”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”
— Johannesevangeliet 16:12-15

En gång läste jag en universitetskurs om den humoristiska människan; en akademisk djupdykning i humorns roll inom litteratur, filosofi och teologi. Det visade sig vara bland det torraste jag någonsin tagit mig igenom. Inte ett enda roligt skämt rymdes inom ramarna för kursen. Ändå bar ämnet på en fascinerande paradox. Läraren hade själv skrivit kurslitteraturen, tre imponerande rejäla volymer, där en bärande tes var att humorn ofta fungerar som en tröskelföreteelse. Den är ett tecken som berättar om ett rum vi ännu inte har beträtt och att människan så kan betrakta sig själv lite utifrån.

Humorn kittlar oss. Just begreppet kittling dök upp i kurslitteraturen när det handlade om humorns kroppsliga dimensioner. Redan i antiken stod tragedin och komedin som varandras motpoler, men gemensamt för båda är att de berör och kittlar vårt inre. Inte minst när det handlar om andra. Men att kittla sig själv fungerar som bekant ganska dåligt; vi är beroende av det yttre för att reaktionen ska uppstå.

I dagens evangelietext bjuds vi in i en gudomlig pedagogik, en process av lärande och vägledning mitt i allt det som kittlar vår mänskliga tillvaro. Det är här Jesus möter oss med orden ”ni kan inte bära det nu”, som en omsorgsfull respons på vår mänskliga begränsning. Det är nämligen ingen slump att vi människor är som mest känsliga för kittling under fötterna. Där sitter våra nerver som tätast. De har en ren överlevnadsfunktion: att snabbt hjälpa oss att rycka undan foten om vi råkar sätta den i ett jordgetingbo. På samma sätt behöver våra andliga fötter vägledning för att navigera i en snårig värld där vi, utan Andens hjälp, bär på en känslighet vi inte själva kan hantera.

En gudomlig pedagogik

I textens korta rader ryms en hel gudom: Jesus talar, Anden kommer och Fadern förhärligas. Själva ordet ”treenigheten” lyser med sin frånvaro i bibeltexterna, men dess pulserande, levande verklighet blir här helt uppenbar.

När Jesus vänder sig till sina lärjungar gör han det med en djup varsamhet: ”ni kan inte bära det nu”. Han syftar inte på livets alldagliga, tunga bördor. Han talar om sina egna ord, om de stora uppenbarelserna och om den okända framtiden.

Det ligger en djup gudomlig vishet i att vi inte vet allt om morgondagen. Tänk om vi tvingades bära den exakta kunskapen om allt som ligger framför oss i livet, det skulle inte leda till frihet, utan snarare till en fullständig förlamning. Det är skönt att inte veta vilken dag och sekund man ska dö. Nej, Anden fungerar här som en pedagog som portionerar ut Guds ord i rätt mängd och vid rätt tidpunkt. Han expanderar vår kapacitet så att vi faktiskt kan ta emot orden, och transformerar dem så att de blir bärande för oss, snarare än att de krossar oss.

Det finns också något djupt sunt i att vi inte äger alla de högsta uppenbarelserna. Total kunskap föder ofta ett mänskligt maktöverläge. Det är en välkänd frestelse att tala illa om andra för att själv framstå i ett bättre ljus. Det kan kännas kittlande för egot att låtsas sitta på en andlig tron, samtidigt som man rotar i medmänniskans dynghög. Men den gudomliga pedagogiken leder oss bort från den sortens högmod.

Ingen spåkula för Årjängstravet

Anden kallas för sanningens Ande. Men betyder det att denna Ande fungerar som en kosmisk spåkula? Ska Anden tala om för oss vilka aktier vi ska köpa på måndagsmorgonen, eller vilken häst som vinner nästa lopp på Årjängstravet?

Svaret är nej. Anden talar inte av sig själv, utifrån egna intressen eller för att tillfredsställa våra rent egoistiska motiv. Texten understryker att Anden lyssnar inåt, där vid Guds tron, för att sedan förkunna vad som ska ske.

Vår mänskliga reflex är ofta den omvända: vi vill att Gud ska lyssna på oss. Vi söker en responsiv akuthjälp som rycker ut när tillvaron skakar. Det finns absolut en sådan lyssnande omsorg och trygghet i tron. Men i den här texten möter vi en annan dimension av lyssnande. Här är det Anden som lyssnar i gudomens inre cirkel, för att sedan tala till oss. Anden har ett ärende med oss. Det är därför det bästa sättet att närma sig Bibeln är att i bön ta emot orden med den öppna frågan: Vad säger Anden till församlingen just nu?

Tre kontrollfrågor för prövning

Hur kan vi då veta att det vi uppfattar som Andens tilltal faktiskt är äkta, och inte bara ekon av våra egna önskningar? Vi kan använda oss av tre praktiska kontrollfrågor för att pröva det vi hör:

1. Förhärligas Jesus? Anden sätter aldrig strålkastarljuset på sig själv eller på människan, utan alltid på Kristus. Blir det mer Jesusfokus av det som händer?

2. Stämmer det med Skriften? Harmonierar det aktuella tilltalet med den stora bibliska berättelsen i sin helhet?

3. Finns det ett amen? Landar ordet med en inre bekräftelse, en djup frid och stabilitet i våra hjärtan?

Domstolen eller sjukhuset?

Andens subtila personlighet påminner mig ibland om hur jag uppfattar den ortodoxa kristna traditionen. Där finns sällan ett behov av att producera dagsaktuella, personliga åsikter i tid och utid. Istället citerar man troget kyrkofäderna och för vidare en beprövad erfarenhet av tron genom sekler.

I vår del av kristenheten, den västerländska och den karismatiska traditionen, tenderar vi ibland att göra det motsatta. Vi lyfter fram snabba, dagsfärska vittnesbörd som inte alltid är hälsosamma för oss i längden. Det blir lätt mer fokus på vår egen prestation och upplevelse än på Jesus. Vi hamnar i en kultur där vi både ”hissar och dissar”. Lovprisandet av det mänskliga vittnesbördet riskerar då att bli större än lovprisandet av Kristus själv.

När någon sedan misslyckas, vänder pendeln omedelbart. Då dissar vi syndaren så hårt att vi avslöjar oss själva som värsta sortens hycklare. Hissen går tyvärr inte bara uppåt; fallet blir djupt. Det brukar ibland sägas att den västliga kyrkan historiskt sett har fungerat som en domstol, medan den östliga kyrkan mer har liknat ett sjukhus.

Mitt i all denna mänskliga skörhet och röra verkar Gud. Anden opererar inte genom stora, dramatiska åthävor. Anden liknar snarare den kuttrande duvan, ett lågmält, men ändå djupt kraftfullt och ihållande läte.

Den yttersta angelägenheten

Filosofen och teologen Paul Tillich definierade en gång religion som tillståndet att vara gripen av en ”yttersta angelägenhet”. Det är just detta som är Andens primära uppgift i våra liv: att hjälpa oss att hålla fast vid det som är absolut nödvändigt. Att hålla fast vid Kristus.

Det är en befriande insikt att inse att vi som människor inte är skapade för att bära all information, all kunskap eller alla framtidsbördor på egen hand. Vi spricker om vi försöker. Men vi kan fyllas. Vi kan fyllas av den Ande och den Hjälpare som gavs åt kyrkan på den allra första pingstdagen.

I Apostlagärningarnas första kapitel möter vi lärjungar som är helt uppfyllda av frågor om tider och stunder (Apostlagärningarna 1:6-8). De vill ha kontroll. Jesus svarar med att lyfta av dem deras kontrollbörda. Istället ger han dem ett löfte om kraft. De undrade om tiden var inne för riket; han svarade att det inte var deras sak att fastställa tider, utan gav dem istället den helige Andes kraft att bli vittnen mitt i historien.

Valet står mellan den utmattande strävan att försöka bära allt själv, inte minst all information, eller den befriande öppningen i att låta sig fyllas av sanningens Ande. Hjälparen kommer till oss idag, inte för att ge oss alla svar eller lösa framtidens gåtor, utan för att skänka oss den kraft vi faktiskt behöver. Det är en kraft som hjälper oss att släppa taget om det som bara kittlar vår nyfikenhet, så att vi istället kan bära var dags unika börda. Det är också i det gemensamma mottagandet möjligheten finns till försoning och förening.

Nej, vi orkar inte bära morgondagens kunskap, det ger antingen högmod eller missmod eller kanske båda. Men idag kan vi fyllas av Anden. Hjälparen kommer.

/Daniel

Ett talande exempel finns i Israels historia: när prästen Esra läste högt ur lagen stod andra ute i den stora folksamlingen och reciterade, varpå folket svarade med ett gemensamt amen. Där möter vi orden i det stora, rituella och doktrinära formatet.

Men orden finns ju också i det mindre formatet, i sms, i snappar och i kommentarsfält. Man kan bara undra vad Esra, Paulus och Gutenberg hade haft att säga om dagens digitala, blixtsnabba kommunikation.

Just nu skriver jag i olika textsammanhang och funderar över skrivande och om anonymitet och ansvar. För min del handlar skrivande lika mycket om att skriva från sig något som att skriva till någon. Det är en personlig bearbetning där de som vill får ta del. Dessa olika textvärldar har fått mig att fundera över hur olika miljöer fungerar.

I den utbildning jag går skriver vi just nu akademisk uppsats. Det är en texttyp som kräver ett helt annat tålamod än sociala medier. Här finns en handledare, och texten måste tåla både opponering och examinering. Tillfredsställelsen av ett godkännande är rejält fördröjd, vilket är en nyttig övning. I uppsatser använder man ofta metatexter, textavsnitt där författaren kommenterar sin egen text för att guida läsaren genom strukturen. Man liksom knådar degen om och om igen tills man gått igenom allt och når slutsatsen.

Parallellt med detta arbetar jag i andra textvärldar. I ett sammanhang är det en ny antologi på gång; där finns ingen handledare, men väl lektörer, redaktörer och en ganska lång väntetid. När jag skriver krönikor för Bulletin, som i dag, där jag skriver om bandy för att spegla samhällsutvecklingen, är det i stället redaktören som sätter rubriker, bildtexter och avgör om texten alls ska publiceras.

Just nu har jag också ett bokmanus hos en redaktör. Det bygger på anteckningar som jag mer eller mindre krampaktigt fått fram under de senaste årens kriser. Inte minst därför är det nyttigt att vissa texter får vänta på publicering. Både handledarens och redaktörens rödpennor är välbehövliga. För publicering innebär sårbarhet. Men denna sårbarhet står där emot glufsande trollkonton.

August Strindberg fångade känslan i Sömngångarnätter på vakna dagar:

”Det är ett urtaget hjärta

Som dinglar där på sin krok.”

Att publicera sig handlar ofta om just det Strindberg beskriver. Det är inte bara ord; det är något från ens eget hjärta som delas, och det gör en sårbar.

Denna sårbarhet ser dock väldigt olika ut beroende på plattform. På sociala medier eller här på Substack publicerar man direkt och äger processen själv. I tidningar, antologier och på bokförlag ligger beslutet hos någon annan. Och i det offentliga samtalet uppstår ibland helt andra typer av rykten och missförstånd kring vem som faktiskt håller i pennan.

Det har till exempel funnits predikanter som har blivit beskyllda för att jag skulle ligga bakom deras texter. Även om det är hedrande, för de är duktiga skribenter, så stämmer det inte. De enda gångerna jag har fungerat som spökskrivare var under min tid som assisterande föreståndare i Pingst, då jag skrev texter och brev åt den dåvarande föreståndaren. För att undanröja alla tvivel vill jag lyfta fram två texter som jag definitivt inte har skrivit:

• Varför kallar Dagen församlingar för idioter? av Emil Gillsberg

• Är Guds ord på väg att bli en premiumtjänst för de utvalda? av Manuel Henriquez

Nej, jag skriver inte åt någon annan. Och jag tror man ska minimera anonymitet för att få ett bättre samtalsklimat.

Jag har svårt för dubbelspel där man i ena stunden spelar offer i eget namn, för att i nästa sekund använda trollkonto för att odla agg mot den man anklagar. Eller när någon i rollen som pastor/journalist försöker framstå som empatisk, samtidigt som hen driver anonyma satirkonton som sparkar nedåt och sprider agg utan att ta något ansvar. För min del välkomnar jag det politiska förslaget om att införa bank-id för publicering på nätet.

Jag har alltid uppmuntrat människor till att skriva, inte minst predikanter. Jag är helt för debatt och köper inte argumentet att vi behöver “mer tro och mindre debatt”, som om dessa två skulle stå i motsats till varandra.

Kanske är det du som ska starta en egen substack eller ge ut en bok? Oavsett format, skriv det som brinner i ditt hjärta och stå för det.

Mer skrivande åt folket, om du frågar mig. Men gör det med öppet visir. För om man inte vill stå för det man skriver, varför ska man då skriva? För att skada utan att behöva ta ansvar? Och framför allt: vad gör det anonyma prickskyttet med alla de skribenter som faktiskt vågar låta sina hjärtan dingla där på kroken?

/Daniel

Den senaste veckan har den amerikanska karismatiska kristenheten skakats av två dödsfall: Joni Lamb, en profil och medgrundare av kristna tv-bolaget Daystar, har gått ur tiden av sjukdom, 65 år gammal. Samtidigt har pastor Greg Locke drabbats av den ofattbara sorgen att förlora sin tjugoårige son i en överdos. Det är två händelser, olika i sin natur, men förenade i det som borde vara självklart för oss alla: människors sårbarhet och behovet av varsamhet.

Det borde räcka där. Ändå gör det inte det.

Nästan omedelbart fylls kommentarsfälten av något annat än sorg. Snabba omdömen. Teologiska slutdomar. Självsäkra analyser av människors innersta motiv och eviga destination. Joni Lamb förklaras förlorad på grund av sitt privatliv. Greg Locke uppmanas att ”omvända sig”, som om en fars förlamande sorg vore ett lämpligt tillfälle för offentlig tillrättavisning.

Jag ser en ton i detta som skrämmer mig. Det är en säkerhet i att veta exakt vad Jesus skulle ha sagt i varje enskild situation, vilka han skulle ha ställt sig bakom och vilka han, underförstått, skulle ha tagit avstånd från.

Det är en märklig sorts visshet. Inte minst när den kombineras med en övertygelse om att kunna avgöra vem som verkligen har omvänt sig och vem som inte har det. Som om omvändelsen vore något vi kan verifiera på avstånd, bedöma i realtid och sedan publicera som ett slags andligt bokslut.

Denna mentalitet stannar tyvärr inte vid de stora rubrikerna från USA. Jag ser samma drag i vårt svenska kyrkolandskap: en längtan efter att dra raka linjer från dessa bedömningar till hur lokala församlingar bör ledas och korrigeras. Det finns en tendens att vilja styra det levda, komplexa församlingslivet genom utlåtanden, där enskilda liv reduceras till varnande exempel i en större maktkamp. Ett försök att centralisera omdöme.

Det är något som skaver djupt i detta.

Inte för att kristen tro saknar omdöme eller urskiljning. Inte för att våra livsval saknar betydelse. Men det sätt vi talar om människor på, särskilt i deras mest utsatta ögonblick, avslöjar mer om vårt eget hjärta än om deras.

Min bild av att läsa evangelierna är att Jesus mötte människor i deras trasighet utan att behöva säkra sin egen position genom deras tillkortakommanden. Hans ord kunde vara skarpa, men de bar aldrig drag av att vilja vinna en debatt på bekostnad av en människa. Framför allt talade han väl aldrig om människor som om deras berättelser redan var avslutade.

Ibland undrar jag om vi har förväxlat andlig klarsyn med en kristen variant av samtidens utrensningskultur. En kultur där det viktigaste inte längre är att bära varandras bördor, utan att markera avstånd, snabbt, tydligt och offentligt. I den logiken får ingen längre vara bara människa. Ingen får sörja ifred. Allt reduceras till rätt eller fel, godkänd eller underkänd.

Men jag undrar om evangeliet rör sig så. Klamrar mig fast vid att det är något annat. Varsammare. Närmare. Förlåtande. Förvandlande.

Vi behöver börja om. Inte med våra analyser av andras omvändelse eller vår tvärsäkra kunskap om vad Jesus utan tvekan skulle ha sagt. Vi behöver välja den hederliga, men svårare vägen: att sörja med dem som sörjer utan att samtidigt skriva deras domslut eller deras manus.

Den stora andliga frestelsen är nog inte att tala för lite om Jesus, utan att tala så tvärsäkert i hans ställe att vi inte längre behöver likna honom.

/Daniel

Girards grundinsikt är enkel och obekväm: vi människor begär inte bara saker i sig själva, vi begär det andra begär. Våra önskningar är mimetiska. De formas i speglingar, i rivalitet, i en ofta omedveten imitation av den andre. Därför uppstår konflikter som inte bara handlar om sakfrågor, utan om identitet, position och tillhörighet. Vi vill ha men tål inte när andra har. Frustrationen når klimax när människan i grupp blir både indignerad och avundsjuk på samma gång.

När dessa konflikter intensifieras, menar Girard, söker gemenskapen en väg ut. Och den vägen går ofta via syndabocken.

En person eller grupp pekas ut. Konflikterna projiceras dit. Spänningarna får ett ansikte. Genom att isolera, anklaga eller utesluta denna syndabock kan gemenskapen återfinna en skenbar fred. Det är en mekanism lika gammal som mänskligheten själv, en form av social katharsis som köps på bekostnad av en enskild person.

Det som slog mig under webbinariet var hur lite detta egentligen har förändrats, trots vår självbild som upplysta och reflekterande människor.

Jag har under de senare åren själv fått erfara detta. Att bli ensidigt uthängd i media av sitt eget sammanhang är en märklig erfarenhet. Det handlar inte bara om kritik, kritik kan vara både nödvändig och fruktbar. Det handlar om något annat: hur snabbt en berättelse formas, hur snabbt roller fördelas, och hur svårt det är att bryta den dramaturgin när den väl etablerats.

Här blir Girard smärtsamt relevant.

För i ett läge där många röster, viljor och frustrationer korsas, uppstår ett behov av förenkling. Komplexiteten blir outhärdlig. Då erbjuder syndabocken en lösning: här är problemet. Här är orsaken. Här är den som bär det vi inte längre orkar bära tillsammans.

Samtidigt utspelar sig liknande mönster i andra delar av den kyrkliga offentligheten. När predikanten Sam Allberry nyligen fick lämna sin tjänst efter att ha haft en relation med en annan man, dröjde det inte länge förrän hans böcker plockades ner från vissa plattformar. Allberry, som varit öppen med sin samkönade attraktion, kunde inte stå emot impulserna. Men betyder detta nödvändigtvis att Allberry inte menat det han sagt? Evangeliecentrerat, rotad.se och liknande miljöer reagerade snabbt, reflexmässigt.

Det är svårt att inte se ängsligheten i reaktionerna. Inte bara i sakfrågan, utan i hastigheten, i behovet av att markera renhet, i viljan att distansera sig. Som om beröringen i sig riskerar att smitta.

Här närmar vi oss något som kyrkohistorien känner igen: donatismen.

Donatisterna menade att kyrkans ämbeten och handlingar blev ogiltiga om de förvaltades av moraliskt fallna personer. Kyrkan måste vara ren, annars upphör den att vara kyrka. Augustinus svar var att kyrkan alltid är en blandning av heligt och brustet och att nåden inte upphävs av människans ofullkomlighet.

När jag ser hur snabbt människor i vår tid diskvalificeras, hur deras ord, böcker och bidrag plötsligt anses obrukbara, anar jag en ny form av donatism. Inte formulerad i dogmatiska termer, men praktiserad i handling.

Cancelkulturen är inte bara ett sekulärt fenomen. Den lever och frodas också i kristna sammanhang. Och den drivs ofta av samma mimetiska dynamik som Girard beskriver: någon markerar avstånd, andra följer efter, och snart framstår det som självklart att den som fallit också ska försvinna.

Men vad händer när vi pekar ut? Hur påverkar detta de som redan leder men bär på sina egna strider?

Hur är det med församlingsledaren vars barn skär sig i handlederna? Bibeln talar ju om att en församlingsledare måste kunna ta hand om sina barn? Hur är det med den som själv kämpar med alkohol, men som döljer det bakom läskglasen för att inte fasaden ska krackelera? Hur är det med den pastor som porrsurfar på nätterna, och som ber om förlåtelse i den egna inre bekännelsen men inte vågar stå för mer än det?

Gör inte det här trycket många till hycklare?

Om kravet blir att bara de som lyckas dölja sina synder kan vara ledare, vad slutar det med? Att vi väljer sken framför ärlighet? Att vi premierar att upprätthålla bilden framför brutenhet och nåd?

Det betyder inte att handlingar saknar konsekvenser. Det betyder inte att ledarskap inte ställer krav. Men det väcker frågan om proportionalitet, om nåd, och om vad vi egentligen tror om människan. Och kanske också: vad vi tror om evangeliet.

Professor Susanne Wigorts Yngvesson har i sin forskning visat hur medielogiken ofta förstärker just denna dynamik. Offentligheten drivs av tydliga konflikter, av personifiering, av berättelser med tydliga roller. Men när kyrkan anammar samma logik, uppstår en krock mellan mediernas krav på tydliga skurkar och evangeliets budskap om försoning. Resultatet blir att komplexa skeenden reduceras till enkla narrativ, där någon måste bli bärare av skulden.

Det är i skärningspunkten mellan Girards antropologi och Wigorts Yngvessons medieanalys som något viktigt blir synligt: syndabocksmekanismen är inte bara en uråldrig religiös struktur, den är också en högst samtida medial praktik. Det talas mycket i termer av maktmissbruk. Jag påstår att medier ofta begår vår tids främsta maktmissbruk.

Och kanske är det här den kristna traditionen har något avgörande att säga.

För evangelierna avslöjar syndabocksmekanismen. De legitimerar den inte. De ställer sig inte på den uppretade kollektivets sida, utan på den oskyldigt dömdes. Korset är, i Girards läsning, inte bara en frälsningssymbol utan en avklädning av våldets logik. Det visar vad vi gör, och vad vi riskerar att fortsätta göra, om vi inte ser.

Det betyder inte att alla anklagelser är falska, eller att ansvar inte ska utkrävas. Men det betyder att vi måste vara ytterst varsamma när vi känner den där lockelsen att förenkla, att peka ut, att samla oss mot någon.

Girard hjälper oss att se mönstret. Wigorts Yngvesson hjälper oss att förstå hur det förstärks i vår tid. Kyrkohistorien påminner oss om att vi har varit här förut. Men ansvaret att bryta det, det ligger hos oss alla.

Och kanske börjar det just där: i medvetenheten om lockelsen att göra en annan människa till bärare av allt det vi själva inte vill kännas vid. För om vi bara tillåter den fläckfria fasaden, bygger vi en gemenskap där ingen egentligen får plats att vara människa. Då faller vi alla, inte genom moraliskt syndiga handlingar, utan genom vår egen obarmhärtighet.

/Daniel

När jag och en till fixade lite tillsammans i trädgården påminde han mig att träden och växterna hade klarat ännu en årstid.

- De har klarat vintern, det gör vi också Daniel.

På eftermiddagen hann vi besöka Avholmsberget och sen musikövning inför gudstjänsten. Både när jag är i Årjäng och i Ljusdal får jag vara med och spela bas. Det fanns en tid när jag spelade mycket men den tiden är long gone, så det är faktiskt lite kul terapi att få spela bas igen. Idag vart det också något på pianot men bas är det fina för mig. Bas ska kännas och man ska inte spela för mycket på de ljusa strängarna, min uppfattning. Man letar djup och brygga mellan rytm och melodi.

I vanliga fall brukar jag lägga ut predikningar i textform men gör inte det idag, det blir några korn från predikan men kanske mest bara som marginalanteckningar över en helg som varit och dess innehåll. Och så bifogar jag ett dokument, ett bibelstudie jag skrev en gång om hela det kapitlet som dagens evangelietext hämtats från. Det heter En bön att leva med och titeln tog jag från Bon Jovi’s Livin’ on a prayer.

Bibelordet för dagen kommer från Jesus avskedstal och det finns i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel.

Han undervisar inte här. Han argumenterar inte. Han bevisar inget. Han ber.

Hans förbön handlar om att vara mitt i världen med allt vad det innebär inom och utom oss men att samtidigt ha hans glädje mitt i all röra. Det är ju inte det enklaste direkt. Men jag uppfattar hans glädje som en delad glädje, att han delar sin glädje med oss. Det är en glädje man får vara med i. Vidare tror jag att hans glädje finns där oberoende av omständigheter, den är glädjen mitt i. Och så tror jag också att glädjen från Jesus har något bestående och helt över sig.

Vem är det som kör, frågade väl Musse Pigg i Disneyfilmen som visas på julafton i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. I predikan försökte jag lyfta fram att när vi tänker på bön gör vi det nog ofta utifrån vårt perspektiv av att be och visst får och kan vi be. En gång skrev jag en liten bok som hette Alla kan be på det temat. Men Jesus är den som ber hela tiden och vår bön är en respons på hans bön för oss.

Så ja, vem ber och vem basar egentligen? Nog kan vi väl be och klia lite på en bas, i det kan man påminna sig om vem som verkligen ber och basar överallt. Om vem som bad först, om vem som aldrig tar avstånd från de sina.

Törs man till och med säga att glädjen som Jesus ger kan vara en slags basglädje i tillvarons röra? Hans bön för de sina, kanske kan den innebära en slags brygga mellan det världsliga och gudsriket; det där som skapar en helhet av toner och takt och ändå bevarar det heliga intakt.

Det är fint att påminna sig att Jesus ber.

/Daniel

En Bön Att Leva Med

1.09MB ∙ PDF file

Download

Download

Om mitt poesintresse vaknade för kanske tio år sedan så föddes jag för längre sedan än så. I Vetlanda kommun. Så omkring åtta-tio år sedan kom jag att läsa om en poet som skulle vara typ i min ålder och också från samma kommun. Därför köpte jag diktboken Kärnfamiljen av Elisabeth Hjorth. Och jag läste också Fadern, en roman av samma Hjorth.

När sedan allt begav sig runt mig hösten 2023 skrev Elisabeth Hjorth en kulturdebattartikel i Dagens Nyheter om min avgång och orsaken till det. Rubriken var: Sexproblemet är enormt i pingstkyrkan. Hjorth kopplade min situation till frågorna om pingstkyrkans hållning i relation till samkönad sexualitet.

Vad jag förstår av Elisabeth Hjorths texter och någon intervju jag sett har hon också, precis som jag, vuxit upp inom frikyrkan, kanske pingströrelsen. Hon skriver om mycket, också om tungotal och att få förbön under äldstebrödernas händer.

Nu har jag läst Sällskap som Hjorth gett ut denna vår 2026. Tre berättelser om kvinnan, kvinnor i gemenskap, om sexualitet och spiritualitet, om det råa och ändå behövda. Mannen finns där i ett register av egenskaper men kvinnan framställs inte änglalik. Sexualiteten är en självklar del men inte den enda, kargheten i beskrivningarna innebär på inget sätt tomhet. Hjorth har definitivt ett författarskap. Och jag vet att jag tänkte då, hösten 2023, att hon är en av få som fattar någonting om karismatisk kristendom och sexualitet och som törs skriva något. Sexualiteten ligger nära många områden i livet, Freud var inte helt fel ute, och det gäller också andligheten. Pietisterna är ett exempel och pingstvännerna ett annat. PO Enquist var inne på detta i ett samtal i Filadelfiakyrkan i Stockholm när hans bok Lewis resa var nyutkommen och i stort fokus. Respondenten på det Enquist sagt, som idag är ansvarig för teologisk utbildning, kunde inte tillstå att det fanns någon koppling mellan karismatisk andlighet och sensualitet och sexualitet. Jag vet att jag satt där och undrade om han verkligen svarade ärligt den gången.

Hjorth skriver i Sällskap om resonemanget i kvinnornas feministcirkel att “sex var något så i grunden komiskt att man måste göra det en smula våldsamt och farligt”. En cirkel som hade läxor, där en av läxorna skulle kunna vara att ljuga, att producera en liten lögn som i det stora hela var försumbar men som drabbade förövaren med oanad styrka. Det som är och vad vi säger om det som är, kan vara två skilda saker, särskilt om det känsliga i livet, och fångas så väl av Hjorth.

När jag gjorde vapenfri tjänst var vi ett stort gäng grabbar, mestadels frikyrkliga, som hade gemensamma kursveckor på Mullsjö folkhögskola. Vi var väl arton, nitton år. På en av kursveckorna fick vi besök och gästföreläsaren skulle undervisa om media. Han visade filmsekvenser från TV1000 som då var ganska nytt, satellit- och kabeltv, som visade sexfilm på nätterna. Vi satt alltså där i klassrummet och läraren visade intimfilm, det var första gången, vad jag kan minnas, som jag sett vad man kallar porrfilm. Vi skulle diskutera vad vi sett i grupp och storgrupp, det var precis hur genant som helst. Jag minns två saker extra med den där dagen. Det ena var att föreläsaren är en person som är en av ledarna och ordförande i en aktiv och växande pingstförsamling som jag mött många gånger sedan dess. Jag har aldrig velat ta upp detta men har nog ändå många gånger velat fråga, vad som gjorde att han tyckte att han skulle visa dessa filmer för oss. Det andra var att i min grupp var en kille som är son till en känd evangelist i Sverige. Evangelistsonen som var nykär och vad jag minns nyförlovad, sa att kvinnan vi nyss sett inte ens var någon han kunde tycka var snygg, han kunde bara tycka att hans flickvän var den han kunde anse vara sexig. Men då var det en kille från Göteborg som sa att nu är du inte ärlig. Jo, han var ärlig. Inte många år gick innan evangelistsonen gick igenom skilsmässa. Livet är fullt av komplexiteter.

Jag fostrades in i en stark helgelsekultur där sexualmoral ju var det allra starkaste signalvärdet. Inte mycket handlade om det strukturella som exempelvis barnarbete i textilbranschen, desto mer fokus var på frågor om sex, droger och att inte bli för begiven på pengar. Tror aldrig jag hört någon ge sig på frosseriet i en predikan och om man ser en del pastorer i profil förstår man att det verkar vara den tillåtna synden. För min del kämpade jag emot ungdomliga impulser, försökte fasta och be, och har haft och har ett fint äktenskap, ändå kunde jag inte stå emot längre fram i livet. Det är kanske människan i ett nötskal, vi försöker så mycket men skulle må så mycket bättre av något mycket mer avslappnat och ärligt.

Elisabeth Hjorth har inte fel när det gäller laddningen och också problematiken med sexualitet och andlighet men sen är ju frågan vad man ska göra åt och med allt detta. För min del var det tydligen förnedring och gatlopp som skulle gälla.

Vetlanda kommun är geografiskt sett ganska utsträckt. Björköby ligger i norra kommundelen, Ramkvilla i södra. Kanske har Elisabeth Hjorth och jag varit i något kyrkligt sammanhang samtidigt, jag vet inte.

I Hjorths roman finns en fråga som berättelsens Sara ställer och som jag tror är djupt mänsklig, också för helighetslängtande och samtidigt mänskliga kristna oavsett om man vuxit upp i bibelbältet eller inte:

/Daniel

På flygplanet hem efter en helg i Bulgarien kom jag att läsa en bok jag hade tillgänglig i telefonen. Full av intryck efter fyra dagar av möten med människor var det som att jag letade efter något sätt att beskriva känslan av de sammanhang jag varit i. Det blev som sagt många intryck och jag tror att jag fick hjälp från lite oväntat håll att sätta ord på dem.

Lars Gyllensten (1921-2006) den svenske författaren och akademiledamoten, plockar upp mycket intressant i sin bok Så var det sagt, om författare och andras skrivande i en samling texter. Han relaterar bland annat till den danske prästen Kierkegaard och något han skriver om i en opublicerad men tillgänglig text. Kierkegaard talade om premissförfattare och väsentliga författare. Den sortens dualism funkar på mig. Premisser och väsentligheter. Kierkegaard, enligt Gyllensten, menade att premissmänniskor ägnar sig åt ”mänskligt falskspel, eskapism och skrävel”. Man har premisser för att leva men man kommer liksom aldrig dit. Premissförfattarna klarar sig, de tillgodoser nutidens behov och svarar som man ska. Väsentlighetsmänniskor däremot, skulle aldrig sälja sig så. Väsentlighetsmänniskor vet att de ofta inte är i majoritet, att det de har att säga eller skriva inte alltid uppskattas när det görs men ofta längre fram. Min tolkning där i flygstolen blev att väsentlighetsmänniskor tar fokus på det som gör livet värt att leva, inte det som gör att man uppfyller allas premisser för stunden.

Det hjälps inte men det är ju inte första gången för mig eller bara jag som upplevt att människor som inte alltid har det så enkelt materiellt sett, ändå är förnöjsamma på ett vackert närmast bedårande sätt. Tacksamma och glada för att få besök. Utsatta för diskriminering men själva gästfria.

Det känns som att jag varit med väsentlighetsmänniskor där i Bulgarien. Inte minst att få möta dessa romer och höra deras innerlighet, den inre intuitiva andliga utlevande både nöden och glädjen och som kännetecknar det jag upplevt av romsk spiritualitet. Det finns inte mycket av dömande i en lovprisande romsk församling. I en av kyrkorna såg jag som sagt att det fanns en lite udda sak på altarbordet. Det var en svensk pepparkaksburk från Annas. Efter mötet frågade jag lite om burken. Svaret var det jag anade. En röd fin, svensk pepparkaksburk med uppgiften att vara kollektbox. Kanske kan det exemplifiera lite av det jag försöker säga om väsentligheter.

Efter den här helgen har jag ingen ny predikan att publicera. Jag får erkänna att jag använt mig av fyra tidigare använda sådana, nu i församlingar med både traditionellt bulgariska och romska församlingar. Jag vänder hem till Västerås och Sverige och jag vill göra ett inre försök att bevara värmen av att ha fått känna av något väsentligt och äkta. Fritt från premisser men fullt av väsentligheter.

För det finns något väsentligt i en tom upp och nervänd pepparkaksburk som berättar om behov och svaghet men också om bevarad kärlek, hopp och tro. Premisserna kan säkert samspela med och vinna av makten men maktlösheten bär ändå på det mest väsentliga, att veta att man behöver hjälp, Guds hjälp. Svaghet föraktas så ofta men i Bulgarien såg jag en styrka mitt i det vi kan anse vara svaghet som jag tror vi skulle må väl av att ta in.

Det vackra i bevarad kärlek och frimodighet att i alla fall få be, detta mitt i allt som kan vara svårt och nedtystande för utsatta människor. Det berör. Jag mötte engagerade människor och min värd som tolkade allt var också en god tolk till att förstå lite mer om landet och folket jag besökte och kanske också lite mer om mig själv.

/Daniel

Besöket i Bulgarien har också lett till en krönika i Bulletin, publicerad idag.

I dagens evangelietext och här idag med ett litet extra fokus på vårt judiska arv möter vi lärjungen Tomas, han som vi kallat både tvilling och tvivlare. Man skulle kunna säga att det vi möter är en berättelse om skillnaden på dike och stig. Inte som att något av det är bättre än det andra, men att de har varsin funktion.

Den uppståndne och Tomas - mellan tro och seende

Tomas är en fascinerande gestalt. Han missade mötet när Jesus först visade sig för lärjungarna, och när de berättar för honom svarar han: ”Om jag inte får se … kan jag inte tro.” I den hållningen känner många av oss igen oss. Vi vill se, röra vid, förstå. Men det känns alltid som att man missar nåt. Men Tomas gestaltar också något djupare, den judiska längtan efter tecken, den konkreta, kroppsliga bekräftelsen på Guds närvaro. Paulus skriver: ”Judar söker tecken och greker vishet.” (1 Kor 1:22). Han skriver om detta när han lyfter det viktigaste, korset.

När Tomas ställde sitt krav, att få sticka fingret i spikhålen och handen i sidan,sökte han inte bara ett bevis på att Jesus levde igen. Han sökte beviset på att det är samme Jesus. Han söker kontinuitet mellan långfredagens mörker och påskdagens ljus. Den sårade frälsaren är också kontinuiteten mellan det gamla och det nya förbundet.

Detta är avgörande: Den uppståndne Kristus är inte en retuscherad version av människan Jesus. Han har inte raderat sitt lidande. När han kliver genom de låsta dörrarna bär han sina sår till helande för alla han möter. Det säger oss något omvälvande om Gud. Gud kastar inte bort våra sår. Gud helar dem inte genom att låtsas som om de aldrig funnits, utan genom att förvandla dem till tecken på seger och kärlek.

Tomas kanske förstod instinktivt det som vi ofta glömmer i vårt sökande efter perfektionism och felfrihet: En Gud utan sår skulle vara främmande för en sårig värld. En uppståndelse som bara var glans och glömska skulle inte kunna trösta den som sörjer eller den som bär på traumats ärr. Men när Jesus säger ”se mina händer”, bjuder han in oss i en verklighet där lidandet har fått mening. Det är de öppna såren som gör att Tomas kan kapitulera och utbrista: ”Min Herre och min Gud!”. Han ser att Gud har gjort gemensam sak med den mänskliga smärtan, ända in i evigheten.

Jerusalem och Aten

Här möts två andliga kulturer: Jerusalem och Aten. I Aten letas svaret i tanken, i vishetens filosofi. I Jerusalem söks svaret i tecknet, i uppenbarelsen, i Guds handlande mitt i historien. Också genom lidandet. Tomas står i den senare traditionen, inte som en svag troende, utan som någon som tar tron på fullaste allvar. Han vill veta att det verkligen är samme Jesus, den korsfäste, som nu lever. Han vill se såren, för annars vore det inte uppståndelsen, utan en andlig illusion.

När Jesus då kommer åtta dagar senare, åttonde dagen, den nya skapelsens dag, samma mönster som ligger bakom många kyrkors oktagonform, går han genom de låsta dörrarna. Han bryter igenom det vi tror är ogenomträngligt: både väggar och hjärtan. Och han säger inte: “Hur kunde du tvivla?” utan: ”Kom med ditt finger … kom med din hand … tvivla inte, utan tro.”

Tomas och Israel

I Tomas kan vi också ana den judiska erfarenheten. Många judar var, precis som Tomas, inte med när Jesus först visade sig. Evangeliet missförstås ibland som om judarna avvisade Jesus. Men sanningen är, som Jesus själv sa, att han la ner sitt liv frivilligt. Det var inte ett folk som dödade honom, utan orsaken var att bekämpa synden som fanns i världen, och i oss alla. Och i detta är Jesus herde för alla får, i olika fållor.

Att kalla Tomas för en “typisk jude” är inte en nedvärdering, snarare en uppdatering. Han påminner oss om att Israels folk har burit tron genom årtusenden, ibland genom tvivel, ibland genom tecken. Att hävda att judarna skulle vara “blinda” inför Kristus har varit en rot i antisemitismens religiösa mylla, där kyrkan, i stället för att visa den uppståndne Kristus, har valt att förfölja hans eget folk.

Men Jesus uppenbarade sig för Tomas. Han lät honom se. Så är Gud också trogen Israel: det folk som fick löftena, som väntade på Messias, ska inte förkastas utan får möta honom som lever.

Tomas tvivel har ibland använts som ett slagträ. Tomas, som vägrade se ljuset, medan kyrkan har sett sig själv som de som ser och förstår. Denna tankefigur, att kyrkan skulle ha ersatt Israel i Guds plan eftersom Israel ”missade” sin Messias, kallas ersättningsteologi. Det är en tanke som i sin förlängning har gödslat antisemitismens giftiga marker i kristen tradition. Och som lett till ett slags andligt kalhygge. Där diken ibland är hjulspår, eller ska vi säga hjulsår, och där stigar ibland ligger fördolda under allt ris. Den hebreiska bibeln, tanakh, det judiska folket och landet, är som en stig att upptäcka.

Den har gjort alltsammans

så många gånger förut. Det är hela meningen

med att vara en stig. Att det har gjorts

förut.

Lars Gustafsson i Ballad om stigarna i Västmanland

Stigarna behövs. Men man kan konstatera att den gammaltestamentliga lagen också har något av dikets dränerande effekt över sig. Det finns många bud som talar om vad vi ska göra och vad vi inte ska göra. Gott och väl är det men inget av det kommer att kunna frälsa oss. Lagen kan inte frälsa, det är hela temat i Galaterbrevet och Romarbrevet. Om vi ser på evangelietexten med nya ögon, ser vi något annat. Jesus mötte inte Tomas med förkastelse, utan med en förnyad uppenbarelse. Han väntade in honom. Tog honom genom hans själsliga kalhygges stigar och diken till tro och bekännelse. Han kom tillbaka en gång till, just för Tomas skull. Om Tomas får representera den judiska erfarenheten, så visar berättelsen inte på ett förkastande, utan på Guds orubbliga trofasthet. Det är mötet mellan Tomas och Jesus som avgör. Ett möte vi alla, judar och icke-judar, behöver.

Jag tror inte att man gör våld på texten om man låter benämningen “tvillingen” om Tomas få löpa lite i tanken och påminna oss om det djupt rotade släktskapet. Guds folk genom historien, Israels och kyrkans är som syskon, kanske rentav tvillingar! Vi delar samma rötter, flera av samma skrifter och samma hopp om Guds ingripande i historien. Samma stigar och diken möter oss alla. Och när vi som kyrka genom historien förföljt det folk som Jesus själv tillhörde, har vi i själva verket sårat Kristus familj på nytt. Vår kallelse är inte att triumfatoriskt se ner på dem som väntar på tecken, utan att i ödmjukhet vittna om att vi mött den Gud som aldrig sviker sina löften, varken till Tomas, till Israel eller till oss. Gud har inte ersatt sitt folk; Gud har i Kristus vidgat sin famn för att rymma oss alla. En del, bland både judar och oss andra, behöver få sticka sin hand i den sårades sida.

Att visa Kristus, inte förfölja hans folk

Vår kallelse som kyrka är därför inte att jaga människor med vår tro, utan att försöka visa på den uppståndne Kristus så att de kan ana honom på riktigt. Jag tror Tomas visste att bara den Gud som bär såren kan vara värd vår tillit. När han utropade ”Min Herre och min Gud!” var det inte bara en trosbekännelse, utan en bekräftelse av att Gud kan bära mänskliga sår. Hos honom förenas såren och läkedomen, det som är helat hör samman. Världen behöver en kyrka som vågar vara öppen med sina sår och inte sysslar med talepunkter av försvar och anklagelser. Vi talar om Jesus men får också försöka att tala som Jesus. Jag tror att han som sa “inte heller jag dömer dig” har förväntan på sin kyrka att ta hans evangelium på allvar.

Det judiska folket bär det vi kallar utkorelsen. Från Abraham och framåt finns ett särskilt uppdrag, uppdrag man inte valt själv. Så finns i detta något dubbelt, det kan låta vackert att vara Guds folk, att bära en kallelse. Men den som känt av något av det, vet också priset att betala när det heliga bärs i en alldeles vanlig kropp och förs vidare i en alldeles mänsklig släkt. Det är problem vart man vänder sig, ändå finns välsignelsen där. Det är så dubbelt att vara utkorad. Utkorelsen ger en speciell välsignelse men ger ingen överhöghet. Det man bär ska bäras vidare, till välsignelse för alla folk. Man kunde önska att vi vore som jag tror tvillingar ofta är, även om vi ibland slåss inbördes så kämpar vi ändå tillsammans mot det yttre trycket.

Saliga de som inte sett och ändå ser

Jesus avslutar med orden: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” Det är inte ett fördömande av Tomas, utan en välsignelse över oss som lever i tron utan att få sticka fingret i Guds sida. Men vi kan ändå “se”, genom Anden, genom Ordet, och tror jag, genom kärleken hos de som gör anspråk på Anden och Ordet. Lite kärlek hos oss betyder lite Kristusperspektiv. Det utteslutande, frånstötande är ett bristsymtom med sina selektiva sympatier. Tänk om vi kunde se och tro.

Texten avslutas: ”Detta är skrivet för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” Det är syftet med varje tecken, varje kyrka byggd i oktagonens form, varje uppståndelseberättelse, inte att bevisa, utan att förmedla liv.

Både diken och stigar har sin plats där i skogen där så mycket kan vara nerhugget. Så som Herren tog sig tid med Tomas, har han tålamod och barmhärtighet med sitt eget “tvillingfolk”, judar och icke-judar som tillhör Jesus. Tid med oss som inte alltid har så lätt att se det trä som verkligen står där och visar alla till rätt plats. Till ett värmländskt Katjärn, en glänta i skogen där man kan klättra upp på en klippa, lyfta blicken och minnas den andliga hembygden.

“Det är skimmer i molnen och glitter i sjön…”

Gustaf Fröding i Strövtåg i hembygden

Evangeliets och kyrkans uppgift är inte att döma den som ännu inte har sett. Vi har kommit till för att visa den vi redan har mött och förkunna honom som korsfäst. En dag kommer föreningen i fullhet, det talas i Uppenbarelseboken om de tjugofyra äldste, om Moses och Lammets sång, vilket är föreningen av Israels stammar och församlingens lärjungar, om lagen och nåden.

Vår hjälp kommer från en trofast Gud, som vill hjälpa oss att kunna hitta fram genom tidens kala hyggen med allt sitt ris, diken och stigar, till den dag då allt Guds folk samlas i den hembygd som är hans himmelrike.

/Daniel

När jag gick bibelskola och gjorde praktik i en församling fick jag predika en söndagskväll i Stockholmsförorten. Jag försökte mig på en utläggning om att Gud inte behöver oss, att han klarar sig utmärkt utan vårt engagemang. Att en allsmäktig Gud inte är beroende av människan. Det skulle jag inte ha gjort. Efter predikan gick pastorn fram och korrigerade mig och sen blev jag inkallad på hans kontor efter mötet och fick en duktig utskällning. Jag skulle aldrig säga att Gud inte behöver oss. Vi är de enda Gud har, menade pastorn. Det var inte så enkelt att fatta alla fel jag gjort som premiärpredikande nittonåring. Upprördheten var så stor att jag måste ha varit mycket blasfemisk. Och det fanns säkert mycket att anmärka på. Såklart vill Gud använda oss. Men jag är fortfarande tacksam att jag vågade säga att Gud inte behöver oss. Mitt nätlyssnande har gett några exempel på vad jag menar är motsatsen, därav denna text.

En församling som just nu genomlever svårigheter lägger ofta ut sina predikningar, och gång på gång har jag slagits av hur tydligt ett “du” genomsyrar många av dem. Du ska tro. Du ska ta ställning. Du ska omvända dig. Du. Du kan börja om. Du kan bli förlåten. Och så du. Igen. Du. Aldrig jag. Knappt aldrig vi. Du.

Påskdagens förkunnelse borde vara den mest självklara av alla att vara Kristuscentrerad. Händelsen finns där, livsavgörande och förvandlande. Men när jag i efterhand lyssnade till en påskdagspredikan från en annan frikyrka slog det mig hur oerhört krampaktigt det var. Så många krav, som om ingen seger alls “nyss” vunnits på korset. Det Jesus hade gjort, kors, grav och uppståndelse, verkade nästan inte spela någon roll. Allt handlade om människans förmåga att vända ut och in på sig själv. Intet kunde höras om Kristus som renar från all synd, frälsningen som står fast, milde, vilken liten tro predikanten verkade ha på Golgata och uppståndelsekraften. Och detta på påskdagen. De som var där fick sig en rejäl omgång på uppståndelsens morgon.

Men annandagen innebar en helt annan andning för mig. Då fick jag äntligen höra en predikan “live”. Med allt annat än allt fokus på vad “du” ska göra. Allra mest “han” och så något av “vi”. Predikanten berättade om relationen mellan Jesus och Maria Magdalena, hon som Jesus drev sju onda andar ur. Han resonerade varsamt om det mänskliga spektrumet: demoniskt betryck, psykisk smärta, kroppslig trasighet och att Kristus helade hela Maria. Det var högtid att lyssna. Förkunnelsen förenade oss: med Kristus, för världen, och i detta nåden som räcker till varje persons upprättelse över hela spektrumet.

En stor Kristus och ett öppet vi möjliggör det personliga mötet för var och en.

Man hoppas att människor får höra om Jesus av kristna predikanter. Det borde vara självklart men just därför är det så lätt att det missas. Ofta anar jag att alldeles för mycket fokus och energi läggs på oss, vad vi borde, vad vi ska lyckas uppnå. Fem steg till ditt bästa böneliv, tio punkter till ett större engagemang, femton punkter till att leva ett generöst liv, a.k.a. ge mer i kollekten.

Torgny Lindgren berättade en gång att han gick till högmässan i en svensk småstad, en söndag när han var mellan två uppläsningar. Till hans förvåning citerade prästen honom i predikan. Lindgren resonerar om denna händelse i Minnen (2010, s. 148-151). Lindgren var inte nöjd med återgivandet av hans text men framförallt inte nöjd med att den fick ta evangeliets plats. Och så skriver Lindgren ut sin frustration: “Formen är huvudsaken!” Enligt Lindgren är vår evighetslängtan en längtan efter form. Kanske törs jag tillägga att form skulle kunna ha en synonym i ordet sammanhang. Men vem konstituerar kyrkans form och sammanhang?

Kanske är det just det man för ofta hör i kyrkan: våra egna röster, våra uppfattningar, vad vi vill göra och tycker att andra borde vilja göra. Prat blir vår form. Ord och mer ord, information efter information. Självklart ska vi vara de vi är men det finns en stor risk att kyrkan glömmer Kristus! Evangeliet är innehåll men det är också form. Det är en annan substans än endast föreläsning eller tal. Evangeliet är en form att vara i.

Och just därför blir det en sådan vila, där samtidigt viljan väcks att tjäna Kristus, när någon verkligen förkunnar honom. Det finns ett korsläge i förkunnelsen när folket får höra och så möta Kristus, där väcks också passionen för mission till jordens yttersta gräns. Där väcks lovprisningen. Och där väcks viljan till omvändelse! Det innebär egentligen väldigt lite fokus på jaget och att fixa det egna laget. Det handlar inte om att klara sig själv och driva en verksamhet i den egna kyrkan. I korsläget tror jag förkunnelsen är tänkt att vara. Inte jag, inte du, utan han i oss och därigenom via oss på sin väg till hela världen.

Det är nog en klok tanke, den där som finns med kyrkoåret, att predika från evangelietexterna på söndagsgudstjänsterna. Det kan ju vara en god hjälp att hålla sig till Kristus. Mer Jesus i förkunnelsen!

Jag? Du? Han! Vi.

/Daniel

Lindgren, T. (2010). Minnen. Norstedts.

Lukas som referent

Det finns en märklig nykterhet i hur Lukas rapporterar i kapitel 24 som är det sista i evangeliet skrivet av honom. Han skriver inte som en recensent som försöker sälja in en känsla. Han refererar. Istället för att värdera berättar han om hur kvinnorna kom till graven, den grav som Josef från Arimatea upplåtit, tidigt i gryningen. Han berättar hur de hade med sig oljor för att ta hand om den döda kroppen. De var fyllda av den sorg som äkta kärlek medför. De älskade Jesus. Det var något min far lyfte fram som det bästa med att vara kristen, att man får älska en person, att man får älska Jesus.

Kvinnorna möttes av en bortrullad sten och en tom grav. Lukas fortsätter att anteckna sakligt om att de såg två män i skinande kläder.

Redan på 1600-talet skrev matematikern Blaise Pascal om denna neutralitet hos evangelisterna. De berättar om Pilatus, Judas och Herodes men de dömer ingen av dem, enligt Pascal. De är inte brorduktigkrönikörer eller åsiktsjournalister. De ser som sin uppgift att berätta vad som hänt. Det stärker berättelsernas trovärdighet. Har du tänkt på att det finns inga karaktärsmord i de fyra evangelierna? Det finns berättelser om händelser men inget förfasande. Varken Judas, Herodes eller Pilatus sablas ner med bokstäver. De blir refererade, inte recenserade. En av de saker Lukas beskriver handlar om linnebindlarna som varit runt Kristi kropp.

Svepduken, ett tyst vittne?

Även de fysiska spåren pekar mot denna saklighet som evangelisterna ägnar sig åt. När Petrus senare sprang till graven såg han linnebindlarna ligga där för sig själva. Idag fascineras världen av den duk som bär avtrycket av en torterad man, ett spår som modern vetenskap daterat till Jesu tid och plats. Men duken är bara ett begränsat vittne, som ett fotografi av en energiutladdning. Ingen kan väl slå fast att svepduken i Turin är de linnebindlar som fanns vid graven. Det väsentliga är ju inte heller det, utan vad bindlarna lämnade efter sig. Bindlarna är en del av en berättelse om att något hänt som påminner om att döden förlorade sina bindningar till Kristus och i förlängningen till människan.

Att glömma och att minnas

I Lukas text finns en intressant detalj. Änglarna sa till kvinnorna: “Kom ihåg vad han sade till er...” Jesus hade ju förutsagt sitt lidande och sin uppståndelse minst tre gånger, det som ibland kallas lidandesförutsägelserna. Men lärjungarna hade glömt. De var så tyngda av sorgens och dödens logik att de tappat bort hans ord.

Det är ändå något hoppfullt för en del av oss. Vi som allt för ofta glömmer Guds löften och hans godhet när omständigheterna blir svåra. Men påskens budskap är att Gud kommer till oss till och med i vår glömska. När kvinnorna påmindes stod det: “Då kom de ihåg hans ord.” Det är där perspektiven kan börja skifta, när vi får hjälp att minnas att Guds ord faktiskt bär. Men lärjungarna avfärdade ändå det de hörde som tomt prat. Igen är Lukas den sakliga referenten.

Konsekvenser och rätten att mäta ut dem

Uppståndelsen har långtgående konsekvenser. Att Jesus lever igen bekräftar det som hände på korset, det försonar tid och evighet, och ger räckvidd in i alla världar. Det kristna hoppet är inte byggt på peptalk, det är byggt på en historisk händelse som förändrar tillvarons situation och framtid. Uppståndelsen möjliggör förändringen.

I våra dagar talar vi ofta om att våra handlingar får konsekvenser. Men det är lite för enkelt att dras till att dra ut konsekvenser. Ibland åt oss själva men ofta åt andra. Många gånger är vi de som tar oss för att dra ut konsekvenser åt andra. Vi laborerar med stora ord som förlåtelse och förtroende som att vi kunde förfoga över vem Gud förlåter och vem Gud utväljer. Konsekvenserna kan sägas ligga placerade där mellan förlåtelsen och förtroendet. Inte minst därför är det så skönt och lärorikt att de fyra evangelisterna inte drar ut några konsekvenser åt någon annan. Och det är ännu skönare att det finns en enda berättigad domare med den rätten.

Kristus är den Domaren. Genom att besegra döden har han vunnit rätten att mäta ut konsekvenserna av mänsklighetens historia. Han är den “siste Adam”, en livgivande ande som representerar och definierar oss alla. Paulus skriver om att livets andes lag har i Kristus gjort oss fria från syndens och dödens lag. Men hans dom är inte vad vi förväntar oss eller kanske ibland önskar våra fiender. Det är som om någon tog bort begränsningarna av tid och rum. Orsakskedjorna bryts när Kristus segrar där i dödsriket. Och det är en helt ny fas som inleds där i trädgården med den tomma graven, det är både en ny situation och en ny process framåt.

Paulus resonerar om uppståndelsen i Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Herrens fysiska kropps offer möjliggör människans andliga evighet i härlighet. Kristus är definitionen av vad människan är när hon tagit emot honom. Kristus säger vem vi är. Om än sått svagt, uppstår det fullt av kraft, om det än har såtts i ringhet så uppstår det i härlighet, om det än såtts i något förgängligt uppstår det oförgängligt. Det är vad det är att vara en ny skapelse i Kristus.

Skuldbrevet och gemenskapen

Mänsklighetens historia är fylld av papper: anklagelseakter, skuldbrev och misslyckanden. Men Kristus, som har all rätt att döma, väljer en annan konsekvens. Han river sönder skuldbrevet och kastar anklagelserna. Kristus behåller människan i gemet. Ett gem som håller ihop, ett gem som håller kvar, det är väl en hyfsad bild av gemenskapen den troende får ha med Kristus! Och som vi behöver få finnas i sunda andliga miljöer där det är så mycket Kristus att människor får känna att de får vara med i gemet!

När Petrus sprang till graven och såg bindlarna, gick han hem “full av förundran”. Anade han att dödens och hämndens logik nu var bruten? Vågade han hoppas på en ny möjlighet efter sin förnekelse? Kanske anade han att det ändå fanns någon chans. Snart skulle han få möta den uppståndne Jesus. Snart skulle han märka att Frälsaren inte ens var intresserad av att fråga honom om hans fel och förnekelser, utan bara om hans kärlek.

Snart skulle Petrus förstå att efter uppståndelsen fanns bara gemet kvar. Och Lukas skulle fortsätta att referera vad Gud gjorde. Snart var det dags för helt nya kapitel.

/Daniel

Det är något över händelserna fram till korset och vid korset som visar att ingen människa klarar att vara helt dygdig, uthållig i tron eller modig under tryck. Efter dramat i Getsemane när Judas kysstes och soldaterna fängslat Herren, stod det att alla övergav honom och flydde. I vår text står det att lärjungarna och vännerna stod på avstånd. De som var närmast vågade inte eller ville inte hålla sig i främsta ledet. Nu var det åskådarläktaren som gällde. Distans. Rädsla.

Det var många runt korset och i vår evangelieberättelse är de där. Alla utom en.

På vägen mot Golgata möter vi många ansikten jag i och för sig gärna hade sett foton på. Hur reagerade de, vad tänkte de? Simon från Kyrene, var han utvald eller drabbad att bära korset när Herren inte orkade? Tänk att Herren var så förnedrad, torterad och svag att han fysiskt inte kunde bära korsträet riktigt hela vägen. Det säger något om utmattningen och utmaningen. Simon blev ofrivilligt en av aktörerna. Många tittade på, några agerade. En var inte där.

Där är kvinnorna som gråter, de två kriminella, och där är hantverkarna i död: de romerska soldaterna. Där är också de religiösa ledarna som tycker att han får frälsa sig själv. Och rövarna sjunger samma rossliga visa som dem: Rädda dig själv! En så total missuppfattning av varför han lät sig korsfästas. Han försökte inte alls överleva för att klara sig själv. Egenintresset var helt irrelevant. Frälsarintresset däremot, är omfattande med evig och obegränsad räckvidd. Han ville ge sitt liv. Kristus absorberade all synd, blev till synd, Kristus avväpnade ondskans makter och på korset triumferade han över dem. Och Kristus död blev dödens överman. Med sin död besegrade han döden. Ensam mitt bland alla. En ö av tro i ett hav av otro. En för alla.

Men religion och synder verkar medföra själslig hjärndimma. Vi möter folkmassan som “stod där och såg på”, då i gladiatorspel och offentliga avrättningar, idag i streamade serier, kanske nordic noir eller via gaming och klassiska deckare. Döden angår och engagerar men i det som är vårt eget liv tenderar vi att mer och mer leva med en distans till den. Idag försöker vi bygga murar mot slutet. Omkring var femte svensk dör idag i sitt eget hem. Genom att flytta ut döden från våra vardagsrum till institutioner har vi fått ett avstånd till döden. Välfärdssamhället med alla sina fördelar möjliggör också distanseringen. Idag är en begravningsakt efter dödsfall heller ingen självklarhet. Ändå tar vi in döden genom all media vi konsumerar. Det är människan i ett nötskal, den verkliga döden är för svår men den fiktiva kan vi inte låta bli att intressera oss för. Men på långfredagen finns inget avstånd till det äkta. Där är döden rå, offentlig och oundviklig.

Kvinnorna grät, men Jesus sa: ”Gråt inte över mig, utan över er själva.” Han ser att den verkliga tragedin inte är hans död, utan en mänsklighet som tappat bort källan till livet. Han talade inte som ett offer, utan som Herre. Mitt i lidandet bevarade han den gudomliga rösten som kallar oss tillbaka till det väsentliga. Och han vet att det fattas en person vid korset: Personen som änglarna hälsade särskilt till när de gav sitt budskap till kvinnorna vid den tomma graven efter Herrens uppståndelse.

Petrus var inte med vid korset. Han var i Getsemane och han sprang till den tomma graven. Men vid korset, där var han inte. Vad gjorde Petrus den dagen? Vad tänkte han? Förnekelsen, vanmakten, inte heller han som aldrig skulle överge Herren hade gjort just det. Han som hade gett bekännelsen om Kristus som Messias. Han som vågade allt, orädd och stark. Han var inte där. Hur såg hans långfredag ut? Men andra var där, i full aktion.

Soldaterna delade hans kläder och kastade lott för att fördela dem. De såg till sin rätt, sin vana och sin lilla vinst. Det kan inte ha funnits mycket att dela på. Det är en ynklig bild av oss alla när vi blir upptagna av materiell arvsrätt och tillgångar mitt i existentiell kris. Vi räknar småmynt vid foten av ett kosmiskt drama.

Men vissa öppnade sig. Rövaren bad. Skillnaden mellan de två kriminella stavas ödmjukhet och insikt om sig sitt eget behov. Den ene ropade i trots: ”Fräls dig själv!” Ekot av vår tids krav på att människan ska vara sin egen lyckas fixare är inget nytt under solen. Men den andre viskade: ”Tänk på mig.” Han erkände sitt behov av en annan. Och redan där, på korset, inleds missionen att sträcka ut en hand i det yttersta mörkret och så rycka en människa till paradiset.

När mörkret föll vid sjätte timmen brast förhänget i templet. Det är som rev Gud sitt eget avskiljande draperi, detta tjocka tygstycke. Sonens offer möjliggjorde att heligheten flyttade ut från det låsta rummet och in i den dammiga, dödliga världen. Golgata blir det nya templet där Gud möter människan med ett enda filter: Kristi blod.

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Orden öppnade en port i alla riktningar, också uppåt. Den romerske officeren, en man van vid död och avrättningar, såg plötsligt något han aldrig sett förut: ”Den mannen var verkligen rättfärdig.” Han såg genom döden till livet. I Nya testamentet, och tror jag, i skyttegravar och på krigsfartyg, är det trångt för självfrälsandet. Det är nog få som konverterar till ateismen på dödsbädden eller i skyttegravarna. Döden i vitögat ödmjukar och höjer pulsen.

Foton vid dramatiska tillfällen är särskilt känsliga. Det kan nog vara lite knepigt det där med selfies på långfredagen. Det kan lätt, trots allt, bli jag och ändå inte han. En syndabekännelseselfie är väl det som i så fall vore relevant. För handen på hjärtat (eller telefonen), vi berömmer oss väl av korset, och inte av att vi gjort rätt som förstått att vi behöver korset så att vi själva klarar oss? Gud förbjude all egenrättfärdighet!

Petrus var inte vid korset. Hans synder däremot, de var där. På korset. Det var också de religiösa ledarnas, rövarnas, soldaternas, folkets. Allas. Mina. Dina.

Han blev genomborrad för våra brott,

slagen för våra synder.

Straffet blev lagt på honom

för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade.

Vi gick alla vilse som får,

var och en gick sin egen väg.

Men all vår skuld

lade Herren på honom.

Jesaja 53:5-6

/Daniel

Idag växer en rörelse vars sammanfattande namn är ”transhumanism”, den bär idén att vi med teknik ska övervinna mänskliga gränser som död och sjukdom. Det kan verka som en futuristisk feberdröm. Men är transhumanism i själva verket bara Jeremy Benthams gamla utilitarism i ny skrud? Han som ville maximera njutning och minimera smärta: ”the greatest happiness for the greatest number”.

Utilitarismen är en kall kalkyl. Livets längd är inte helig, bara ett medel för lycka. Ett längre liv är bra om det ger mer njutning än smärta, men Bentham övergav gärna individen för helhetens maximerade nytta.

Transhumanismen delar denna nyttologik: längre liv och högre kapacitet ses som rena välbefinnandemaskiner. Tänkare som Nick Bostrom räknar närmast matematiskt på AI och de möjliga sätten att begränsa mänskligt lidande. Men här uppstår sprickan. Utilitarismen frågar sig inte om hur vi existerar, i en kropp eller i ett moln. Ett uppladdat medvetande är bara en ny behållare för glädje och sorg. Transhumanismen bär däremot på ett närmast religiöst patos för förändringen i sig: att besegra svagheten och skapa den överlägsna postmänniskan.

Här blir människovärdet den glömda variabeln. Utilitarismen frågar: ”Bidrar du till lyckan?” Transhumanismen frågar: ”Kan du bli uppgraderad?”

Som ett religiöst alternativ till denna tekniska perfektionism finns exempelvis den kristet ortodoxa tanken om theosis, att bli gudalik genom nåd snarare än genom ingrepp. Här är människan värdefull i sin bräcklighet, inte för sin prestation. Det är en radikalt annorlunda syn på förvandling: att det mänskliga fullbordas genom att bejakas, inte genom att raderas.

Vi går mot påsk, en högtid som i vårt land traditionellt markerar lidandets och förvandlingens mysterium. I August Strindbergs drama Påsk gestaltas detta genom den fruktade fordringsägaren Lindkvist, som i slutscenen väljer att vara barmhärtig istället för att kräva sin rätt enligt kalkylen. Det är också den sköra Eleonora, hon som betraktas som svag och annorlunda, som bär på den djupaste visdomen om försoning.

I transhumanismens värld hade en karaktär som Eleonora förmodligen betraktats som ett systemfel som kräver en uppdatering. Men hos Strindberg är det just i hennes sårbarhet som ljuset bryter in.

Kanske tillhör påsken inte alls den inaktuella avdelningen, utan innebär istället ett tillfälle att reflektera över vad vi egentligen söker, troende som icke-troende. Är det den oändliga tekniska optimeringen, eller är det den form av mänsklighet som blottas när vi, likt Lindkvist, vågar släppa kalkylen till förmån för barmhärtigheten? Valet står nog inte mellan framsteg och stagnation, utan mellan människan som en mätbar resurs och människan som ett okränkbart mysterium, ja rentav en ibland svårförstådd gåva.

(Krönika publicerad i Bulletin 27 mars 2026.)

/Daniel

Då sade Maria:

“Min själ upphöjer Herren och min ande jublar över Gud, min Frälsare,

för han har sett till sin tjänarinnas ringhet.

Från denna stund ska alla släkten kalla mig salig,

för den Mäktige har gjort stora ting med mig och hans namn är heligt.

Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som vördar honom.

Han har gjort väldiga gärningar med sin arm, han har skingrat dem

som har stolta hjärtan och sinnen.

Härskare har han störtat från deras troner, och de enkla har han upphöjt.

Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.

Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att vara barmhärtig

mot Abraham och hans barn till evig tid, så som han har lovat våra fäder.”

Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem.

Lukasevangeliet 1:46-56

Marias sång

Det är en av människans vackraste förmågor, att kunna sjunga. I vår evangelietext ges vi förmånen att ta del av en ung kvinnas lovsång, Marias. Hon sjunger inte för att allt redan är gott, utan för att Gud har börjat göra något nytt i henne som kommer att vara till frälsning för alla folk.

Denna hennes lovsång bryter in i världen som en viskning från framtiden:

“Min själ upphöjer Herren,
och min ande jublar över Gud, min Frälsare.”

Den enkla flickan från Nasaret bär nu på himlens hemlighet och gåva. Ordet har tagit form men är ännu osynlig. Inte i tempel eller palats, utan i hennes kropp. Här blir tron fysisk, jordnära, mänsklig. I Marias lovsång möts själ och ande, psuchē och pneuma, liv och livsandedräkt i förening. Känslor och ande, en enda människa.

Sjunger vi?

Från min uppväxt minns jag att pappa väldigt ofta sjöng. I bilen, i traktorn, var vi var eller åkte så var det inte ovanligt att han vevade ner rutan och sjöng. När det gällde köket var han precis som en sa om mig en gång: - Du är mer än lovligt förvirrad i köket Daniel. Trots delad förvirring älskade min pappa att grädda våfflor. Det var liksom det han återkom till: - Ska vi inte baka våfflor idag? Han brände dem ibland men det är inte det enklaste det där för oss som har fumligheten med oss var vi går. Den perfekt gräddade våfflan och den vidbrända från samma smet och samma järn utan teflon. Nu finns det ju ett samband här: vårfrudagen, Marias dag, blev till våffeldagen i den språkliga utvecklingen. Nåja, tillbaka till vår text.

När Maria säger min själ och min ande talar hon inte dualistiskt. Hon sjunger som en hel människa. Inte som ett väsen fångat mellan kropp och himmel, utan som någon i vilken hela tillvaron får delta i Guds verk. Det är en motbild till vår tids tendenser att dela upp livet mellan andligt och världsligt, inre och yttre. Svart och vitt, vi och de. Det är den gamla gnostiska tanken som dyker upp likt vidbrända våfflor, att dela upp materia och ande, där endast det andliga är det goda. Detta kan leda tanken till asketism eller libertinism. Alltså, till att späka sig och försöka vara den mest fromma, avstå för att uppnå religiös status. Eller libertinism som har samma syn att endast det andliga är gott men drar då slutsatsen att det fysiska har ingen roll att spela. En hand till ner i chipsskålen kvittar. Det är i sprickan av den dubbelheten vi är som mest öppna för frestelser och synder. Som att vi på riktigt tror att det inte märks om ingen ser oss varken i isolation eller frosseri. Eller att vi önskar få besök där ute i öknen så att folk kan se hur vi uppoffrar oss. Det är liksom två sidor av samma gnostiska mynt. Gnosticismen har aldrig bildat samfund men milde vad den finns i varenda kyrka och kapell. Det är därför vi behöver starka kvinnor, kvinnor som Maria. Som förkroppsligar en hel tro. Som inte har bortförklaringar utan mottaglighet. Som bävar men ändå förtröstar. Som människor som vågar sjunga och grädda våfflor, trots att man kanske får fram en och annan sur ton och vidbrända rutmönstrade bakverk. Men hellre det än grötmyndiga hycklare!

För i Marias röst återupprättas människan som helhet. Evangeliet är inte en flykt från världen, utan Guds kärlek till världen. Till är ett nyckelord, och för ett annat. I lovsången sjunger vi till Gud och ändå för människor. Vi sjunger och äter tillsammans. Även måltiden som är för människan är ändå till Gud. Allt blir en del i lovsången när livet kan helas och levas helt.

Sanning och giltighet

Maria kallar Gud för sin Frälsare. Hon är inte bortom behovet av nåd, hon har behov av den. Hon bär sin egen frälsning i livmodern. Maria har satts på hög piedestal i många kyrkor, för hög om du frågar mig. Hennes kropps status i hennes eviga jungfrulighet (före, under och efter födelsen av Kristus) eller hennes andliga status i den obefläckade avlelsen (att hon föddes utan arvssynd) är viktiga övertygelser i vissa kyrkor. Men Maria blir inte mindre viktig för att hon var människa, för att hon senare fick fler barn eller att hon ibland undrade och förtvivlade. Eller för att också hon behövde Frälsaren. Vi behöver inte göra människor till änglar och inte heller till demoner.

Maria blir därmed ett tecken också för oss. Gud verkar i det som kan vara ringaktat, i det lilla. I enkelheten öppnas rummet där Gud får plats. Det är paradoxalt: ju mindre vi själva försöker glänsa, desto mer kan Guds ljus bryta fram. Som Tranströmer så bevingat skrev:

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Tomas Tranströmer i Romanska bågar

Ja, mitt i våffelsmeten, mitt bland vidbrända eller perfekt gräddade våfflor, eller med halvrena toner och ibland sångtoner från den med absolut gehör, är han vår frälsare så som han är det i stunder av vördnad och stillhet. Maria, tror jag, var en alldeles vanlig men också utvald människa. Sanningen om henne vet ytterst Gud men hennes tjänande bar oavsett läran om henne giltighet. Varken Maria eller vi passar på piedestal, vi är däremot skapade för att äta och sjunga. Att få och ge. Vem du än är, låt ingen tysta din sång och skäms aldrig för att du ibland blir hungrig, du människa.

Världen vänds upp och ner

Marias lovsång är också mer än poesi och lovsång, det bär en profetisk signal mot diktaturer och totalitärt tänkande. Härskare störtas, de ringa lyfts upp, de hungriga mättas, de rika går tomhänta bort. Det är evangeliets sociala sprängkraft, samma kraft som format historien genom Marias inre bärs också idag i hjärtat. Gud är fullkomlig i makt.

Och kanske känner du igen det: i Ljusdal, i Årjäng, i Västerås eller Allmänningbo, i människors vardag där tron bär. Där finns de. De kan heta Lena eller Eva, starka kvinnor med namn från Bibeln. De är Marior, de tar emot och ger vidare, har patos och ryggrad och vill leva ett liv i tjänst men skulle aldrig komma på tanken att försörja sig som offer. Så har jag lärt känna dem och så tror jag att Maria var. Utvald och med utväljandet följde absolut en kostnad och svårigheter men också en värdighet.

Varken Marias eller vår tro är en definition av perfektion. Jag hörde en möbeldesigner säga att: ”Det ska vara tio procent fult för att det ska kännas äkta.” Kanske kan man inte lära sig att grädda våfflor utan att någon gång bränna dem? Det är ofrånkomligt för människan att känna av både syndens lockelse och dess låsning. Men kanske är det just där, i det ofullkomligt vidbrända, det bävande, som Guds skapande kraft blir verklig oavsett om det är inom en ung kvinna, vid en måltid eller mitt i stora folksamlingar där alla som vill kan förfasa sig över verklig mänsklighet.

Hans nåd från släkte till släkte

Maria står inte ensam. Hon står i raden av kvinnor som Hanna, Debora och Mirjam, de som sjunger när världen förändras. Genom dem går löftet vidare från Abraham och hans barn, till oss. Guds nåd är sig lik genom sekler, generationer, liv. Rustikt, robust, hållfast, uthålligt. Gud i och genom människosläktet.

Gud är den Mäktige

Precis som jag inte kan äta våfflor utan att tänka på min pappa, blir Marias lovsång vår påminnelse och samtidigt sångövning. Vi kan sjunga med i Marias kör. Det säger något i vardagen, när vi försöker bära det som är oss anförtrott, när vi stannar som Maria stannade hos Elisabet i tre månader, påminns vi om var makten verkligen finns.

“Den Mäktige har gjort stora ting med mig, och Hans namn är heligt.”
Lukasevangeliet 1:49

Trots en och annan vidbränd våffla: Sluta inte att lovsjunga, sluta inte att tro på vår mäktige Frälsare.

Vi minns Maria och blir uppmuntrade att fortsätta prisa Gud. Mitt i smeten.

Den påminnelsen behöver åtminstone jag, kanske också du?

/Daniel

För det förvånade mig när två debutromaner, skrivna ungefär samtidigt men ur helt olika världar, visade sig röra vid samma nerv: relationen mellan skuld, ansvar, självförståelse och trycket från omgivningen. Katarina Muhrs Det stannar mellan oss och Nina Olasdotter Hallbergs Syndernas förlåtelse gör just det. De rör sig i helt olika miljöer, den sekulära och den kyrkliga, men i båda fall står människan, hennes brister och val, i centrum.

Hos Olasdotter Hallberg möter vi en kyrklig miljö laddad av tro, tvivel och längtan. En ung kvinna börjar jobba som kyrkvaktmästare och en mängd händelser beskriver mänskliga behov och problem, försöken att äga narrativ och samtidigt skapa intresse som hos domprosten i romanen. Dessutom, här finns också en dubbellinje, kristendom och häxeri som samspelar i ett sökande efter andlig sanning och frihet. Det är en roman som vågar låta det smutsiga och sköra få plats i det heliga, där karaktärerna inte framställs som ofelbara, varken kvinnor eller män. Just den ärligheten, att människan tillåts vara både syndare och älskad, gör romanen gripande även om det är rabalder på rabalder, detta på ett sätt som känns sällsynt uppriktigt i samtidslitteraturen.

Muhrs roman rör sig i en annan verklighet, en urban, sekulär samtidskultur där moraliska frågor bevakas juridiskt snarare än teologiskt. Det stannar mellan oss kretsar kring trycket på en kvinna att vittna om en våldtäkt hon innerst inne inte tror har skett. Det blir en berättelse om samtycke, skuld och socialt tryck, men också om självbedrägeri och konformitet. Muhr skriver med skärpa och mod i ett ämne där få vågar problematisera den rådande berättelsen. Hon ställer frågan vi sällan formulerar högt: vad händer när ånger omvandlas till anklagelse?

För mig, när jag läste de två böckerna, uppstod ett slags samtal. Den ena, huvudpersonen i Olasdotter Hallbergs roman, söker försoning och trots alla krångligheter är värdet och glädjen det barn hon ska föda. Den andra, Muhrs kvinnliga huvudperson, söker rättvisa men tar till slut ställning mot männen för systraskapets skull. Båda tvingar oss att granska gränsen mellan det personliga och det kollektiva, mellan det man innerst inne vet är sant och det man förväntas säga. På sina olika sätt skildrar de ett moraliskt landskap där skuld inte längre är en teologisk kategori utan mera en social valuta och där sanningen och vad det är att vara människa kanske är något vi måste återvinna och återuppleva, snarare än definiera.

/Daniel

Muhr, K. (2025). Det stannar mellan oss. Piratförlaget.

Olasdotter Hallberg, N. (2025). Syndernas förlåtelse. Weyler förlag.

Inte behöver politikern stå för gästens synder bara för att de setts på foto.

Synas

Nåväl, av detta att bli distanserad ifrån har jag en del egna erfarenheter. Det finns många erfarenheter att göra och lära av detta men en fråga som ibland dykt upp i ensamma tankar gråa eftermiddagar är: Skulle Jesus vilja ta en selfie med mig? Med dig?

Det här är alls inte en text till försvar för mina eller andras synder, det är däremot en reflektion om renhetssträvanden och den distansering som då riskerar att skapas. Men distansering från vissa, är det samma som distansering från Herren själv?

Det är märkligt nog ofta i övergivenheten, som något av trons innersta döljer sig. Vi talar gärna om ljuset, väckelsen, förnyelsen, de goda gärningarna. Och speglar oss gärna med för stunden framgångsrika människor. Men vi talar sällan om övergivenheten, den plats där Guds folk inte längre vet hur de ska gå vidare, där en människa står ensam med sin brustenhet. Ändå är det just där vi tror att Kristus står. Korset är fortfarande vittnesbördet om Guds närvaro mitt i övergivenheten.

Söndagarna

Rachel Held Evans skriver i Searching for Sunday om hur tron ibland måste gå sönder för att kunna hitta hem igen, hur kyrkan inte är tänkt att vara en utställning av lyckade liv utan en samling av människor som försöker vara ärliga med sin brist. Det är en erfarenhet som känns igen: när tron inte längre är ett färdigt system, utan ett rop, och när kyrkan antingen kan bli den plats där ropet får höras, eller där den ropande tystas. Den här texten började jag skriva en söndag, jag tror söndagar ger ett särskilt dovt eko för den som inte är välkommen till församlingen. Tomma ekar också många kyrkor, (tyvärr är ofta inte mycket mer än en tredjedel av medlemmarna aktiva). Och “syndarna” dök visst inte upp idag heller.

Förgånget och försvunnet

Ibland tror jag att vi glömmer att det är skillnad på att något är förgånget och att det är försvunnet. Det som är förgånget bär fortfarande spår: minnen, ärr, lärdomar. Men det är inte längre det som styr våra steg. Det som varit har varit, men det är försonat. I detta ligger möjligheten att orka se framåt. Det är så jag uppfattar att Kristus tar hand om synden i oss.

“Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se, något nytt har kommit”

Andra Korintierbrevet 5:17

Vi får alltså leva som förlåtna, inte som felfria. Kyrkan tror jag inte klarar att leva upp till eller är tänkt att vara ett rum för de syndfria, däremot kan det vara en gemenskap där det förgångna inte längre fäller sin dom. Att stå på syndares sida är att påminna sig om att Gud redan står där, inte med krav på självordnad renhet, utan med öppna armar och läkedom. Det nya har börjat men det sker mitt i en tidigare erfarenhet.

Renhetssträvanden

Det är också där kyrkan prövas. För det finns en frestelse i varje församling att skydda sin ordning genom att stänga ute den som syndat. Det sker ofta i fromhetens namn, med hänvisning till renhet. Ibland med storsläggan, ibland subtilt. Men om vi tänker renhet i sin tyska språkliga form, reinheit, leds tanken till något helt annat, till ett av nazismens ideologiska grundfundament för att motivera utrensning av misshagliga grupper. Renhet som fristående ideologi blir alltid farlig, för den kräver ständigt nya offer. Medlemmar blir medlöpare. Men kristen tro bygger på att ett offer är givet en gång för alla. Tar man bort Jesus försoningsdöd på korset ur ekvationen, kan man undra hur “kristen” en kyrka till slut blir. Om inte Kristi offer på korset gäller offras människor på renhetens altare.

Den kristna gemenskapen måste, jag skriver måste, vara en alternativ miljö. I kristen tro är detta en självklar insikt som är smärtsamt svår att tillämpa: Vi har alla syndat, och vi syndar tyvärr fortfarande. Antingen i tankar, ord eller handling. Ingen lever av egen rättfärdighet. Ändå får vi kraft att gå framåt och hjälp att inte fortsätta synda. Det är just därför evangeliet är evangelium: inte för de felfria, utan för dem som inte kan rädda sig själva. Vi får inte förvandla nåden till ett pris som delas ut till de lyckade (alltså egentligen de som är bra på att dölja sina synder). Som om Anden bara kunde verka där allt verkar vara i ordning. Som om Gud skulle dra sig undan just där människan förlorar greppet. Som om Gud någonsin skulle bli förvånad över att människor syndar. Som om Gud inte vet att vi behöver frälsningen. Varje dag.

Tar rättigheterna över tron?

Ibland kan det kännas som att kyrkan efter tvåtusen år blivit en rättighetsmaskin där man måste välja sida och ta parti. Jag tror det är en av de sämre frukterna av att det mesta i tillvaron politiserats. Från att vara syndares vän till “att stå på de utsattas sida” kan då missbrukas till ett dödsvapen mot dem man inte sympatiserar med. Evangeliet innebär en smärtsam men generell analys: alla är syndare, inte vissa. När vi gör vissa till problemet och andra till de rena, håller vi inte längre på med evangelium, vi håller på med själv­rättfärdighet.​ Och vi glömmer att vi alla har en syndarhistoria. Men kyrkan har inte samma uppgift som rättsväsendet.

Ett av de mest använda gudsnamnen är Immanuel, Gud med oss. Men om Gud är med “oss”, betyder det att han inte är med “dem”? Betyder det att vi kan använda Guds namn för att rättfärdiga våra egna positioner, vår egen grupp? Då har vi i praktiken brutit mot det budordet om att inte missbruka Guds namn: vi gör Gud till en partsinlaga, en som alltid råkar hålla med oss. Och om detta leder till att vi talar mycket om den som är fienden men helt glömmer att uppmaningen ju var att älska våra fiender så har vi helt förlorat innebörden i Immanuel-begreppet.

När kyrkan överger dem som syndar, vilket ju då faktiskt innefattar att alla borde överges, men eftersom vi inte vet allt om alla och knappt någon bekänner egna synder längre, riskerar vi att förneka vår egen verklighet och göra oss själva till värsta sortens hycklare. För när vi bläddrar i Skriften ser vi att Gud alltid arbetat med bristfälliga människor: Mose med sitt temperament, David med sin skuld, Petrus med sin rädsla. Och, törs jag säga, det finns även exempel på kvinnor som syndade. Det började tydligen redan med Eva. Bibelns berättelse är ingen segerparad av lyckade människor, utan en procession av bristfälliga som bärs av nåd och ändå kunde tjäna Gud. Anden har en märklig förmåga att fortsätta just där vi slutat tro på vägen vidare.

Synden kan vara spännande men ger mest spänningar

Men här uppstår också en verklig spänning. Man måste konstatera att synderna påverkar gemenskapen och vissa gemenskaper klarar av den mänskliga sidan av människan sämre än andra. Paulus skrev i ett av sina brev till korintierna (1 Kor. 5:5) om en man som levde i öppen synd (alla kände till det men det fortsatte ändå, de inblandade verkade heller inte vilja sluta) i vad som verkar ha varit en svår familjetragedi och att personen då ska “överlämnas åt Satan”, för att köttet skulle förgås men anden räddas. Orden skakar om, de uttrycker både allvar och smärta. Överlämnandet, i vad jag tror är Paulus mening, är inte ett avvisande i hat, utan ett överlämnande i hopp eftersom det uppenbara inte hanterats alls, och i förtröstan på att även i mörkret kan Guds hand nå fram. När mannen senare ångrar sig, skriver Paulus igen: Nu räcker det. Förlåt, trösta, så att personen inte går under i sin sorg. Överlämnande, inte övergivande. Inte strategisk tystnad.

Här blir evangeliets logik tydlig. Det som först såg ut som ett övergivande visar sig vara en djupare tilltro till Guds oförtröttliga nåd. Paulus litar inte till människors renlärighet, utan på Guds process. Han såg sig tvingad att ge råd, församlingen i Korint verkade inte kunna ta tag i något med precision och insikt om komplexiteter. Men Paulus tror på en frälsning som bär också där gemenskapen inte fungerar som den borde.

Övergivandet handlar därför inte om Gud som överger människan, utan om hur vi ibland överger varandra och vad som händer när vi istället väljer att stå kvar. Det handlar om en tro som vågar vänta, som litar på Andens långsamma verk när vi längtar omedelbar lösning, som låter tiden, och kärleken, göra sitt. Som ser kyrkan mer som en vårdavdelning än som ett showroom: en plats där människor kommer för att bli helade, inte för att visa upp sin fromhet eller för att vinna makt.

Nåd och nyans

Frälsningen är ingen tunn is som spricker vid första synd efter dopet. Den är en klippa av närvaro, ett löfte som inte viker eller sviker. Gud överger inte, inte ens den som övergett sig själv. Och kyrkan, om den vill vara Kristi fungerande kropp, kan inte vara snabbare att döma än Kristus är att förlåta.

Det är där, i mötet mellan synd och nåd, mellan fall och försoning, som den verkliga heligheten växer fram. Inte i vår perfektion, utan i vår överlåtelse. I den svårvunna insikten att Gud är störst just i det vi inte längre kan bära själva. Där finns inte bara nåd, där finns också nyans.

“​​Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger ni: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare!”

Lukasevangeliet 7:34

Jesus konstaterade hur även han blev utsatt för hårda domar för att synas med fel människor: det naturliga behovet att äta var frosseri, att dricka superi. Men Jesus var och är syndarens vän, han var inte rädd för att synas tillsammans med dem som hade mänskliga behov men där de behoven ibland blev till synd. Kanske är den stora frågan inte om han vill förknippas med oss, för han överger ingen enda, utan om vi vågar förknippas med dem som Jesus kallar sina vänner trots att det tog på det egna ryktet.

I all iver att vara på rätt sida är risken stor att vi tappar bort det vi alla behöver: frälsningen som ges i evangelium.

Det gamla är inte försvunnet men där det får vara förgånget visar sig evangeliet i sin genomvackra, fulla kraft. I nåden finns inget övergivande.

Förlåtelsen föregår omvändelsen

På tal om förgånget. Om man vrider och vänder på det lite så är det ju heller inte så att det är när vi omvänder oss som vi objektivt sett blir förlåtna. Utan det är när vi omvänder oss, vi upptäcker och personligen tar emot att vi redan är förlåtna. Guds förlåtelse ligger före vår omvändelse. På frågan “när blev du frälst” kan man svara ett datum i sitt liv men man kan också svara: För tvåtusen år sedan!

“Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Romarbrevet 5:8

“Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?”

Romarbrevet 2:4b

Jag tror nog att det är lättare att få ta en selfie med Jesus än med många religiöst och politiskt ängsliga. Därför hoppas jag att du ska få vara i en miljö där du slipper att spela ett spel och där din energi inte behöver läggas på att framstå bättre än andra.

För jag tror att istället för en massa selfies mår vi nog allra bäst av att få vara med på en gruppbild.

Med Jesus i mitten.

/Daniel

Sedan några veckor tillbaka skriver jag krönikor för Bulletin. Tanken är att skriva i skärningspunkterna mellan tro, religion, samhälle, politik och demokrati. Hittills är fyra krönikor publicerade och den senaste handlar om AI och dess inverkan på politiska val, valfrihet och frihet: Krönika Bulletin 18 mars 2026.

“Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen, och de dog. Här är brödet som kommer ner från himlen för att man ska äta av det och inte dö. Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.”

Judarna började då tvista med varandra och säga: “Hur kan han ge oss sitt kött att äta?” Jesus svarade: “Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kapernaum.” Johannesevangeliet 6:48-59

Finfika

Första söndagen vi var här i Betania i höstas och jag hade fått möjligheten att predika så har jag svårt att komma ihåg vad jag själv predikade om. Däremot minns jag att det var finfika och väldigt gott bröd. Det är jag svag för. Långt från en svettig frikyrkofralla och svag blandsaft! Nu är det så med både predikningar och bröd att de säkert både kan glömmas och kommas ihåg men det man ändå inte får glömma är ju att dessa är något att leva av i stunden. Bröd för dagen, bröd för själen. Inte bara information eller kunskap, utan livsmedel.

Häftigt mirakel och jobbig relation

Ibland sker det något avgörande just efter ett under. Predikan kommer efter miraklet. Det är där evangelietexten idag från Johannes befinner sig. Jesus har just mättat tusentals människor med en pojkes fem bröd och två fiskar. Alla äter sig mätta, man samlar till och med rester, tolv korgar blev över. Det är ett överflöd som predikar i sig själv: hos Gud tar det bröd som bryts inte slut.

Men samma folk som nyss ville göra Jesus till kung, ryggar nu tillbaka. När brödet låg i händerna och mättade magen var tron enkel. Men när orden kom “Den som äter mitt kött och dricker mitt blod…”, då blev det för mycket. De klarade inte bilden. Den slog mot förnuftet, mot vanan, mot gränserna för vad religion får innebära. Det berättas längre fram i kapitlet att många av lärjungarna lämnade honom.

Här händer något som ofta sker i tron: mirakel lockar, men korset stöter bort.
Det är inte svårt att beundra Jesus som mättar. Det är svårare att följa Jesus som bryts ner och ska han nu dessutom ätas upp? För att förstå och förankra görs här som så ofta en referens till den tidigare, gammaltestamentliga, historien. Denna gång handlar det om mannat.

Manna från himlen - vad är detta?

Israeliterna fick manna som ett mirakulöst bröd från himlen under sin 40-åriga ökenvandring efter uttåget ur Egypten, främst beskrivet i Andra Moseboken 16. Israeliterna klagade över hunger i Sinais öknen, och Gud lät manna falla med daggen varje morgon, en vit, korianderfröliknande substans som smakade honungskaka. De samlade en gomer (ca 2–3 liter) per person dagligen, men på den sjätte dagen dubbelt för sabbaten, då inget föll. Om man försökte spara på mannat de andra dagarna så växte det maskar i det. Manna upphörde när de kom in i löfteslandet, då kunde käka falafel igen! Men en portion bevarades i tabernaklet som minne om Guds trofasthet och försörjning.

När Israels folk gick genom öknen och fann mannat på marken ropade de det ordet manna betyder: Vad är detta? Det var deras fråga, men troligen också vår. Vad är detta bröd som faller från himlen, tillräckligt för en dag i taget, aldrig att lagra? Och vad betyder det när Jesus sa det han sa?

Jesus sa: “Jag är brödet som har kommit ner från himlen.”

Det betyder att han är svaret på vårt vad. Han är det vi letat efter när livet känns torrt. Han är brödet som räcker, även när allt annat tar slut.
Stora delar av livet som kristen kan nog sammanfattas i strofen: “Ge oss idag vårt dagliga bröd.” För kroppen och för själen. För uthålligheten, för att vi ska orka genom våra fyrtio år i öknen.

Brödet som bryts – kroppen som ges

Bröd och kropp. Mat och människa. Det är nästan för kroppsligt. Vi vill gärna hålla andliga saker rena från hunger och blod. Det är en gammal frestelse, dualismen, att dela upp fysiskt och andligt. Men Jesus gick andra vägen, han gjorde sig själv till näring. Han sa inte: “Tag emot mina idéer” eller “beundra mina gärningar”. Han konstaterade: “...ska också den som äter mig leva genom mig.”

Det är provocerande språk, men just där ligger hemligheten. När vi äter blir det vi äter en del av oss. Brödet går in i kroppen, ger energi, liv, värme. Så nära vill Gud komma. Inte bara utanför oss, inte ens bara framför oss, utan i oss. Guds kraft går inte bara att tänka sig eller känna, den går att ta emot. Som ett bröd är Gud i oss.

Det är samma rörelse som i nattvarden. Där blir inte Kristus bara symbol, utan också närvaro. Han ger sig själv i något så enkelt som bröd och vin.

“Mitt kött är verklig mat, mitt blod verklig dryck.”

Detta är hans offer för oss. Han låter sig brytas, delas, omsättas i liv, ja ätas.

När brödet tar slut och maten är klar

I förintelseöverlevaren Viktor Frankls bok Livets mening återkommer brödet gång efter gång. Om att våga och orka behålla en brödbit i fickan trots att den av nazisterna utmärglade kroppen skrek efter näring, för att kunna ha något att se fram emot och så försöka orka en enda dag till. Eller att dela sista brödsmulan med någon medfånge. Brödet påminde om mänsklig värdighet, om uthållighet och gemenskap.

Enligt en ofta återgiven anekdot ska en amerikansk tidskrift ha rangordnat de tre mest efterlängtade fraserna efter att ha gjort en undersökning bland sina läsare om vad de uppskattar mest att höra. Resultatet blev: “Jag älskar dig”, “Jag förlåter dig” och “Maten är klar”.

Det är i skärningspunkten av hunger och måltidsgemenskap vi förstår mer av vem Kristus är. Han avskyr dig inte, han älskar dig. Han dödar dig inte, han förlåter dig. Han tar inte, han ger sig själv till dig.

Kastanjen i fickan

En dag när mitt eget liv var långt mer brutet än helt, dagen efter att jag kastades in i ett kaos hösten 2023, tvingade jag mig att gå ut med ett brev i handen för att lägga det på brevlådan. Men jag gick inte långt, hann bara något kvarter, så såg jag trottoaren full av kastanjer. Blanka, mörka, vackra låg de där. Jag böjde mig ner och tog upp en. Den låg i handen, på ett sätt tyngdlös men den blev ändå viktig för mig. Sedan den dagen har jag ofta burit den med mig. Och ja, jag har en kastanj i fickan också idag. Det jag inte visste då var att kastanjeträdet kallas för brödträdet.

Jag började leta efter vad som skrivits om kastanjer. Författaren och nobelpristagaren i litteratur, Eyvind Johnson, skriver i Tidens gång:

“Man kan inte låta bli att sparka till kastanjbollarna som ligger på vägen och tittar och gluttar och väntar på att bli sparkade och överkörda eller upplockade. Det skrivs egentligen väldigt lite om kastanjer, tänkte jag igen.”

Kanske känner vi oss ibland som en kastanj på vägen, maktlös, förbipasserad, möjligen väntande på att någon ska böja sig ner och ta upp den. Istället är risken stor att den som redan ligger blir sparkad på och till slut överkörd.

I våra nordliga trakter bär kastanjer inte ätbar frukt, men söderut är det så. Jag talade om min kastanj med en vän som då berättade för mig att kastanjer gavs som mellanmål i skolan i hans hemland. Man rostade dem på elden om vintern. De blev något som kunde mätta, något man delade och både elden och kastanjen värmde med sin brödsmak.

Jag har nog känt mig bortsparkad och överkörd. Men också upplockad. Att få vara med idag och dela brödet och vinet med er, för mig är det att vara upplockad. Frestelsen finns alltid där att sparka på den som redan ligger där, ondgöra sig, tillmäta, döma ut. Men så finns det de som plockar upp och visar att Kristus är livets avgörande bröd också i kris. Men i kriser finns det risk att man kommer helt fel. En av världens mest omtalade romaner beskriver hur totalitära sammanhang förstör.

Under kastanjeträdet – två världar

Nej, kastanjen som bild bär inte bara värme genom litteraturhistorien. I George Orwells roman “1984” blir det till en symbol för det motsatta. På ett kafé spelar högtalaren en sång:

“Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me:
There lie they, and here lie we
Under the spreading chestnut tree.”

Det är den iskalla tonen av svek, av kontrollsamhällets logik där tilliten dör. Här är brödet inte längre en faktor. Istället säljs och köps lojaliteter under trädet. Tron bryts sönder till ett totalitärt tänkande som gör att vi överger varandra för ingenting.

Det är så långt bort man kan komma från nattvardens bord. Där vi hör Kristusrösten säga: “Detta är min kropp, som blir utgiven för er.” Inte ett krav, utan en inbjudan. Inte ett tvång, utan nåd.

Människan i sin girighet och egoism har kapacitet att sälja ut vem och vad som helst för att klara sig själv. Man kan sitta under trädet tro att man klarar sig själv genom att förstöra för andra.

I vår text finns citatet “för att världen ska leva”. Kristus gav sig själv, hans träd restes och frukten av det är ett levande bröd, ett manna från himmelen, som vi får äta av men vi får aldrig glömma att han är hela världens bröd. Hans bröd är för alla som hungrar, för de som inte är här. När vi delar brödet måste vi alltid tänka på den som inte är här och tar del. Det finns ingen egoism i livets bröd, det finns inget vi och dem, det finns ingen som har rätt att kontrollera den heliga måltiden.

Vem ansvarar för brödet?

I Yuval Noah Hararis Homo Deus berättas den märkliga historien om den sovjetiske tjänsteman som på 1980-talet besökte London för att se och lära. Han såg inga brödköer, inga matkuponger, inga tecken på planekonomi. Och så frågade han sina värdar: Vem ansvarar egentligen för Londons brödförsörjning?

Men brödet fanns överallt, just för att ingen kontrollerade allt.
Berättelsen säger något om marknads- och planekonomi, men den säger också något djupt teologiskt: Livet i Gud bygger på nådens försörjningssystem, inte på kontrollens strukturer. Nåd kan inte kommenderas fram. Den säljs inte, den kan bara ges, som ett brutet bröd, som helar gemenskapen.

Ja, så är livets bröd! Det delas, bryts, kommer oss till del, inte för att någon befaller det, utan för att kärleken vill mätta alla. Och när vi talar om Jesus då är han där och mättar oss. Nej, vi kanske inte minns alla predikningars eller måltiders innehåll men vi fick något till vår själ och till vår kropp, som gör att vi fortfarande lever.

Ta emot och ät

Så låt oss inte hungerstrejka i egoism och missunnsamhet utan villigt ta emot hans gåvor. När vi går till nattvardsbordet idag är det inte för att visa vår styrka, utan vår hunger som vi låter honom mätta. Vi bekänner att vi behöver Honom, att vi inte klarar oss själva. Hans kors är vårt brödträd.

Vi minns nog särskilda måltider, som finfika i Betania. Och när vi delar nattvarden får vi hjälp att minnas honom som aldrig skulle kunna glömma oss. Och brödet från himlen kommer en dag att innebära fest i himmelriket.

Han älskar dig.

Han förlåter dig.

Hans bord är dukat.

/Daniel

- Det enda karlar duger till är att bära. Pianon och resväskor!

Orden kom från den annars så kraftfulla missionären, medan vi män pustade efter att ha baxat ut ett piano, lyft upp det på släpet och in i lägenheten.

- Vad stor den var, sa dottern om pianot. Den, inte det. Det var som att pianopjäsen var en inflyttande person.

Den dagen bar vi ett piano. Men ibland bär man mycket mer än möbler. Vad som bärs in i ett nytt hem bär också på en historia, nästan som en person, men ibland är historien tyngre än det som flyttas.

Den tyngsta flytten

Min erfarenhet av att hjälpa några vänner och vad jag också sett genom åren i olika församlingar är att ett av de mest känsliga lägen för en människa är när han eller hon tvingas att flytta. Ofrivillig förflyttning, skilsmässa, vräkning. Orsakerna kan skifta, våndan är nog densamma. Du måste något du inte vill. Stigmat stiger också i takt med antalet barn som tvingas flytta i en sådan situation. Jag anar att ensamheten svider mer ont än vanligt inför en jobbig flytt.

Det är långt mellan tummen upp på Facebook och en vän som faktiskt dyker upp på flyttdagen. Och om dessutom flytten ska ske när man går igenom en livskris orkar en del knappt be någon om hjälp. Många har havererad ekonomi, saknar bil för att dra släp som man kanske inte har råd att hyra och har heller inte råd med flyttfirma. Många flyttar till något, drömmar, kärlek, eller en nystart. Men vissa flyttar från allt det där. Och just då blir varje kartong tyngre än sitt innehåll.

Vissa flyttar bär på kyla. Andra på feber. Det är den totala motsatsen till att flytta till något av förhoppningar.

Att dela en börda

“Bär varandras bördor…”

Aposteln Paulus i Galaterbrevet.

Det kan vara en av den kristna diakonins mest angelägna och samtidigt känsliga uppgifter, att hjälpa en ensam människa i kris att flytta. Då delas bördan, den bärs av fler än en. Orsakerna till situationen kan vara många och ibland är verkligheten att man hjälper den som ställt till allt eller det mesta av krisen. Men det bör inte få oss att avstå att vilja hjälpa till att bära. I en redan svår stund behövs så mycket mer handfast hjälp än kloka råd man mest troligt inte orkar ta in.

Och i vissa lägen behöver man till och med bli buren.

I evangelierna finns en berättelse om fyra kompisar, män, som bär sin förlamade vän fram till Jesus. Uppför trappan utanpå huset, rivande upp taket och firande ner sin vän framför ögonen på Jesus och fariséerna. Stackars husägare som fick taket förstört. Svenska tjänstemän hade nog haft synpunkter på tillgänglighet för funktionshindrade via taket. Det är en ganska rörig situation men den gången var det ändå bra att det fanns karlar till att bära, inte bara för att de hade musklerna, utan för att de vägrade ge upp hoppet om sin vän. Mannens förlamning bröts.

En biblisk välgärning

Människor i kris kan helt enkelt behöva hjälp att bära. En sak jag märkt när man bär tunga pjäser är att man inte pratar så väldigt många onödiga ord då, det är som att bördan tystar. Energin går åt till det mest nödvändiga. Och ja, ibland är nog bärandet det enda man duger till. Men det, om något, kan vara en rent biblisk välgärning i medmänsklighet. Som säger mer än många ord.

Och ibland, mitt i allt bråte, får man själv bli buren. Kanske är det där, i svetten och tystnaden, som evangeliet får armar och ben. För en människa är så mycket mer än sina jobbiga flyttar.

/Daniel

“När de kom till de andra lärjungarna, såg de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Så snart allt folket fick se Jesus, blev de förundrade och skyndade fram och hälsade på honom. Han frågade dem: “Vad är det ni diskuterar?”

En i folkskaran svarade honom: “Mästare, jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än får tag i honom slår den omkull honom, och han tuggar fradga och gnisslar tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.” Jesus svarade dem: “Detta släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er? Hämta honom till mig.” Och de kom med honom till Jesus.

Så snart anden fick se honom slet den och ryckte i pojken, och han föll till marken och vred sig och tuggade fradga. Jesus frågade hans far: “Hur länge har det varit så med honom?” Fadern svarade: “Sedan han var barn. Ofta har den kastat honom i elden och i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!” Jesus sade till honom: “Om du kan? Allt är möjligt för den som tror.” Genast ropade barnets far: “Jag tror. Hjälp min otro!”

Jesus såg att folk strömmade till, och han sade strängt till den orena anden: “Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!” Anden skrek och ryckte våldsamt i honom och for ut. Pojken var som livlös, och de flesta sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste upp honom, och han stod upp.

När Jesus hade kommit inomhus och lärjungarna var ensamma med honom, frågade de: “Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: “Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Sedan gick de vidare därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: “Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter✱ sin död ska han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.

Markusevangeliet 9:14-32

Det här är dagens evangelietext enligt kyrkoårets ordning, det betyder att den läses och predikas från i många kyrkor. Jag skulle gärna vilja höra vad andra predikar från denna text.

En karg berättelse om befrielse

Innehållet är inte direkt inspirerande, även om det leder till ett fantastiskt befrielseunder. Det är en karg berättelse som faller långt utanför Socialstyrelsens normer och handlar om en pojke, en minderårig som gjorts stum och döv, inte av sjukdom, utan av en ond ande. Vi vet att det varit aktuellt det senaste med frågor om barn och exorcism i svenska frikyrkor. TV4 har uppmärksammat en poddserie från Podme. Avståndstaganden från kristna företrädare har inte väntat på sig. Det här är ett svårt och mycket känsligt område. Grundmässigt tror jag att man kan säga att Jesus välsignade barnen och undervisade de vuxna men det tar inte bort att evangelierna innehåller flera berättelser om hur Jesus befriade minderåriga från onda andar. Nu är det lättare att lita på Jesus än på oss lärjungar när det gäller detta, som vår text också visar.

Vad diskuterade folket om?

Det var något som oroade en stor grupp av människor och Jesus frågade vad det var de diskuterade. Då klev en pressad pappa fram och berättade att det handlade om hans son, besatt av en demon som rev och slet i honom och som gjorde honom stum och döv. Pappan konstaterade att lärjungarna inte kunde driva ut den orena anden ur pojken. Det kan kännas som ett slags utvärdering av kyrkans förmåga att hjälpa människor. Det är stor risk för klåperi när kristna ska fixa något utan Kristus. Här i Årjäng är vi ju i Frank Mangsland, han ligger begravd i Töcksfors. Jag minns Din uppgift, en skrift av Mangs jag läste, där han relaterar till en strof i Judas brev: “De är moln utan regn som drivs förbi av vinden”.

Moln utan regn, kyrkans svaghet

Det är nog så att vi får konstatera att när det gäller de här svåra sakerna som befrielse från onda andar, står vi ofta utan verklig kraft, som moln utan regn. Om församlingen som kan bedriva stor verksamhet och det ser ut att vara något på utsidan men det innebär inte att verklig kraftfullhet finns, ingen verklig förmåga att se befrielsen förverkligas. Ja, vi är svaga och det är ett konstaterande så gott som något och viktigt att göra. Samtidigt är det inte läge för bortförklaringar. För någon vecka sedan såg jag bordtennis från Singapore. Jan-Ove Waldner, en av Sveriges främsta pingisspelare genom tiderna var expertkommentator. När dagens svenske stjärna Truls Möregård missat ett slag och tittade ner på sitt racket konstaterade Waldner lite finurligt: - Det är samma som på min tid, det är gummits fel.

Jesu recension och konfrontationen

Detta släkte, som inte vill tro, var Herrens recension. Och lät sända efter pojken.

Jesus gjorde analysen vilket inte var så svårt, för det blev en synlig konfrontation när pojken kom i närheten av Jesus. Den orena anden slet och rev i honom, han tuggade fradga. Den här stackars grabben hade gått genom eld och vatten, demonen hade plågat honom så fruktansvärt. Pojken citeras inte, han säger ingenting vad vi vet, troligen hade han varit stum hela sitt liv. Jag undrar så, vad hade den här killen sagt om han varit med oss här idag? Igår sprang jag en liten runda, då fick jag det sagt, och fick då se den här skylten precis när jag grubblade över evangelieberättelsen.

Den klassiska dialogen: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Ja, du goa stackars kille från Markusevangeliet, om din kropp kunde prata vad skulle den säga? Det finns så många som har tystats ner, tillmätts epitet och ja, demoniserats. Inte minst i vår kultur är vi snabba på etiketter men det har väl alltid funnits där. Mitt i allt detta kommer en av evangeliernas mest kända och klassiska dialoger. Pappan säger till Herren, om han kan, att förbarma sig över pojken och hjälpa dem. Jesus svarar retoriskt: - Om jag kan? Och så kommer det: - Allt är möjligt för den som tror. Pappan svarar: - Jag tror. Hjälp min otro.

En gång var jag i Jönköping och hade blivit hemkallad till en äldre missionär som blivit sjuk. Han ville att vi skulle be för honom. När vi sagt amen, sa han: - Nu ska ni be med tro också. Vi fick be om igen!

Vad är tro? Inte känsla, utan Golgata

Detta med tro. Det är inte kunskap, det är inte stämning, det är inte moral, det är inte känslor. Det är en annan substans, den som rår på demonerna. Jag tror att det fungerar ungefär som med förlåtelsen. När du frågar en god lutheran när han eller hon blev frälst är det inte otroligt att personen svaras: För tvåtusen år sedan! Med omvändelsen är det så att vi egentligen varit förlåtna hela tiden men när vi vänder om tar vi emot och förstår verkligheten. Vi är förlåtna! Så fungerar tron. Den har inte med stundens eventuella upphettade stämning alls att göra, den har med Golgata seger att göra. Allt är möjlighet för den som tror, tror på Jesus, tror på hans fullbordade verk på korset.

Lärjungarnas förvirring efter miraklet

Nåväl, händelserna gick vidare. Jesus talade strängt till anden, den lämnade pojken liggande som livlös. Och då bevisade lärjungarna, eller ska vi säga kyrkan, att mycket fortfarande fanns kvar att lära när det gäller vem Jesus är och vad han kan göra. Trots att de sett befrielseundret alldeles nyss var de nu övertygade om att pojken var död! Man häpnar.

“...de flesta sade att han var död.” Alla dessa mänskliga domar…

För bara någon vecka sedan intervjuades en företagsledare i tidningen Chef och han konstaterade något som gäller många och ofta:

Den sorten kräver bön

Efter allt detta ville nu lärjungarna prata lite med Jesus. Man kan väl säga att det var på tiden. Men inte offentligt förstås, deras egen utvärdering skulle ske vid sidan. Pojken och hans pappa, ja, då skulle det fläkas ut men inte när lärjungarna skulle förstå sin del i processen. De fick svaret att den sorten endast kunde drivas ut med bön, och som det står i en del texter: med bön och fasta.

Ja, allt är möjligt för den som tror, för den som ber.

Det är när allt är omöjligt, vi ändå har bönen kvar. Att be är ju ett konstaterande att vi inte klarar oss själva. Bön är en andlig substans som kan innehålla många dimensioner. Dimensioner av vila, tacksamhet och frid. Men också av förbön, andlig kamp och befrielse. Och i befrielsen blir bönen ett kraftfullt budskap riktat direkt till den onda anden. Dagens text är ett exempel på befrielse.

För några månader sedan besökte jag ett möte där inbjudan till förbön handlade endast om detta, om befrielse. - Ni som är under attack, ni som är under betryck, ni som känner av den andliga kampen och behöver befrielse, välkomna fram, sa kvinnan som predikat. Flera hundra rusade fram. Det fanns inget skamfullt i konstaterandet av den brutala verklighet många kämpar med. Djävulen är vred står det, det kan lugnt konstateras med hjälp av närmaste nyhetssändning men också i den fruktansvärda kamp som sliter och river i många.

Barnens röst och lärjungarnas tystnad

Även om vi, precis som pappan, kämpar med tron så kan vi ändå fortsätta be. Och det finns många barn som behöver återfå sin röst, som behöver bli befriade på många plan. Och lärjungarna, alltså vi troende, lär nog behöva lära oss att förstå en del, inte minst att veta när det enda man kan göra är att be och inte döma.

Berättelsen avslutas med att de går vidare och att Herren berättade att han skulle dö och uppstå igen. Lärjungarna förstod inte och de vågade heller inget fråga. Lärjungarna är väl som vi tyvärr ofta är. Vi vill gärna fråga om det har med oss själva att göra men när det har med Jesus att göra blir det lätt lite tyst.

Vad skulle pojken säga?

Jag skulle så gärna vilja lyssna till vad pojken hade haft att säga. Om sitt liv, de fruktansvärda åren men också om mötet med Jesus. Om hur det kändes när han låg där på marken och Jesus tog hans hand och reste honom upp.

/Daniel

Den muslimska supermakten och 1979 års mörker

Sedan 1979 har Iran varit gisslan under en ideologi som inte söker fred, utan underkastelse. Teorin om Velayat-e Faqih, den rättslärdes absoluta styre, är inte en perifer tolkning, det är en krigsmaskin klädd i religiös skrud. Medan västerländska intellektuella ängsligt analyserar amerikanska bibeltolkningar, finansierar Teheran terror som utplånar liv och frihet. Teheran har drivit och finansierat hat och terror som påverkat länder i regionen. Ta Libanon, vilken tragedi till utveckling i detta vackra land, detta givet Irans finansiering av Hizbollah. Kärnvapen i händerna på mullorna i Teheran är skräckinjagande. Listan är lång.

Vi måste våga granska den muslimska teologi som institutionaliserat hat mot Israel och förtryck av det egna folket. Den iranska nobelpristagaren Shirin Ebadi har träffande beskrivit den bittra insikten efter revolutionen: ”Jag var kvinna, och denna revolutions seger krävde mitt nederlag.” Det är dags att vi slutar tala om kristen påverkan som det stora problemet och istället adresserar den islamska teokratins systematiska ondska som raderat ut generationers drömmar.

Tacksamhet för den fria rösten

I kontrast till det iranska mörkret vill jag uttrycka tacksamhet för amerikansk kristenhet. Trots sina brister har den amerikanska kyrkan varit en röst för demokratisk tydlighet, religionsfrihet och en garant för den frihet vi i Europa ofta tar för given.

I USA finns en levande, spretig och brinnande kristenhet som vågar ta plats. Tänk om den fria debatten, där man får kritisera makten, tolka skriften och utmana konsensus utan rädsla för galgen fanns i Iran? Att vi i Sverige använder vår frihet till att misstänkliggöra dem som faktiskt försvarar den, är inget annat än moralisk feghet.

Israel, USA och vårt moraliska arv

Det finns skäl till tacksamhet att USA finns och att de, tillsammans med Israel, står upp som en barriär mot barbariet från regimen i Iran. USA och Israel är inga felfria helgon varken som nationer eller med dess ledare. Faktum är ändå att om det som styr i Iran hade varit vår verklighet, hade en sån demokratisk storhet som religionsfriheten varit utraderad. Precis som många människoliv bara för att de varit kristna, homosexuella eller kvinnor som velat leva sina liv.

Som kristna får vi inte dras med i en intellektuell feghet som sätter likhetstecken mellan en demokratisk stats självförsvar och en teokratisk diktaturs aggressionskrig. Det handlar inte om apokalyptiska fantasier, utan om ett nyktert teologiskt ansvar: att kalla ondskan vid dess rätta namn och tacka dem som faktiskt håller vakt.

Det är dags att vända blicken från spekulationer om Washingtons kyrkor och istället rikta ett skarpt ljus mot mörkret i Teheran.

Inför mitt besök i Iran 2016 varnades jag för att det var möjligt att vi skulle kunna se dömda personer hängda i lyktstolpar. Det är den nivån av religiöst förtryck SVT Aktuellt och Halldorf kontrasterade mot kristna vars stil och uttryckssätt man inte uppskattar.

/Daniel

Mitt i kaoset och mörkret för människor finns en annan berättelse – en berättelse som inte ännu kablats ut från TV-torn i Iran, om hopp som inte kan förtryckas bort.

Den här veckan firas Purim, en judisk högtid som påminner om hur drottning Ester, själv en ung judisk kvinna i det forntida Persien, dagens Iran, blev Guds redskap för att rädda sitt folk undan undergång. Purim bär en ton av både allvar och lättnad, vanmakt och sedan glädje. Esterberättelsen minner att Gud verkar även i skuggorna, ofta genom oväntade människor och ibland på oväntade platser.

Och kanske är det just detta vi ser ske i Iran idag. För samtidigt som regimen försöker slå ner andlig frihet, sker något fascinerande: den iranska kyrkan räknas som den snabbast växande i hela världen. Ett modernt mirakel utspelar sig mitt i en nation som länge setts som stängd för evangeliet. Det är fascinerande.

Från några hundra troende år 1979 vid tiden för den islamiska revolutionen, till att idag räknas i över en miljon kristna med muslimsk bakgrund. Enligt missionsinformationen från Operation World växer huskyrkorna i Iran med närmare tjugo procent varje år. Det är en underjordisk väckelse som påminner oss om Esters ord till Mordokaj: ”Vem vet om det inte var just för en tid som denna du nått din kungliga värdighet?”

Det verkar som om världshistoria ännu en gång skrivs i Persien men nu inte bara genom geopolitik eller genom hovet i Susa, utan i små huskyrkor, på hemliga platser hos personligt troende. År 2016 stod jag också utanför den av myndigheterna igenstängda Filadelfiakyrkan i Teheran. Trots all repression och förföljelse, trots alla försök att stänga, öppnas nya kyrkor hela tiden.

Enorm tillväxt: Från ca 500 troende med muslimsk bakgrund 1979 till över 1 miljon idag.
Världsledande: Nära 20 % årlig tillväxt, snabbare än i länder som Kina och Brasilien.
En underjordisk kraft: Tron sprids främst genom små huskyrkor och personliga möten.

Och kanske är det ingen tillfällighet att profeten Daniels grav lär finnas i Iran, i den gamla persiska huvudstaden Susa där Ester en gång verkade. Mitt i samma jord vilar vittnesbörd om en tro som överlevde exilen – och fortfarande bär hoppet vidare genom årtusenden av mörker och förändring.

Historiskt finns starka band mellan det persiska och judiska folket som också är av det varma slaget. Jag tror att det finns människor bland iranierna själva, som drottning Ester och profeten Daniel, vilka kan ha stora uppgifter när morgondagens Iran ska formas.

/Daniel

Tidigare texter på temat Iran: