamnat i svåra situationer och känt sig och varit jagad, anar den förtvivlan och svårstoppade smärta som de flesta vänder inåt i depression men som en del agerar utifrån. På riktigt måste vi bry oss och göra något. Empatin, medmänskligheten måste innebära bröd till den som hungrar. Bröd till den som svälter själsligt, relationellt. Bröd till den som annars äts upp av hat. Vad kan jag göra? Vad kan du göra?

Det gör ont i hela mig att regeringen i Israel nu bygger en galge för hängning av dödsdömda terrorister och detta med åskådarplatser. SvD rapporterade om detta häromdagen. Räknar in mig själv i raden av Israelvänner. Vi som följt folket med böner och tilltro till deras uppgift i Guds stora frälsningsplan behöver nu reagera. Även de vi menar vara del av Guds folk måste tåla kritik och väckas när man går för långt. Jag kan bara inte acceptera att man nu ska hänga människor till beskådan. Jo, jag förstår argumentet androm till varnagel. Men vår humanitet visar sig kanske främst i hur vi beter oss mot de vi innerst inne känner avsky eller till och med hat inför. När jag skulle resa till Iran blev jag varnad att jag kanske skulle komma att se människor hängda i lyktstolpar. Nu börjar Israel med detta. Fortfarande ser jag Israel som en demokrati och Iran som en religiös diktatur men att börja avrätta människor med mer eller mindre offentlig hängning är ett steg i en avhumaniserande riktning oavsett var det sker.

Det finns en linje från sabbatens bröd till den hungrande men totalförvirrade själen i Fagersta som begår mord, till den som hängs för allmän beskådan, en linje om vad som är skådebröd och vad som är bröd på riktigt.

Det behövs andlig väckelse. Det behövs präster likt Ebjatar, som lät David och hans män få äta skådebröden när de var förföljda och på flykt undan Saul som ville döda David. Präster som kan lagen, men som också och framförallt, kan dess princip. Att människan inte finns till för sabbaten men sabbaten för människan. I Matteusevangeliets version (kapitel 12) av händelsen med att äta ax på sabbaten talar Jesus om att Gud vill se barmhärtighet, inte offer. Hatbrott, våldsbrott, terrorism måste såklart bekämpas, rättssamhällets uppgift är stor. Men om vi betalar med vår humanitet genom att odla häx- och offerkultur kommer det att sluta i rättsosäkerhet, pöbelmentalitet och gatans parlament. Och vi som kristna riskerar att helt glömma honom som en gång offrat sig i allas ställe.

Det har blivit kväll här nu på tåget. En kväll då Fagersta gör ont i själen, Israel gör ont i själen, Iran gör ont i själen.

Visst, samhällsutvecklingen är en sak för sig men den påverkar innehåll och tonläge i kristna miljöer mycket mer än vad kristen tro idag påverkar samhället. Det kan inte bara vara skådebröd i kyrkan. De uthungrade måste få bröd.

/Daniel

Hur det är med dig vet jag inte, men jag vet hur det är med mig. Jag märker att jag har lättare att veta vad jag inte vill rösta på än vad jag faktiskt vill rösta på. Det man känner distans till, har svårt att ta till sig eller inte längre respekterar är ibland lättare att definiera än det man vill se och tror på.

Det kritiska och analyserande har dessutom fått en märklig ställning. Det framstår ofta som ett tecken på självständighet att avslöja, avfärda och genomskåda. Men ett samhälle kan inte leva enbart av kritik. Demokratin behöver också något att samlas kring. Jag anser att vi har för mycket politik och fokus på politiker och dessutom ett fokus på att vara emot. Den kombinationen tär på den övriga demokratin.

Domartiden och gemenskapens sönderfall

Det finns många sätt att analysera samtiden. För en del av oss är de bibliska berättelserna viktiga referenspunkter att återkomma till och läsa nuet genom.

Domartiden är epoken efter de stora gestalterna Mose och Josua och före kungarna Saul, David och Salomo. Det är en mellantid, en tröskelperiod. Ett folk men med många ledare. Det fanns en Mose lag men många religiösa erfarenheter, altaret var i hemmet. En gemenskap utan självklar samlande ordning.

Domarboken beskriver ett gradvis sönderfall. Den mest belysande formuleringen är:

“På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.”

Domarboken 21:25

Detta handlar inte nödvändigtvis om individualism i modern mening. Det är snarare en bild av ett samhälle där den gemensamma normen har förlorat sin kraft. Var och en gör vad han själv finner vara rätt, men det betyder inte automatiskt personlig frihet. Det kan lika gärna betyda att gemenskapen har gått sönder. Var och en går hem till sitt. Det är för illa ställt med den andre. Den andre… Nog fanns det ledargestalter som Gideon. Och kungatiden som senare kom var knappast något paradis och mer som en eftergift från Gud, märkligt nog.

Gideon sa till folket:

”Jag kommer inte att härska över er, och min son ska heller inte härska över er. Herren ska härska över er.”

Domarboken 8:23

Orden uttrycker en viktig protest mot att en människa eller en familj gör anspråk på att äga folket. Men berättelsen om Gideon är inte enkel. Låt säga att ledare gör som Gideon men vem ska då uttolka hur Herren härskar över oss? Så kommer människan in i loopen igen och så drar det igång. Maktkampen verkar evig och mänskligt ofrånkomlig. Den visar också hur en ledare kan avvisa kungatiteln och ändå lämna efter sig strukturer som skapar nya problem. Det räcker alltså inte att säga nej till en viss sorts makt. Frågan är också vad som kommer i dess ställe.

Fragmentering är mer än oenighet

Alla gemenskaper rymmer konflikter. Den djupare krisen uppstår när det inte längre finns någon gemensam fråga om vad som är sant, gott och rätt.

En kyrka eller förening kan vara full av aktivitet men ändå sakna ett gemensamt centrum. Detsamma kan sägas om ett samhälle. Människor kan samarbeta praktiskt, rösta i val och delta i institutioner, men ändå sakna en gemensam föreställning om vad gemenskapen ytterst är till för.

Frågan blir därför inte bara: Hur får vi alla att samarbeta?

Den blir också: Vilken verklighet är det vi tillsammans böjer oss under?

Det är en annan fråga än den om strategi, opinionsbildning och konfliktlösning. Den kan inte besvaras genom kyrkans och samhällets politisering. Den handlar om vilken auktoritet som kan begränsa även våra egna övertygelser. Om demokratin ska fungera måste också majoriteten kunna möta gränser. Allt som är möjligt att genomföra är inte därför gott, och allt som är populärt är inte därför rätt. Idag ska politiken svara på en gemenskap som faller isär och en allt större negativ inställning till sig själv och omgivningen. Anonyma konton som spyr ut utan ansvarstagande, ovilja till försoning, politiker som är bättre på att avslöja motståndarens dåliga förslag än att kunna förklara sin egen samhällsvision. En epidemi av psykisk ohälsa och förlorat hopp. Trots att vi på många sätt har det bättre än någonsin. Teknikutveckling, livslängd.

Vad händer efter segern?

Gideons framgång ledde inte automatiskt till andlig och samhällelig positiv förnyelse. Det är möjligt att vinna en konflikt och samtidigt skapa nya problem. En gemenskap kan överleva en kris men därefter hamnar man i att bygga sin identitet kring kampen och vad man är emot.

Domarboken ställer en obekväm fråga: Vad händer efter befrielsen?

Hur formas ett folk när fienden är besegrad? Vad händer när demokratin är införd? Finns det undervisning, rättskipning, försoning och överlåtelse? Eller återgår alla till sitt? Idag känner jag att vår tid liknar domartiden.

Frågan gäller också frikyrkliga sammanhang och civilsamhället i stort. En rörelse som bara vet vad den är emot riskerar att bli beroende av konflikten. När motståndaren försvinner uppstår tomheten. Man blir en del av systemet och kan därför inte vara en verklig gemenskap med frihet. Det går runt på olika poster, tyvärr är vad man kallar mainstream media inte systemkritiska i någon större utsträckning idag, inte heller civilsamhället. Statligt stöd skapar lojaliteter. Vad återstår då?

För många år sedan nu frågade en pastor i en infekterad lokalekumenisk diskussion:

”Varför höjer du konfliktnivån?”

Frågan ställdes till en medlem från den lokala kyrkan han var pastor i och som eldade på samtalet i sammanträdet. Han var rätt person att ställa frågan, de kände varandra, och något hände med samtalet. Konflikten försvann inte, men samtalet fick en annan riktning.

Det är en viktig skillnad. Konflikt behöver inte innebära sönderfall. Men när konflikten blir själva identiteten börjar gemenskapen försvagas.

Politiken kan inte bära allt

Det stora budskapet i Domarboken är inte bara att Israel saknade en kung. Det är snarare att ett folk kan ha många ledare, hjältar och religiösa erfarenheter och ändå falla sönder när Gud inte längre är den gemensamma orienteringspunkten.

Domarboken är därför både en berättelse om mänskligt sönderfall och om Guds envisa trofasthet mitt i detta sönderfall. Bibeltexten beskriver inte bara en historisk period. Den blottlägger också en återkommande mänsklig frestelse: att göra det egna perspektivet till måttstock för allt.

Överfört till vårt samhälle kan man fråga om politiken kan ta Guds plats och bli den samlande faktorn. Det är svårt att tro. Inte heller för den sekulära människan borde det vara tillräckligt att säga att politiken är samhällets eller demokratins grund. Politiken är nödvändig, men den kan inte ensam bära ett samhälle. Vi gör politiker en otjänst genom att sätta för stor tilltro till dem.

Det måste finnas andra underliggande värden som politiken lever av utan att själv ta över allt. Det behövs en orienteringspunkt som är större än partier, sakfrågor och valrörelser. Men det behövs också sårbarhet, lyhördhet och en beredskap att låta den marginaliserades erfarenhet förändra våra föreställningar.

Tyvärr tror jag inte att vi kristna är i skick just nu att vara de som representerar den högre makten, det är allt för politiserat och för mycket maktkamper och intriger runt pengar och positioner för att nå den höjden eller tyngden av äkthet som krävs.

Politikerna tvingas vara präster när de som skulle vara präster agerar som politiker. Gud hjälpe oss.

De marginaliserades utkiksplats

Mitt i allt detta finns de som sitter frihetsberövade, eller fast vid sin sjuksäng. De som inte har förmåga att ge sin egen berättelse och bli trodda och därmed blir dömda. Ibland i domstol, oftast av pöbeln aka sociala medier.

De som går in på butiken precis innan den stänger för att slippa träffa så många, kanske har mest att berätta. De som sliter med ångest är värda att lyssna på. För var finns den sårbarhet som föder solidaritet? Och i sig blir ett rättfärdigt korrektiv till allt maktspel?

De som lever i marginalen har ofta en särskild utkiksplats. De ser sådant som majoriteten lätt kan förbise. De märker var systemen inte fungerar, var orden inte motsvarar verkligheten och var gemenskapen har börjat stänga dörren.

Demokratin försvagas inte av att människor tycker olika. Den försvagas när politiken gör anspråk på att vara allt: vår identitet, vår moral, vår gemenskap och vår yttersta orienteringspunkt. Politik vill vinna, plocka poäng, och frestas att hantera hela demokratin. Demokratin har som ärende att fånga upp folkets vilja. Demokratin försvagas när politiken göder motsättningar och alla blir mer och mer anti varandra.

Demokratin behöver politiken. Men politiken behöver definitivt demokratins vidare sammanhang: Värden, institutioner, berättelser, ansvar och människor

Snart är det val. Jag vet vad jag inte kommer att rösta på. Det tror jag är en del av en ibland nödvändig analys men också en varningsklocka. Vi behöver odla den demokrati som är större än politiken, annars är allt som återstår skalor och grader av fientlighet och avståndstaganden i en konfliktnivå som skulle behöva sänkas men bara hålls uppe.

/Daniel

Men det är en strof som tagits bort från ursprungstexten vilken är den här krönikans rubrik. Den ropandes källa i Lehi. Det där är en referens till starke men ändå svage Simson och en märklig scen i Domarboken. Simson har just vunnit en stor, och man får nog säga märklig, seger över filistéerna. Men efter striden är han nära att dö av törst. Han är kallad av Gud, men samtidigt en människa med stora brister och ett liv präglat av motsägelser. Han är inte den hjälte många skulle ha velat se gå viral. Ändå är Gud inte färdig med honom. Domarbokens femtonde kapitel berättar händelsen.

Strax före ropet har Simson varit bunden. Filistéerna hade slagit honom med rep, men när Herrens Ande kom över honom brann repen upp. Han blev fri. Men friheten gjorde inte att allt plötsligt blev enkelt. När repen lossnade kom törsten. Först blev han fri. Sedan upptäckte han hur törstig han var.

Det finns något viktigt i den ordningen. Ibland märker vi inte vår törst förrän det som bundit oss har lossnat. Det kan vara törst efter nåd, frihet, upprättelse och liv. Det kan vara en törst som länge funnits där, men som hållits tillbaka av rädsla, prestation eller av att vi helt enkelt har varit upptagna med att överleva.

Simson ropade: ”Herre, du lät din tjänare vinna denna stora seger, skall jag nu behöva dö av törst…?” Det är kanske ingen särskilt välformulerad bön. Den är nästan förebrående. Men Gud tål säkerligen operfekta böner. Gud hör bön säger vi, jo, han har fått höra mycket genom åren. Simson ropar, och Gud svarar. Han låter en hålighet öppna sig i marken och vatten kommer fram. Simson dricker, hans liv återvänder och källan får namnet En-Hakkore ”den ropandes källa”.

Det är en detalj jag tycker mycket om. Källan får sitt namn efter en människa som ropade. Den blir ett slags minnesmärke över att en törstig människa vände sig till Gud och blev hörd.

Men det finns ännu en detalj i berättelsen som är lätt att missa. Platsen där Simson vann sin stora seger hade fått namnet Ramath-Lehi. Där står segern och styrkan i centrum. En seger som inte är så enkel att läsa med glasögon från vår samtid men en seger var det. Men efteråt är det inte segern som får det sista ordet. Det är källan. Det är ropet. Det är beroendet.

I senare versioner av sången har strofen om den ropandes källa bytts ut. Det är förstås förståeligt med en ganska okänd bibelreferens. Ändå väcker det en fråga hos mig: Vad händer när den ropande människan försvinner, men källan blir kvar? Inte blev väl Simson cancellad ur psalmboken? Tur att han får vara kvar i Bibeln. Än så länge. Nåja.

Vi tycker gärna om den klara källan som bild. Den är vacker. Men Bibelns berättelse handlar inte först om en vacker källa. Den handlar om en verkligt törstig människa. En människa med fel och brister, en människa som nyss har segrat men som nu inte klarar sig själv. Och just där, i det lägsta, öppnar Gud en källa.

Det är också här Jesu ord i Matteusevangeliet 23 blir så allvarliga. Orden som var predikotext bara den söndag som nu varit, 16 augusti 2026. Han talar om de skriftlärda och fariséerna och säger: ”De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.” Jesus beskriver ett religiöst ledarskap som gör livet tyngre för människor som redan bär mycket.

Här möter vi motsatsen till källan.

Simson är en bunden människa som ropar efter hjälp. Gud löste hans band. De religiösa ledarna band andra och hjälpte dem inte att bära eller att lätta bördan. Jesus varnade för en tro som gör vägen till Gud till en tyngre börda att bära än den lätta börda evangeliet innebär.

Vi kan tala om frihet och samtidigt skapa miljöer präglade av skuld och prestation. Vi kan lägga ytterligare krav på människor som redan är uttorkade. Vi kan tala så mycket om vad människor borde att vi glömmer att fråga vad som hjälper dem att leva.

En kristen fråga är därför inte: Vad krävs? Den är snarare: Hur kan vi hjälpa människor att leva? Det är skillnad på att säga ”Bär mer” och att säga ”Låt oss bära detta tillsammans”.

Människor kommer att följa törsten. De platserna är avgörande. Men det är inte alltid som människors törst möter den källan som är frisk.

Tack och lov att Gud inte väntade med att öppna källan tills Simson blivit den människa han borde vara. Han mötte honom där han låg. Han svarade på den ofullkomliga bönen. Han gav vatten åt den som ropade.

Rep binds av både filistéer och fariséer. Kvar finns alltid en törstande själ.

Så finns också: Den ropandes källa i Lehi.

Inte vet jag, kanske det var den strofen från Domarboken som fick Ida Björkman att skriva hela psalmen eftersom hon själv inledde med de orden. Följdverserna talar om att vila vid källan trots strider och fienden. Något fastnade hos henne så att hon inledde med Den ropandes källa i Lehi.

Ropet och svaret. Händelsen vid Lehi känns igen och följer ett bibliskt mönster både genom ökenvandring, strider och pingstdag: Rop får svar som inte förmedlar en uppfattning. Svaret innebär en källa.

/Daniel

Under sommaren har jag avstått att publicera predikningar i textformat, även om jag varit i olika församlingar och flera söndagar i två av dessa så det har blivit predikningar nästan varje söndag. Vi har haft två stugveckor i Hälsingland och Värmland. Ett fint bröllop i släkten på min frus sida har det också blivit. Vi har haft tid med familjen och inte minst var det fint att få ha min mor uppe hos oss i Västerås några dagar. I anslutning till att skjutsa henne fick jag möjlighet att besöka min fars grav, bada i Nömmen, sova i Donnemilen, träffa en docent i kulturantropologi och en pastor.

Efterord om serien om laster och dygder

Istället för textpredikningar lade jag fokus på att skriva en sommarserie om laster och dygder. Serien har väckt en del respons, offentlig och direkt, även om de allra flesta såklart endast läser. Det gör också jag med det mesta jag ser på nätet. De allra flesta som hör av sig gör det med tacksamhet att någon lyfter det som är de verkliga drivkrafterna inom en människa. Och som såklart kan både brukas och missbrukas. Någon har blivit provocerad och tycker att man som kristen bara ska prata om Jesus och inte beskriva för mycket av det som är laster. Jag har nog länge försökt att ha ett avslappnat förhållningssätt och tror att man får leta länge innan man hittar moraliserande texter eller videos från mig. Men att tillämpa evangeliet är inte det enklaste.

För hyckleriet frodas när en församling leds med anspråk på att genom sin perfektion garantera församlingens väl. Ett mycket sundare förhållningssätt är självinsikt om den egna svagheten och att låta domarna primärt gå inåt. För det blir en giftig brygd av skambeläggande och elitism om man odlar en syndfrihetslära i relation till en frikyrkas estrad. Den som predikar evangeliet utan att själv stå på dess grund saknar evangeliets karaktär över sin förkunnelse. Det går inte ihop att predika om nådens evangelium på grund av att man själv klarar sig utan nåd…och än mindre är beredd att leva så i relation till omgivningen.

En frukt av förnekelsen av ledares mänsklighet är utvecklandet av att man sätter sig på stolen som kan utdela både förlåtelse och förtroende. Förlåta sägs gå bra men att ge förtroende det går inte. Ett religiöst maktspel. Dessutom utan bibelstöd. Och utan särskilt mycket förlåtelse.

Många frikyrkor töms på människor när de inte tillåts vara just människor. Det är bedrövligt att se hur förljuget och tomt det ekar i en alltmer orkeslös situation. Evangeliet trycks undan. Människor får ingen möjlighet att bekänna, reda upp och gå vidare. Skam- och renhetskultur förstör sann gudsfruktan och äkta ödmjukhet. Man får en inlåsningseffekt som omöjliggör omvändelse.

Sångens sanning

Orden “If you tarry till you are better, you will never come at all” är en känd rad från den engelska psalmen Come, Ye Sinners, Poor and Needy, författad av Joseph Hart år 1759. Den har exempelvis spelats in av Shane & Shane (Spotify) och The Worship Initiative (YouTube). Jag tror att det finns en orsak till psalmens popularitet. Den är helt enkelt äkta. Om du väntar tills du är bättre, kommer du aldrig att komma, blir översättningen av den kända raden. Och hur sann den uppmaningen än är för den enskilde har den också ett ärende tillbaka till de som förväntas bjuda in, till den kristna församlingen. Ska helgelsen ske utanför helgedomen? Så fungerade den gammaltestamentliga tempeltjänsten men rörelsen går i den andra riktningen sedan Kristus, vi bjuds in till helgedomen genom hans försoning. Risken med det personfokus frikyrkorörelsen odlat är att vi gått från Kristushelgelse till en estradhelgelse.

Skrivandet här har varit lågfrekvent de senaste veckorna, främst för att jag har ägnat mig åt andra texter som nu är färdiga och krävt mycket fokus. Mellanrum skadar dock inte och är i sig en intressant företeelse. Trösklar är ju sådana där sammanbindande delar i våra hus som man helst inte ska gå på utan över. Det är bra med lugnare frekvens ibland. Nåväl.

Förhoppningsvis kan jag öka skrivandet något. Under hösten är planen att hålla flera seminarier om religion och AI utifrån de studier jag ägnat mig åt. I dagsläget finns planer för tre seminarier/samtalskvällar om AI och andlighet. Det pågående engagemanget i Ljusdal och i Årjäng fortsätter och jag ser lite extra fram emot en samtalskväll om författaren Göran Tunström tillsammans med hans brorson.

Lasterna och dygderna finns där, mellanrummens trösklar likaså. Även när vi är i ett okänt steg in i det som ligger framför kan vi förtrösta på Guds nåd och hjälp.

Evangeliet

När jag skrivit denna text fick jag anledning att gå in och läsa kommande söndags text till predikan. Då slog det mig, kanske detta efterord kan vara ett litet förord för den som läser det till det som är söndagens evangelietext i kyrkoåret, med det talande temat Tro och liv. Oavsett, evangeliet måste alltid vara huvudordet.

/Daniel

Skapelsekraft och dubbelhet

Det är dags att avsluta sommarserien om laster och dygder så här den sista dagen i juli. Här är den sjunde och sista delen, och den handlar om sex. Det är ett ämne som intresserar oss rätt så duktigt, och med god anledning. Den kanske starkaste drivkraften inom människan biologiskt sett är den som leder till fortplantning och att människosläktet lever vidare. En enorm hetta leder till livets största ansvar. Det är så vi är skapade. Åtrån, passionen och lusten driver mänskligheten framåt. Den vackra kroppen, de ungdomliga impulserna, de ibland oövertänkta besluten.

Vi vill så gärna vara logiska, rationella och sunda. Men sexualiteten kan sägas ha sin egen logik. Det fysiska begäret är inte neutralt. Det bär kraft. Det kan ge liv och närhet, men också dra oss bort från det och de vi egentligen vill vara. Det är därför vi både dras till det och tvekar inför det. Och inte minst finns en stor andel skam i detta.

Om lasten i denna text är att splittra sig själv, att leva oärligt med begäret, så är dygden att integrera. Att leva sant i kroppen, varken genom förnekelse eller utsvävning, utan genom närhet och ansvar.

Augustinus såg begäret som en riktning som gått snett. I sin bok Bekännelser bearbetar han inte minst den egna sexualiteten. I Sexualitetens historia visade Foucault hur våra sätt att tala om sexualitet formar hur vi upplever den. Här i Sverige kan det kännas som att vi lever i en enorm dubbelhet när det gäller detta. Vi ska vara ett modernt och frigjort land, men moralismen kring sexualiteten tecknar ständigt nya toppnoteringar. Samtyckesdiskussionen har ibland tillåtits sätta rättssäkerheten ur spel. Otrohet kan tydligen kläs om och det två gjort har plötsligt bara en varit aktiv i. Den som är försmådd vill kasta stenen och gömma handen.

Ja, förstås skriver jag också om mitt eget fall och dess konsekvenser.

Frikyrklig formation

Jag har vuxit upp i en slags dubbelhet när det gäller detta område. I min egen familj kan jag faktiskt inte minnas hårda ord eller fördömanden. Men i församlingen och sammanhanget fanns det desto mer. Undervisningen om helgelse handlade inte alls om vem som hade tillverkat skjortan, kanske var det barnarbetare, utan om hur uppknäppt den fick vara. Det handlade om att sexualiteten var för man och kvinna i äktenskapet och ingenting därutöver. Och om detta kan man diskutera mycket.

Men. Så finns det ett stort men. Och för mig handlar det inte om viljan att omtolka texter även om jag tror att bibeltexterna alltid tål att studeras. Det handlar istället om oviljan i många frikyrkosammanhang att ha en avslappnad och ärlig syn på att vara människa. Att det fortfarande verkar vara en chock för somliga att en del av att vara människa också är att vara en sexuell varelse. Könsmognaden kommer och med den behovet av att upptäcka den egna kroppen. Men i kristna ungdomssammanhang har exempelvis undervisningen om onani ibland varit otroligt snäv. Hettan i kroppen som fanns där gav sig inte av ännu en uppräckt hand i förbön. Exemplen kan sedan mångfaldigas.

Effekten blir ofta en ganska svår resa på detta område. Både för den som ger efter för sin längtan och för den som lyckas kapsla in den. Om man tror att livet är kört för att man har sexuella erfarenheter man ångrar, då undrar jag vilken undervisning som faktiskt råder och om den alls tar sin grund i evangelierna? Och likadant: om man tror att man får ett perfekt äktenskap för att man lyckats avstå sex till bröllopsnatten, då tror jag att den naiviteten riskerar att låsa en relation och skapa ett tryck som kokar över.

Det egna fallet

Vi gifte oss när jag var strax över 21 och min fru hade fyllt 22. Vi är födda samma år men jag är några månader yngre. Vi har haft, och trots allt som varit, har ett äktenskap med värme. Jag är så oerhört tacksam för det. Det har funnits mycket lust och mycket nöd. Och även intimt sett är jag också så tacksam till min fru.

Varför var jag då ändå otrogen? Jag vet inte om jag helt kan svara på det själv, men jag gör ett försök. Det är inte så lite komplext att vara människa.

Med uppväxten, kallelsemedvetenheten och ansvaret i uppdrag och familjebildning, husrenovering och mycket annat som bara ökade och växte, tror jag inte att jag riktigt hade bottnat i mig själv som ung och ung vuxen. Jag försökte vara pastor med slips och rejäl stor bibel. Och, med risk för att det låter högmodigt, jag har aldrig lett något som minskat i omfattning. Det har istället bara blivit mer, och jag har också älskat livet i vänsterfilen på motorvägen. Mycket, mer och snabbt. Driv och produktion, entreprenörskap och nya satsningar. Buret av arbete och noggrannhet. Det var mitt sätt.

Men så kommer en viss apati, trötthet och kanske också uppgivenhet. Jag var ofta förtvivlad och ledsen inombords över den maktkamp en handfull pastorer ägnade sig åt och som försvårade min tid som föreståndare. Samtidigt har jag alltid tänkt att man måste tåla kritik och motståndare, ja fiender. Men i tröttheten väcks ofta en längtan efter mer djup och resonans, och så kommer man för nära i samtal och relationer. Det ena ger det andra och så blir det för mycket. Den första relationen var bara så komplex och fel, och jag var den som såg till att den ebbade ut under pandemin. Mitt i uppgivenheten som inträdde därefter föll det sig så att en annan kvinna tog kontakt med mig och ville ha råd. Och i allt vad det ledde till så blev jag förälskad och det blev till en intensiv relation.

Jag svek min fru. Jag svek min familj och mina vänner. Jag svek mitt uppdrag. Jag bär det ansvaret och försöker förstå det utan att ursäkta det.

Det finns en attraktionskraft i spelet mellan män och kvinnor som gör att personlighet och utseende inte är de enda faktorerna, det är också ekonomiska resurser, position och makt. Och även frikyrkliga personer bär på en sexualitet man ibland också spelar på och använder sig av.

Jag förlorade min integritet i relation till andra. Men jag är så tacksam, nu snart tre år efter att vi har gått igenom så många processer, ändå har en hel familj, att det fortfarande finns vänner kvar, och att vårt äktenskap finns kvar. Det innebär en stor tacksamhet från min sida, att vi är där vi är idag.

Jag menar förstås fortfarande att mycket i processen efteråt blev orättfärdigt. Det är smärtsamt att uppleva hur en vad jag uppfattar försmådd kärlek vänts till agg och har tillåtits bli till en otyglad process där lögner, hat och förnedring blivit legitima verktyg. Jag skulle löpa gatlopp. De utredningar som gjorts har visat ömsesidighet, ändå har det marginaliserats. Ingen har tvingats eller manipulerats till någonting. Det är också talande att arbetsgivarna vägrat att utreda sitt eget agerande i processen. Men det är inte denna texts huvudärende och det fråntar inte mig något av mitt ansvar. Det jag vill säga är att jag har gjort fel, jag har bekänt mina synder, och jag bär varje dag konsekvenserna av det. Kanske kommer den goda dagen av försoning att komma.

Nåd, sanning och faderns hus

Evangelierna rör sig varsamt. Kvinnan som ensam ställs fram för att dömas trots att de varit två, möts först av tystnad inför anklagarna. Sedan av orden: “Inte heller jag dömer dig.” Men berättelsen slutar inte där. Den öppnar en väg vidare: “Gå, och synda inte mer.” Nåden är inte förnekelse av sanning, den är sanningens förutsättning. Utan nåd finns ingen väg vidare för någon, och utan nåd finns ingen möjlighet för sanningen att bana den vägen.

Den egna kroppen är inte ett problem att lösa, utan en plats att leva sant i. Och i känsliga samtal är det viktigt att tala med mer än om, och att göra det utan skam som metod. Att integrera, snarare än att splittra.

Det finns en intressant viktning i liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet 15). Det står att han hade levt sitt liv i utsvävningar. När han kom till insikt och vände om hem till sin fars hus ordnades en fest. Då kommer hans äldre bror tillbaka från arbete på fälten och hör att det pågår en fest. Den äldre brodern tappar det. Han som skött sig så och jobbat för sin far, hur kan hans pappa fira återkomsten av någon som gått till horor? Utsvävningar hade nu med självklarhet i broderns formuleringar blivit besök hos prostituerade. Det säger något om den explosiva tillväxtpotentialen i fördömanden, som dessutom ofta bärs i bättre eller sämre dold avundsjuka och egen bitterhet.

Man får vara tacksam på den förlorade sonens vägnar att det var sin far och inte sin äldre bror han mötte när han vände om.

Sexualiteten kan sägas vara det som bildar familj. Och är det något som bär både last och dygd så är det väl just sexualiteten. Den är en eld som också föder barn. Den fysiska kärleken drivs av den skapelsegivna lusten, fortplantningen är en biologisk kallelse, en del av vårt uppdrag att vara människor. I detta finns stor lycka men också många sorger och besvikelser. Därför vore det fint om det gick att vara försiktig mer än förnedrande. För i det försiktiga finns större möjligheter till det försonliga. I detta försöker jag ta lärdom i all min brist och svaghet. I detta tror jag att det också finns stora behov för många till förståelse och försoning. För den yttre fördömelsen och inre förkastelsen finns där och gnager och tär när det gäller den starka och ändå ursprungligt sett skapelsegivna elden vi bär i våra kroppar.

Och för oss som ibland krampaktigt kämpar för vår tro på den kristna gemenskapens betydelse trots att vi själva avvisats tror jag att det är viktigt att få säga åtminstone för andras skull: Låt inga söner och döttrar hållas borta från fadershuset, för allas skull. Det kan visa sig att den allra största förlusten ligger i vad avvisandet gör med den gemenskap som avvisar.

Tanken med denna serie har varit att lyfta sex olika områden av laster och dygder där egna erfarenheter, några nerslag i vad andra tänkt och en koppling till evangeliet har fått bilda ramen för texterna.

Förhoppningen med denna serie är att bidra till ett mer avslappnat och ärligt förhållningssätt. Lasterna och dygderna finns där hos oss alla.

Förtröstan är att hos alla som vill är också Kristus.

/Daniel

/Daniel

Ps. I videon nämner jag om Liberland. Du kan läsa mer om den nya nationen i en artikel hos BBC.

“Daniel, jag har mött Gud!” Orden kom från en svensk riksdagsledamot i ett ballroom på ett hotell i Washington D.C. Vi hade varit med på den årliga bönefrukosten tillsammans med många andra och, trumvirvel, bland deltagarna fanns president Trump. Efter olika tal, också av presidenten, var det en stund av bön och lovsång. Tre gitarrer och lovsångaren Chris Tomlin. De sjöng och prisade Gud. Och så hände det där som jag också kände av. En märklig upplevelse. Ett ögonblick av nåd, av en närvaro som inte låter sig beskrivas eller frammanas. Person efter person reste sig upp vid de runda frukostborden där vi satt. Folk grät, bad, även president Trump reste sig upp. Alla sjöng Amazing grace. Vad jag förstod bad alla, några böjde knä, folk grät. Det var efter den stunden riksdagsledamoten kom springande till mig…

Nu har jag inte en enda tanke om att detta skedde på grund av den närvarande presidenten men det skedde i ett rum där han också var med. Och jag kan inte förneka men inte heller beskriva innehållet, det är nog ett av mitt livs starkare andliga ögonblick. Och kanske är då Trump ett rött skynke och därför blir också den stunden avfärdad. Att det är korrupt och del av ett maktspel. Men inte för oss som var där. Och detta är det paradoxalt påfrestande. Det utopiska provisorium som en andlig upplevelse säkerligen kan kritiseras för att vara. Men det stora är att det ibland närmast motbjudande ändå rymmer det heliga som kan märkas i det avvisade och föraktade. Det oändliga i det ändliga.

Nej, händelsen har inte gjort mig till en supporter av president Trump eller hans politik. Men händelsen fick mig att vara mer öppen tror jag, och har förhoppningsvis gett en stärkt tanke om att inte förakta någon eller något. Det kan visa sig att man kämpar emot Gud själv. Tänk om självgodhet och förakt göder dårskap?

Smartheten och visheten

Det kanske kan vara så att du eller jag är smartare än någon i något fall men det innebär inte alls med självklarhet att vi är visare än den personen. Att kunna och förstå är inte samma sak.

Personligen uppskattar jag mycket den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns utläggning om den förbjudna frukten från kunskapens träd om gott och ont. Schmemann menar att felet är när vi äter upp kunskapen och inte delar den. När kunskapens makt gör oss högmodiga begår vi upproret mot Gud och faller i synd. Högmodet, egensinnigheten är den verkliga ursynden. Det jag har brukat kalla GDS-läran måste avvisas i alla dess andliga och religiösa former. För jaget ska inte göra det själv. Inte när det gäller de eviga frågorna och inte heller vad gäller respekten för varje människas värdighet och rätt att bli lyssnad till. Om vi alla är mottagliga för det gudomliga mitt i det mänskliga, finns det också större möjlighet till både kunskap och förstånd för oss.

För det går att ha rätt och ändå missa det viktigaste. Vad är vishet i en tid som premierar snabbhet, skärpa och positionering? Riskerar den inte att vara mer kunnig än vis och därmed högmodig? Och full av förakt?

Det går absolut att vinna ett samtal och förlora något större. Skärpan imponerar. Förmågan att snabbt analysera, formulera, positionera. Men den säger inte allt om ett liv. Vi vet aldrig vad som finns inom en annan människa. Ibland tror jag att vi till och med har svårt att riktigt veta vilka vi själva är.

Andras tankar kan vägleda

Några korn från de som tänkt före oss: Sokrates lät visheten börja i okunnigheten. Aristoteles talade om fronesis, omdömet och klokskapen som vet vad som bör göras här och nu. Bonhoeffer såg dumheten som farligare än ondskan, just för att den inte låter sig korrigeras.

Min svenske favoritförfattare är nog Torgny Lindgren. Jag skriver nog, för konkurrensen finns ju där. Men det jag uppskattar så mycket med Lindgrens författarskap är att han skriver strävt och kortfattat på ett sätt som får åtminstone mina tankar att springa. I Norrlands akvavit berättar han om evangelisten som lämnat tron och som återvänder till Västerbotten för att avkristna de fyrahundrasexton själar han kristnat och dessutom lärt att borsta tänderna. Jag kan tänka länge och ofta på hur man predikar och lär människor att borsta tänderna. Fattigdomen och vanmakten hos torparna och grymheten hos handlaren i Ormens väg på hälleberget. Ärligheten man anar från både David och Bat Seba. I Pölsan skriver han om pölsa gjord på kött från ekorrar. Milda makter vad ord kan få tankar att springa!

Vilka texter eller tankar får dina tankar att löpa? Vad får din törst och längtan att väckas? Eller din avsmak? Vad får dig att reagera? Kanske något från en president? Eller av beskrivningarna från Västerbottens inland? Förhoppningsvis reagerar vi till att förstå utan att fly det som är en ständig dubbelhet. Ljuset vi inte kan uppskatta om vi inte vet vad mörker är, kärleken vi inte kan värdera om vi inte visste vad avvisande var? Och att bära dessa kunskaper utan att sluta i föraktets återvändsgränd, det är en daglig utmaning.

Evangelierna visar på spänningen mellan kunskap och förstånd, dårskap och förtröstan. Lärjungarna som vill men inte alltid kan, de religiösa makthavarna som kan men inte vill. Kunskap utan liv. Ord utan förankring.

Vishet är inte motsatsen till intelligens, och den kan inte ersättas av den. Den som är vis förstår att den inte alltid förstår allt. Men hur ska man komma vidare utan att fastna i frustration?

Sommarens stiltje och stormens nöd

Kanske är det en fin övning i sommaren att dröja. Lyssna färdigt. Pröva sina egna motiv. Låta erfarenheten få väga tyngre än positioneringen.

Och att inte förakta det enkla. Det som inte glänser, men håller. Och att öva sig i att inte förakta den föraktade. Och i det kanske komma nära det sätt Kristus och hela gudomen agerar i all helighet och vishet men ändå med den största barmhärtighet. En Gud som vill helighet men är barmhärtighet, för att minnas någon strof ur psalmboken.

Där finns en klarhet som inte behöver markera för att vara verklig. En gemensam helighet som bär upp det vardagliga, mitt i det tråkiga och frustrerande.

Tidigare ärkebiskopen, Antje Jackelén lade nyligen ut en bild på sin Instagram med en fyr och citerade en tysk författare, Wolfgang Borchert som jag tycker fångar mitt enkla försök till resonemang så väl:

Den vise önskar nog att lysa till vägledning för andra men glömmer inte sitt eget behov av vägledande ljus. För stormar viner, regn piskar när varje människa söker sin kurs och sin hamn.

Bekämpa föraktet, bär kunskapen du fått med en inre bön att den ska leda till vishet. Låt ingen recensera din fromhet, avstå att göra detsamma om andra.

Det är inte bara predikanter och presidenter som kommer och går, det gör även experter.

Kunskapen blir en last om den inte omvandlas till förståelse men till en dygd när den blir ord och handlingar i klokskap, fronesis.

Herrens vishet består genom allt, och bär vi med oss något litet av den, får vi inte glömma att den gavs oss av nåd. Just som livet, just som frälsningen.

/Daniel