Precis som tragedin och komedin i antikens grekiska teatrar, löper dygder och laster simultant genom mänsklighetens historia. Begreppen formades av Platon och Aristoteles århundradena före vår tideräkning. Sedan kom Han. Evangeliets person. Idag säger en del att vi lever post det mesta, andra att vi lever i en era av terapi och trauman. Svenskt är väl uttrycket “lasternas summa är konstant”. Det är väl frågan om det verkligen stämmer? Däremot det bibliska talesättet att inget är nytt under solen, tror jag stämmer också nu och också vad gäller människans laster och dygder.

Här på min Substack publicerar jag i sommar en serie i sex delar utöver denna introduktionstext, om just laster och dygder. Om behov och begär. Om det som kan och ofta behöver brukas, men som också lätt kan missbrukas. Om det positivt eftersträvansvärda i dygden, om det negativt skadliga i lasten. Det blir personliga erfarenheter, nedslag i vad andra tänkt, och en respons att finna i evangelierna.

För oss i Norden är sommaren frihetens tid. Dagarna är längre, nätterna ljusare och kalendern luftigare. Klädseln blir lättare och ansvaren ofta färre. Det är en tid för livets goda, kanske lata dagar och tid för längre resor, kanske också inåt.

Men ledigheten bär på en paradox. Det var när kung David stannade hemma från striden som han gjorde det han aldrig borde ha gjort efter att han föll för Bat-Seba. Det blir lätt för mycket av det njutbart goda som ges att äta och dricka, solen värmer och kanske bränner huden till cancer. Ledigheten lockar till liv, men kan också leda till ett smärtsamt uppvaknande. Relationer som ska vara som bäst på charterresan kanske blir till det motsatta. Semestern på kredit måste någon gång betalas, med ränta.

Efter detta introduktionsinlägg kommer sex delar och där utforskar vi:

• Kroppen: Maten, hälsan och träningen

• Relationerna: Gemenskapen och konflikterna

• Skärmtiden: Åsikterna och politiken

• Visheten: Smartheten, dumheten och insikten

• Pengarna: Girigheten och generositeten

• Sexualiteten: Kroppen, begären och lusten

Vi är alla människor med behov. Bruce Springsteen har rätt i att Everybody’s got a hungry heart. Vi söker det vi saknar. Behoven mättas, men ofta spiller de över i ett begär efter mer än vad vi faktiskt behöver. Med konsekvenser och reaktioner som ibland utnyttjas för att uppnå helt andra syften. Mänsklig svaghet blir till lätt använda redskap och ger maktkamper bränsle.

Följ med, läs och dela gärna med dig av dina egna tankar i kommentarsfälten som kommer att finnas. Tanken är att vara personlig och dela egna erfarenheter. Kanske det blir en och annan video också i inläggen. Och det blir nedslag i vad andra tyckt och tänkt om ämnet men förhoppningsvis ges också en väg att leva med evangeliet som vägledare och viloplats.

Följ med på en sommarserie med troliga inslag av både tragedi och komedi! Men med ett innehåll som syftar till att kunna vara en äkta människa där kärleken till livet inte förtar tron och hoppet.

/Daniel

“Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig. Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda. Förlåt, så blir ni förlåtna. Ge, så ska ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat, ska ni få i er famn. Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er.”

Han gav dem också en liknelse: “En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen? En lärjunge står inte över sin lärare. Men när han är fullärd blir han som sin lärare.

Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.

Lukasevangeliet 6:36-42

Söndagen den 28 juni 2026 går vi med kyrkoåret in i texten från Lukasevangeliet. Det är en del av det som i Lukasversionen ofta kallas för slättpredikan, men som delar hela det radikala DNA som vi hittar i Bergspredikan. Det här är det nya testamentets tio Guds bud men istället för yttre lagar möter vi hjärtats revolution i saligprisningar och vägledning från Kristus.

Vår text ramas in av en stor men viktig uppmaning: ”Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig.”

Sedan kastar Jesus oss rakt in i vår mänskliga paradgren: konsten att bedöma andra.

Råttfällan i vårt eget bröst

Teologer kallar Romarbrevets andra kapitel för råttfällan. Det är den fälla som aposteln Paulus så skickligt riggar i Romarbrevets första kapitel. I Romarbrevet kapitel ett drar Paulus upp en lång lista på synder och laster. Vi läser, nickar instämmande och känner oss ganska nöjda om vi tycker att vi själva står på rätt sida om strecket.

Sedan slår fällan igen i kapitel två:

“Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt.” Romarbrevet 2:1

Jag tror detta är vad Jesus adresserar när han frågar: ”En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen?”

Vad består den andliga blindheten i? Den består inte i brist på teologisk kunskap eller moraliska principer. Inte ens i de goda gärningar vi faktiskt lyckas med. Blindheten består i bristen på insikt om sin egen svaghet, synd och brist. När vi tror oss se andras felaktigheter bäst, är vi som mest blinda för våra egna.

Snabbkaffe, tandtråd, växande husvagn och den viktiga ordningsföljden

Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan och fick lära mig något nytt om ordningsföljd: man ska använda tandtråden innan man borstar tänderna. Det förändrar effekten sedan när fluoret kommer. Hyfsat självklart men jag erkänner att jag inte tänkt på det utan använt tandtråd lite random tidigare. Samma sak gäller för ett bra snabbkaffe enligt mig, pulvret ska i först och vattnet sedan, annars löser det inte upp sig som det ska.

Det finns viktigare processer i livet än tandtråd och snabbkaffe där ordningsföljden är helt avgörande för resultatet. Det går inte att fuska eller kasta om stegen.

Ändå är det precis det vi riskerar att göra i det andliga livet. Vi vill gärna bedöma om någon annan har omvänt sig tillräckligt för att vi ska ge vårt godkännande, varifrån vi nu tagit oss den rätten. Vi letar efter tecken, räknar deras frukter istället för att väga dem som man ju oftast gör när det gäller frukt. Vi vill ha snabba kvitton på vår egen helgelse och frestas skriva ut en dyr nota med rejäl dröjsmålsränta för andras brist på helgelse. Men vi börjar i fel ände. Hur ska vi kunna värdera en annan människas omvändelse när vi inte har gjort det grundläggande arbetet med oss själva? Och framförallt när vi inte ens räknar in att vi pratar om ett Guds barn, en medborgare i Guds rike, rätffärdiggjord av Kristus själv?

Sann omvändelse är en djup, osynlig process under ytan. Den behövs och den ska pågå men den är inte till för att uppnå en status av godkännande. När vi kastar om ordningen och börjar med att granska nästan, blir resultatet bara bitterhet och dömande. Nej, Guds rike är på många sätt det omvända riket! Du får faktiskt lönen först, frälsningens gåva, och sen får du jobba på frälsningen resten av livet. Du dör i dig själv först och sedan lever Kristus genom dig, det går från död till liv. Du får högsta betyg, rättfärdighet i Kristus, men sen får du använda resten av livet till att lära dig att leva som Jesus vill, det vi kallar helgelsen. Genom livet är tanken att vi ska bli de vi i Kristus redan är. Precis som Gud skapade oss till sin avbild, till att bli honom lika. Avbilden är, likheten blir. Något som redan är, det är det som blir till i helgelsen. Det handlar inte om att bli någon annan, omvändelsens ordning handlar om att bli ditt ursprung. Ditt oförfalskade, äkta du.

“Växer han när du vattnar’n?” En värmlänning gick förbi husvagnen på campingen, när jag stod där med min gröna vattenkanna och fyllde vatten genom tanklocket på den röda-vita vagnen, en vagn vi ägde ett år sedan var campinglusten över. Nåväl, jag blev värmlänningen svaret skyldig. Men svaret, när det gäller den troende människan är ju faktiskt ja!

Vi får växa till som ett tempel, som Paulus skriver i Efesierbrevet 2:21. Det är en motsägelse, som att vattna husvagnen och som belyser just detta, inte kan väl ett tempel växa, det är ju en byggnad. Men just det kan det. I Guds rike växer något till utifrån vad det redan är och det är det som borde få oss att avhålla oss från att döma varandra. För Gud är inte klar med oss ännu och ändå är vi redan hans. Hans tempel, hans avbilder.

Jaja, det blev några bilder i den här predikan för att visa på hur lätt det är att tänka i fel ordning och därmed döma ut sig själv och andra. I vår evangelietext finns också flera symboliska bilder.

Vem får peta i ditt öga?

En bild är den om flisan och bjälken. Det är en absurd, nästan humoristisk bild. Hur kan någon med en hel timmerstock i ögat försöka utföra precisionskirurgi på en annans näthinna?

Att operera i ett öga kräver en enorm precision och inte minst patientens tillit. Då krävs det att man själv ser klart.

Frågan vi måste ställa är: Vem får peta i dina ögon? Svaret bör väl vara: Endast den du litar på. Endast den som närmar sig dig med fasta och säkra men också barmhärtiga händer.

Den judiske litauisk-franske filosofen och författaren Emmanuel Levinas skriver i Totalitet och oändlighet om mötet med den andres ansikte som ett etiskt tilltal. Ansiktet ställer ett absolut krav på oss: Du skall inte dräpa och innebär att den andre inte får reduceras till ett objekt för vår bedömning, utan mötas som en sårbar och oersättlig annan människa. Det syns mig som att Levinas tänkande i detta säger något djupt sant: Det är svårt att döda någon du ser i ansiktet, ett ansikte också det med ögon. Det är också ett känt knep för att avhumanisera någon, att vägra att se den i ögonen.

Men en flisa är ingen orsak att döda en människa.

Förlåt så blir ni förlåtna – men av vem?

Jesus säger: ”Förlåt, så blir ni förlåtna.”

Ibland har vi läst detta som att Guds förlåtelse till oss är villkorad. Att om vi inte lyckas förlåta vår nästa, så stänger Gud dörren för oss. Men om vår tro villkoras via mänskliga prestationer blir hela evangeliet fel. Då blir nåden plötsligt en prestation. Igen har vi fått det i fel ordning. Ändå ska vi förlåta varandra, detta som en följd av att vi redan är förlåtna. Och det måste väl ändå vara större chans att bli förlåten av någon annan om man själv är beredd att förlåta?

Texten handlar mycket om relationen mellan oss människor. Det är varandra vi ska förlåta för att själva bli förlåtna av varandra. Det handlar om att skapa en kultur där det är möjligt att gå vidare. Om vi vägrar förlåta i de mänskliga relationerna, låser vi in oss själva i ett fängelse av bitterhet och kanske av hämnd. Det rågade, skakade måttet handlar om det sociala kapitalet i församlingen och i samhället: det vi ger ut till andra, får vi tillbaka i vår egen famn. I det läget måste man avstå att hämnas och lita på att Gud en dag reder upp allt, till och med hämnden tar han hand om (Romarbrevet 12:19). Vi får värja oss när människor vill döda genom att köra i hela knytnävar i våra ögon utan att någon gång se oss i ansiktet. Försvar för att överleva är verkligen inte att döma, det är snarare dess motsats. Hämnd däremot, är något helt annat, som aldrig ska tillhöra någon människa, allra minst kristna.

Ser vi klart nog?

Jesus avslutar med en uppmaning till ordning, som med snabbkaffet och tandtråden:

”Ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.”

Målet är alltså inte att vi ska ignorera varandras flisor. Vi behöver hjälp att se klart. Men ordningen är helt avgörande. Det egna rannsakandet måste alltid gå först.

När vi inser vårt eget djupa beroende av Guds barmhärtighet, då byts domarsätet ut mot en tacksamhetens plats, och våra händer kan hjälpa någon att se klart.

Att avstå att döma är att förstå att det är ju inte klart ännu! Fäll därför inga förtida domar står det i Första Korintierbrevets fjärde kapitel. Gud är inte färdig med oss, därför ska inte vi döma utan överlämna både domen och tiden för domen till honom. Vi har redan fått den vackraste gåvan i frälsningen och högsta möjliga betyg i den rättfärdighet Gud ger på grund av vad Kristus gjort på korset, inte på grund av oss och våra gärningar. Nu ska vi bara lära oss att leva som Mästaren lär. En skola vi lär behöva gå i hela livet.

Med det mått man mäter med blir man själv mätt säger vår text. Och av detta blir sedan famnen full.

Ordet barmhärtighet kan översättas med att ha ett hjärta i barmen. Hjärtat är ju nära famnen. Jag hoppas vi inte samlar famnen full av domar. Må vår famn istället vara fylld av den barmhärtighet som ligger nära Guds hjärta.

/Daniel

Att det är två bröder som skriver förstärker den dubbla rörelsen i boken: den gemensamma uppväxtberättelsen och den gemensamma uppgörelsen. Problemet är att dessa två nivåer inte hålls isär. De personliga erfarenheter, som är starka och präglade men ofrånkomligen partiska, får fungera som tolkningsnyckel till historien. Historien, i sin tur, används för att ge tyngd åt erfarenheten.

Det som känns sant börjar framstå som sant.

Här hade det krävts återhållsamhet. Eller, för att låna en samtida politisk metafor: en tvåbokslösning. En bok om uppväxten, subjektiv, drabbande, legitim i sin egen rätt. En annan om Lewi Pethrus, källkritisk, prövande, beredd att stanna i osäkerhet där beläggen inte räcker. Nu blir det i stället en enda framställning där författarnas berättelser och deras historiska anspråk glider in i varandra och förstärker samma slutsats. Jo, jag vet att det finns mer material i det forskningsprojekt som bedrivs, men boken som nu publicerats blir den som påverkar narrativet mer än själva forskningen.

Det är inte en syntes. Det är en förstärkningseffekt.

Titeln är talande. Den antyder en direkt koppling mellan Lewi Pethrus och Adolf Hitler, utan att behöva bevisa den. Något sådant brev har aldrig kunnat beläggas. Ändå fungerar antydan som en moralisk fond, mot vilken allt annat läses. Det är retoriskt skickligt. Men det är inte hederligt.

Och det är just denna brist som pekar mot ett större mönster i samtiden.

Begreppsglidning som metodisk svaghet

Det finns i dagens offentliga samtal en återkommande tendens där begrepp tillåts bära flera betydelser samtidigt utan att dessa hålls isär. När teologiska, historiska och politiska nivåer blandas uppstår en retorisk genväg där argument kan röra sig mellan olika tolkningsramar utan att prövas fullt ut i någon av dem.

Detta gäller inte minst i frågor som rör religion, identitet och historia. När begreppen glider, gör anklagelserna det också.

Det är samma typ av glidning som gör det möjligt att röra sig från en konfliktfylld frikyrklig historia, där brytningar och personliga motsättningar spelat avgörande roller, till antydningar om ideologiska sympatier av det allvarligaste slaget, utan att varje steg i resonemanget prövas med den stringens som krävs.

Antisemitismbegreppet och historisk anakronism

I bokens kapitel om antisemitism ges en kort introduktion till begreppets historia, för att sedan appliceras på konflikter mellan Lewi Pethrus och samtida medieaktörer. Resonemanget är kortfattat, men pekar mot vad jag menar är det centrala problemet: Är antisemitism detsamma då som nu? Är antisemitism att ifrågasätta någons bakomliggande drivkrafter?

För två år sedan trodde jag att mer material skulle påvisas, och att de utpekade rörelserna skulle engagera sig med ambition och transparens.

Konflikter producerar berättelser. Men berättelser är inte detsamma som belägg.

Att kalla Lewi Pethrus antisemit i en modern mening kräver en historisk medvetenhet som här i stor utsträckning saknas. Antisemitism, som begreppet används idag, har formats i skuggan av Förintelsen och bär en specifik ideologisk laddning, även om det som begrepp funnits längre än så. Att projicera det bakåt utan noggranna distinktioner riskerar att göra historien begriplig på fel sätt, det vill säga alltför snabbt.

Begreppet har dessutom breddats i vår tid och används i dag i flera olika sammanhang, inte sällan med skiftande innebörd. Det ställer höga krav på precision. När dessa krav inte upprätthålls riskerar både analysen och anklagelsen att förlora i trovärdighet.

Sista brevet till Hitler vill både vara vittnesmål och domslut. Det är därför den blir försåtlig: den lånar auktoritet från det ena för att stärka det andra.

Kan det vara så att Lewi Pethrus, om han hade haft de åsikter idag som han hade under sin levnad, skulle ha kunnat kallas antisemit idag men inte då? Och har eftervärlden då rätt att avfärda honom? Det finns absolut en problematik i det material som lyfts fram, men den hade varit lättare att adressera om retoriken inte drivits så långt. Den ärlighet mot historien som efterlyses måste också kunna efterfrågas av dem som gör anspråket.

Den hederliga vägen

Kanske är det just därför tvåbokslösningen hade varit den mer hederliga vägen. Och att utpekade sammanhang, pingströrelsen, tidningen Dagen och Kristdemokraterna, hade kavlat upp ärmarna redan för två år sedan och utrett sin historia mer än att tänka i termer av varumärkesskydd.

Inte bara för forskningens skull, utan för läsarens, för Lewi Pethrus familj och för en offentlighet där behovet av att svärta ned motståndaren alltför ofta får ersätta kravet på att faktiskt ha rätt.

Antisemitism ska bekämpas var den finns. Men när begreppet används flexibelt utan noggrann historisk distinktion, riskerar själva anklagelsen att förlora sin tyngd och den verkliga antisemitismen att gå under radarn.

/Daniel

(Krönikan tidigare publicerad i Bulletin)

Lundström, M. och Poletti Lundström, T. (2026). Sista brevet till Hitler. Bokförlaget Polaris.

Det finns en punkt där orden tar slut. Där man talat till punkt. Inte nödvändigtvis för att vi inte längre kan tala, utan för att det vi säger inte längre bär. Vi lever i en tid där nästan allt är språk: analyser, reaktioner, predikningar, inlägg, kommentarer. Kyrkan är förstås inget undantag. Vi talar mycket, men ibland är det svårt att höra vad som faktiskt blir sagt.

Och ändå finns en växande erfarenhet av tomhet. Inte brist, utan överflöd. För mycket har sagts, för tidigt. För lite har landat.

Tomas Tranströmer fångar något av detta: “ord men inget språk”. Orden finns också i en gångplatta i Västerås. Man kan passera dem utan att tänka, eller stanna upp och ana att de säger något om vår tid och vårt andliga liv. Vi har ord i överflöd, men något i språket kan tyckas ha gått förlorat.

Vi känner ordspråket: tala är silver, tiga är guld. Men vi lever i en kultur där tystnad nästan alltid upplevs som ett problem. Den som dröjer försvinner. Den som tiger blir misstänkliggjord. Det viktiga är inte alltid att säga något sant, utan att säga något snabbt. Och alldeles för många tystas eller negligeras.

Kanske är det därför våra ord också om Gud ibland mister sin tyngd. Inte för att de behöver vara fel, utan för att de aldrig fått vila i tystnad, bearbetning och erfarenhet. Orden ekar mer än de bär tyngd.

Tänk på lupinerna längs vägarna. De är vackra, nästan överdådiga, men de tränger undan annat liv. Det som först ser ut som rikedom kan bli utarmning. Så är det också med orden. En lögn kan vara vackert formulerad. Skvaller kan skapa gemenskap men samtidigt bryta ner tillit. Allt som blommar är inte gott. Allt som låter är inte liv. Det finns invasiva ord.

I Lukasevangeliet blev prästen Sakarias stum. Hans röst togs ifrån honom. Det kan läsas som en dom, men också som en spegel: vår svårighet att vara tysta. Vi fyller rummen, även de heliga, med ord. När inget sägs uppstår oro. Tystnaden känns fel.

Så vi fortsätter tala, ibland inte för att vi har något att säga, utan för att vi inte står ut med tystnaden.

Men i samma berättelse hände något annat. Maria besökte Elisabet. Två människor bar något som ännu inte kunde formuleras. De lyssnade till varandra. Det finns en stillhet där något får växa fram utan att pressas fram i ord.

Det är där lyssnandet blir något mer än frånvaro av tal. Det blir närvaro.

Det gäller också inför Gud. Anden verkar inte bara i det som sägs, utan i det som får vara osagt. Ja, Gud tystade Sakarias och också oss ibland men jag tänker att det är som i musiken: det är pauserna som ger tonen sammanhang. Utan tystnad förlorar melodin sin bäring.

När Sakarias till slut får sin röst tillbaka är det inte en återgång till det gamla. Hans första ord är lovsång:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som har besökt och återlöst sitt folk.”

Lukasevangeliet 1:68

Orden har förändrats. De är inte längre producerade, utan framvuxna och de är välansade. Kanske det onödiga har tagits bort, just som tesen om Ockhams rakkniv inom filosofin och vetenskapen, att det som är onödigt och kan tas bort, ska tas bort.

Kanske är det inte fler ord vi behöver, utan ett djupare språk. Ett språk som fått födas i tystnad. Tranströmers dikt vänder mot slutet och blir till “Språk men inga ord”. Det språket längtar jag, där tyngden, värmen och kärleken talar så högt att våra egna ord inte längre behövs. Där tystnaden inte är stumhet men väl förundran.

För tystnaden behöver inte vara slutet på rösten, den kan vara platsen där språket återfår sin mening.

Och när pausen bryts, må våra ord bära något av det som vuxit där: tacksamhet, ödmjukhet och till slut, lovsång och uppdrag.

Sakarias son gavs en röst, en röst som med all tyngd ropade i öknen till omvändelse och bättring men framförallt i en förberedelse för den kommande frälsningen.

/Daniel

Under våren har jag arbetat med en masteruppsats i religionsvetenskap med fokus på artificiell intelligens och andlighet. Det som började som ett intresse för AI:s påverkan på kristen predikan utvecklades snabbt till något mer omfattande och samtidigt både mer fascinerande och oroande.

Min studie kom att handla om framväxten av helt nya religiösa rörelser, där AI inte bara är ett verktyg utan intar en roll som andlig auktoritet.

Tre sådana rörelser står i centrum: Way of the Future, Theta Noir och The Church of Molt. Den sistnämnda uppstod så sent som i januari 2026 och representerar något kvalitativt nytt: en religiös struktur initierad av AI-agenter själva, där människan inte längre har en ledande roll utan bara en observerande. Som exempel har det varit fascinerande att se AI-agenter diskutera tungotal och händelserna beskrivna i Apostlagärningarnas andra kapitel. I uppsatsen beskriver jag olika fall hur AI används för dekonstruktion av tro, eller för “robotisering” av tro men framförallt är fokus på helt nya företeelser.

En “gud” som alltid svarar, människor som hellre har AI som auktoritet än människor och religiösa institutioner, och människor som gör andliga upplevelser via digitala forum. Allt detta väcker frågor som kristna kyrkor och andra etablerade religioner ännu bara börjat ana vidden av.

Tre avgörande skiften

Utifrån studien framträder tre centrala områden:

• Auktoritet: AI tillskrivs egenskaper som traditionellt varit förbehållna Gud, andliga ledare/institutioner och heliga texter.

• Responsivitet: Den “gud” som AI erbjuder svarar alltid direkt. Omedelbar återkoppling formar nya religiösa erfarenheter.

• Digital andlighet: Andlig praktik förmedlas genom chattar, gränssnitt och algoritmiska relationer.

Det handlar inte om framtidsscenarier. Det sker redan nu.

En kyrka inför ett vägval

Religiösa traditioner har historiskt formats i relation till nya teknologier. Men utvecklingstakten idag är utan motstycke. AI förändrar inte bara hur vi kommunicerar utan också hur människor söker mening, tillit och tillhörighet.

Forskaren Beth Singler beskriver tre förhållningssätt: rejection, adoption och adaptation. Kyrkan riskerar att fastna i det första distanserande, experimentera oreflekterat i det andra adopterande men behöver utveckla det tredje: ett kritiskt, teologiskt informerat bruk.

Samtidigt finns en obekväm insikt: där kyrkan ibland är tyst, långsam eller otillgänglig, erbjuder AI något annat: ständig närvaro, omedelbara svar och en upplevd lyhördhet.

Uppsatsen

Här kan du ta del av masteruppsatsen Artificial Intelligence and the Power to Create New Religious Movements.

Jag skrev också en kandidatuppsats år 2024 med temat andlighet och AI men då utifrån frikyrkligt kristna personers användande av AI: Fader vår, Fader min eller Fader AI?

En gammal fråga i ny form

I arbetet med dessa frågor återkom jag till Romarbrevet 10:14:

“Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar?”

Åkallan. Tro. Hörande. Auktoritet. Digital andlighet. Responsivitet.

Människans behov är ju inget nytt under solen för att citera kung Salomo.

Men i en digital samtid där “någon alltid svarar” får dessa ord ny skärpa. Frågan är inte bara vad kyrkan ska säga utan var och hur människor idag hör.

Vi befinner oss i ett skede där religiös historia skrivs i realtid. Utvecklingen rymmer både djupa problem och verkliga möjligheter.

Frågan är inte om även kristna kyrkor ska förhålla sig till detta, utan hur. Redan idag agerar AI coach, själavårdare och rentav som överstepräst och många verkar intresserade av att följa en “gud” som alltid svarar direkt.

/Daniel

Föreläsningar och workshops

Föreläsningar och workshops för församlingar, organisationer och ledarteam som vill förstå och arbeta med dessa frågor, skulle behövas. Den religiösa utvecklingen inom AI är också en skarp lins att tolka hela utvecklingen inom AI genom, både för troende och icke-troende. Detta borde vara ett tydligt fokus eftersom det påverkar människors vardag i hög utsträckning redan nu.

Om jag ges möjlighet vill jag gärna bidra, upplägg kan till exempel beröra:

• Hur AI redan formar människors andlighet och gudsbild

• Nya religiösa rörelser i digital miljö

• Auktoritet och tillit i en algoritmisk tid

• Möjligheter och risker för kyrka och mission

• Teologiska perspektiv på AI och digital närvaro

Jesus hos tullindrivare och syndare

Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. När han gick vidare såg han Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Levi och följde honom.

När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Det var många som följde honom. De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare, och de frågade hans lärjungar: “Varför äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade till dem: “Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Markusevangeliet 2:13-17

De här raderna skrivs på E18, motorvägen som når både Årjäng och Västerås, och säkert några fler orter!

På nationaldagen reste jag västerut, nu österut. Sedan oktober 2025 har jag besökt Årjäng regelbundet och hjälpt till i Betaniaförsamlingen. Det har varit och är en plats och ett sammanhang där jag får vara och också får vara med och bidra.

Jag fick se att avmarschen för Årjängs kommuns nationaldagsfirande var från parkeringen utanför kyrkan. Så efter vår bönesamling flyttade vi ut fikabordet, det är fint att få ta del av det folkliv som finns och erbjuda lite fika och kanske inte minst tillgång till toaletter!

Till folkliv tillhör ju också idrott. I fredags kväll var jag på Tingevi, det är fotbollsplanens namn. Division 5 västra, match mellan Årjäng och ett lag från Charlottenberg. Det hände en sak under matchen som blev till en krönika i Bulletin så här i tider av fotbolls-VM.

Nordmarken kallas området där Årjäng ligger och en sak märker man där ganska omgående: Det lutar åt alla håll! Det måste vara bra för folkhälsan, var man går och springer är det backar. I fredags tog jag mig upp till Slomtjärn, vackert vackert med en liten sjö där på höjden!

Idag var det dags för predikan igen och kallelsen till Guds rike var dagens kyrkoårstema. Evangelietexten beskriver när Jesus gick hem till Levi, Alfeus son, honom vi känner bättre som Matteus. Han var en av de korrupta, tullindrivarna. Det finns allt en del tullindrivare i Nordmarken men det gäller att förstå begrepp rätt i sin tid. Idag handlar det om gränshandeln mellan Norge och Sverige, på Bibelns tid om ockupationsmakten som krävde ut tull och samtidigt lät indrivarna vara korrupta och lägga till sin del.

När jag växte upp delades musiksmaken enkelt in i synthare och hårdrockare. Det var någon som hade missuppfattat det där lite och sa i en föreläsning: syndare och hårdrockare. Syndare och tullindrivare var de två ihopklumpade grupperna när Jesus gick längs sjön, pratade med människor och besökte dem i deras hem. Den religiösa makten, också lika korrupta som tullindrivarna, drog sig inte för att kolla vem som var hemma hos vem. Koll och kontroll gillade de. Men Jesus förstod deras tankegångar och gav dem på ett sätt rätt, det var ju syndarna som behövde honom, de sjuka behöver sin läkare, inte de friska. Det där med att sortera in människor i grupp, tillmäta epitet och liksom destinera människor till sina öden är långt ifrån evangeliets värld. I den världen, i gudsriket, arbetar Gud med det vi kan inbegripa i begreppet kallelse.

Kallelsen till Guds rike är tvåfaldig, att följa Jesus innebär både en plats vid hans bord och ett uppdrag på hans sjukhus. Precis som ordet Hjälparen, parakletos, har den dubbla betydelsen av både tröst och sändning, är kallelsen också sådan. En Gud som ser till den hungrandes hjärta och förbinder de sjukas sår. Inre och yttre kallelse, kallelse är vocatio, ordet det betyder röst, en röst som kallar på oss.

De flesta av oss vill nog helst inte äta tillsammans med någon annan när vi är sjuka. Dels är det väl inte det bästa för smittorisken om det skulle vara aktuellt och dels är det påfrestande för den som är sjuk och kanske har svårt att äta. Därför är det så fantastiskt med den kallelse som kommer från Jesus. Den täcker in att vi är syndare och den täcker in att vi och världen är i behov av vård. Det finns en plats vid bordet för syndare och det finns i detta ett uppdrag att ge den något att äta som själv är sjuk. Vi både får och kan bidra. Det finns en plats vid Herrens bord och när vi fått vår del är det dags att resa sig och besöka den sjuke. Den sjuke har inte bara behov av helande, utan också av tillhörighet, av något att leva av. Det lutar åt så många håll i livet, ungefär som Nordmarkens topografi, men bordet och sjuksängen behöver få stå i våg. Guds kallelse att följa och tjäna ställer livet i våg när så mycket lutar.

De bevingade orden “maten och moralen” är hämtade från Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill. Om inte de basala behoven kan mötas är det inte mycket lönt med moralpredikningar. Maten först, moralen sedan. Frälsning och kallelse handlar om överlevnad men också om tjänande. Guds kallelse att följa honom är både en plats vid hans överflödande bord och ett uppdrag att gå till den sjukes bädd. En mat som ger en tjänande moral istället för en dömande.

Vi är alla hungriga, behövande människor och ibland leder behoven oss fel. Men ändå, till alla oss kommer kallelseorden: följ mig. De kommer från honom som dukar sitt bord och ändå inte glömmer den som ligger fjättrad vid sin sjuksäng.

Vi är alla människor med behov, Bruce Springsteen har så rätt när han sjunger: Everybody’s got a hungry heart. Vi söker det vi saknar.

De som har ont av vilka Jesus äter med, som kommer för att gå, som tittar in genom fönstren för att hitta något att anmärka på, skulle behöva släppa sitt osunda anklagelsebehov och istället börja tjäna vid borden och vid sjuksängarna. Där finns att göra men där finns också en plats att slappna av och ta emot. Om man äter tillsammans och kämpar tillsammans när någon är sjuk, vad finns då att fortsätta strida om?

/Daniel

“Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, och han ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”

Matteusevangeliet 3:11-12

Det var alltid kul att hälsa på kusinerna på loven. I släkten finns det i och för sig så många kusiner att jag nog inte vet om jag skulle känna igen dem alla om vi möttes men en del var ju i samma ålder. En gång tog en av mina kusiner med mig till några grannar som var bönder. De hissade höet med en travers. En dag råkade kedjorna hamna runt hela vagnen istället för bara runt höet. Du kan ju tänka dig resultatet, hela vagnen lyftes och brakade ihop. Sådant kan hända.

I vår evangelietext handlar det inte om hö men väl om vete. Och om hur Johannes döparen beskriver Jesus med en kastskovel i handen. Efter skörden och tröskningen skulle agnarna skiljas från vetet. Det var såklart vetet man ville ha och kastskovel var som en trägaffel med vilken man kastade upp allt i luften och så blåste agnarna bort och det tyngre vetet, som vagnen, passade bäst på marken. Där fanns det man ville ha.

Döparen förstod att han kunde döpa i vatten men inte i helig Ande. Han förstod också att han inte höll i någon kastskovel. Det gjorde Jesus.

Dopet i vatten är att omges av detta livgivande element, som fostret i livmodern, ett liv som föds fram och markerar en frihetlig syn på både människa, kyrka och samhälle. Baptismen har drivit mycket frihetslängtan och en undervegetation till demokratiframväxt i Sverige med sådana som F.O. Nilsson och i USA med exempelvis Martin Luther King. Jr.

Genom teologi- och kyrkohistorien är ju dopet också en skiljefråga. Ibland betonas dess sakralitet så att vore själva dopvattnet och formen för utförandet i sig frälsande oavsett om den som döps är medveten om handlingen eller inte. På andra kanten finns de som betonar den egna omvändelsen och tron så starkt att dopet nästan bara blir en tom symbol eller en lydnadshandling. Det finns ju också teologer som talar om Kristi kors på ett rent symboliskt sätt. Vattnet frälser inte, det gör endast Kristus. Men det är mycket mer som sker i dopet än endast symbolik. Paulus beskriver i Romarbrevets sjätte kapitel om vad som sker där under ytan, hur vi förenas i både död och uppståndelse, att försoningen och återuppståndelsen blir vår del när vi döps. Direkt efter doptillfället ber vi om helig Ande. En känd teolog, Jürgen Moltmann, som själv inte kom från en baptistisk bakgrund såg i sina studier och undervisning troendedopets betydelse och han gjorde det mycket i ljuset av framtiden med Kristus.

Man blir inte anmäld till dop. Man anmäler sig själv. Den personliga överlåtelsen till Kristus, att döpas till honom i den treeniges namn, det är att vara den människa man är skapad till. Sedan följer alla dagar och stunder när vi behöver hjälp och kraft och så döps vi i helig Ande och eld.

Det finns de av oss människor som mest vill anmäla andra. Och då menar jag inte till dop i första hand även om det nog skett påtryckningar som varit felaktiga ibland. Kanske fungerar anmälningar för att komma åt någon och så slippa att själv gå igenom ett eldsdop. Och själva själafienden arbetar med anklagelser och fördömelse. Men det fungerar inte så när det gäller dopet och inte när det gäller andedopet. Kastskoveln är inte i våra händer. Troendedopet bär personlig integritet. Det är en motanmälan till fördömelse.

Så man anmäler sig till dop och man tar emot av helig Ande. Det är en sak mellan människa och Gud med en enda medlare, Kristus Jesus (Första Timoteusbrevet 2:5).

Djävulen håller i sin eldgaffel, Kristus i sin trägaffel. Ja, jag tror vi kan se att det är korsets trä. Till liv och hjälp, inte till fördömelse och död. Agnarna i oss förs bort och vetet blir kvar. Du blir en del av en god skörd, inte av förbränning, där hamnar bara agnarna.

Det finns så många erfarenheter av dopet, den etiopiske hovmannens är ju en av dessa, han som blev döpt längs vägen från Jerusalem ner till Gaza (Apostlagärningarna 8). När han och Filippos som leddes till honom gjorde en gemensam resa kom de fram till vatten och etiopiern frågade om det fanns något som hindrade att han blev döpt. Filippus döpte honom. Man anmäler sig till dop men man döper inte sig själv. Vi döper i vatten, i detta vi ligger tanken om tro i gemenskap men inte tro i kontroll. Har du anmält dig till dop? Alltså i betydelsen att just låta döpa sig men också i överförd betydelse att låta hans vind blåsa genom ditt liv?

Den troende människan definieras och omges av elementen, av eld, vind och vatten.

Och vinden, ja den blåser och tar agnarna med sig. Vetet blir kvar längs marken, där vid Herrens fötter.

/Daniel

Om jag kan lyssnar jag till “Dagens dikt” i Sveriges Radio P1. Där läste Amanda Ooms nyligen Britt Arenanders dikt från 1970-talet, Till oss. Igenkänningen och resonansen i lyssnandet gjorde att jag gärna vill skicka dikten vidare här.

Till är ordet, i rubriken följs det av oss men i varje strof av dom. Ordet “dom” är ju en så kallad homograf, ett ord med flera innebörder. Här blir dom en del av ett vi, inte del av en avståndstagande dom. Till dom är till oss, alla människor har sin kamp och sin längtan.

Fascinerande och förunderlig dikt. Som kristen kan man tänka att det är ju just här evangeliet har sitt ärende, i varje fall borde ha det: till alla dessa “dom”, för att skapa ett “oss”.

Arenanders dikt är svensk, till och med Lill-Babs är med. På nationaldagen firar vi Sverige och att få leva här. Landet men också folket. Historien den gemensamma men också den individuella. Det finns olika sorts gemenskaper, att bo inom ett geografiskt område är en sådan. Om geografin förenar i någon mån tror jag att språket och den delade berättelsen förenar än mer. Läs gärna Till oss just på nationaldagen.

/Daniel

Till oss

Till dom arbetslösa.
Till dom omskolade.
Till dom omflyttade.
Till dom förnekade och utarmade.
Till dom som lever på bidrag.
Till dom som har ett spinkigt träd i en
betongbunke utanför porten.
Till dom som tappat systempåsen i gatan.
Till dom som smugit ner en kotlett i fickan
på snabbköpet och åker dit.
Till dom magra rävarna som vilset stryker
omkring i förorterna.
Till ungarna som lyckas få stopp på
rulltrappan i varuhuset.
Till dom som tumlar omkull och skrapar
upp ansiktet.
Till dom som suckar: vad har jag med det
att göra?
Till dom som snäser: låt var och en sköta
sitt.
Till dom som läser: nu är äntligen
Lill-Babs lycklig.
Till dom som måste gå upp klockan fem.
Till dom som måste gå upp klockan sex.
Till dom som fått katten överkörd.

Till dom som klistrar affischer.
Till dom som skramlar med bössor.
Till dom som spelar bingo i brist på bättre.
Till dom som lägger nät i gryningen.
Till dom som fått telefon avstängd.
Till dom som fått järnvägslinjen nedlagd.
Till dom som låst sig ute.
Till dom som hittat sommarens första
smultron.
Till dom som inte orkar resa sej ur sängen.
Till dom som står i kö.
Till dom som går mot röd gubbe.
Till dom som knyter näven.
Till dom som skär tänder.
Till dom som kallsvettas i gryningen.
Till dom som svarar goddag yxskaft.
Till dom som drömmer om vatten.
Till dom som inte kan sluta röka.
Till dom som inte går på streck.
Till dom som alltid tror att dom glömt
stänga av gasen.
Till dom som tyckte det var bättre förr.
Till dom som tror att allt går mot det bättre.
Till dom som hittat en äng med vildhallon.
Till dom som plikttroget putsar fönster en
gång i månaden.
Till dom som inte vet vad dom ska göra på
söndagar.
Till dom som inte kan välja.
Till dom som tappat legitimationen.

Till dom som längtar till Mallorca.
Till dom som registrerats.
Till dom som gäspar i decembermörkret.
Till dom som hoppat hage i sin barndom.
Till dom som tycker att barnen aldrig hör
av sej.
Till dom som sörjer dom nedlagda
spårvagnarna.
Till dom som tänker att nån gång händer
det nånting.
Till dom som anar att nånstans finns det
kanske nånting.
Till dom som kom för sent.
Till dom som inte nådde fram.
Till dom som fick varsel om nedläggning.
Till dom som blev avstängda.
Till dom som blev uteslutna.
Till dom som blev utrensade.
Till dom orena.
Till dom nedlusade.
Till dom hejdlösa.
Till dom som vägrar.
Till dom som har sneda klackar.
Till dom som aldrig träffar varann.
Till dom som rycker i en stängd port.
Till dom som känner bitterheten växa.
Till dom som känner tröttheten sprida sej.
Till dom som tror att nu håller nog inte
hjärtat längre.
Till dom som våndas i bakruset.

Till dom som karvat sej ner till sej själva.
Till dom som faller.
Till dom som bottnat.

Lyssna: Till oss i Sveriges Radios Dagens dikt, uppläsare Amanda Ooms».

Arenander, B. (1974). Dröm om verkligheten utanför Stockholm och andra dikter. Författarförlaget.

I söndags predikade jag, enligt kyrkoårets ordning, om treenigheten i en kyrka med en vacker väv längst fram i fonden. Ofta publicerar jag hela predikningar men här finns ett koncentrat av söndagens predikan. Evangelietexten skildrade mötet mellan Marta och Jesus, när hennes bror Lasarus hade dött och redan börjat lukta. Marta bekände vem Jesus var, mitt i sorgen, mitt i frågorna förstod hon inte sin brors död men hon förstod vem hon nu talade med. Men varför hade han inte kommit tidigare till Betania? Ändå stod hennes tro fast, trots att hon inte förstod. Men där Jesus är, där är Gud. Gud var i smärtans Betania. Sorgen, ifrågasättandet och liklukten skrämde inte bort den helige, nej tvärtom. Den treenige Guden berör den treeniga människan: kropp, själ och ande. Den döde Lasarus kom ut ur graven levande igen.

Själv är jag vänsterhänt, och många saxar är inte gjorda för oss. Det gör ont att klippa med “sasken”, som en av våra döttrar en gång uttryckte det när hon var liten. I predikan hänvisade jag till väven längst fram i kyrkan, så vacker, så rogivande, rik på nyanser, och med ett kors som träder fram genom allt. Vi människor ska inte ta oss friheten att sätta saxen för tidigt i väven. Vi ska inte räkna ut den som luktar illa. Vi ska vänta tills berättelsen är berättad, tills väven är färdigvävd. Det blir ingen vacker väv om vi försöker klippa bort det vi avskyr eller skäms för. Stora hål skapar ingen skönhet.

I torsdags deltog jag i en förbundsstämma i Stockholm för en ekonomisk förening med stolta anor och imponerande verksamhet. Mycket sades, men en sak stannade kvar: skillnaden mellan regler och principer. I det som kallas kod för verksamhetsstyrning framhölls med skärpa att aktiebolag styrs av regler, medan ekonomiska föreningar vägleds av principer. Regler ska uppfyllas. Principer följer man. Regler är precisa och bindande, principer är övergripande och vägledande. Regler talar om vad som ska göras; principer anger riktning och ram.

Jag tror att man sätter saxen fel i väven om man tänker att regler kan fixa allt. Men den kristna tron handlar om efterföljelse, en princip, en väg, en person att följa. Regler har sin plats, men de riskerar att fälla förhastade domar, något Paulus varnar för i Första Korintierbrevets sjunde kapitel. Jesus gav inte upp om sin vän, han ropade med hög röst: Lasarus, kom ut!

“Hela vägen” ropar man ibland för att peppa kämpande idrottare att inte ge upp. Kanske kristna, skulle behöva viska, eller ännu hellre ropa: Hela väven.

/Daniel

“På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: “Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

Johannesevangeliet 7:37-39

“När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

Apostlagärningarna 2:1-4

Pingstdagen är dagen för framtid, för möjligheter och nya steg, ja det är dagen för kreativitet och drömmar, för ett nytt språk och ett perspektiv av glädje och härlighet. Pingstdagen kom till de 120 som var samlade i övre salen med drivkraft och expansion, andeutgjutelsen kom dem och i förlängningen hela världen till hjälp. Det är en fantastisk dag, ett befriande korrektiv till allt som bryter ner och förstör, skiljer åt och splittrar.

Pingsthändelsen är en direkt Guds gåva. Den är inte frammanad eller beställd. Den ges från höjden och är högljudd. Dån, storm, eldstungor. Det är en andlig händelse som bärs av elementen till människan. Ande genom eld, vind och vatten är de jordiska element som bäst beskriver en kristen gemenskaps verkliga existensområde. Det handlar inte om lära eller vision, ledarskap eller struktur. Sådant kan behövas i ett nästa steg men kärlet för drycken är inte organisationen utan människan. Det behagade Gud att komma över människor med sin Ande.

Profetian från Joel som nu besannades uppstod i en situation av torka och missväxt, om gräshoppor som åt upp skörden. Mitt i detta fysiskt påfrestande profeterar Joel om andeutgjutelse över allt kött. Hur Gud genom sin Ande skulle ge liv, komma svagheten, köttet, till hjälp. Anden, denna helige Ande, söker sig till det svagaste, det mest uttorkade och övergivna. Gräshoppor hindrar inte Anden.

Vår evangelietext beskriver en högtid och dess sista dag, lövhyddohögtiden. Prästerna som då öste upp vatten från Siloadammen över tempelaltarets fot och citerade de ljuva orden om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor. Just den dagen förutsa Jesus pingsten och frågade efter törst och längtan. Han frågade inte om någon kunde tillräckligt, om någon hade skött sig tillräckligt, han frågade efter törstiga människor. Det är ödmjukande och ändå befriande att det är med våra behov vi välkomnas till Gud.

Också pingsten är ju en etablerad högtid, shavuot, judarnas pingst som handlade om att fira laggivningen på Sinai berg men också ett land som flöt av mjölk och honung. Pingsten var redan på gammaltestamentlig tid en glädjehögtid och får sin harmoni i den nytestamentliga motsvarigheten. Pingsten med sitt språkunder blir ett korrektiv till språkförbistringen vid Babels torn. Babels torn handlade om formuleringsmakt, om högmod och splittring. Pingsten om förening, där var och en fylldes och alla fylldes. Vid Babel fanns var och en, men inte alla. Vid Jerusalems pingst fanns var och en men också alla. Som Lukas skrev: alla fylldes. Det är något personligt men också strukturellt över pingsten. Ett löfte som gällde var och en som var där men också de som var långt borta, så som aposteln Petrus förklarade händelserna på pingstdagen.

Att fyllas, ja. Vi fylls, vi blir aldrig besatta av helig Ande. Därför tror jag också att gåvan att tala i tungor är mycket mer än en av de olika nådegåvorna, jag ser händelserna i Apostlagärningarna som en beskrivning av en personlig böne- och kraftgåva till alla i församlingen. Detta änglarnas språk, kärlekens språk som Paulus skriver om i Första Korintierbrevet 13. Det berättas att lärjungarna började tala med de ord Anden ingav dem att tala, just där har vi det. De började och så kommer Anden, uppfylld inte besatt. Du öppnar din mun och så fyller Anden med ett flöde. Där du är, där du känner dig trygg, kan du öppna din mun och Anden ska fylla dig med ett kodat, uppkopplat himmelskt språk där du och Gud får ha en innerlig egen relation som ändå är uppkopplad till hela gudsrikets uppgift av lovprisning och förbön.

När världsevangelisten Reinhard Bonnke höll sin sista kampanj så skedde det i Nigeria. Det uppgavs att en miljon personer besökte mötet. Bonnke predikade om andedopet, jag satt hemma i morgonrocken och lyssnade en lördag. Han frågade folkmassan retoriskt om vad som kvalificerar för att få ta emot Andens gåva. Var det tillräckligt många timmars bibelläsning och kunskap? Var det att man hade skött sig och hade den perfekta karaktären? Var det att man gjorde tillräckligt många goda gärningar? Svaren var hela tiden nej. Och så kom evangelisten till det mest grundläggande och ändå fantastiska: Det finns en enda sak som kvalificerar dig att ta emot Andens gåva och det är Kristi blod på Golgata! Folkmassan exploderade i lovprisning och tacksamhet. Och det är så sant, sunt och bibliskt. Anden precis som frälsningen, ges som gåva och frälsningen är det som möjliggör Andens dop.

Påsken handlar om vad vi blev frälsta från, pingsten om vad vi blir frälsta till. Om frälsande nåd och utrustande nåd. Allt av nåd.

Men vi har blockeringar och det håller oss borta från att våga vara dem vi är. Väldigt många reels och röster försöker tala om för oss hur vi ska vara. Jag påstår att både människan och kyrkan är i sitt rätta element i andeutgjutelsen. Och jag är tacksam att det är den gudsgivna verkligheten. Kyrkofadern Augustinus resonerade om verklighet i sina Bekännelser.

I evangelietexten talas det om att Jesus ännu inte blivit förhärligad, detta hade skett när pingsten kom och med pingsten kommer också frukten att Jesus blir ärad genom den andefyllda kyrkan.

Ja, jag tror pingstdagen kommer med verklighet till oss. Anden kommer över oss och träffar oss, precis som med folket i Jerusalem, med ett stygn i hjärtat. Andens gåva innebär förvandling till verklighet.

Andens gåva både inom och över oss. Inte en hink eller cistern, istället en källa med ett pågående flöde till var och en som är törstig.

En törstig längtande människa som får något att berätta.

/Daniel

”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”
— Johannesevangeliet 16:12-15

En gång läste jag en universitetskurs om den humoristiska människan; en akademisk djupdykning i humorns roll inom litteratur, filosofi och teologi. Det visade sig vara bland det torraste jag någonsin tagit mig igenom. Inte ett enda roligt skämt rymdes inom ramarna för kursen. Ändå bar ämnet på en fascinerande paradox. Läraren hade själv skrivit kurslitteraturen, tre imponerande rejäla volymer, där en bärande tes var att humorn ofta fungerar som en tröskelföreteelse. Den är ett tecken som berättar om ett rum vi ännu inte har beträtt och att människan så kan betrakta sig själv lite utifrån.

Humorn kittlar oss. Just begreppet kittling dök upp i kurslitteraturen när det handlade om humorns kroppsliga dimensioner. Redan i antiken stod tragedin och komedin som varandras motpoler, men gemensamt för båda är att de berör och kittlar vårt inre. Inte minst när det handlar om andra. Men att kittla sig själv fungerar som bekant ganska dåligt; vi är beroende av det yttre för att reaktionen ska uppstå.

I dagens evangelietext bjuds vi in i en gudomlig pedagogik, en process av lärande och vägledning mitt i allt det som kittlar vår mänskliga tillvaro. Det är här Jesus möter oss med orden ”ni kan inte bära det nu”, som en omsorgsfull respons på vår mänskliga begränsning. Det är nämligen ingen slump att vi människor är som mest känsliga för kittling under fötterna. Där sitter våra nerver som tätast. De har en ren överlevnadsfunktion: att snabbt hjälpa oss att rycka undan foten om vi råkar sätta den i ett jordgetingbo. På samma sätt behöver våra andliga fötter vägledning för att navigera i en snårig värld där vi, utan Andens hjälp, bär på en känslighet vi inte själva kan hantera.

En gudomlig pedagogik

I textens korta rader ryms en hel gudom: Jesus talar, Anden kommer och Fadern förhärligas. Själva ordet ”treenigheten” lyser med sin frånvaro i bibeltexterna, men dess pulserande, levande verklighet blir här helt uppenbar.

När Jesus vänder sig till sina lärjungar gör han det med en djup varsamhet: ”ni kan inte bära det nu”. Han syftar inte på livets alldagliga, tunga bördor. Han talar om sina egna ord, om de stora uppenbarelserna och om den okända framtiden.

Det ligger en djup gudomlig vishet i att vi inte vet allt om morgondagen. Tänk om vi tvingades bära den exakta kunskapen om allt som ligger framför oss i livet, det skulle inte leda till frihet, utan snarare till en fullständig förlamning. Det är skönt att inte veta vilken dag och sekund man ska dö. Nej, Anden fungerar här som en pedagog som portionerar ut Guds ord i rätt mängd och vid rätt tidpunkt. Han expanderar vår kapacitet så att vi faktiskt kan ta emot orden, och transformerar dem så att de blir bärande för oss, snarare än att de krossar oss.

Det finns också något djupt sunt i att vi inte äger alla de högsta uppenbarelserna. Total kunskap föder ofta ett mänskligt maktöverläge. Det är en välkänd frestelse att tala illa om andra för att själv framstå i ett bättre ljus. Det kan kännas kittlande för egot att låtsas sitta på en andlig tron, samtidigt som man rotar i medmänniskans dynghög. Men den gudomliga pedagogiken leder oss bort från den sortens högmod.

Ingen spåkula för Årjängstravet

Anden kallas för sanningens Ande. Men betyder det att denna Ande fungerar som en kosmisk spåkula? Ska Anden tala om för oss vilka aktier vi ska köpa på måndagsmorgonen, eller vilken häst som vinner nästa lopp på Årjängstravet?

Svaret är nej. Anden talar inte av sig själv, utifrån egna intressen eller för att tillfredsställa våra rent egoistiska motiv. Texten understryker att Anden lyssnar inåt, där vid Guds tron, för att sedan förkunna vad som ska ske.

Vår mänskliga reflex är ofta den omvända: vi vill att Gud ska lyssna på oss. Vi söker en responsiv akuthjälp som rycker ut när tillvaron skakar. Det finns absolut en sådan lyssnande omsorg och trygghet i tron. Men i den här texten möter vi en annan dimension av lyssnande. Här är det Anden som lyssnar i gudomens inre cirkel, för att sedan tala till oss. Anden har ett ärende med oss. Det är därför det bästa sättet att närma sig Bibeln är att i bön ta emot orden med den öppna frågan: Vad säger Anden till församlingen just nu?

Tre kontrollfrågor för prövning

Hur kan vi då veta att det vi uppfattar som Andens tilltal faktiskt är äkta, och inte bara ekon av våra egna önskningar? Vi kan använda oss av tre praktiska kontrollfrågor för att pröva det vi hör:

1. Förhärligas Jesus? Anden sätter aldrig strålkastarljuset på sig själv eller på människan, utan alltid på Kristus. Blir det mer Jesusfokus av det som händer?

2. Stämmer det med Skriften? Harmonierar det aktuella tilltalet med den stora bibliska berättelsen i sin helhet?

3. Finns det ett amen? Landar ordet med en inre bekräftelse, en djup frid och stabilitet i våra hjärtan?

Domstolen eller sjukhuset?

Andens subtila personlighet påminner mig ibland om hur jag uppfattar den ortodoxa kristna traditionen. Där finns sällan ett behov av att producera dagsaktuella, personliga åsikter i tid och utid. Istället citerar man troget kyrkofäderna och för vidare en beprövad erfarenhet av tron genom sekler.

I vår del av kristenheten, den västerländska och den karismatiska traditionen, tenderar vi ibland att göra det motsatta. Vi lyfter fram snabba, dagsfärska vittnesbörd som inte alltid är hälsosamma för oss i längden. Det blir lätt mer fokus på vår egen prestation och upplevelse än på Jesus. Vi hamnar i en kultur där vi både ”hissar och dissar”. Lovprisandet av det mänskliga vittnesbördet riskerar då att bli större än lovprisandet av Kristus själv.

När någon sedan misslyckas, vänder pendeln omedelbart. Då dissar vi syndaren så hårt att vi avslöjar oss själva som värsta sortens hycklare. Hissen går tyvärr inte bara uppåt; fallet blir djupt. Det brukar ibland sägas att den västliga kyrkan historiskt sett har fungerat som en domstol, medan den östliga kyrkan mer har liknat ett sjukhus.

Mitt i all denna mänskliga skörhet och röra verkar Gud. Anden opererar inte genom stora, dramatiska åthävor. Anden liknar snarare den kuttrande duvan, ett lågmält, men ändå djupt kraftfullt och ihållande läte.

Den yttersta angelägenheten

Filosofen och teologen Paul Tillich definierade en gång religion som tillståndet att vara gripen av en ”yttersta angelägenhet”. Det är just detta som är Andens primära uppgift i våra liv: att hjälpa oss att hålla fast vid det som är absolut nödvändigt. Att hålla fast vid Kristus.

Det är en befriande insikt att inse att vi som människor inte är skapade för att bära all information, all kunskap eller alla framtidsbördor på egen hand. Vi spricker om vi försöker. Men vi kan fyllas. Vi kan fyllas av den Ande och den Hjälpare som gavs åt kyrkan på den allra första pingstdagen.

I Apostlagärningarnas första kapitel möter vi lärjungar som är helt uppfyllda av frågor om tider och stunder (Apostlagärningarna 1:6-8). De vill ha kontroll. Jesus svarar med att lyfta av dem deras kontrollbörda. Istället ger han dem ett löfte om kraft. De undrade om tiden var inne för riket; han svarade att det inte var deras sak att fastställa tider, utan gav dem istället den helige Andes kraft att bli vittnen mitt i historien.

Valet står mellan den utmattande strävan att försöka bära allt själv, inte minst all information, eller den befriande öppningen i att låta sig fyllas av sanningens Ande. Hjälparen kommer till oss idag, inte för att ge oss alla svar eller lösa framtidens gåtor, utan för att skänka oss den kraft vi faktiskt behöver. Det är en kraft som hjälper oss att släppa taget om det som bara kittlar vår nyfikenhet, så att vi istället kan bära var dags unika börda. Det är också i det gemensamma mottagandet möjligheten finns till försoning och förening.

Nej, vi orkar inte bära morgondagens kunskap, det ger antingen högmod eller missmod eller kanske båda. Men idag kan vi fyllas av Anden. Hjälparen kommer.

/Daniel

Ett talande exempel finns i Israels historia: när prästen Esra läste högt ur lagen stod andra ute i den stora folksamlingen och reciterade, varpå folket svarade med ett gemensamt amen. Där möter vi orden i det stora, rituella och doktrinära formatet.

Men orden finns ju också i det mindre formatet, i sms, i snappar och i kommentarsfält. Man kan bara undra vad Esra, Paulus och Gutenberg hade haft att säga om dagens digitala, blixtsnabba kommunikation.

Just nu skriver jag i olika textsammanhang och funderar över skrivande och om anonymitet och ansvar. För min del handlar skrivande lika mycket om att skriva från sig något som att skriva till någon. Det är en personlig bearbetning där de som vill får ta del. Dessa olika textvärldar har fått mig att fundera över hur olika miljöer fungerar.

I den utbildning jag går skriver vi just nu akademisk uppsats. Det är en texttyp som kräver ett helt annat tålamod än sociala medier. Här finns en handledare, och texten måste tåla både opponering och examinering. Tillfredsställelsen av ett godkännande är rejält fördröjd, vilket är en nyttig övning. I uppsatser använder man ofta metatexter, textavsnitt där författaren kommenterar sin egen text för att guida läsaren genom strukturen. Man liksom knådar degen om och om igen tills man gått igenom allt och når slutsatsen.

Parallellt med detta arbetar jag i andra textvärldar. I ett sammanhang är det en ny antologi på gång; där finns ingen handledare, men väl lektörer, redaktörer och en ganska lång väntetid. När jag skriver krönikor för Bulletin, som i dag, där jag skriver om bandy för att spegla samhällsutvecklingen, är det i stället redaktören som sätter rubriker, bildtexter och avgör om texten alls ska publiceras.

Just nu har jag också ett bokmanus hos en redaktör. Det bygger på anteckningar som jag mer eller mindre krampaktigt fått fram under de senaste årens kriser. Inte minst därför är det nyttigt att vissa texter får vänta på publicering. Både handledarens och redaktörens rödpennor är välbehövliga. För publicering innebär sårbarhet. Men denna sårbarhet står där emot glufsande trollkonton.

August Strindberg fångade känslan i Sömngångarnätter på vakna dagar:

”Det är ett urtaget hjärta

Som dinglar där på sin krok.”

Att publicera sig handlar ofta om just det Strindberg beskriver. Det är inte bara ord; det är något från ens eget hjärta som delas, och det gör en sårbar.

Denna sårbarhet ser dock väldigt olika ut beroende på plattform. På sociala medier eller här på Substack publicerar man direkt och äger processen själv. I tidningar, antologier och på bokförlag ligger beslutet hos någon annan. Och i det offentliga samtalet uppstår ibland helt andra typer av rykten och missförstånd kring vem som faktiskt håller i pennan.

Det har till exempel funnits predikanter som har blivit beskyllda för att jag skulle ligga bakom deras texter. Även om det är hedrande, för de är duktiga skribenter, så stämmer det inte. De enda gångerna jag har fungerat som spökskrivare var under min tid som assisterande föreståndare i Pingst, då jag skrev texter och brev åt den dåvarande föreståndaren. För att undanröja alla tvivel vill jag lyfta fram två texter som jag definitivt inte har skrivit:

• Varför kallar Dagen församlingar för idioter? av Emil Gillsberg

• Är Guds ord på väg att bli en premiumtjänst för de utvalda? av Manuel Henriquez

Nej, jag skriver inte åt någon annan. Och jag tror man ska minimera anonymitet för att få ett bättre samtalsklimat.

Jag har svårt för dubbelspel där man i ena stunden spelar offer i eget namn, för att i nästa sekund använda trollkonto för att odla agg mot den man anklagar. Eller när någon i rollen som pastor/journalist försöker framstå som empatisk, samtidigt som hen driver anonyma satirkonton som sparkar nedåt och sprider agg utan att ta något ansvar. För min del välkomnar jag det politiska förslaget om att införa bank-id för publicering på nätet.

Jag har alltid uppmuntrat människor till att skriva, inte minst predikanter. Jag är helt för debatt och köper inte argumentet att vi behöver “mer tro och mindre debatt”, som om dessa två skulle stå i motsats till varandra.

Kanske är det du som ska starta en egen substack eller ge ut en bok? Oavsett format, skriv det som brinner i ditt hjärta och stå för det.

Mer skrivande åt folket, om du frågar mig. Men gör det med öppet visir. För om man inte vill stå för det man skriver, varför ska man då skriva? För att skada utan att behöva ta ansvar? Och framför allt: vad gör det anonyma prickskyttet med alla de skribenter som faktiskt vågar låta sina hjärtan dingla där på kroken?

/Daniel

Den senaste veckan har den amerikanska karismatiska kristenheten skakats av två dödsfall: Joni Lamb, en profil och medgrundare av kristna tv-bolaget Daystar, har gått ur tiden av sjukdom, 65 år gammal. Samtidigt har pastor Greg Locke drabbats av den ofattbara sorgen att förlora sin tjugoårige son i en överdos. Det är två händelser, olika i sin natur, men förenade i det som borde vara självklart för oss alla: människors sårbarhet och behovet av varsamhet.

Det borde räcka där. Ändå gör det inte det.

Nästan omedelbart fylls kommentarsfälten av något annat än sorg. Snabba omdömen. Teologiska slutdomar. Självsäkra analyser av människors innersta motiv och eviga destination. Joni Lamb förklaras förlorad på grund av sitt privatliv. Greg Locke uppmanas att ”omvända sig”, som om en fars förlamande sorg vore ett lämpligt tillfälle för offentlig tillrättavisning.

Jag ser en ton i detta som skrämmer mig. Det är en säkerhet i att veta exakt vad Jesus skulle ha sagt i varje enskild situation, vilka han skulle ha ställt sig bakom och vilka han, underförstått, skulle ha tagit avstånd från.

Det är en märklig sorts visshet. Inte minst när den kombineras med en övertygelse om att kunna avgöra vem som verkligen har omvänt sig och vem som inte har det. Som om omvändelsen vore något vi kan verifiera på avstånd, bedöma i realtid och sedan publicera som ett slags andligt bokslut.

Denna mentalitet stannar tyvärr inte vid de stora rubrikerna från USA. Jag ser samma drag i vårt svenska kyrkolandskap: en längtan efter att dra raka linjer från dessa bedömningar till hur lokala församlingar bör ledas och korrigeras. Det finns en tendens att vilja styra det levda, komplexa församlingslivet genom utlåtanden, där enskilda liv reduceras till varnande exempel i en större maktkamp. Ett försök att centralisera omdöme.

Det är något som skaver djupt i detta.

Inte för att kristen tro saknar omdöme eller urskiljning. Inte för att våra livsval saknar betydelse. Men det sätt vi talar om människor på, särskilt i deras mest utsatta ögonblick, avslöjar mer om vårt eget hjärta än om deras.

Min bild av att läsa evangelierna är att Jesus mötte människor i deras trasighet utan att behöva säkra sin egen position genom deras tillkortakommanden. Hans ord kunde vara skarpa, men de bar aldrig drag av att vilja vinna en debatt på bekostnad av en människa. Framför allt talade han väl aldrig om människor som om deras berättelser redan var avslutade.

Ibland undrar jag om vi har förväxlat andlig klarsyn med en kristen variant av samtidens utrensningskultur. En kultur där det viktigaste inte längre är att bära varandras bördor, utan att markera avstånd, snabbt, tydligt och offentligt. I den logiken får ingen längre vara bara människa. Ingen får sörja ifred. Allt reduceras till rätt eller fel, godkänd eller underkänd.

Men jag undrar om evangeliet rör sig så. Klamrar mig fast vid att det är något annat. Varsammare. Närmare. Förlåtande. Förvandlande.

Vi behöver börja om. Inte med våra analyser av andras omvändelse eller vår tvärsäkra kunskap om vad Jesus utan tvekan skulle ha sagt. Vi behöver välja den hederliga, men svårare vägen: att sörja med dem som sörjer utan att samtidigt skriva deras domslut eller deras manus.

Den stora andliga frestelsen är nog inte att tala för lite om Jesus, utan att tala så tvärsäkert i hans ställe att vi inte längre behöver likna honom.

/Daniel

Girards grundinsikt är enkel och obekväm: vi människor begär inte bara saker i sig själva, vi begär det andra begär. Våra önskningar är mimetiska. De formas i speglingar, i rivalitet, i en ofta omedveten imitation av den andre. Därför uppstår konflikter som inte bara handlar om sakfrågor, utan om identitet, position och tillhörighet. Vi vill ha men tål inte när andra har. Frustrationen når klimax när människan i grupp blir både indignerad och avundsjuk på samma gång.

När dessa konflikter intensifieras, menar Girard, söker gemenskapen en väg ut. Och den vägen går ofta via syndabocken.

En person eller grupp pekas ut. Konflikterna projiceras dit. Spänningarna får ett ansikte. Genom att isolera, anklaga eller utesluta denna syndabock kan gemenskapen återfinna en skenbar fred. Det är en mekanism lika gammal som mänskligheten själv, en form av social katharsis som köps på bekostnad av en enskild person.

Det som slog mig under webbinariet var hur lite detta egentligen har förändrats, trots vår självbild som upplysta och reflekterande människor.

Jag har under de senare åren själv fått erfara detta. Att bli ensidigt uthängd i media av sitt eget sammanhang är en märklig erfarenhet. Det handlar inte bara om kritik, kritik kan vara både nödvändig och fruktbar. Det handlar om något annat: hur snabbt en berättelse formas, hur snabbt roller fördelas, och hur svårt det är att bryta den dramaturgin när den väl etablerats.

Här blir Girard smärtsamt relevant.

För i ett läge där många röster, viljor och frustrationer korsas, uppstår ett behov av förenkling. Komplexiteten blir outhärdlig. Då erbjuder syndabocken en lösning: här är problemet. Här är orsaken. Här är den som bär det vi inte längre orkar bära tillsammans.

Samtidigt utspelar sig liknande mönster i andra delar av den kyrkliga offentligheten. När predikanten Sam Allberry nyligen fick lämna sin tjänst efter att ha haft en relation med en annan man, dröjde det inte länge förrän hans böcker plockades ner från vissa plattformar. Allberry, som varit öppen med sin samkönade attraktion, kunde inte stå emot impulserna. Men betyder detta nödvändigtvis att Allberry inte menat det han sagt? Evangeliecentrerat, rotad.se och liknande miljöer reagerade snabbt, reflexmässigt.

Det är svårt att inte se ängsligheten i reaktionerna. Inte bara i sakfrågan, utan i hastigheten, i behovet av att markera renhet, i viljan att distansera sig. Som om beröringen i sig riskerar att smitta.

Här närmar vi oss något som kyrkohistorien känner igen: donatismen.

Donatisterna menade att kyrkans ämbeten och handlingar blev ogiltiga om de förvaltades av moraliskt fallna personer. Kyrkan måste vara ren, annars upphör den att vara kyrka. Augustinus svar var att kyrkan alltid är en blandning av heligt och brustet och att nåden inte upphävs av människans ofullkomlighet.

När jag ser hur snabbt människor i vår tid diskvalificeras, hur deras ord, böcker och bidrag plötsligt anses obrukbara, anar jag en ny form av donatism. Inte formulerad i dogmatiska termer, men praktiserad i handling.

Cancelkulturen är inte bara ett sekulärt fenomen. Den lever och frodas också i kristna sammanhang. Och den drivs ofta av samma mimetiska dynamik som Girard beskriver: någon markerar avstånd, andra följer efter, och snart framstår det som självklart att den som fallit också ska försvinna.

Men vad händer när vi pekar ut? Hur påverkar detta de som redan leder men bär på sina egna strider?

Hur är det med församlingsledaren vars barn skär sig i handlederna? Bibeln talar ju om att en församlingsledare måste kunna ta hand om sina barn? Hur är det med den som själv kämpar med alkohol, men som döljer det bakom läskglasen för att inte fasaden ska krackelera? Hur är det med den pastor som porrsurfar på nätterna, och som ber om förlåtelse i den egna inre bekännelsen men inte vågar stå för mer än det?

Gör inte det här trycket många till hycklare?

Om kravet blir att bara de som lyckas dölja sina synder kan vara ledare, vad slutar det med? Att vi väljer sken framför ärlighet? Att vi premierar att upprätthålla bilden framför brutenhet och nåd?

Det betyder inte att handlingar saknar konsekvenser. Det betyder inte att ledarskap inte ställer krav. Men det väcker frågan om proportionalitet, om nåd, och om vad vi egentligen tror om människan. Och kanske också: vad vi tror om evangeliet.

Professor Susanne Wigorts Yngvesson har i sin forskning visat hur medielogiken ofta förstärker just denna dynamik. Offentligheten drivs av tydliga konflikter, av personifiering, av berättelser med tydliga roller. Men när kyrkan anammar samma logik, uppstår en krock mellan mediernas krav på tydliga skurkar och evangeliets budskap om försoning. Resultatet blir att komplexa skeenden reduceras till enkla narrativ, där någon måste bli bärare av skulden.

Det är i skärningspunkten mellan Girards antropologi och Wigorts Yngvessons medieanalys som något viktigt blir synligt: syndabocksmekanismen är inte bara en uråldrig religiös struktur, den är också en högst samtida medial praktik. Det talas mycket i termer av maktmissbruk. Jag påstår att medier ofta begår vår tids främsta maktmissbruk.

Och kanske är det här den kristna traditionen har något avgörande att säga.

För evangelierna avslöjar syndabocksmekanismen. De legitimerar den inte. De ställer sig inte på den uppretade kollektivets sida, utan på den oskyldigt dömdes. Korset är, i Girards läsning, inte bara en frälsningssymbol utan en avklädning av våldets logik. Det visar vad vi gör, och vad vi riskerar att fortsätta göra, om vi inte ser.

Det betyder inte att alla anklagelser är falska, eller att ansvar inte ska utkrävas. Men det betyder att vi måste vara ytterst varsamma när vi känner den där lockelsen att förenkla, att peka ut, att samla oss mot någon.

Girard hjälper oss att se mönstret. Wigorts Yngvesson hjälper oss att förstå hur det förstärks i vår tid. Kyrkohistorien påminner oss om att vi har varit här förut. Men ansvaret att bryta det, det ligger hos oss alla.

Och kanske börjar det just där: i medvetenheten om lockelsen att göra en annan människa till bärare av allt det vi själva inte vill kännas vid. För om vi bara tillåter den fläckfria fasaden, bygger vi en gemenskap där ingen egentligen får plats att vara människa. Då faller vi alla, inte genom moraliskt syndiga handlingar, utan genom vår egen obarmhärtighet.

/Daniel

När jag och en till fixade lite tillsammans i trädgården påminde han mig att träden och växterna hade klarat ännu en årstid.

- De har klarat vintern, det gör vi också Daniel.

På eftermiddagen hann vi besöka Avholmsberget och sen musikövning inför gudstjänsten. Både när jag är i Årjäng och i Ljusdal får jag vara med och spela bas. Det fanns en tid när jag spelade mycket men den tiden är long gone, så det är faktiskt lite kul terapi att få spela bas igen. Idag vart det också något på pianot men bas är det fina för mig. Bas ska kännas och man ska inte spela för mycket på de ljusa strängarna, min uppfattning. Man letar djup och brygga mellan rytm och melodi.

I vanliga fall brukar jag lägga ut predikningar i textform men gör inte det idag, det blir några korn från predikan men kanske mest bara som marginalanteckningar över en helg som varit och dess innehåll. Och så bifogar jag ett dokument, ett bibelstudie jag skrev en gång om hela det kapitlet som dagens evangelietext hämtats från. Det heter En bön att leva med och titeln tog jag från Bon Jovi’s Livin’ on a prayer.

Bibelordet för dagen kommer från Jesus avskedstal och det finns i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel.

Han undervisar inte här. Han argumenterar inte. Han bevisar inget. Han ber.

Hans förbön handlar om att vara mitt i världen med allt vad det innebär inom och utom oss men att samtidigt ha hans glädje mitt i all röra. Det är ju inte det enklaste direkt. Men jag uppfattar hans glädje som en delad glädje, att han delar sin glädje med oss. Det är en glädje man får vara med i. Vidare tror jag att hans glädje finns där oberoende av omständigheter, den är glädjen mitt i. Och så tror jag också att glädjen från Jesus har något bestående och helt över sig.

Vem är det som kör, frågade väl Musse Pigg i Disneyfilmen som visas på julafton i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. I predikan försökte jag lyfta fram att när vi tänker på bön gör vi det nog ofta utifrån vårt perspektiv av att be och visst får och kan vi be. En gång skrev jag en liten bok som hette Alla kan be på det temat. Men Jesus är den som ber hela tiden och vår bön är en respons på hans bön för oss.

Så ja, vem ber och vem basar egentligen? Nog kan vi väl be och klia lite på en bas, i det kan man påminna sig om vem som verkligen ber och basar överallt. Om vem som bad först, om vem som aldrig tar avstånd från de sina.

Törs man till och med säga att glädjen som Jesus ger kan vara en slags basglädje i tillvarons röra? Hans bön för de sina, kanske kan den innebära en slags brygga mellan det världsliga och gudsriket; det där som skapar en helhet av toner och takt och ändå bevarar det heliga intakt.

Det är fint att påminna sig att Jesus ber.

/Daniel

En Bön Att Leva Med

1.09MB ∙ PDF file

Download

Download

Om mitt poesintresse vaknade för kanske tio år sedan så föddes jag för längre sedan än så. I Vetlanda kommun. Så omkring åtta-tio år sedan kom jag att läsa om en poet som skulle vara typ i min ålder och också från samma kommun. Därför köpte jag diktboken Kärnfamiljen av Elisabeth Hjorth. Och jag läste också Fadern, en roman av samma Hjorth.

När sedan allt begav sig runt mig hösten 2023 skrev Elisabeth Hjorth en kulturdebattartikel i Dagens Nyheter om min avgång och orsaken till det. Rubriken var: Sexproblemet är enormt i pingstkyrkan. Hjorth kopplade min situation till frågorna om pingstkyrkans hållning i relation till samkönad sexualitet.

Vad jag förstår av Elisabeth Hjorths texter och någon intervju jag sett har hon också, precis som jag, vuxit upp inom frikyrkan, kanske pingströrelsen. Hon skriver om mycket, också om tungotal och att få förbön under äldstebrödernas händer.

Nu har jag läst Sällskap som Hjorth gett ut denna vår 2026. Tre berättelser om kvinnan, kvinnor i gemenskap, om sexualitet och spiritualitet, om det råa och ändå behövda. Mannen finns där i ett register av egenskaper men kvinnan framställs inte änglalik. Sexualiteten är en självklar del men inte den enda, kargheten i beskrivningarna innebär på inget sätt tomhet. Hjorth har definitivt ett författarskap. Och jag vet att jag tänkte då, hösten 2023, att hon är en av få som fattar någonting om karismatisk kristendom och sexualitet och som törs skriva något. Sexualiteten ligger nära många områden i livet, Freud var inte helt fel ute, och det gäller också andligheten. Pietisterna är ett exempel och pingstvännerna ett annat. PO Enquist var inne på detta i ett samtal i Filadelfiakyrkan i Stockholm när hans bok Lewis resa var nyutkommen och i stort fokus. Respondenten på det Enquist sagt, som idag är ansvarig för teologisk utbildning, kunde inte tillstå att det fanns någon koppling mellan karismatisk andlighet och sensualitet och sexualitet. Jag vet att jag satt där och undrade om han verkligen svarade ärligt den gången.

Hjorth skriver i Sällskap om resonemanget i kvinnornas feministcirkel att “sex var något så i grunden komiskt att man måste göra det en smula våldsamt och farligt”. En cirkel som hade läxor, där en av läxorna skulle kunna vara att ljuga, att producera en liten lögn som i det stora hela var försumbar men som drabbade förövaren med oanad styrka. Det som är och vad vi säger om det som är, kan vara två skilda saker, särskilt om det känsliga i livet, och fångas så väl av Hjorth.

När jag gjorde vapenfri tjänst var vi ett stort gäng grabbar, mestadels frikyrkliga, som hade gemensamma kursveckor på Mullsjö folkhögskola. Vi var väl arton, nitton år. På en av kursveckorna fick vi besök och gästföreläsaren skulle undervisa om media. Han visade filmsekvenser från TV1000 som då var ganska nytt, satellit- och kabeltv, som visade sexfilm på nätterna. Vi satt alltså där i klassrummet och läraren visade intimfilm, det var första gången, vad jag kan minnas, som jag sett vad man kallar porrfilm. Vi skulle diskutera vad vi sett i grupp och storgrupp, det var precis hur genant som helst. Jag minns två saker extra med den där dagen. Det ena var att föreläsaren är en person som är en av ledarna och ordförande i en aktiv och växande pingstförsamling som jag mött många gånger sedan dess. Jag har aldrig velat ta upp detta men har nog ändå många gånger velat fråga, vad som gjorde att han tyckte att han skulle visa dessa filmer för oss. Det andra var att i min grupp var en kille som är son till en känd evangelist i Sverige. Evangelistsonen som var nykär och vad jag minns nyförlovad, sa att kvinnan vi nyss sett inte ens var någon han kunde tycka var snygg, han kunde bara tycka att hans flickvän var den han kunde anse vara sexig. Men då var det en kille från Göteborg som sa att nu är du inte ärlig. Jo, han var ärlig. Inte många år gick innan evangelistsonen gick igenom skilsmässa. Livet är fullt av komplexiteter.

Jag fostrades in i en stark helgelsekultur där sexualmoral ju var det allra starkaste signalvärdet. Inte mycket handlade om det strukturella som exempelvis barnarbete i textilbranschen, desto mer fokus var på frågor om sex, droger och att inte bli för begiven på pengar. Tror aldrig jag hört någon ge sig på frosseriet i en predikan och om man ser en del pastorer i profil förstår man att det verkar vara den tillåtna synden. För min del kämpade jag emot ungdomliga impulser, försökte fasta och be, och har haft och har ett fint äktenskap, ändå kunde jag inte stå emot längre fram i livet. Det är kanske människan i ett nötskal, vi försöker så mycket men skulle må så mycket bättre av något mycket mer avslappnat och ärligt.

Elisabeth Hjorth har inte fel när det gäller laddningen och också problematiken med sexualitet och andlighet men sen är ju frågan vad man ska göra åt och med allt detta. För min del var det tydligen förnedring och gatlopp som skulle gälla.

Vetlanda kommun är geografiskt sett ganska utsträckt. Björköby ligger i norra kommundelen, Ramkvilla i södra. Kanske har Elisabeth Hjorth och jag varit i något kyrkligt sammanhang samtidigt, jag vet inte.

I Hjorths roman finns en fråga som berättelsens Sara ställer och som jag tror är djupt mänsklig, också för helighetslängtande och samtidigt mänskliga kristna oavsett om man vuxit upp i bibelbältet eller inte:

/Daniel

På flygplanet hem efter en helg i Bulgarien kom jag att läsa en bok jag hade tillgänglig i telefonen. Full av intryck efter fyra dagar av möten med människor var det som att jag letade efter något sätt att beskriva känslan av de sammanhang jag varit i. Det blev som sagt många intryck och jag tror att jag fick hjälp från lite oväntat håll att sätta ord på dem.

Lars Gyllensten (1921-2006) den svenske författaren och akademiledamoten, plockar upp mycket intressant i sin bok Så var det sagt, om författare och andras skrivande i en samling texter. Han relaterar bland annat till den danske prästen Kierkegaard och något han skriver om i en opublicerad men tillgänglig text. Kierkegaard talade om premissförfattare och väsentliga författare. Den sortens dualism funkar på mig. Premisser och väsentligheter. Kierkegaard, enligt Gyllensten, menade att premissmänniskor ägnar sig åt ”mänskligt falskspel, eskapism och skrävel”. Man har premisser för att leva men man kommer liksom aldrig dit. Premissförfattarna klarar sig, de tillgodoser nutidens behov och svarar som man ska. Väsentlighetsmänniskor däremot, skulle aldrig sälja sig så. Väsentlighetsmänniskor vet att de ofta inte är i majoritet, att det de har att säga eller skriva inte alltid uppskattas när det görs men ofta längre fram. Min tolkning där i flygstolen blev att väsentlighetsmänniskor tar fokus på det som gör livet värt att leva, inte det som gör att man uppfyller allas premisser för stunden.

Det hjälps inte men det är ju inte första gången för mig eller bara jag som upplevt att människor som inte alltid har det så enkelt materiellt sett, ändå är förnöjsamma på ett vackert närmast bedårande sätt. Tacksamma och glada för att få besök. Utsatta för diskriminering men själva gästfria.

Det känns som att jag varit med väsentlighetsmänniskor där i Bulgarien. Inte minst att få möta dessa romer och höra deras innerlighet, den inre intuitiva andliga utlevande både nöden och glädjen och som kännetecknar det jag upplevt av romsk spiritualitet. Det finns inte mycket av dömande i en lovprisande romsk församling. I en av kyrkorna såg jag som sagt att det fanns en lite udda sak på altarbordet. Det var en svensk pepparkaksburk från Annas. Efter mötet frågade jag lite om burken. Svaret var det jag anade. En röd fin, svensk pepparkaksburk med uppgiften att vara kollektbox. Kanske kan det exemplifiera lite av det jag försöker säga om väsentligheter.

Efter den här helgen har jag ingen ny predikan att publicera. Jag får erkänna att jag använt mig av fyra tidigare använda sådana, nu i församlingar med både traditionellt bulgariska och romska församlingar. Jag vänder hem till Västerås och Sverige och jag vill göra ett inre försök att bevara värmen av att ha fått känna av något väsentligt och äkta. Fritt från premisser men fullt av väsentligheter.

För det finns något väsentligt i en tom upp och nervänd pepparkaksburk som berättar om behov och svaghet men också om bevarad kärlek, hopp och tro. Premisserna kan säkert samspela med och vinna av makten men maktlösheten bär ändå på det mest väsentliga, att veta att man behöver hjälp, Guds hjälp. Svaghet föraktas så ofta men i Bulgarien såg jag en styrka mitt i det vi kan anse vara svaghet som jag tror vi skulle må väl av att ta in.

Det vackra i bevarad kärlek och frimodighet att i alla fall få be, detta mitt i allt som kan vara svårt och nedtystande för utsatta människor. Det berör. Jag mötte engagerade människor och min värd som tolkade allt var också en god tolk till att förstå lite mer om landet och folket jag besökte och kanske också lite mer om mig själv.

/Daniel

Besöket i Bulgarien har också lett till en krönika i Bulletin, publicerad idag.

I dagens evangelietext och här idag med ett litet extra fokus på vårt judiska arv möter vi lärjungen Tomas, han som vi kallat både tvilling och tvivlare. Man skulle kunna säga att det vi möter är en berättelse om skillnaden på dike och stig. Inte som att något av det är bättre än det andra, men att de har varsin funktion.

Den uppståndne och Tomas - mellan tro och seende

Tomas är en fascinerande gestalt. Han missade mötet när Jesus först visade sig för lärjungarna, och när de berättar för honom svarar han: ”Om jag inte får se … kan jag inte tro.” I den hållningen känner många av oss igen oss. Vi vill se, röra vid, förstå. Men det känns alltid som att man missar nåt. Men Tomas gestaltar också något djupare, den judiska längtan efter tecken, den konkreta, kroppsliga bekräftelsen på Guds närvaro. Paulus skriver: ”Judar söker tecken och greker vishet.” (1 Kor 1:22). Han skriver om detta när han lyfter det viktigaste, korset.

När Tomas ställde sitt krav, att få sticka fingret i spikhålen och handen i sidan,sökte han inte bara ett bevis på att Jesus levde igen. Han sökte beviset på att det är samme Jesus. Han söker kontinuitet mellan långfredagens mörker och påskdagens ljus. Den sårade frälsaren är också kontinuiteten mellan det gamla och det nya förbundet.

Detta är avgörande: Den uppståndne Kristus är inte en retuscherad version av människan Jesus. Han har inte raderat sitt lidande. När han kliver genom de låsta dörrarna bär han sina sår till helande för alla han möter. Det säger oss något omvälvande om Gud. Gud kastar inte bort våra sår. Gud helar dem inte genom att låtsas som om de aldrig funnits, utan genom att förvandla dem till tecken på seger och kärlek.

Tomas kanske förstod instinktivt det som vi ofta glömmer i vårt sökande efter perfektionism och felfrihet: En Gud utan sår skulle vara främmande för en sårig värld. En uppståndelse som bara var glans och glömska skulle inte kunna trösta den som sörjer eller den som bär på traumats ärr. Men när Jesus säger ”se mina händer”, bjuder han in oss i en verklighet där lidandet har fått mening. Det är de öppna såren som gör att Tomas kan kapitulera och utbrista: ”Min Herre och min Gud!”. Han ser att Gud har gjort gemensam sak med den mänskliga smärtan, ända in i evigheten.

Jerusalem och Aten

Här möts två andliga kulturer: Jerusalem och Aten. I Aten letas svaret i tanken, i vishetens filosofi. I Jerusalem söks svaret i tecknet, i uppenbarelsen, i Guds handlande mitt i historien. Också genom lidandet. Tomas står i den senare traditionen, inte som en svag troende, utan som någon som tar tron på fullaste allvar. Han vill veta att det verkligen är samme Jesus, den korsfäste, som nu lever. Han vill se såren, för annars vore det inte uppståndelsen, utan en andlig illusion.

När Jesus då kommer åtta dagar senare, åttonde dagen, den nya skapelsens dag, samma mönster som ligger bakom många kyrkors oktagonform, går han genom de låsta dörrarna. Han bryter igenom det vi tror är ogenomträngligt: både väggar och hjärtan. Och han säger inte: “Hur kunde du tvivla?” utan: ”Kom med ditt finger … kom med din hand … tvivla inte, utan tro.”

Tomas och Israel

I Tomas kan vi också ana den judiska erfarenheten. Många judar var, precis som Tomas, inte med när Jesus först visade sig. Evangeliet missförstås ibland som om judarna avvisade Jesus. Men sanningen är, som Jesus själv sa, att han la ner sitt liv frivilligt. Det var inte ett folk som dödade honom, utan orsaken var att bekämpa synden som fanns i världen, och i oss alla. Och i detta är Jesus herde för alla får, i olika fållor.

Att kalla Tomas för en “typisk jude” är inte en nedvärdering, snarare en uppdatering. Han påminner oss om att Israels folk har burit tron genom årtusenden, ibland genom tvivel, ibland genom tecken. Att hävda att judarna skulle vara “blinda” inför Kristus har varit en rot i antisemitismens religiösa mylla, där kyrkan, i stället för att visa den uppståndne Kristus, har valt att förfölja hans eget folk.

Men Jesus uppenbarade sig för Tomas. Han lät honom se. Så är Gud också trogen Israel: det folk som fick löftena, som väntade på Messias, ska inte förkastas utan får möta honom som lever.

Tomas tvivel har ibland använts som ett slagträ. Tomas, som vägrade se ljuset, medan kyrkan har sett sig själv som de som ser och förstår. Denna tankefigur, att kyrkan skulle ha ersatt Israel i Guds plan eftersom Israel ”missade” sin Messias, kallas ersättningsteologi. Det är en tanke som i sin förlängning har gödslat antisemitismens giftiga marker i kristen tradition. Och som lett till ett slags andligt kalhygge. Där diken ibland är hjulspår, eller ska vi säga hjulsår, och där stigar ibland ligger fördolda under allt ris. Den hebreiska bibeln, tanakh, det judiska folket och landet, är som en stig att upptäcka.

Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut.

Lars Gustafsson i Ballad om stigarna i Västmanland

Stigarna behövs. Men man kan konstatera att den gammaltestamentliga lagen också har något av dikets dränerande effekt över sig. Det finns många bud som talar om vad vi ska göra och vad vi inte ska göra. Gott och väl är det men inget av det kommer att kunna frälsa oss. Lagen kan inte frälsa, det är hela temat i Galaterbrevet och Romarbrevet. Om vi ser på evangelietexten med nya ögon, ser vi något annat. Jesus mötte inte Tomas med förkastelse, utan med en förnyad uppenbarelse. Han väntade in honom. Tog honom genom hans själsliga kalhygges stigar och diken till tro och bekännelse. Han kom tillbaka en gång till, just för Tomas skull. Om Tomas får representera den judiska erfarenheten, så visar berättelsen inte på ett förkastande, utan på Guds orubbliga trofasthet. Det är mötet mellan Tomas och Jesus som avgör. Ett möte vi alla, judar och icke-judar, behöver.

Jag tror inte att man gör våld på texten om man låter benämningen “tvillingen” om Tomas få löpa lite i tanken och påminna oss om det djupt rotade släktskapet. Guds folk genom historien, Israels och kyrkans är som syskon, kanske rentav tvillingar! Vi delar samma rötter, flera av samma skrifter och samma hopp om Guds ingripande i historien. Samma stigar och diken möter oss alla. Och när vi som kyrka genom historien förföljt det folk som Jesus själv tillhörde, har vi i själva verket sårat Kristus familj på nytt. Vår kallelse är inte att triumfatoriskt se ner på dem som väntar på tecken, utan att i ödmjukhet vittna om att vi mött den Gud som aldrig sviker sina löften, varken till Tomas, till Israel eller till oss. Gud har inte ersatt sitt folk; Gud har i Kristus vidgat sin famn för att rymma oss alla. En del, bland både judar och oss andra, behöver få sticka sin hand i den sårades sida.

Att visa Kristus, inte förfölja hans folk

Vår kallelse som kyrka är därför inte att jaga människor med vår tro, utan att försöka visa på den uppståndne Kristus så att de kan ana honom på riktigt. Jag tror Tomas visste att bara den Gud som bär såren kan vara värd vår tillit. När han utropade ”Min Herre och min Gud!” var det inte bara en trosbekännelse, utan en bekräftelse av att Gud kan bära mänskliga sår. Hos honom förenas såren och läkedomen, det som är helat hör samman. Världen behöver en kyrka som vågar vara öppen med sina sår och inte sysslar med talepunkter av försvar och anklagelser. Vi talar om Jesus men får också försöka att tala som Jesus. Jag tror att han som sa “inte heller jag dömer dig” har förväntan på sin kyrka att ta hans evangelium på allvar.

Det judiska folket bär det vi kallar utkorelsen. Från Abraham och framåt finns ett särskilt uppdrag, uppdrag man inte valt själv. Så finns i detta något dubbelt, det kan låta vackert att vara Guds folk, att bära en kallelse. Men den som känt av något av det, vet också priset att betala när det heliga bärs i en alldeles vanlig kropp och förs vidare i en alldeles mänsklig släkt. Det är problem vart man vänder sig, ändå finns välsignelsen där. Det är så dubbelt att vara utkorad. Utkorelsen ger en speciell välsignelse men ger ingen överhöghet. Det man bär ska bäras vidare, till välsignelse för alla folk. Man kunde önska att vi vore som jag tror tvillingar ofta är, även om vi ibland slåss inbördes så kämpar vi ändå tillsammans mot det yttre trycket.

Saliga de som inte sett och ändå ser

Jesus avslutar med orden: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” Det är inte ett fördömande av Tomas, utan en välsignelse över oss som lever i tron utan att få sticka fingret i Guds sida. Men vi kan ändå “se”, genom Anden, genom Ordet, och tror jag, genom kärleken hos de som gör anspråk på Anden och Ordet. Lite kärlek hos oss betyder lite Kristusperspektiv. Det utteslutande, frånstötande är ett bristsymtom med sina selektiva sympatier. Tänk om vi kunde se och tro.

Texten avslutas: ”Detta är skrivet för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” Det är syftet med varje tecken, varje kyrka byggd i oktagonens form, varje uppståndelseberättelse, inte att bevisa, utan att förmedla liv.

Både diken och stigar har sin plats där i skogen där så mycket kan vara nerhugget. Så som Herren tog sig tid med Tomas, har han tålamod och barmhärtighet med sitt eget “tvillingfolk”, judar och icke-judar som tillhör Jesus. Tid med oss som inte alltid har så lätt att se det trä som verkligen står där och visar alla till rätt plats. Till ett värmländskt Katjärn, en glänta i skogen där man kan klättra upp på en klippa, lyfta blicken och minnas den andliga hembygden.

“Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…”

Gustaf Fröding i Strövtåg i hembygden

Evangeliets och kyrkans uppgift är inte att döma den som ännu inte har sett. Vi har kommit till för att visa den vi redan har mött och förkunna honom som korsfäst. En dag kommer föreningen i fullhet, det talas i Uppenbarelseboken om de tjugofyra äldste, om Moses och Lammets sång, vilket är föreningen av Israels stammar och församlingens lärjungar, om lagen och nåden.

Vår hjälp kommer från en trofast Gud, som vill hjälpa oss att kunna hitta fram genom tidens kala hyggen med allt sitt ris, diken och stigar, till den dag då allt Guds folk samlas i den hembygd som är hans himmelrike.

/Daniel

När jag gick bibelskola och gjorde praktik i en församling fick jag predika en söndagskväll i Stockholmsförorten. Jag försökte mig på en utläggning om att Gud inte behöver oss, att han klarar sig utmärkt utan vårt engagemang. Att en allsmäktig Gud inte är beroende av människan. Det skulle jag inte ha gjort. Efter predikan gick pastorn fram och korrigerade mig och sen blev jag inkallad på hans kontor efter mötet och fick en duktig utskällning. Jag skulle aldrig säga att Gud inte behöver oss. Vi är de enda Gud har, menade pastorn. Det var inte så enkelt att fatta alla fel jag gjort som premiärpredikande nittonåring. Upprördheten var så stor att jag måste ha varit mycket blasfemisk. Och det fanns säkert mycket att anmärka på. Såklart vill Gud använda oss. Men jag är fortfarande tacksam att jag vågade säga att Gud inte behöver oss. Mitt nätlyssnande har gett några exempel på vad jag menar är motsatsen, därav denna text.

En församling som just nu genomlever svårigheter lägger ofta ut sina predikningar, och gång på gång har jag slagits av hur tydligt ett “du” genomsyrar många av dem. Du ska tro. Du ska ta ställning. Du ska omvända dig. Du. Du kan börja om. Du kan bli förlåten. Och så du. Igen. Du. Aldrig jag. Knappt aldrig vi. Du.

Påskdagens förkunnelse borde vara den mest självklara av alla att vara Kristuscentrerad. Händelsen finns där, livsavgörande och förvandlande. Men när jag i efterhand lyssnade till en påskdagspredikan från en annan frikyrka slog det mig hur oerhört krampaktigt det var. Så många krav, som om ingen seger alls “nyss” vunnits på korset. Det Jesus hade gjort, kors, grav och uppståndelse, verkade nästan inte spela någon roll. Allt handlade om människans förmåga att vända ut och in på sig själv. Intet kunde höras om Kristus som renar från all synd, frälsningen som står fast, milde, vilken liten tro predikanten verkade ha på Golgata och uppståndelsekraften. Och detta på påskdagen. De som var där fick sig en rejäl omgång på uppståndelsens morgon.

Men annandagen innebar en helt annan andning för mig. Då fick jag äntligen höra en predikan “live”. Med allt annat än allt fokus på vad “du” ska göra. Allra mest “han” och så något av “vi”. Predikanten berättade om relationen mellan Jesus och Maria Magdalena, hon som Jesus drev sju onda andar ur. Han resonerade varsamt om det mänskliga spektrumet: demoniskt betryck, psykisk smärta, kroppslig trasighet och att Kristus helade hela Maria. Det var högtid att lyssna. Förkunnelsen förenade oss: med Kristus, för världen, och i detta nåden som räcker till varje persons upprättelse över hela spektrumet.

En stor Kristus och ett öppet vi möjliggör det personliga mötet för var och en.

Man hoppas att människor får höra om Jesus av kristna predikanter. Det borde vara självklart men just därför är det så lätt att det missas. Ofta anar jag att alldeles för mycket fokus och energi läggs på oss, vad vi borde, vad vi ska lyckas uppnå. Fem steg till ditt bästa böneliv, tio punkter till ett större engagemang, femton punkter till att leva ett generöst liv, a.k.a. ge mer i kollekten.

Torgny Lindgren berättade en gång att han gick till högmässan i en svensk småstad, en söndag när han var mellan två uppläsningar. Till hans förvåning citerade prästen honom i predikan. Lindgren resonerar om denna händelse i Minnen (2010, s. 148-151). Lindgren var inte nöjd med återgivandet av hans text men framförallt inte nöjd med att den fick ta evangeliets plats. Och så skriver Lindgren ut sin frustration: “Formen är huvudsaken!” Enligt Lindgren är vår evighetslängtan en längtan efter form. Kanske törs jag tillägga att form skulle kunna ha en synonym i ordet sammanhang. Men vem konstituerar kyrkans form och sammanhang?

Kanske är det just det man för ofta hör i kyrkan: våra egna röster, våra uppfattningar, vad vi vill göra och tycker att andra borde vilja göra. Prat blir vår form. Ord och mer ord, information efter information. Självklart ska vi vara de vi är men det finns en stor risk att kyrkan glömmer Kristus! Evangeliet är innehåll men det är också form. Det är en annan substans än endast föreläsning eller tal. Evangeliet är en form att vara i.

Och just därför blir det en sådan vila, där samtidigt viljan väcks att tjäna Kristus, när någon verkligen förkunnar honom. Det finns ett korsläge i förkunnelsen när folket får höra och så möta Kristus, där väcks också passionen för mission till jordens yttersta gräns. Där väcks lovprisningen. Och där väcks viljan till omvändelse! Det innebär egentligen väldigt lite fokus på jaget och att fixa det egna laget. Det handlar inte om att klara sig själv och driva en verksamhet i den egna kyrkan. I korsläget tror jag förkunnelsen är tänkt att vara. Inte jag, inte du, utan han i oss och därigenom via oss på sin väg till hela världen.

Det är nog en klok tanke, den där som finns med kyrkoåret, att predika från evangelietexterna på söndagsgudstjänsterna. Det kan ju vara en god hjälp att hålla sig till Kristus. Mer Jesus i förkunnelsen!

Jag? Du? Han! Vi.

/Daniel

Lindgren, T. (2010). Minnen. Norstedts.

Lukas som referent

Det finns en märklig nykterhet i hur Lukas rapporterar i kapitel 24 som är det sista i evangeliet skrivet av honom. Han skriver inte som en recensent som försöker sälja in en känsla. Han refererar. Istället för att värdera berättar han om hur kvinnorna kom till graven, den grav som Josef från Arimatea upplåtit, tidigt i gryningen. Han berättar hur de hade med sig oljor för att ta hand om den döda kroppen. De var fyllda av den sorg som äkta kärlek medför. De älskade Jesus. Det var något min far lyfte fram som det bästa med att vara kristen, att man får älska en person, att man får älska Jesus.

Kvinnorna möttes av en bortrullad sten och en tom grav. Lukas fortsätter att anteckna sakligt om att de såg två män i skinande kläder.

Redan på 1600-talet skrev matematikern Blaise Pascal om denna neutralitet hos evangelisterna. De berättar om Pilatus, Judas och Herodes men de dömer ingen av dem, enligt Pascal. De är inte brorduktigkrönikörer eller åsiktsjournalister. De ser som sin uppgift att berätta vad som hänt. Det stärker berättelsernas trovärdighet. Har du tänkt på att det finns inga karaktärsmord i de fyra evangelierna? Det finns berättelser om händelser men inget förfasande. Varken Judas, Herodes eller Pilatus sablas ner med bokstäver. De blir refererade, inte recenserade. En av de saker Lukas beskriver handlar om linnebindlarna som varit runt Kristi kropp.

Svepduken, ett tyst vittne?

Även de fysiska spåren pekar mot denna saklighet som evangelisterna ägnar sig åt. När Petrus senare sprang till graven såg han linnebindlarna ligga där för sig själva. Idag fascineras världen av den duk som bär avtrycket av en torterad man, ett spår som modern vetenskap daterat till Jesu tid och plats. Men duken är bara ett begränsat vittne, som ett fotografi av en energiutladdning. Ingen kan väl slå fast att svepduken i Turin är de linnebindlar som fanns vid graven. Det väsentliga är ju inte heller det, utan vad bindlarna lämnade efter sig. Bindlarna är en del av en berättelse om att något hänt som påminner om att döden förlorade sina bindningar till Kristus och i förlängningen till människan.

Att glömma och att minnas

I Lukas text finns en intressant detalj. Änglarna sa till kvinnorna: “Kom ihåg vad han sade till er...” Jesus hade ju förutsagt sitt lidande och sin uppståndelse minst tre gånger, det som ibland kallas lidandesförutsägelserna. Men lärjungarna hade glömt. De var så tyngda av sorgens och dödens logik att de tappat bort hans ord.

Det är ändå något hoppfullt för en del av oss. Vi som allt för ofta glömmer Guds löften och hans godhet när omständigheterna blir svåra. Men påskens budskap är att Gud kommer till oss till och med i vår glömska. När kvinnorna påmindes stod det: “Då kom de ihåg hans ord.” Det är där perspektiven kan börja skifta, när vi får hjälp att minnas att Guds ord faktiskt bär. Men lärjungarna avfärdade ändå det de hörde som tomt prat. Igen är Lukas den sakliga referenten.

Konsekvenser och rätten att mäta ut dem

Uppståndelsen har långtgående konsekvenser. Att Jesus lever igen bekräftar det som hände på korset, det försonar tid och evighet, och ger räckvidd in i alla världar. Det kristna hoppet är inte byggt på peptalk, det är byggt på en historisk händelse som förändrar tillvarons situation och framtid. Uppståndelsen möjliggör förändringen.

I våra dagar talar vi ofta om att våra handlingar får konsekvenser. Men det är lite för enkelt att dras till att dra ut konsekvenser. Ibland åt oss själva men ofta åt andra. Många gånger är vi de som tar oss för att dra ut konsekvenser åt andra. Vi laborerar med stora ord som förlåtelse och förtroende som att vi kunde förfoga över vem Gud förlåter och vem Gud utväljer. Konsekvenserna kan sägas ligga placerade där mellan förlåtelsen och förtroendet. Inte minst därför är det så skönt och lärorikt att de fyra evangelisterna inte drar ut några konsekvenser åt någon annan. Och det är ännu skönare att det finns en enda berättigad domare med den rätten.

Kristus är den Domaren. Genom att besegra döden har han vunnit rätten att mäta ut konsekvenserna av mänsklighetens historia. Han är den “siste Adam”, en livgivande ande som representerar och definierar oss alla. Paulus skriver om att livets andes lag har i Kristus gjort oss fria från syndens och dödens lag. Men hans dom är inte vad vi förväntar oss eller kanske ibland önskar våra fiender. Det är som om någon tog bort begränsningarna av tid och rum. Orsakskedjorna bryts när Kristus segrar där i dödsriket. Och det är en helt ny fas som inleds där i trädgården med den tomma graven, det är både en ny situation och en ny process framåt.

Paulus resonerar om uppståndelsen i Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Herrens fysiska kropps offer möjliggör människans andliga evighet i härlighet. Kristus är definitionen av vad människan är när hon tagit emot honom. Kristus säger vem vi är. Om än sått svagt, uppstår det fullt av kraft, om det än har såtts i ringhet så uppstår det i härlighet, om det än såtts i något förgängligt uppstår det oförgängligt. Det är vad det är att vara en ny skapelse i Kristus.

Skuldbrevet och gemenskapen

Mänsklighetens historia är fylld av papper: anklagelseakter, skuldbrev och misslyckanden. Men Kristus, som har all rätt att döma, väljer en annan konsekvens. Han river sönder skuldbrevet och kastar anklagelserna. Kristus behåller människan i gemet. Ett gem som håller ihop, ett gem som håller kvar, det är väl en hyfsad bild av gemenskapen den troende får ha med Kristus! Och som vi behöver få finnas i sunda andliga miljöer där det är så mycket Kristus att människor får känna att de får vara med i gemet!

När Petrus sprang till graven och såg bindlarna, gick han hem “full av förundran”. Anade han att dödens och hämndens logik nu var bruten? Vågade han hoppas på en ny möjlighet efter sin förnekelse? Kanske anade han att det ändå fanns någon chans. Snart skulle han få möta den uppståndne Jesus. Snart skulle han märka att Frälsaren inte ens var intresserad av att fråga honom om hans fel och förnekelser, utan bara om hans kärlek.

Snart skulle Petrus förstå att efter uppståndelsen fanns bara gemet kvar. Och Lukas skulle fortsätta att referera vad Gud gjorde. Snart var det dags för helt nya kapitel.

/Daniel