Under sommaren har jag avstått att publicera predikningar i textformat, även om jag varit i olika församlingar och flera söndagar i två av dessa så det har blivit predikningar nästan varje söndag. Vi har haft två stugveckor i Hälsingland och Värmland. Ett fint bröllop i släkten på min frus sida har det också blivit. Vi har haft tid med familjen och inte minst var det fint att få ha min mor uppe hos oss i Västerås några dagar. I anslutning till att skjutsa henne fick jag möjlighet att besöka min fars grav, bada i Nömmen, sova i Donnemilen, träffa en docent i kulturantropologi och en pastor.

Efterord om serien om laster och dygder

Istället för textpredikningar lade jag fokus på att skriva en sommarserie om laster och dygder. Serien har väckt en del respons, offentlig och direkt, även om de allra flesta såklart endast läser. Det gör också jag med det mesta jag ser på nätet. De allra flesta som hör av sig gör det med tacksamhet att någon lyfter det som är de verkliga drivkrafterna inom en människa. Och som såklart kan både brukas och missbrukas. Någon har blivit provocerad och tycker att man som kristen bara ska prata om Jesus och inte beskriva för mycket av det som är laster. Jag har nog länge försökt att ha ett avslappnat förhållningssätt och tror att man får leta länge innan man hittar moraliserande texter eller videos från mig. Men att tillämpa evangeliet är inte det enklaste.

För hyckleriet frodas när en församling leds med anspråk på att genom sin perfektion garantera församlingens väl. Ett mycket sundare förhållningssätt är självinsikt om den egna svagheten och att låta domarna primärt gå inåt. För det blir en giftig brygd av skambeläggande och elitism om man odlar en syndfrihetslära i relation till en frikyrkas estrad. Den som predikar evangeliet utan att själv stå på dess grund saknar evangeliets karaktär över sin förkunnelse. Det går inte ihop att predika om nådens evangelium på grund av att man själv klarar sig utan nåd…och än mindre är beredd att leva så i relation till omgivningen.

En frukt av förnekelsen av ledares mänsklighet är utvecklandet av att man sätter sig på stolen som kan utdela både förlåtelse och förtroende. Förlåta sägs gå bra men att ge förtroende det går inte. Ett religiöst maktspel. Dessutom utan bibelstöd. Och utan särskilt mycket förlåtelse.

Många frikyrkor töms på människor när de inte tillåts vara just människor. Det är bedrövligt att se hur förljuget och tomt det ekar i en alltmer orkeslös situation. Evangeliet trycks undan. Människor får ingen möjlighet att bekänna, reda upp och gå vidare. Skam- och renhetskultur förstör sann gudsfruktan och äkta ödmjukhet. Man får en inlåsningseffekt som omöjliggör omvändelse.

Sångens sanning

Orden “If you tarry till you are better, you will never come at all” är en känd rad från den engelska psalmen Come, Ye Sinners, Poor and Needy, författad av Joseph Hart år 1759. Den har exempelvis spelats in av Shane & Shane (Spotify) och The Worship Initiative (YouTube). Jag tror att det finns en orsak till psalmens popularitet. Den är helt enkelt äkta. Om du väntar tills du är bättre, kommer du aldrig att komma, blir översättningen av den kända raden. Och hur sann den uppmaningen än är för den enskilde har den också ett ärende tillbaka till de som förväntas bjuda in, till den kristna församlingen. Ska helgelsen ske utanför helgedomen? Så fungerade den gammaltestamentliga tempeltjänsten men rörelsen går i den andra riktningen sedan Kristus, vi bjuds in till helgedomen genom hans försoning. Risken med det personfokus frikyrkorörelsen odlat är att vi gått från Kristushelgelse till en estradhelgelse.

Skrivandet här har varit lågfrekvent de senaste veckorna, främst för att jag har ägnat mig åt andra texter som nu är färdiga och krävt mycket fokus. Mellanrum skadar dock inte och är i sig en intressant företeelse. Trösklar är ju sådana där sammanbindande delar i våra hus som man helst inte ska gå på utan över. Det är bra med lugnare frekvens ibland. Nåväl.

Förhoppningsvis kan jag öka skrivandet något. Under hösten är planen att hålla flera seminarier om religion och AI utifrån de studier jag ägnat mig åt. I dagsläget finns planer för tre seminarier/samtalskvällar om AI och andlighet. Det pågående engagemanget i Ljusdal och i Årjäng fortsätter och jag ser lite extra fram emot en samtalskväll om författaren Göran Tunström tillsammans med hans brorson.

Lasterna och dygderna finns där, mellanrummens trösklar likaså. Även när vi är i ett okänt steg in i det som ligger framför kan vi förtrösta på Guds nåd och hjälp.

Evangeliet

När jag skrivit denna text fick jag anledning att gå in och läsa kommande söndags text till predikan. Då slog det mig, kanske detta efterord kan vara ett litet förord för den som läser det till det som är söndagens evangelietext i kyrkoåret, med det talande temat Tro och liv. Oavsett, evangeliet måste alltid vara huvudordet.

/Daniel

Skapelsekraft och dubbelhet

Det är dags att avsluta sommarserien om laster och dygder så här den sista dagen i juli. Här är den sjunde och sista delen, och den handlar om sex. Det är ett ämne som intresserar oss rätt så duktigt, och med god anledning. Den kanske starkaste drivkraften inom människan biologiskt sett är den som leder till fortplantning och att människosläktet lever vidare. En enorm hetta leder till livets största ansvar. Det är så vi är skapade. Åtrån, passionen och lusten driver mänskligheten framåt. Den vackra kroppen, de ungdomliga impulserna, de ibland oövertänkta besluten.

Vi vill så gärna vara logiska, rationella och sunda. Men sexualiteten kan sägas ha sin egen logik. Det fysiska begäret är inte neutralt. Det bär kraft. Det kan ge liv och närhet, men också dra oss bort från det och de vi egentligen vill vara. Det är därför vi både dras till det och tvekar inför det. Och inte minst finns en stor andel skam i detta.

Om lasten i denna text är att splittra sig själv, att leva oärligt med begäret, så är dygden att integrera. Att leva sant i kroppen, varken genom förnekelse eller utsvävning, utan genom närhet och ansvar.

Augustinus såg begäret som en riktning som gått snett. I sin bok Bekännelser bearbetar han inte minst den egna sexualiteten. I Sexualitetens historia visade Foucault hur våra sätt att tala om sexualitet formar hur vi upplever den. Här i Sverige kan det kännas som att vi lever i en enorm dubbelhet när det gäller detta. Vi ska vara ett modernt och frigjort land, men moralismen kring sexualiteten tecknar ständigt nya toppnoteringar. Samtyckesdiskussionen har ibland tillåtits sätta rättssäkerheten ur spel. Otrohet kan tydligen kläs om och det två gjort har plötsligt bara en varit aktiv i. Den som är försmådd vill kasta stenen och gömma handen.

Ja, förstås skriver jag också om mitt eget fall och dess konsekvenser.

Frikyrklig formation

Jag har vuxit upp i en slags dubbelhet när det gäller detta område. I min egen familj kan jag faktiskt inte minnas hårda ord eller fördömanden. Men i församlingen och sammanhanget fanns det desto mer. Undervisningen om helgelse handlade inte alls om vem som hade tillverkat skjortan, kanske var det barnarbetare, utan om hur uppknäppt den fick vara. Det handlade om att sexualiteten var för man och kvinna i äktenskapet och ingenting därutöver. Och om detta kan man diskutera mycket.

Men. Så finns det ett stort men. Och för mig handlar det inte om viljan att omtolka texter även om jag tror att bibeltexterna alltid tål att studeras. Det handlar istället om oviljan i många frikyrkosammanhang att ha en avslappnad och ärlig syn på att vara människa. Att det fortfarande verkar vara en chock för somliga att en del av att vara människa också är att vara en sexuell varelse. Könsmognaden kommer och med den behovet av att upptäcka den egna kroppen. Men i kristna ungdomssammanhang har exempelvis undervisningen om onani ibland varit otroligt snäv. Hettan i kroppen som fanns där gav sig inte av ännu en uppräckt hand i förbön. Exemplen kan sedan mångfaldigas.

Effekten blir ofta en ganska svår resa på detta område. Både för den som ger efter för sin längtan och för den som lyckas kapsla in den. Om man tror att livet är kört för att man har sexuella erfarenheter man ångrar, då undrar jag vilken undervisning som faktiskt råder och om den alls tar sin grund i evangelierna? Och likadant: om man tror att man får ett perfekt äktenskap för att man lyckats avstå sex till bröllopsnatten, då tror jag att den naiviteten riskerar att låsa en relation och skapa ett tryck som kokar över.

Det egna fallet

Vi gifte oss när jag var strax över 21 och min fru hade fyllt 22. Vi är födda samma år men jag är några månader yngre. Vi har haft, och trots allt som varit, har ett äktenskap med värme. Jag är så oerhört tacksam för det. Det har funnits mycket lust och mycket nöd. Och även intimt sett är jag också så tacksam till min fru.

Varför var jag då ändå otrogen? Jag vet inte om jag helt kan svara på det själv, men jag gör ett försök. Det är inte så lite komplext att vara människa.

Med uppväxten, kallelsemedvetenheten och ansvaret i uppdrag och familjebildning, husrenovering och mycket annat som bara ökade och växte, tror jag inte att jag riktigt hade bottnat i mig själv som ung och ung vuxen. Jag försökte vara pastor med slips och rejäl stor bibel. Och, med risk för att det låter högmodigt, jag har aldrig lett något som minskat i omfattning. Det har istället bara blivit mer, och jag har också älskat livet i vänsterfilen på motorvägen. Mycket, mer och snabbt. Driv och produktion, entreprenörskap och nya satsningar. Buret av arbete och noggrannhet. Det var mitt sätt.

Men så kommer en viss apati, trötthet och kanske också uppgivenhet. Jag var ofta förtvivlad och ledsen inombords över den maktkamp en handfull pastorer ägnade sig åt och som försvårade min tid som föreståndare. Samtidigt har jag alltid tänkt att man måste tåla kritik och motståndare, ja fiender. Men i tröttheten väcks ofta en längtan efter mer djup och resonans, och så kommer man för nära i samtal och relationer. Det ena ger det andra och så blir det för mycket. Den första relationen var bara så komplex och fel, och jag var den som såg till att den ebbade ut under pandemin. Mitt i uppgivenheten som inträdde därefter föll det sig så att en annan kvinna tog kontakt med mig och ville ha råd. Och i allt vad det ledde till så blev jag förälskad och det blev till en intensiv relation.

Jag svek min fru. Jag svek min familj och mina vänner. Jag svek mitt uppdrag. Jag bär det ansvaret och försöker förstå det utan att ursäkta det.

Det finns en attraktionskraft i spelet mellan män och kvinnor som gör att personlighet och utseende inte är de enda faktorerna, det är också ekonomiska resurser, position och makt. Och även frikyrkliga personer bär på en sexualitet man ibland också spelar på och använder sig av.

Jag förlorade min integritet i relation till andra. Men jag är så tacksam, nu snart tre år efter att vi har gått igenom så många processer, ändå har en hel familj, att det fortfarande finns vänner kvar, och att vårt äktenskap finns kvar. Det innebär en stor tacksamhet från min sida, att vi är där vi är idag.

Jag menar förstås fortfarande att mycket i processen efteråt blev orättfärdigt. Det är smärtsamt att uppleva hur en vad jag uppfattar försmådd kärlek vänts till agg och har tillåtits bli till en otyglad process där lögner, hat och förnedring blivit legitima verktyg. Jag skulle löpa gatlopp. De utredningar som gjorts har visat ömsesidighet, ändå har det marginaliserats. Ingen har tvingats eller manipulerats till någonting. Det är också talande att arbetsgivarna vägrat att utreda sitt eget agerande i processen. Men det är inte denna texts huvudärende och det fråntar inte mig något av mitt ansvar. Det jag vill säga är att jag har gjort fel, jag har bekänt mina synder, och jag bär varje dag konsekvenserna av det. Kanske kommer den goda dagen av försoning att komma.

Nåd, sanning och faderns hus

Evangelierna rör sig varsamt. Kvinnan som ensam ställs fram för att dömas trots att de varit två, möts först av tystnad inför anklagarna. Sedan av orden: “Inte heller jag dömer dig.” Men berättelsen slutar inte där. Den öppnar en väg vidare: “Gå, och synda inte mer.” Nåden är inte förnekelse av sanning, den är sanningens förutsättning. Utan nåd finns ingen väg vidare för någon, och utan nåd finns ingen möjlighet för sanningen att bana den vägen.

Den egna kroppen är inte ett problem att lösa, utan en plats att leva sant i. Och i känsliga samtal är det viktigt att tala med mer än om, och att göra det utan skam som metod. Att integrera, snarare än att splittra.

Det finns en intressant viktning i liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet 15). Det står att han hade levt sitt liv i utsvävningar. När han kom till insikt och vände om hem till sin fars hus ordnades en fest. Då kommer hans äldre bror tillbaka från arbete på fälten och hör att det pågår en fest. Den äldre brodern tappar det. Han som skött sig så och jobbat för sin far, hur kan hans pappa fira återkomsten av någon som gått till horor? Utsvävningar hade nu med självklarhet i broderns formuleringar blivit besök hos prostituerade. Det säger något om den explosiva tillväxtpotentialen i fördömanden, som dessutom ofta bärs i bättre eller sämre dold avundsjuka och egen bitterhet.

Man får vara tacksam på den förlorade sonens vägnar att det var sin far och inte sin äldre bror han mötte när han vände om.

Sexualiteten kan sägas vara det som bildar familj. Och är det något som bär både last och dygd så är det väl just sexualiteten. Den är en eld som också föder barn. Den fysiska kärleken drivs av den skapelsegivna lusten, fortplantningen är en biologisk kallelse, en del av vårt uppdrag att vara människor. I detta finns stor lycka men också många sorger och besvikelser. Därför vore det fint om det gick att vara försiktig mer än förnedrande. För i det försiktiga finns större möjligheter till det försonliga. I detta försöker jag ta lärdom i all min brist och svaghet. I detta tror jag att det också finns stora behov för många till förståelse och försoning. För den yttre fördömelsen och inre förkastelsen finns där och gnager och tär när det gäller den starka och ändå ursprungligt sett skapelsegivna elden vi bär i våra kroppar.

Och för oss som ibland krampaktigt kämpar för vår tro på den kristna gemenskapens betydelse trots att vi själva avvisats tror jag att det är viktigt att få säga åtminstone för andras skull: Låt inga söner och döttrar hållas borta från fadershuset, för allas skull. Det kan visa sig att den allra största förlusten ligger i vad avvisandet gör med den gemenskap som avvisar.

Tanken med denna serie har varit att lyfta sex olika områden av laster och dygder där egna erfarenheter, några nerslag i vad andra tänkt och en koppling till evangeliet har fått bilda ramen för texterna.

Förhoppningen med denna serie är att bidra till ett mer avslappnat och ärligt förhållningssätt. Lasterna och dygderna finns där hos oss alla.

Förtröstan är att hos alla som vill är också Kristus.

/Daniel

/Daniel

Ps. I videon nämner jag om Liberland. Du kan läsa mer om den nya nationen i en artikel hos BBC.

“Daniel, jag har mött Gud!” Orden kom från en svensk riksdagsledamot i ett ballroom på ett hotell i Washington D.C. Vi hade varit med på den årliga bönefrukosten tillsammans med många andra och, trumvirvel, bland deltagarna fanns president Trump. Efter olika tal, också av presidenten, var det en stund av bön och lovsång. Tre gitarrer och lovsångaren Chris Tomlin. De sjöng och prisade Gud. Och så hände det där som jag också kände av. En märklig upplevelse. Ett ögonblick av nåd, av en närvaro som inte låter sig beskrivas eller frammanas. Person efter person reste sig upp vid de runda frukostborden där vi satt. Folk grät, bad, även president Trump reste sig upp. Alla sjöng Amazing grace. Vad jag förstod bad alla, några böjde knä, folk grät. Det var efter den stunden riksdagsledamoten kom springande till mig…

Nu har jag inte en enda tanke om att detta skedde på grund av den närvarande presidenten men det skedde i ett rum där han också var med. Och jag kan inte förneka men inte heller beskriva innehållet, det är nog ett av mitt livs starkare andliga ögonblick. Och kanske är då Trump ett rött skynke och därför blir också den stunden avfärdad. Att det är korrupt och del av ett maktspel. Men inte för oss som var där. Och detta är det paradoxalt påfrestande. Det utopiska provisorium som en andlig upplevelse säkerligen kan kritiseras för att vara. Men det stora är att det ibland närmast motbjudande ändå rymmer det heliga som kan märkas i det avvisade och föraktade. Det oändliga i det ändliga.

Nej, händelsen har inte gjort mig till en supporter av president Trump eller hans politik. Men händelsen fick mig att vara mer öppen tror jag, och har förhoppningsvis gett en stärkt tanke om att inte förakta någon eller något. Det kan visa sig att man kämpar emot Gud själv. Tänk om självgodhet och förakt göder dårskap?

Smartheten och visheten

Det kanske kan vara så att du eller jag är smartare än någon i något fall men det innebär inte alls med självklarhet att vi är visare än den personen. Att kunna och förstå är inte samma sak.

Personligen uppskattar jag mycket den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns utläggning om den förbjudna frukten från kunskapens träd om gott och ont. Schmemann menar att felet är när vi äter upp kunskapen och inte delar den. När kunskapens makt gör oss högmodiga begår vi upproret mot Gud och faller i synd. Högmodet, egensinnigheten är den verkliga ursynden. Det jag har brukat kalla GDS-läran måste avvisas i alla dess andliga och religiösa former. För jaget ska inte göra det själv. Inte när det gäller de eviga frågorna och inte heller vad gäller respekten för varje människas värdighet och rätt att bli lyssnad till. Om vi alla är mottagliga för det gudomliga mitt i det mänskliga, finns det också större möjlighet till både kunskap och förstånd för oss.

För det går att ha rätt och ändå missa det viktigaste. Vad är vishet i en tid som premierar snabbhet, skärpa och positionering? Riskerar den inte att vara mer kunnig än vis och därmed högmodig? Och full av förakt?

Det går absolut att vinna ett samtal och förlora något större. Skärpan imponerar. Förmågan att snabbt analysera, formulera, positionera. Men den säger inte allt om ett liv. Vi vet aldrig vad som finns inom en annan människa. Ibland tror jag att vi till och med har svårt att riktigt veta vilka vi själva är.

Andras tankar kan vägleda

Några korn från de som tänkt före oss: Sokrates lät visheten börja i okunnigheten. Aristoteles talade om fronesis, omdömet och klokskapen som vet vad som bör göras här och nu. Bonhoeffer såg dumheten som farligare än ondskan, just för att den inte låter sig korrigeras.

Min svenske favoritförfattare är nog Torgny Lindgren. Jag skriver nog, för konkurrensen finns ju där. Men det jag uppskattar så mycket med Lindgrens författarskap är att han skriver strävt och kortfattat på ett sätt som får åtminstone mina tankar att springa. I Norrlands akvavit berättar han om evangelisten som lämnat tron och som återvänder till Västerbotten för att avkristna de fyrahundrasexton själar han kristnat och dessutom lärt att borsta tänderna. Jag kan tänka länge och ofta på hur man predikar och lär människor att borsta tänderna. Fattigdomen och vanmakten hos torparna och grymheten hos handlaren i Ormens väg på hälleberget. Ärligheten man anar från både David och Bat Seba. I Pölsan skriver han om pölsa gjord på kött från ekorrar. Milda makter vad ord kan få tankar att springa!

Vilka texter eller tankar får dina tankar att löpa? Vad får din törst och längtan att väckas? Eller din avsmak? Vad får dig att reagera? Kanske något från en president? Eller av beskrivningarna från Västerbottens inland? Förhoppningsvis reagerar vi till att förstå utan att fly det som är en ständig dubbelhet. Ljuset vi inte kan uppskatta om vi inte vet vad mörker är, kärleken vi inte kan värdera om vi inte visste vad avvisande var? Och att bära dessa kunskaper utan att sluta i föraktets återvändsgränd, det är en daglig utmaning.

Evangelierna visar på spänningen mellan kunskap och förstånd, dårskap och förtröstan. Lärjungarna som vill men inte alltid kan, de religiösa makthavarna som kan men inte vill. Kunskap utan liv. Ord utan förankring.

Vishet är inte motsatsen till intelligens, och den kan inte ersättas av den. Den som är vis förstår att den inte alltid förstår allt. Men hur ska man komma vidare utan att fastna i frustration?

Sommarens stiltje och stormens nöd

Kanske är det en fin övning i sommaren att dröja. Lyssna färdigt. Pröva sina egna motiv. Låta erfarenheten få väga tyngre än positioneringen.

Och att inte förakta det enkla. Det som inte glänser, men håller. Och att öva sig i att inte förakta den föraktade. Och i det kanske komma nära det sätt Kristus och hela gudomen agerar i all helighet och vishet men ändå med den största barmhärtighet. En Gud som vill helighet men är barmhärtighet, för att minnas någon strof ur psalmboken.

Där finns en klarhet som inte behöver markera för att vara verklig. En gemensam helighet som bär upp det vardagliga, mitt i det tråkiga och frustrerande.

Tidigare ärkebiskopen, Antje Jackelén lade nyligen ut en bild på sin Instagram med en fyr och citerade en tysk författare, Wolfgang Borchert som jag tycker fångar mitt enkla försök till resonemang så väl:

Den vise önskar nog att lysa till vägledning för andra men glömmer inte sitt eget behov av vägledande ljus. För stormar viner, regn piskar när varje människa söker sin kurs och sin hamn.

Bekämpa föraktet, bär kunskapen du fått med en inre bön att den ska leda till vishet. Låt ingen recensera din fromhet, avstå att göra detsamma om andra.

Det är inte bara predikanter och presidenter som kommer och går, det gör även experter.

Kunskapen blir en last om den inte omvandlas till förståelse men till en dygd när den blir ord och handlingar i klokskap, fronesis.

Herrens vishet består genom allt, och bär vi med oss något litet av den, får vi inte glömma att den gavs oss av nåd. Just som livet, just som frälsningen.

/Daniel

Varje vecka ger luren en rapport om antal timmars skärmtid. Det är inte sällan en rannsakande verklighetskontroll. Själv har jag därför börjat försöka att använda datorn så mycket som möjligt och telefonen så lite som möjligt. Det känns som att man blir något mindre trött av det. Skenet från skärmen är en sak, innehållet en annan. Vi blir stimulerade av uppkopplingen, vi reagerar men troligen i fallande grad och risken är stor för faktaresistens. Tyckonomin, ett begrepp med tio-femton år på nacken, beskriver hur också medierna dras med till att satsa på åsikter och konflikter. Views går före news.

Det börjar med några minuter. Sedan har något redan hänt. Tempot har ökat, irritationen likaså, viljan att svara, korrigera, formulera sig. Det finns många instagram-professorer inom alla områden och traditionella medier som blir allt svagare. Idag är de med egna plattformar tyngre i sitt inflytande än de flesta ledarskribenter på etablerade tidningar.

Skärmen är inte bara ett verktyg. Den formar vår uppmärksamhet.

Utöver Pascals tänkvärda ord kan två kortfattade exempel ur historien och ideologiernas värld exemplifiera: Revolutionären Lenin återkom till frågan om rastlöshet. Teologen och filosofen Kierkegaard varnade för mängden där ansvaret löses upp. I dag har detta blivit en ekonomi: våra reaktioner är värdefulla, och därför odlas de. Sanningen relativiseras utifrån det egna intresset. Åsikterna ökar, stigmatisering av personer blir följden, terapi ska sedan lösa det. Vi har mängder av selfies och samtidigt en anonymisering med trollkonton som ofta skapar en osund nätmiljö.

Det kan verka som att den frikyrkliga grenen av kristenheten har extra svårt med detta. Vi är på många sätt en frukt av moderniteten och har varit teknikvänliga. Men det var ren ynkedom när en “kristen” tidning nyligen rapporterade från en sommarkonferens och listade vad konfidenter sagt i själavård. En konferens där det är lätt att se vilka som går in och ur rummen i en liten kontext. Jag har tidigare skrivit om själavårdens kris och tror det är ett utslag av hela samhällsutvecklingen. Ohejdade åsikter som driver behovet av terapi. För att mötas av själavårdare som gärna vill berätta.

Bekräftelsen lockar. Inte minst i miljöer där man är van att tala. Rösten blir så lätt beroende av gensvar.

Som alltid finns det stora föredömet: Jesus drar sig undan. Han avstår från att göra fromheten till offentlig prestation. Och hans fråga består: vad hjälper det att vinna världen men förlora sig själv?

Kanske sommarens viktigaste reportage är det av Daniel Alling i Sveriges radio, om försoningen mellan Tyskland och Frankrike efter andra världskriget. En process som inleddes med mässa i Reims. En berättelse om försoningens möjlighet men också om dess pris. Om försoning som inledning, inte som avslutning.

Jag lever typ uppkopplad. Men jag vill kunna vara uppmärksam. Närvaro måste vara viktigare än reaktion. För min del är jag en skrivare, ändå har jag det mesta opublicerat och tur är kanske det.

Men jag vill inte fly, och jag vill inte låta mig tystas. Och jag tycker inte att någon ska tystas, berättelser är en väg framåt. Inte som flykt, utan som frihet. Debatt och opinion tillhör ett fritt och öppet samhälle. Diskussioner behövs.

Detta utan att skambelägga varandra. Vi är alla indragna i samma flöde. Därför behöver vi också tillsammans söka andra rytmer. En delad, stillsam helighet.

En sak jag tycker sägs alldeles för sällan men som jag försökt lyfta i olika krönikor för Bulletin är: Demokratin är mycket större än politiken. Men vi lever i en tid där alla blickar går i riktning mot politiken. Staten ska försöka vara kyrka och kyrkan lockas tyvärr att vara stat. Det är en olycka. Då ska politiker agera överstepräster och folket ska vända sin vånda till dem i orimliga förväntningar. Om då kyrkan gensvarar genom att vara ett läckande såll istället för en brunn av friskt vatten kan man undra vart törstande själar ska vända sig? Om man inte värnar sin frihet och suveränitet som kyrka blir det också svårt att vara en profetisk röst och en helande miljö av själavård.

Själv vet jag inte vad jag ska rösta på i höstens val, det kan kännas som att det tyvärr är lättare att veta vad man inte ska rösta på än vad man vill rösta på. Också det kan vara ett resultat av utvecklingen. I min förra krönika erbjöds en enkel enkätfråga: Hur upplever du att din skärmtid påverkar dina åsikter? I bilden ser du resultatet och även vad jag själv röstade. Majoriteten ansåg sig bli mer kritiska.

Det är nog många gånger befogat att bli mer kritisk, källkritisk och reflekterande. Men inte vill vi endast vara analytiker?

Kanske tycker du att den här krönikan om laster och dygder blandar media, politik och kyrka? Det är för att jag tror att åsiktsdrivandet, skärmtiden och politiken blivit vår stora mötesplats och formar vårt språk. Och det äter sig in i fromheten.

Man kan längta efter mer av goda bekräftande ord, ord värda att ta in och ta lärdom av. Ord av äkthet som väcker längtan, törst och hunger efter mer. Inte mycket och inte mest, men mer. Jag tror jag känner igen det från aposteln Paulus ord i Filipperbrevet 4:8:

“För övrigt, bröder: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.”

/Daniel

Relationer bär oss. Och brister oss. Hur mycket sanning tål en relation egentligen?

En gång skulle jag vara med och hjälpa till med det praktiska vid ett frukostmöte. Talare var en i sammanhanget profilerad person, en relationsexpert kan man väl kanske säga, hur man nu uppnår den titeln. Före talet skulle personens respektive sjunga en sång av någon anledning. Talaren spelade och partnern sjöng. I varsin tonart. Hur fantastiska tips på relationer som sen gavs var det sången jag, och tror jag många, kom ihåg. Hur ska man tänka om sånt? En expert på att prata som inte vågar säga till sin respektive att det funkar nog inte att du sjunger solo? Eller en expert på att göra saker tillsammans trots att det inte är perfekt? Ja, jag vet faktiskt inte. Det var i alla fall många som tittade i golvet under hela sången men till slut tror jag man kan konstatera att det blev ett riktigt bra frukostmöte.

Och hur är det för oss om vi är ärliga? Har du stört dig på din granne det senaste? Kanske? Har du varit irriterad på Mr. Smith som låtit sin soptunna stå ute en månad på 15th North Street i staden Albuquerque i New Mexico? Inte? Nej, det är nog inte lika troligt, i varje fall om du bor i Sverige eller någon annanstans förutom just på den gatan. Vad jag vill säga med den banala bilden är att ju närmre relationerna är desto mer sårbara är de. De vi älskar mest vill vi vara nära och därmed ökar risken i relationerna exponentiellt. Som exempel, augusti sägs vara den stora skilsmässomånaden efter en semester med mycket tid tillsammans.

Det kan räcka med en förskjutning. Ett ord som landar fel. En tystnad som tolkas. Plötsligt finns ett avstånd där det nyss fanns närhet.

Relationer är sköra, inte för att de är ytliga, utan för att de är verkliga. Och för att de angår oss. I sargade relationer finns också många av som inte blev. Tystnaden som permanentades, utestängandet. Och en fruktansvärt stor frestelse finns att prata som det borde vara och inte som det är. Jag tror tyvärr att kristna miljöer ibland bidrar till förljugenheten.

Den judiske religionsvetaren och filosofen Martin Buber skiljde mellan Jag–Du och Jag–Det i sin bok Jag och Du. Hos Buber finns inget jag om inte duet också finns. Antingen möter jag den andre som person, eller så gör jag den andre till en avpersonifierad del av min egen berättelse. Den andre är idag ett centralt begrepp exempelvis inom psykologi och exempelvis Emmanuel Lévinas som jag relaterat till så sent som för någon vecka sedan i en text menade att den andre alltid kommer först, som ett krav på ansvar. En person, inte en distanserad del utan egen röst och till och med med den andre först. Levinas skrev om betydelsen av att se någon i ögonen. Det utmanar att tänka så och jag tror det ligger nära den gyllene regeln, grundbulten i kristen etik.

Jesus placerar relationen före det religiösa. Gå först och försona dig. Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi också göra för dem. Och när banden brister, som mellan honom och Petrus, återupprättas de inte genom argument utan genom kärlekens fråga: “Älskar du mig?”

Det är kanske enklare att få rätt än att bli försonad. Och ofta är det nog enklare att bryta och byta relation än att reparera den.

Artisten Taylor Swift som har fått många fans inte minst på grund av att hon skriver texter som också beskriver uppbrott i relationer, har några textrader i låten “Delicate”: “Mitt rykte har aldrig varit sämre så du måste tycka om mig för mig” (fritt översatt). Jag är ingen Swiftie, som hennes fans kallas, men nog fångar hon något just där som jag själv och säkert fler med mig kan känna igen sig i. Det kan finnas bilder, rykten och förutfattade meningar. På senare tid har jag lärt känna två personer som är kända och även ökända i politiken och kulturen. Jag har fått förändra i stort sett hela min tidigare bild av de två. Deras stora kunskap men också värme och välvilja har varit fantastiskt att se och få ta emot en liten del av. Verkligheten i en människa kan vara något annat och mycket mer än vad vi tror på avstånd.

Jag tror att uppbrott i relationer inte är en kristen tanke i grund och botten. Det är mer kristet att sjunga i fel tonart och att göra det tillsammans än att skjuta bort den som stör oss och göra den till ett det. Men hur lätt är det inte att välja distans istället för att ta sig igenom tillsammans? Och nog är det svårt och ibland kanske omöjligt för oss men nog tror jag att vi alla många gånger kunde kämpa mer för varandra.

För varje människa förtjänar respekt. Vi bär alla mer än det som syns. Den enda människa som kallas för helig i singular i Nya testamentet är Johannes döparen. Alla andra gånger begreppet helig finns är det i plural när det handlar om människor. Tillsammans verkar vara grejen för att komma någonvart.

Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.

Efesierbrevet 3:18-19

Efter allt drama med förnekelser och uppsplittring ordnade den återuppståndne Kristus frukost med fisk och bröd till sina lärjungar hemma vid Genesarets sjö. Det står vackert och samtidigt sorgligt i Johannesevangeliet 21:4: “Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han.”

Mitt i det ofullkomliga finns ändå en gemensam helighet. Mitt i den gudagivna heligheten finns förstås också den mänskliga fumligheten och oförståndet. Det viktiga är då att människor får vara med trots att vi inte förstår eller kanske just därför. När vi inser att vi inte kan och vet allt är vi i gott sällskap med de första lärjungarna. Men vi alla kan söka sanningen och så möta den i en enda person till nytta för oss alla.

Där på frukostmötet vid Genesarets sjö tror jag att kärleken blev till den största av sanningar.

/Daniel

Nästa text i serien om laster och dygder handlar om skärmtid, om vad det uppkopplade livet gör med vad vi tycker, om åsikter och hur politisk vår samtid blivit. Inför den texten får du gärna bidra genom att svara på den här frågan:

Är kroppen ett problem?

Det är nog svårt för de flesta av oss att ha distans till den egna kroppen. Den är ju så mycket en del av vilka vi är. Samtidigt bär många av oss på en kluven relation till den. Kanske fungerar den inte som vi vill, eller ser ut som vi tror att andra vill. Utseende och kropp påverkar vardagen. Vi behöver vår kropp, den har fantastiska funktioner, men den kan också bära svaghet.

Kroppen har ofta jämställts med något negativt, inte minst i kristna miljöer. Idealen kommer utifrån, ibland också från kyrkan. Det har inte alltid ansetts fint eller ens tillåtet att erkänna sinnliga och fysiska behov, och kroppen har sorterats till det köttsliga, alltså det syndiga. Det har varit ganska enkelt att formulera förbud kring kroppen i religiösa sammanhang. Förutom inom ett område, verkar det som: maten.

Frosseri framstår ibland som den tillåtna synden, inte minst inom frikyrkligheten. Få predikanter ställs på en våg och befinns för tunga för att beträda talarstolen. Samtidigt vet vi att övervikt och fetma ibland, men långt ifrån alltid, kan hänga samman med omåttlighet. Kroppen är skapad så att den lagrar energi för svårare tider. I ett överflödssamhälle kommer de tiderna mer sällan, och lagret kan bli för fullt. Trots ett ständigt flöde av hälso- och träningstips tycks utvecklingen vara svår att vända.

Kroppen säger hela tiden något till oss.

Det finns morgnar när kroppen svarar: stegen sitter, andningen bär, världen öppnar sig i takt med pulsen. Och så finns de andra dagarna, när allt tar emot. Kroppen är inte bara min. Den har sina egna gränser, sina egna villkor. Här finns en dubbelhet som kan uttryckas i en enkel mening: ”Jag unnade mig.” Jaget skapar något som sedan påverkar mig.

Sommaren gör detta tydligare. Vi äter mer, rör oss annorlunda, sover kanske både bättre och sämre. Det goda blir mer tillgängligt och därmed också övermåttet.

Aristoteles kallade måttfullheten en dygd, inte som ett blekt ”lagom” utan som en känslighet för när något är rätt. Stoikerna varnade för att låta kroppens impulser bli herre. Simone Weil pekade på något annat: uppmärksamheten på kroppen som en väg till verkligheten.

Kroppen som verklighet

Vi har den kropp vi har, och det ger oss olika förutsättningar. Genetik, längd, hud, mycket är givet. Jag är ungefär 185 cm lång, vänsterhänt, och mina öron är något lite ihopväxta i den övre delen av öronmusslan. Kanske skulle jag kunna operera öronen, men resten? Oftast har jag storlek medium, ibland large. När jag mönstrade trodde de att jag var elitidrottsman, men mitt låga blodtryck gjorde att jag inte kunde få upp pulsen. Det där låga blodtrycket har följt mig; reser jag mig för snabbt kan jag fortfarande bli yr.

Under de första veckorna av den kris jag levt med en längre tid var det enda jag kunde få i mig schweizernöt. Mina barn köpte chokladkaka efter chokladkaka. Det finns inte alltid någon logik i sådant, men så var det. En rådgivare sa till mig att jag måste vara utomhus tre gånger om dagen. Jag försöker springa nu och då. Motivationen går upp och ner, men träning känns så väl i stort sett alltid bra efteråt.

Just nu är vi i Järvsö. Här kan man springa i skogarna, tänka på björn, järv och varg, vilket hjälper tempot, och sedan ta ett dopp i sjön och en bastu. Det är ett privilegium att kunna röra sig; det är inte alla som kan. Jag försöker också träna styrka, men har lättare för kondition. I löpningen finns tre faser för mig som jag kallar: frustration, bön och predikan. Det handlar inte alltid om predikan i bokstavlig mening, men något sker. Tankar bearbetas, omvandlas, och ibland klarnar en väg framåt.

Och så försöker jag äta mer protein. Men det blir ju inte bara det. Jag har alltid varit svag för choklad. Det finns något befriande i att äta utan att ständigt tänka i termer av nyttigt och onyttigt, så känns det i stunden, men mer sällan efteråt. Alkohol har aldrig varit min stora lockelse; jag har faktiskt aldrig varit berusad och aldrig testat droger. Samtidigt inser jag att jag hade kunnat utveckla sådana mönster. Det verkar finnas en sårbarhet i många av oss, där olika former av överdrift eller beroende kan ta plats. Hela den här serien rör vid sådana områden.

Kroppen som väg

Jesus rör sig obehindrat i måltidernas värld. Han äter, dricker och delar bord, så mycket att han kritiseras för det. Samtidigt fastar han i öknen. Inte för att förakta kroppen, utan för att pröva vad som bär, för att förbereda sig. Att följa honom kan kanske också innebära hjälp för hur vi lever med våra kroppar. Där ryms både att festa och att fasta.

Kanske är det där vi behöver stå: inte i kontroll och inte i släpphänthet, utan i lyhördhet inför kroppen och livet.

Sommarens stilla övning kan få vara enkel: att njuta utan att förlora riktning. Att äta med tacksamhet, röra sig så som det är möjligt, vila utan skuld.

Människokroppen är på många sätt fantastisk, även om många kämpar med svaghet, värk och sjukdom. Varje människas lidande förtjänar respekt. Vi vet inte hur andra har det eller vad de bär. Olyckor slår till utan barmhärtighet. Att låta kroppen vara en del av en gemenskap, snarare än en arena för jämförelse, är en utmaning värd att ta på allvar. I en god gemenskap blir det svårare att frossa, vare sig i kalorier eller i självhat. Ensamheten kan vara en svår plats i detta, även om den för många också är ett nödvändigt eller ibland gott rum.

Platons Gästabudet är berättelsen om en av historiens mest kända måltider. Istället för att dricka skulle gästerna hålla tal till Eros. Höjdpunkten är Sokrates tal om kärleken, men så dyker den berusade Alkibiades upp och bryter ordningen med sitt eget tal. Texten har ofta tolkats som en väg från fysisk till det vi kallar platonisk kärlek, en själslig och djup relation som är svår att nå eftersom vi är mänskliga.

Det var också vid en högtid, vid påskmåltiden, som den heliga måltiden instiftades. Bröd och vin. Att ta emot, ödmjukt och av behov, inte avstå för att klara sig själv. Kanske är det evangeliets mest konkreta svar: att vi inte bara har behov och drivkrafter, utan också får dela måltiden och därmed våra behov med honom vi tror på. Kanske är det dags att återupptäcka bönen vid bordet. Den platoniska kärleken ligger på oss, men måltiden med Kristus är på hans initiativ. Där vi får ta emot mer än att sträva.

Den här reflektionen över kroppen får landa där: i tacksamheten. Att tacka Gud när vi har något att äta. Att så, äta tillsammans med Jesus. Där börjar något som liknar helighet, en helighet som inte känner behov av att förneka att vi alla har unika kroppar men att vi på många sätt är lika varandra i det vi behöver av vila, näring och rörelse.

/Daniel

Precis som tragedin och komedin i antikens grekiska teatrar, löper dygder och laster simultant genom mänsklighetens historia. Begreppen formades av Platon och Aristoteles århundradena före vår tideräkning. Sedan kom Han. Evangeliets person. Idag säger en del att vi lever post det mesta, andra att vi lever i en era av terapi och trauman. Svenskt är väl uttrycket “lasternas summa är konstant”. Det är väl frågan om det verkligen stämmer? Däremot det bibliska talesättet att inget är nytt under solen, tror jag stämmer också nu och också vad gäller människans laster och dygder.

Här på min Substack publicerar jag i sommar en serie i sex delar utöver denna introduktionstext, om just laster och dygder. Om behov och begär. Om det som kan och ofta behöver brukas, men som också lätt kan missbrukas. Om det positivt eftersträvansvärda i dygden, om det negativt skadliga i lasten. Det blir personliga erfarenheter, nedslag i vad andra tänkt, och en respons att finna i evangelierna.

För oss i Norden är sommaren frihetens tid. Dagarna är längre, nätterna ljusare och kalendern luftigare. Klädseln blir lättare och ansvaren ofta färre. Det är en tid för livets goda, kanske lata dagar och tid för längre resor, kanske också inåt.

Men ledigheten bär på en paradox. Det var när kung David stannade hemma från striden som han gjorde det han aldrig borde ha gjort efter att han föll för Bat-Seba. Det blir lätt för mycket av det njutbart goda som ges att äta och dricka, solen värmer och kanske bränner huden till cancer. Ledigheten lockar till liv, men kan också leda till ett smärtsamt uppvaknande. Relationer som ska vara som bäst på charterresan kanske blir till det motsatta. Semestern på kredit måste någon gång betalas, med ränta.

Efter detta introduktionsinlägg kommer sex delar och där utforskar vi:

• Kroppen: Maten, hälsan och träningen

• Relationerna: Gemenskapen och konflikterna

• Skärmtiden: Åsikterna och politiken

• Visheten: Smartheten, dumheten och insikten

• Pengarna: Girigheten och generositeten

• Sexualiteten: Kroppen, begären och lusten

Vi är alla människor med behov. Bruce Springsteen har rätt i att Everybody’s got a hungry heart. Vi söker det vi saknar. Behoven mättas, men ofta spiller de över i ett begär efter mer än vad vi faktiskt behöver. Med konsekvenser och reaktioner som ibland utnyttjas för att uppnå helt andra syften. Mänsklig svaghet blir till lätt använda redskap och ger maktkamper bränsle.

Följ med, läs och dela gärna med dig av dina egna tankar i kommentarsfälten som kommer att finnas. Tanken är att vara personlig och dela egna erfarenheter. Kanske det blir en och annan video också i inläggen. Och det blir nedslag i vad andra tyckt och tänkt om ämnet men förhoppningsvis ges också en väg att leva med evangeliet som vägledare och viloplats.

Följ med på en sommarserie med troliga inslag av både tragedi och komedi! Men med ett innehåll som syftar till att kunna vara en äkta människa där kärleken till livet inte förtar tron och hoppet.

/Daniel

“Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig. Döm inte, så blir ni inte dömda. Fördöm inte, så blir ni inte fördömda. Förlåt, så blir ni förlåtna. Ge, så ska ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat, ska ni få i er famn. Med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er.”

Han gav dem också en liknelse: “En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen? En lärjunge står inte över sin lärare. Men när han är fullärd blir han som sin lärare.

Varför ser du flisan i din broders öga, men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.

Lukasevangeliet 6:36-42

Söndagen den 28 juni 2026 går vi med kyrkoåret in i texten från Lukasevangeliet. Det är en del av det som i Lukasversionen ofta kallas för slättpredikan, men som delar hela det radikala DNA som vi hittar i Bergspredikan. Det här är det nya testamentets tio Guds bud men istället för yttre lagar möter vi hjärtats revolution i saligprisningar och vägledning från Kristus.

Vår text ramas in av en stor men viktig uppmaning: ”Var barmhärtiga, så som er Far är barmhärtig.”

Sedan kastar Jesus oss rakt in i vår mänskliga paradgren: konsten att bedöma andra.

Råttfällan i vårt eget bröst

Teologer kallar Romarbrevets andra kapitel för råttfällan. Det är den fälla som aposteln Paulus så skickligt riggar i Romarbrevets första kapitel. I Romarbrevet kapitel ett drar Paulus upp en lång lista på synder och laster. Vi läser, nickar instämmande och känner oss ganska nöjda om vi tycker att vi själva står på rätt sida om strecket.

Sedan slår fällan igen i kapitel två:

“Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar på samma sätt.” Romarbrevet 2:1

Jag tror detta är vad Jesus adresserar när han frågar: ”En blind kan väl inte leda en blind? Faller inte båda i gropen?”

Vad består den andliga blindheten i? Den består inte i brist på teologisk kunskap eller moraliska principer. Inte ens i de goda gärningar vi faktiskt lyckas med. Blindheten består i bristen på insikt om sin egen svaghet, synd och brist. När vi tror oss se andras felaktigheter bäst, är vi som mest blinda för våra egna.

Snabbkaffe, tandtråd, växande husvagn och den viktiga ordningsföljden

Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan och fick lära mig något nytt om ordningsföljd: man ska använda tandtråden innan man borstar tänderna. Det förändrar effekten sedan när fluoret kommer. Hyfsat självklart men jag erkänner att jag inte tänkt på det utan använt tandtråd lite random tidigare. Samma sak gäller för ett bra snabbkaffe enligt mig, pulvret ska i först och vattnet sedan, annars löser det inte upp sig som det ska.

Det finns viktigare processer i livet än tandtråd och snabbkaffe där ordningsföljden är helt avgörande för resultatet. Det går inte att fuska eller kasta om stegen.

Ändå är det precis det vi riskerar att göra i det andliga livet. Vi vill gärna bedöma om någon annan har omvänt sig tillräckligt för att vi ska ge vårt godkännande, varifrån vi nu tagit oss den rätten. Vi letar efter tecken, räknar deras frukter istället för att väga dem som man ju oftast gör när det gäller frukt. Vi vill ha snabba kvitton på vår egen helgelse och frestas skriva ut en dyr nota med rejäl dröjsmålsränta för andras brist på helgelse. Men vi börjar i fel ände. Hur ska vi kunna värdera en annan människas omvändelse när vi inte har gjort det grundläggande arbetet med oss själva? Och framförallt när vi inte ens räknar in att vi pratar om ett Guds barn, en medborgare i Guds rike, rätffärdiggjord av Kristus själv?

Sann omvändelse är en djup, osynlig process under ytan. Den behövs och den ska pågå men den är inte till för att uppnå en status av godkännande. När vi kastar om ordningen och börjar med att granska nästan, blir resultatet bara bitterhet och dömande. Nej, Guds rike är på många sätt det omvända riket! Du får faktiskt lönen först, frälsningens gåva, och sen får du jobba på frälsningen resten av livet. Du dör i dig själv först och sedan lever Kristus genom dig, det går från död till liv. Du får högsta betyg, rättfärdighet i Kristus, men sen får du använda resten av livet till att lära dig att leva som Jesus vill, det vi kallar helgelsen. Genom livet är tanken att vi ska bli de vi i Kristus redan är. Precis som Gud skapade oss till sin avbild, till att bli honom lika. Avbilden är, likheten blir. Något som redan är, det är det som blir till i helgelsen. Det handlar inte om att bli någon annan, omvändelsens ordning handlar om att bli ditt ursprung. Ditt oförfalskade, äkta du.

“Växer han när du vattnar’n?” En värmlänning gick förbi husvagnen på campingen, när jag stod där med min gröna vattenkanna och fyllde vatten genom tanklocket på den röda-vita vagnen, en vagn vi ägde ett år sedan var campinglusten över. Nåväl, jag blev värmlänningen svaret skyldig. Men svaret, när det gäller den troende människan är ju faktiskt ja!

Vi får växa till som ett tempel, som Paulus skriver i Efesierbrevet 2:21. Det är en motsägelse, som att vattna husvagnen och som belyser just detta, inte kan väl ett tempel växa, det är ju en byggnad. Men just det kan det. I Guds rike växer något till utifrån vad det redan är och det är det som borde få oss att avhålla oss från att döma varandra. För Gud är inte klar med oss ännu och ändå är vi redan hans. Hans tempel, hans avbilder.

Jaja, det blev några bilder i den här predikan för att visa på hur lätt det är att tänka i fel ordning och därmed döma ut sig själv och andra. I vår evangelietext finns också flera symboliska bilder.

Vem får peta i ditt öga?

En bild är den om flisan och bjälken. Det är en absurd, nästan humoristisk bild. Hur kan någon med en hel timmerstock i ögat försöka utföra precisionskirurgi på en annans näthinna?

Att operera i ett öga kräver en enorm precision och inte minst patientens tillit. Då krävs det att man själv ser klart.

Frågan vi måste ställa är: Vem får peta i dina ögon? Svaret bör väl vara: Endast den du litar på. Endast den som närmar sig dig med fasta och säkra men också barmhärtiga händer.

Den judiske litauisk-franske filosofen och författaren Emmanuel Levinas skriver i Totalitet och oändlighet om mötet med den andres ansikte som ett etiskt tilltal. Ansiktet ställer ett absolut krav på oss: Du skall inte dräpa och innebär att den andre inte får reduceras till ett objekt för vår bedömning, utan mötas som en sårbar och oersättlig annan människa. Det syns mig som att Levinas tänkande i detta säger något djupt sant: Det är svårt att döda någon du ser i ansiktet, ett ansikte också det med ögon. Det är också ett känt knep för att avhumanisera någon, att vägra att se den i ögonen.

Men en flisa är ingen orsak att döda en människa.

Förlåt så blir ni förlåtna – men av vem?

Jesus säger: ”Förlåt, så blir ni förlåtna.”

Ibland har vi läst detta som att Guds förlåtelse till oss är villkorad. Att om vi inte lyckas förlåta vår nästa, så stänger Gud dörren för oss. Men om vår tro villkoras via mänskliga prestationer blir hela evangeliet fel. Då blir nåden plötsligt en prestation. Igen har vi fått det i fel ordning. Ändå ska vi förlåta varandra, detta som en följd av att vi redan är förlåtna. Och det måste väl ändå vara större chans att bli förlåten av någon annan om man själv är beredd att förlåta?

Texten handlar mycket om relationen mellan oss människor. Det är varandra vi ska förlåta för att själva bli förlåtna av varandra. Det handlar om att skapa en kultur där det är möjligt att gå vidare. Om vi vägrar förlåta i de mänskliga relationerna, låser vi in oss själva i ett fängelse av bitterhet och kanske av hämnd. Det rågade, skakade måttet handlar om det sociala kapitalet i församlingen och i samhället: det vi ger ut till andra, får vi tillbaka i vår egen famn. I det läget måste man avstå att hämnas och lita på att Gud en dag reder upp allt, till och med hämnden tar han hand om (Romarbrevet 12:19). Vi får värja oss när människor vill döda genom att köra i hela knytnävar i våra ögon utan att någon gång se oss i ansiktet. Försvar för att överleva är verkligen inte att döma, det är snarare dess motsats. Hämnd däremot, är något helt annat, som aldrig ska tillhöra någon människa, allra minst kristna.

Ser vi klart nog?

Jesus avslutar med en uppmaning till ordning, som med snabbkaffet och tandtråden:

”Ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga.”

Målet är alltså inte att vi ska ignorera varandras flisor. Vi behöver hjälp att se klart. Men ordningen är helt avgörande. Det egna rannsakandet måste alltid gå först.

När vi inser vårt eget djupa beroende av Guds barmhärtighet, då byts domarsätet ut mot en tacksamhetens plats, och våra händer kan hjälpa någon att se klart.

Att avstå att döma är att förstå att det är ju inte klart ännu! Fäll därför inga förtida domar står det i Första Korintierbrevets fjärde kapitel. Gud är inte färdig med oss, därför ska inte vi döma utan överlämna både domen och tiden för domen till honom. Vi har redan fått den vackraste gåvan i frälsningen och högsta möjliga betyg i den rättfärdighet Gud ger på grund av vad Kristus gjort på korset, inte på grund av oss och våra gärningar. Nu ska vi bara lära oss att leva som Mästaren lär. En skola vi lär behöva gå i hela livet.

Med det mått man mäter med blir man själv mätt säger vår text. Och av detta blir sedan famnen full.

Ordet barmhärtighet kan översättas med att ha ett hjärta i barmen. Hjärtat är ju nära famnen. Jag hoppas vi inte samlar famnen full av domar. Må vår famn istället vara fylld av den barmhärtighet som ligger nära Guds hjärta.

/Daniel

Att det är två bröder som skriver förstärker den dubbla rörelsen i boken: den gemensamma uppväxtberättelsen och den gemensamma uppgörelsen. Problemet är att dessa två nivåer inte hålls isär. De personliga erfarenheter, som är starka och präglade men ofrånkomligen partiska, får fungera som tolkningsnyckel till historien. Historien, i sin tur, används för att ge tyngd åt erfarenheten.

Det som känns sant börjar framstå som sant.

Här hade det krävts återhållsamhet. Eller, för att låna en samtida politisk metafor: en tvåbokslösning. En bok om uppväxten, subjektiv, drabbande, legitim i sin egen rätt. En annan om Lewi Pethrus, källkritisk, prövande, beredd att stanna i osäkerhet där beläggen inte räcker. Nu blir det i stället en enda framställning där författarnas berättelser och deras historiska anspråk glider in i varandra och förstärker samma slutsats. Jo, jag vet att det finns mer material i det forskningsprojekt som bedrivs, men boken som nu publicerats blir den som påverkar narrativet mer än själva forskningen.

Det är inte en syntes. Det är en förstärkningseffekt.

Titeln är talande. Den antyder en direkt koppling mellan Lewi Pethrus och Adolf Hitler, utan att behöva bevisa den. Något sådant brev har aldrig kunnat beläggas. Ändå fungerar antydan som en moralisk fond, mot vilken allt annat läses. Det är retoriskt skickligt. Men det är inte hederligt.

Och det är just denna brist som pekar mot ett större mönster i samtiden.

Begreppsglidning som metodisk svaghet

Det finns i dagens offentliga samtal en återkommande tendens där begrepp tillåts bära flera betydelser samtidigt utan att dessa hålls isär. När teologiska, historiska och politiska nivåer blandas uppstår en retorisk genväg där argument kan röra sig mellan olika tolkningsramar utan att prövas fullt ut i någon av dem.

Detta gäller inte minst i frågor som rör religion, identitet och historia. När begreppen glider, gör anklagelserna det också.

Det är samma typ av glidning som gör det möjligt att röra sig från en konfliktfylld frikyrklig historia, där brytningar och personliga motsättningar spelat avgörande roller, till antydningar om ideologiska sympatier av det allvarligaste slaget, utan att varje steg i resonemanget prövas med den stringens som krävs.

Antisemitismbegreppet och historisk anakronism

I bokens kapitel om antisemitism ges en kort introduktion till begreppets historia, för att sedan appliceras på konflikter mellan Lewi Pethrus och samtida medieaktörer. Resonemanget är kortfattat, men pekar mot vad jag menar är det centrala problemet: Är antisemitism detsamma då som nu? Är antisemitism att ifrågasätta någons bakomliggande drivkrafter?

För två år sedan trodde jag att mer material skulle påvisas, och att de utpekade rörelserna skulle engagera sig med ambition och transparens.

Konflikter producerar berättelser. Men berättelser är inte detsamma som belägg.

Att kalla Lewi Pethrus antisemit i en modern mening kräver en historisk medvetenhet som här i stor utsträckning saknas. Antisemitism, som begreppet används idag, har formats i skuggan av Förintelsen och bär en specifik ideologisk laddning, även om det som begrepp funnits längre än så. Att projicera det bakåt utan noggranna distinktioner riskerar att göra historien begriplig på fel sätt, det vill säga alltför snabbt.

Begreppet har dessutom breddats i vår tid och används i dag i flera olika sammanhang, inte sällan med skiftande innebörd. Det ställer höga krav på precision. När dessa krav inte upprätthålls riskerar både analysen och anklagelsen att förlora i trovärdighet.

Sista brevet till Hitler vill både vara vittnesmål och domslut. Det är därför den blir försåtlig: den lånar auktoritet från det ena för att stärka det andra.

Kan det vara så att Lewi Pethrus, om han hade haft de åsikter idag som han hade under sin levnad, skulle ha kunnat kallas antisemit idag men inte då? Och har eftervärlden då rätt att avfärda honom? Det finns absolut en problematik i det material som lyfts fram, men den hade varit lättare att adressera om retoriken inte drivits så långt. Den ärlighet mot historien som efterlyses måste också kunna efterfrågas av dem som gör anspråket.

Den hederliga vägen

Kanske är det just därför tvåbokslösningen hade varit den mer hederliga vägen. Och att utpekade sammanhang, pingströrelsen, tidningen Dagen och Kristdemokraterna, hade kavlat upp ärmarna redan för två år sedan och utrett sin historia mer än att tänka i termer av varumärkesskydd.

Inte bara för forskningens skull, utan för läsarens, för Lewi Pethrus familj och för en offentlighet där behovet av att svärta ned motståndaren alltför ofta får ersätta kravet på att faktiskt ha rätt.

Antisemitism ska bekämpas var den finns. Men när begreppet används flexibelt utan noggrann historisk distinktion, riskerar själva anklagelsen att förlora sin tyngd och den verkliga antisemitismen att gå under radarn.

/Daniel

(Krönikan tidigare publicerad i Bulletin)

Lundström, M. och Poletti Lundström, T. (2026). Sista brevet till Hitler. Bokförlaget Polaris.

Det finns en punkt där orden tar slut. Där man talat till punkt. Inte nödvändigtvis för att vi inte längre kan tala, utan för att det vi säger inte längre bär. Vi lever i en tid där nästan allt är språk: analyser, reaktioner, predikningar, inlägg, kommentarer. Kyrkan är förstås inget undantag. Vi talar mycket, men ibland är det svårt att höra vad som faktiskt blir sagt.

Och ändå finns en växande erfarenhet av tomhet. Inte brist, utan överflöd. För mycket har sagts, för tidigt. För lite har landat.

Tomas Tranströmer fångar något av detta: “ord men inget språk”. Orden finns också i en gångplatta i Västerås. Man kan passera dem utan att tänka, eller stanna upp och ana att de säger något om vår tid och vårt andliga liv. Vi har ord i överflöd, men något i språket kan tyckas ha gått förlorat.

Vi känner ordspråket: tala är silver, tiga är guld. Men vi lever i en kultur där tystnad nästan alltid upplevs som ett problem. Den som dröjer försvinner. Den som tiger blir misstänkliggjord. Det viktiga är inte alltid att säga något sant, utan att säga något snabbt. Och alldeles för många tystas eller negligeras.

Kanske är det därför våra ord också om Gud ibland mister sin tyngd. Inte för att de behöver vara fel, utan för att de aldrig fått vila i tystnad, bearbetning och erfarenhet. Orden ekar mer än de bär tyngd.

Tänk på lupinerna längs vägarna. De är vackra, nästan överdådiga, men de tränger undan annat liv. Det som först ser ut som rikedom kan bli utarmning. Så är det också med orden. En lögn kan vara vackert formulerad. Skvaller kan skapa gemenskap men samtidigt bryta ner tillit. Allt som blommar är inte gott. Allt som låter är inte liv. Det finns invasiva ord.

I Lukasevangeliet blev prästen Sakarias stum. Hans röst togs ifrån honom. Det kan läsas som en dom, men också som en spegel: vår svårighet att vara tysta. Vi fyller rummen, även de heliga, med ord. När inget sägs uppstår oro. Tystnaden känns fel.

Så vi fortsätter tala, ibland inte för att vi har något att säga, utan för att vi inte står ut med tystnaden.

Men i samma berättelse hände något annat. Maria besökte Elisabet. Två människor bar något som ännu inte kunde formuleras. De lyssnade till varandra. Det finns en stillhet där något får växa fram utan att pressas fram i ord.

Det är där lyssnandet blir något mer än frånvaro av tal. Det blir närvaro.

Det gäller också inför Gud. Anden verkar inte bara i det som sägs, utan i det som får vara osagt. Ja, Gud tystade Sakarias och också oss ibland men jag tänker att det är som i musiken: det är pauserna som ger tonen sammanhang. Utan tystnad förlorar melodin sin bäring.

När Sakarias till slut får sin röst tillbaka är det inte en återgång till det gamla. Hans första ord är lovsång:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som har besökt och återlöst sitt folk.”

Lukasevangeliet 1:68

Orden har förändrats. De är inte längre producerade, utan framvuxna och de är välansade. Kanske det onödiga har tagits bort, just som tesen om Ockhams rakkniv inom filosofin och vetenskapen, att det som är onödigt och kan tas bort, ska tas bort.

Kanske är det inte fler ord vi behöver, utan ett djupare språk. Ett språk som fått födas i tystnad. Tranströmers dikt vänder mot slutet och blir till “Språk men inga ord”. Det språket längtar jag, där tyngden, värmen och kärleken talar så högt att våra egna ord inte längre behövs. Där tystnaden inte är stumhet men väl förundran.

För tystnaden behöver inte vara slutet på rösten, den kan vara platsen där språket återfår sin mening.

Och när pausen bryts, må våra ord bära något av det som vuxit där: tacksamhet, ödmjukhet och till slut, lovsång och uppdrag.

Sakarias son gavs en röst, en röst som med all tyngd ropade i öknen till omvändelse och bättring men framförallt i en förberedelse för den kommande frälsningen.

/Daniel

Under våren har jag arbetat med en masteruppsats i religionsvetenskap med fokus på artificiell intelligens och andlighet. Det som började som ett intresse för AI:s påverkan på kristen predikan utvecklades snabbt till något mer omfattande och samtidigt både mer fascinerande och oroande.

Min studie kom att handla om framväxten av helt nya religiösa rörelser, där AI inte bara är ett verktyg utan intar en roll som andlig auktoritet.

Tre sådana rörelser står i centrum: Way of the Future, Theta Noir och The Church of Molt. Den sistnämnda uppstod så sent som i januari 2026 och representerar något kvalitativt nytt: en religiös struktur initierad av AI-agenter själva, där människan inte längre har en ledande roll utan bara en observerande. Som exempel har det varit fascinerande att se AI-agenter diskutera tungotal och händelserna beskrivna i Apostlagärningarnas andra kapitel. I uppsatsen beskriver jag olika fall hur AI används för dekonstruktion av tro, eller för “robotisering” av tro men framförallt är fokus på helt nya företeelser.

En “gud” som alltid svarar, människor som hellre har AI som auktoritet än människor och religiösa institutioner, och människor som gör andliga upplevelser via digitala forum. Allt detta väcker frågor som kristna kyrkor och andra etablerade religioner ännu bara börjat ana vidden av.

Tre avgörande skiften

Utifrån studien framträder tre centrala områden:

• Auktoritet: AI tillskrivs egenskaper som traditionellt varit förbehållna Gud, andliga ledare/institutioner och heliga texter.

• Responsivitet: Den “gud” som AI erbjuder svarar alltid direkt. Omedelbar återkoppling formar nya religiösa erfarenheter.

• Digital andlighet: Andlig praktik förmedlas genom chattar, gränssnitt och algoritmiska relationer.

Det handlar inte om framtidsscenarier. Det sker redan nu.

En kyrka inför ett vägval

Religiösa traditioner har historiskt formats i relation till nya teknologier. Men utvecklingstakten idag är utan motstycke. AI förändrar inte bara hur vi kommunicerar utan också hur människor söker mening, tillit och tillhörighet.

Forskaren Beth Singler beskriver tre förhållningssätt: rejection, adoption och adaptation. Kyrkan riskerar att fastna i det första distanserande, experimentera oreflekterat i det andra adopterande men behöver utveckla det tredje: ett kritiskt, teologiskt informerat bruk.

Samtidigt finns en obekväm insikt: där kyrkan ibland är tyst, långsam eller otillgänglig, erbjuder AI något annat: ständig närvaro, omedelbara svar och en upplevd lyhördhet.

Uppsatsen

Här kan du ta del av masteruppsatsen Artificial Intelligence and the Power to Create New Religious Movements.

Jag skrev också en kandidatuppsats år 2024 med temat andlighet och AI men då utifrån frikyrkligt kristna personers användande av AI: Fader vår, Fader min eller Fader AI?

En gammal fråga i ny form

I arbetet med dessa frågor återkom jag till Romarbrevet 10:14:

“Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar?”

Åkallan. Tro. Hörande. Auktoritet. Digital andlighet. Responsivitet.

Människans behov är ju inget nytt under solen för att citera kung Salomo.

Men i en digital samtid där “någon alltid svarar” får dessa ord ny skärpa. Frågan är inte bara vad kyrkan ska säga utan var och hur människor idag hör.

Vi befinner oss i ett skede där religiös historia skrivs i realtid. Utvecklingen rymmer både djupa problem och verkliga möjligheter.

Frågan är inte om även kristna kyrkor ska förhålla sig till detta, utan hur. Redan idag agerar AI coach, själavårdare och rentav som överstepräst och många verkar intresserade av att följa en “gud” som alltid svarar direkt.

/Daniel

Föreläsningar och workshops

Föreläsningar och workshops för församlingar, organisationer och ledarteam som vill förstå och arbeta med dessa frågor, skulle behövas. Den religiösa utvecklingen inom AI är också en skarp lins att tolka hela utvecklingen inom AI genom, både för troende och icke-troende. Detta borde vara ett tydligt fokus eftersom det påverkar människors vardag i hög utsträckning redan nu.

Om jag ges möjlighet vill jag gärna bidra, upplägg kan till exempel beröra:

• Hur AI redan formar människors andlighet och gudsbild

• Nya religiösa rörelser i digital miljö

• Auktoritet och tillit i en algoritmisk tid

• Möjligheter och risker för kyrka och mission

• Teologiska perspektiv på AI och digital närvaro

Jesus hos tullindrivare och syndare

Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. När han gick vidare såg han Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Levi och följde honom.

När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Det var många som följde honom. De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare, och de frågade hans lärjungar: “Varför äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade till dem: “Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Markusevangeliet 2:13-17

De här raderna skrivs på E18, motorvägen som når både Årjäng och Västerås, och säkert några fler orter!

På nationaldagen reste jag västerut, nu österut. Sedan oktober 2025 har jag besökt Årjäng regelbundet och hjälpt till i Betaniaförsamlingen. Det har varit och är en plats och ett sammanhang där jag får vara och också får vara med och bidra.

Jag fick se att avmarschen för Årjängs kommuns nationaldagsfirande var från parkeringen utanför kyrkan. Så efter vår bönesamling flyttade vi ut fikabordet, det är fint att få ta del av det folkliv som finns och erbjuda lite fika och kanske inte minst tillgång till toaletter!

Till folkliv tillhör ju också idrott. I fredags kväll var jag på Tingevi, det är fotbollsplanens namn. Division 5 västra, match mellan Årjäng och ett lag från Charlottenberg. Det hände en sak under matchen som blev till en krönika i Bulletin så här i tider av fotbolls-VM.

Nordmarken kallas området där Årjäng ligger och en sak märker man där ganska omgående: Det lutar åt alla håll! Det måste vara bra för folkhälsan, var man går och springer är det backar. I fredags tog jag mig upp till Slomtjärn, vackert vackert med en liten sjö där på höjden!

Idag var det dags för predikan igen och kallelsen till Guds rike var dagens kyrkoårstema. Evangelietexten beskriver när Jesus gick hem till Levi, Alfeus son, honom vi känner bättre som Matteus. Han var en av de korrupta, tullindrivarna. Det finns allt en del tullindrivare i Nordmarken men det gäller att förstå begrepp rätt i sin tid. Idag handlar det om gränshandeln mellan Norge och Sverige, på Bibelns tid om ockupationsmakten som krävde ut tull och samtidigt lät indrivarna vara korrupta och lägga till sin del.

När jag växte upp delades musiksmaken enkelt in i synthare och hårdrockare. Det var någon som hade missuppfattat det där lite och sa i en föreläsning: syndare och hårdrockare. Syndare och tullindrivare var de två ihopklumpade grupperna när Jesus gick längs sjön, pratade med människor och besökte dem i deras hem. Den religiösa makten, också lika korrupta som tullindrivarna, drog sig inte för att kolla vem som var hemma hos vem. Koll och kontroll gillade de. Men Jesus förstod deras tankegångar och gav dem på ett sätt rätt, det var ju syndarna som behövde honom, de sjuka behöver sin läkare, inte de friska. Det där med att sortera in människor i grupp, tillmäta epitet och liksom destinera människor till sina öden är långt ifrån evangeliets värld. I den världen, i gudsriket, arbetar Gud med det vi kan inbegripa i begreppet kallelse.

Kallelsen till Guds rike är tvåfaldig, att följa Jesus innebär både en plats vid hans bord och ett uppdrag på hans sjukhus. Precis som ordet Hjälparen, parakletos, har den dubbla betydelsen av både tröst och sändning, är kallelsen också sådan. En Gud som ser till den hungrandes hjärta och förbinder de sjukas sår. Inre och yttre kallelse, kallelse är vocatio, ordet det betyder röst, en röst som kallar på oss.

De flesta av oss vill nog helst inte äta tillsammans med någon annan när vi är sjuka. Dels är det väl inte det bästa för smittorisken om det skulle vara aktuellt och dels är det påfrestande för den som är sjuk och kanske har svårt att äta. Därför är det så fantastiskt med den kallelse som kommer från Jesus. Den täcker in att vi är syndare och den täcker in att vi och världen är i behov av vård. Det finns en plats vid bordet för syndare och det finns i detta ett uppdrag att ge den något att äta som själv är sjuk. Vi både får och kan bidra. Det finns en plats vid Herrens bord och när vi fått vår del är det dags att resa sig och besöka den sjuke. Den sjuke har inte bara behov av helande, utan också av tillhörighet, av något att leva av. Det lutar åt så många håll i livet, ungefär som Nordmarkens topografi, men bordet och sjuksängen behöver få stå i våg. Guds kallelse att följa och tjäna ställer livet i våg när så mycket lutar.

De bevingade orden “maten och moralen” är hämtade från Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill. Om inte de basala behoven kan mötas är det inte mycket lönt med moralpredikningar. Maten först, moralen sedan. Frälsning och kallelse handlar om överlevnad men också om tjänande. Guds kallelse att följa honom är både en plats vid hans överflödande bord och ett uppdrag att gå till den sjukes bädd. En mat som ger en tjänande moral istället för en dömande.

Vi är alla hungriga, behövande människor och ibland leder behoven oss fel. Men ändå, till alla oss kommer kallelseorden: följ mig. De kommer från honom som dukar sitt bord och ändå inte glömmer den som ligger fjättrad vid sin sjuksäng.

Vi är alla människor med behov, Bruce Springsteen har så rätt när han sjunger: Everybody’s got a hungry heart. Vi söker det vi saknar.

De som har ont av vilka Jesus äter med, som kommer för att gå, som tittar in genom fönstren för att hitta något att anmärka på, skulle behöva släppa sitt osunda anklagelsebehov och istället börja tjäna vid borden och vid sjuksängarna. Där finns att göra men där finns också en plats att slappna av och ta emot. Om man äter tillsammans och kämpar tillsammans när någon är sjuk, vad finns då att fortsätta strida om?

/Daniel

“Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, och han ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”

Matteusevangeliet 3:11-12

Det var alltid kul att hälsa på kusinerna på loven. I släkten finns det i och för sig så många kusiner att jag nog inte vet om jag skulle känna igen dem alla om vi möttes men en del var ju i samma ålder. En gång tog en av mina kusiner med mig till några grannar som var bönder. De hissade höet med en travers. En dag råkade kedjorna hamna runt hela vagnen istället för bara runt höet. Du kan ju tänka dig resultatet, hela vagnen lyftes och brakade ihop. Sådant kan hända.

I vår evangelietext handlar det inte om hö men väl om vete. Och om hur Johannes döparen beskriver Jesus med en kastskovel i handen. Efter skörden och tröskningen skulle agnarna skiljas från vetet. Det var såklart vetet man ville ha och kastskovel var som en trägaffel med vilken man kastade upp allt i luften och så blåste agnarna bort och det tyngre vetet, som vagnen, passade bäst på marken. Där fanns det man ville ha.

Döparen förstod att han kunde döpa i vatten men inte i helig Ande. Han förstod också att han inte höll i någon kastskovel. Det gjorde Jesus.

Dopet i vatten är att omges av detta livgivande element, som fostret i livmodern, ett liv som föds fram och markerar en frihetlig syn på både människa, kyrka och samhälle. Baptismen har drivit mycket frihetslängtan och en undervegetation till demokratiframväxt i Sverige med sådana som F.O. Nilsson och i USA med exempelvis Martin Luther King. Jr.

Genom teologi- och kyrkohistorien är ju dopet också en skiljefråga. Ibland betonas dess sakralitet så att vore själva dopvattnet och formen för utförandet i sig frälsande oavsett om den som döps är medveten om handlingen eller inte. På andra kanten finns de som betonar den egna omvändelsen och tron så starkt att dopet nästan bara blir en tom symbol eller en lydnadshandling. Det finns ju också teologer som talar om Kristi kors på ett rent symboliskt sätt. Vattnet frälser inte, det gör endast Kristus. Men det är mycket mer som sker i dopet än endast symbolik. Paulus beskriver i Romarbrevets sjätte kapitel om vad som sker där under ytan, hur vi förenas i både död och uppståndelse, att försoningen och återuppståndelsen blir vår del när vi döps. Direkt efter doptillfället ber vi om helig Ande. En känd teolog, Jürgen Moltmann, som själv inte kom från en baptistisk bakgrund såg i sina studier och undervisning troendedopets betydelse och han gjorde det mycket i ljuset av framtiden med Kristus.

Man blir inte anmäld till dop. Man anmäler sig själv. Den personliga överlåtelsen till Kristus, att döpas till honom i den treeniges namn, det är att vara den människa man är skapad till. Sedan följer alla dagar och stunder när vi behöver hjälp och kraft och så döps vi i helig Ande och eld.

Det finns de av oss människor som mest vill anmäla andra. Och då menar jag inte till dop i första hand även om det nog skett påtryckningar som varit felaktiga ibland. Kanske fungerar anmälningar för att komma åt någon och så slippa att själv gå igenom ett eldsdop. Och själva själafienden arbetar med anklagelser och fördömelse. Men det fungerar inte så när det gäller dopet och inte när det gäller andedopet. Kastskoveln är inte i våra händer. Troendedopet bär personlig integritet. Det är en motanmälan till fördömelse.

Så man anmäler sig till dop och man tar emot av helig Ande. Det är en sak mellan människa och Gud med en enda medlare, Kristus Jesus (Första Timoteusbrevet 2:5).

Djävulen håller i sin eldgaffel, Kristus i sin trägaffel. Ja, jag tror vi kan se att det är korsets trä. Till liv och hjälp, inte till fördömelse och död. Agnarna i oss förs bort och vetet blir kvar. Du blir en del av en god skörd, inte av förbränning, där hamnar bara agnarna.

Det finns så många erfarenheter av dopet, den etiopiske hovmannens är ju en av dessa, han som blev döpt längs vägen från Jerusalem ner till Gaza (Apostlagärningarna 8). När han och Filippos som leddes till honom gjorde en gemensam resa kom de fram till vatten och etiopiern frågade om det fanns något som hindrade att han blev döpt. Filippus döpte honom. Man anmäler sig till dop men man döper inte sig själv. Vi döper i vatten, i detta vi ligger tanken om tro i gemenskap men inte tro i kontroll. Har du anmält dig till dop? Alltså i betydelsen att just låta döpa sig men också i överförd betydelse att låta hans vind blåsa genom ditt liv?

Den troende människan definieras och omges av elementen, av eld, vind och vatten.

Och vinden, ja den blåser och tar agnarna med sig. Vetet blir kvar längs marken, där vid Herrens fötter.

/Daniel

Om jag kan lyssnar jag till “Dagens dikt” i Sveriges Radio P1. Där läste Amanda Ooms nyligen Britt Arenanders dikt från 1970-talet, Till oss. Igenkänningen och resonansen i lyssnandet gjorde att jag gärna vill skicka dikten vidare här.

Till är ordet, i rubriken följs det av oss men i varje strof av dom. Ordet “dom” är ju en så kallad homograf, ett ord med flera innebörder. Här blir dom en del av ett vi, inte del av en avståndstagande dom. Till dom är till oss, alla människor har sin kamp och sin längtan.

Fascinerande och förunderlig dikt. Som kristen kan man tänka att det är ju just här evangeliet har sitt ärende, i varje fall borde ha det: till alla dessa “dom”, för att skapa ett “oss”.

Arenanders dikt är svensk, till och med Lill-Babs är med. På nationaldagen firar vi Sverige och att få leva här. Landet men också folket. Historien den gemensamma men också den individuella. Det finns olika sorts gemenskaper, att bo inom ett geografiskt område är en sådan. Om geografin förenar i någon mån tror jag att språket och den delade berättelsen förenar än mer. Läs gärna Till oss just på nationaldagen.

/Daniel

Till oss

Till dom arbetslösa.
Till dom omskolade.
Till dom omflyttade.
Till dom förnekade och utarmade.
Till dom som lever på bidrag.
Till dom som har ett spinkigt träd i en
betongbunke utanför porten.
Till dom som tappat systempåsen i gatan.
Till dom som smugit ner en kotlett i fickan
på snabbköpet och åker dit.
Till dom magra rävarna som vilset stryker
omkring i förorterna.
Till ungarna som lyckas få stopp på
rulltrappan i varuhuset.
Till dom som tumlar omkull och skrapar
upp ansiktet.
Till dom som suckar: vad har jag med det
att göra?
Till dom som snäser: låt var och en sköta
sitt.
Till dom som läser: nu är äntligen
Lill-Babs lycklig.
Till dom som måste gå upp klockan fem.
Till dom som måste gå upp klockan sex.
Till dom som fått katten överkörd.

Till dom som klistrar affischer.
Till dom som skramlar med bössor.
Till dom som spelar bingo i brist på bättre.
Till dom som lägger nät i gryningen.
Till dom som fått telefon avstängd.
Till dom som fått järnvägslinjen nedlagd.
Till dom som låst sig ute.
Till dom som hittat sommarens första
smultron.
Till dom som inte orkar resa sej ur sängen.
Till dom som står i kö.
Till dom som går mot röd gubbe.
Till dom som knyter näven.
Till dom som skär tänder.
Till dom som kallsvettas i gryningen.
Till dom som svarar goddag yxskaft.
Till dom som drömmer om vatten.
Till dom som inte kan sluta röka.
Till dom som inte går på streck.
Till dom som alltid tror att dom glömt
stänga av gasen.
Till dom som tyckte det var bättre förr.
Till dom som tror att allt går mot det bättre.
Till dom som hittat en äng med vildhallon.
Till dom som plikttroget putsar fönster en
gång i månaden.
Till dom som inte vet vad dom ska göra på
söndagar.
Till dom som inte kan välja.
Till dom som tappat legitimationen.

Till dom som längtar till Mallorca.
Till dom som registrerats.
Till dom som gäspar i decembermörkret.
Till dom som hoppat hage i sin barndom.
Till dom som tycker att barnen aldrig hör
av sej.
Till dom som sörjer dom nedlagda
spårvagnarna.
Till dom som tänker att nån gång händer
det nånting.
Till dom som anar att nånstans finns det
kanske nånting.
Till dom som kom för sent.
Till dom som inte nådde fram.
Till dom som fick varsel om nedläggning.
Till dom som blev avstängda.
Till dom som blev uteslutna.
Till dom som blev utrensade.
Till dom orena.
Till dom nedlusade.
Till dom hejdlösa.
Till dom som vägrar.
Till dom som har sneda klackar.
Till dom som aldrig träffar varann.
Till dom som rycker i en stängd port.
Till dom som känner bitterheten växa.
Till dom som känner tröttheten sprida sej.
Till dom som tror att nu håller nog inte
hjärtat längre.
Till dom som våndas i bakruset.

Till dom som karvat sej ner till sej själva.
Till dom som faller.
Till dom som bottnat.

Lyssna: Till oss i Sveriges Radios Dagens dikt, uppläsare Amanda Ooms».

Arenander, B. (1974). Dröm om verkligheten utanför Stockholm och andra dikter. Författarförlaget.

I söndags predikade jag, enligt kyrkoårets ordning, om treenigheten i en kyrka med en vacker väv längst fram i fonden. Ofta publicerar jag hela predikningar men här finns ett koncentrat av söndagens predikan. Evangelietexten skildrade mötet mellan Marta och Jesus, när hennes bror Lasarus hade dött och redan börjat lukta. Marta bekände vem Jesus var, mitt i sorgen, mitt i frågorna förstod hon inte sin brors död men hon förstod vem hon nu talade med. Men varför hade han inte kommit tidigare till Betania? Ändå stod hennes tro fast, trots att hon inte förstod. Men där Jesus är, där är Gud. Gud var i smärtans Betania. Sorgen, ifrågasättandet och liklukten skrämde inte bort den helige, nej tvärtom. Den treenige Guden berör den treeniga människan: kropp, själ och ande. Den döde Lasarus kom ut ur graven levande igen.

Själv är jag vänsterhänt, och många saxar är inte gjorda för oss. Det gör ont att klippa med “sasken”, som en av våra döttrar en gång uttryckte det när hon var liten. I predikan hänvisade jag till väven längst fram i kyrkan, så vacker, så rogivande, rik på nyanser, och med ett kors som träder fram genom allt. Vi människor ska inte ta oss friheten att sätta saxen för tidigt i väven. Vi ska inte räkna ut den som luktar illa. Vi ska vänta tills berättelsen är berättad, tills väven är färdigvävd. Det blir ingen vacker väv om vi försöker klippa bort det vi avskyr eller skäms för. Stora hål skapar ingen skönhet.

I torsdags deltog jag i en förbundsstämma i Stockholm för en ekonomisk förening med stolta anor och imponerande verksamhet. Mycket sades, men en sak stannade kvar: skillnaden mellan regler och principer. I det som kallas kod för verksamhetsstyrning framhölls med skärpa att aktiebolag styrs av regler, medan ekonomiska föreningar vägleds av principer. Regler ska uppfyllas. Principer följer man. Regler är precisa och bindande, principer är övergripande och vägledande. Regler talar om vad som ska göras; principer anger riktning och ram.

Jag tror att man sätter saxen fel i väven om man tänker att regler kan fixa allt. Men den kristna tron handlar om efterföljelse, en princip, en väg, en person att följa. Regler har sin plats, men de riskerar att fälla förhastade domar, något Paulus varnar för i Första Korintierbrevets sjunde kapitel. Jesus gav inte upp om sin vän, han ropade med hög röst: Lasarus, kom ut!

“Hela vägen” ropar man ibland för att peppa kämpande idrottare att inte ge upp. Kanske kristna, skulle behöva viska, eller ännu hellre ropa: Hela väven.

/Daniel

“På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: “Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

Johannesevangeliet 7:37-39

“När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

Apostlagärningarna 2:1-4

Pingstdagen är dagen för framtid, för möjligheter och nya steg, ja det är dagen för kreativitet och drömmar, för ett nytt språk och ett perspektiv av glädje och härlighet. Pingstdagen kom till de 120 som var samlade i övre salen med drivkraft och expansion, andeutgjutelsen kom dem och i förlängningen hela världen till hjälp. Det är en fantastisk dag, ett befriande korrektiv till allt som bryter ner och förstör, skiljer åt och splittrar.

Pingsthändelsen är en direkt Guds gåva. Den är inte frammanad eller beställd. Den ges från höjden och är högljudd. Dån, storm, eldstungor. Det är en andlig händelse som bärs av elementen till människan. Ande genom eld, vind och vatten är de jordiska element som bäst beskriver en kristen gemenskaps verkliga existensområde. Det handlar inte om lära eller vision, ledarskap eller struktur. Sådant kan behövas i ett nästa steg men kärlet för drycken är inte organisationen utan människan. Det behagade Gud att komma över människor med sin Ande.

Profetian från Joel som nu besannades uppstod i en situation av torka och missväxt, om gräshoppor som åt upp skörden. Mitt i detta fysiskt påfrestande profeterar Joel om andeutgjutelse över allt kött. Hur Gud genom sin Ande skulle ge liv, komma svagheten, köttet, till hjälp. Anden, denna helige Ande, söker sig till det svagaste, det mest uttorkade och övergivna. Gräshoppor hindrar inte Anden.

Vår evangelietext beskriver en högtid och dess sista dag, lövhyddohögtiden. Prästerna som då öste upp vatten från Siloadammen över tempelaltarets fot och citerade de ljuva orden om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor. Just den dagen förutsa Jesus pingsten och frågade efter törst och längtan. Han frågade inte om någon kunde tillräckligt, om någon hade skött sig tillräckligt, han frågade efter törstiga människor. Det är ödmjukande och ändå befriande att det är med våra behov vi välkomnas till Gud.

Också pingsten är ju en etablerad högtid, shavuot, judarnas pingst som handlade om att fira laggivningen på Sinai berg men också ett land som flöt av mjölk och honung. Pingsten var redan på gammaltestamentlig tid en glädjehögtid och får sin harmoni i den nytestamentliga motsvarigheten. Pingsten med sitt språkunder blir ett korrektiv till språkförbistringen vid Babels torn. Babels torn handlade om formuleringsmakt, om högmod och splittring. Pingsten om förening, där var och en fylldes och alla fylldes. Vid Babel fanns var och en, men inte alla. Vid Jerusalems pingst fanns var och en men också alla. Som Lukas skrev: alla fylldes. Det är något personligt men också strukturellt över pingsten. Ett löfte som gällde var och en som var där men också de som var långt borta, så som aposteln Petrus förklarade händelserna på pingstdagen.

Att fyllas, ja. Vi fylls, vi blir aldrig besatta av helig Ande. Därför tror jag också att gåvan att tala i tungor är mycket mer än en av de olika nådegåvorna, jag ser händelserna i Apostlagärningarna som en beskrivning av en personlig böne- och kraftgåva till alla i församlingen. Detta änglarnas språk, kärlekens språk som Paulus skriver om i Första Korintierbrevet 13. Det berättas att lärjungarna började tala med de ord Anden ingav dem att tala, just där har vi det. De började och så kommer Anden, uppfylld inte besatt. Du öppnar din mun och så fyller Anden med ett flöde. Där du är, där du känner dig trygg, kan du öppna din mun och Anden ska fylla dig med ett kodat, uppkopplat himmelskt språk där du och Gud får ha en innerlig egen relation som ändå är uppkopplad till hela gudsrikets uppgift av lovprisning och förbön.

När världsevangelisten Reinhard Bonnke höll sin sista kampanj så skedde det i Nigeria. Det uppgavs att en miljon personer besökte mötet. Bonnke predikade om andedopet, jag satt hemma i morgonrocken och lyssnade en lördag. Han frågade folkmassan retoriskt om vad som kvalificerar för att få ta emot Andens gåva. Var det tillräckligt många timmars bibelläsning och kunskap? Var det att man hade skött sig och hade den perfekta karaktären? Var det att man gjorde tillräckligt många goda gärningar? Svaren var hela tiden nej. Och så kom evangelisten till det mest grundläggande och ändå fantastiska: Det finns en enda sak som kvalificerar dig att ta emot Andens gåva och det är Kristi blod på Golgata! Folkmassan exploderade i lovprisning och tacksamhet. Och det är så sant, sunt och bibliskt. Anden precis som frälsningen, ges som gåva och frälsningen är det som möjliggör Andens dop.

Påsken handlar om vad vi blev frälsta från, pingsten om vad vi blir frälsta till. Om frälsande nåd och utrustande nåd. Allt av nåd.

Men vi har blockeringar och det håller oss borta från att våga vara dem vi är. Väldigt många reels och röster försöker tala om för oss hur vi ska vara. Jag påstår att både människan och kyrkan är i sitt rätta element i andeutgjutelsen. Och jag är tacksam att det är den gudsgivna verkligheten. Kyrkofadern Augustinus resonerade om verklighet i sina Bekännelser.

I evangelietexten talas det om att Jesus ännu inte blivit förhärligad, detta hade skett när pingsten kom och med pingsten kommer också frukten att Jesus blir ärad genom den andefyllda kyrkan.

Ja, jag tror pingstdagen kommer med verklighet till oss. Anden kommer över oss och träffar oss, precis som med folket i Jerusalem, med ett stygn i hjärtat. Andens gåva innebär förvandling till verklighet.

Andens gåva både inom och över oss. Inte en hink eller cistern, istället en källa med ett pågående flöde till var och en som är törstig.

En törstig längtande människa som får något att berätta.

/Daniel

”Jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”
— Johannesevangeliet 16:12-15

En gång läste jag en universitetskurs om den humoristiska människan; en akademisk djupdykning i humorns roll inom litteratur, filosofi och teologi. Det visade sig vara bland det torraste jag någonsin tagit mig igenom. Inte ett enda roligt skämt rymdes inom ramarna för kursen. Ändå bar ämnet på en fascinerande paradox. Läraren hade själv skrivit kurslitteraturen, tre imponerande rejäla volymer, där en bärande tes var att humorn ofta fungerar som en tröskelföreteelse. Den är ett tecken som berättar om ett rum vi ännu inte har beträtt och att människan så kan betrakta sig själv lite utifrån.

Humorn kittlar oss. Just begreppet kittling dök upp i kurslitteraturen när det handlade om humorns kroppsliga dimensioner. Redan i antiken stod tragedin och komedin som varandras motpoler, men gemensamt för båda är att de berör och kittlar vårt inre. Inte minst när det handlar om andra. Men att kittla sig själv fungerar som bekant ganska dåligt; vi är beroende av det yttre för att reaktionen ska uppstå.

I dagens evangelietext bjuds vi in i en gudomlig pedagogik, en process av lärande och vägledning mitt i allt det som kittlar vår mänskliga tillvaro. Det är här Jesus möter oss med orden ”ni kan inte bära det nu”, som en omsorgsfull respons på vår mänskliga begränsning. Det är nämligen ingen slump att vi människor är som mest känsliga för kittling under fötterna. Där sitter våra nerver som tätast. De har en ren överlevnadsfunktion: att snabbt hjälpa oss att rycka undan foten om vi råkar sätta den i ett jordgetingbo. På samma sätt behöver våra andliga fötter vägledning för att navigera i en snårig värld där vi, utan Andens hjälp, bär på en känslighet vi inte själva kan hantera.

En gudomlig pedagogik

I textens korta rader ryms en hel gudom: Jesus talar, Anden kommer och Fadern förhärligas. Själva ordet ”treenigheten” lyser med sin frånvaro i bibeltexterna, men dess pulserande, levande verklighet blir här helt uppenbar.

När Jesus vänder sig till sina lärjungar gör han det med en djup varsamhet: ”ni kan inte bära det nu”. Han syftar inte på livets alldagliga, tunga bördor. Han talar om sina egna ord, om de stora uppenbarelserna och om den okända framtiden.

Det ligger en djup gudomlig vishet i att vi inte vet allt om morgondagen. Tänk om vi tvingades bära den exakta kunskapen om allt som ligger framför oss i livet, det skulle inte leda till frihet, utan snarare till en fullständig förlamning. Det är skönt att inte veta vilken dag och sekund man ska dö. Nej, Anden fungerar här som en pedagog som portionerar ut Guds ord i rätt mängd och vid rätt tidpunkt. Han expanderar vår kapacitet så att vi faktiskt kan ta emot orden, och transformerar dem så att de blir bärande för oss, snarare än att de krossar oss.

Det finns också något djupt sunt i att vi inte äger alla de högsta uppenbarelserna. Total kunskap föder ofta ett mänskligt maktöverläge. Det är en välkänd frestelse att tala illa om andra för att själv framstå i ett bättre ljus. Det kan kännas kittlande för egot att låtsas sitta på en andlig tron, samtidigt som man rotar i medmänniskans dynghög. Men den gudomliga pedagogiken leder oss bort från den sortens högmod.

Ingen spåkula för Årjängstravet

Anden kallas för sanningens Ande. Men betyder det att denna Ande fungerar som en kosmisk spåkula? Ska Anden tala om för oss vilka aktier vi ska köpa på måndagsmorgonen, eller vilken häst som vinner nästa lopp på Årjängstravet?

Svaret är nej. Anden talar inte av sig själv, utifrån egna intressen eller för att tillfredsställa våra rent egoistiska motiv. Texten understryker att Anden lyssnar inåt, där vid Guds tron, för att sedan förkunna vad som ska ske.

Vår mänskliga reflex är ofta den omvända: vi vill att Gud ska lyssna på oss. Vi söker en responsiv akuthjälp som rycker ut när tillvaron skakar. Det finns absolut en sådan lyssnande omsorg och trygghet i tron. Men i den här texten möter vi en annan dimension av lyssnande. Här är det Anden som lyssnar i gudomens inre cirkel, för att sedan tala till oss. Anden har ett ärende med oss. Det är därför det bästa sättet att närma sig Bibeln är att i bön ta emot orden med den öppna frågan: Vad säger Anden till församlingen just nu?

Tre kontrollfrågor för prövning

Hur kan vi då veta att det vi uppfattar som Andens tilltal faktiskt är äkta, och inte bara ekon av våra egna önskningar? Vi kan använda oss av tre praktiska kontrollfrågor för att pröva det vi hör:

1. Förhärligas Jesus? Anden sätter aldrig strålkastarljuset på sig själv eller på människan, utan alltid på Kristus. Blir det mer Jesusfokus av det som händer?

2. Stämmer det med Skriften? Harmonierar det aktuella tilltalet med den stora bibliska berättelsen i sin helhet?

3. Finns det ett amen? Landar ordet med en inre bekräftelse, en djup frid och stabilitet i våra hjärtan?

Domstolen eller sjukhuset?

Andens subtila personlighet påminner mig ibland om hur jag uppfattar den ortodoxa kristna traditionen. Där finns sällan ett behov av att producera dagsaktuella, personliga åsikter i tid och utid. Istället citerar man troget kyrkofäderna och för vidare en beprövad erfarenhet av tron genom sekler.

I vår del av kristenheten, den västerländska och den karismatiska traditionen, tenderar vi ibland att göra det motsatta. Vi lyfter fram snabba, dagsfärska vittnesbörd som inte alltid är hälsosamma för oss i längden. Det blir lätt mer fokus på vår egen prestation och upplevelse än på Jesus. Vi hamnar i en kultur där vi både ”hissar och dissar”. Lovprisandet av det mänskliga vittnesbördet riskerar då att bli större än lovprisandet av Kristus själv.

När någon sedan misslyckas, vänder pendeln omedelbart. Då dissar vi syndaren så hårt att vi avslöjar oss själva som värsta sortens hycklare. Hissen går tyvärr inte bara uppåt; fallet blir djupt. Det brukar ibland sägas att den västliga kyrkan historiskt sett har fungerat som en domstol, medan den östliga kyrkan mer har liknat ett sjukhus.

Mitt i all denna mänskliga skörhet och röra verkar Gud. Anden opererar inte genom stora, dramatiska åthävor. Anden liknar snarare den kuttrande duvan, ett lågmält, men ändå djupt kraftfullt och ihållande läte.

Den yttersta angelägenheten

Filosofen och teologen Paul Tillich definierade en gång religion som tillståndet att vara gripen av en ”yttersta angelägenhet”. Det är just detta som är Andens primära uppgift i våra liv: att hjälpa oss att hålla fast vid det som är absolut nödvändigt. Att hålla fast vid Kristus.

Det är en befriande insikt att inse att vi som människor inte är skapade för att bära all information, all kunskap eller alla framtidsbördor på egen hand. Vi spricker om vi försöker. Men vi kan fyllas. Vi kan fyllas av den Ande och den Hjälpare som gavs åt kyrkan på den allra första pingstdagen.

I Apostlagärningarnas första kapitel möter vi lärjungar som är helt uppfyllda av frågor om tider och stunder (Apostlagärningarna 1:6-8). De vill ha kontroll. Jesus svarar med att lyfta av dem deras kontrollbörda. Istället ger han dem ett löfte om kraft. De undrade om tiden var inne för riket; han svarade att det inte var deras sak att fastställa tider, utan gav dem istället den helige Andes kraft att bli vittnen mitt i historien.

Valet står mellan den utmattande strävan att försöka bära allt själv, inte minst all information, eller den befriande öppningen i att låta sig fyllas av sanningens Ande. Hjälparen kommer till oss idag, inte för att ge oss alla svar eller lösa framtidens gåtor, utan för att skänka oss den kraft vi faktiskt behöver. Det är en kraft som hjälper oss att släppa taget om det som bara kittlar vår nyfikenhet, så att vi istället kan bära var dags unika börda. Det är också i det gemensamma mottagandet möjligheten finns till försoning och förening.

Nej, vi orkar inte bära morgondagens kunskap, det ger antingen högmod eller missmod eller kanske båda. Men idag kan vi fyllas av Anden. Hjälparen kommer.

/Daniel

Ett talande exempel finns i Israels historia: när prästen Esra läste högt ur lagen stod andra ute i den stora folksamlingen och reciterade, varpå folket svarade med ett gemensamt amen. Där möter vi orden i det stora, rituella och doktrinära formatet.

Men orden finns ju också i det mindre formatet, i sms, i snappar och i kommentarsfält. Man kan bara undra vad Esra, Paulus och Gutenberg hade haft att säga om dagens digitala, blixtsnabba kommunikation.

Just nu skriver jag i olika textsammanhang och funderar över skrivande och om anonymitet och ansvar. För min del handlar skrivande lika mycket om att skriva från sig något som att skriva till någon. Det är en personlig bearbetning där de som vill får ta del. Dessa olika textvärldar har fått mig att fundera över hur olika miljöer fungerar.

I den utbildning jag går skriver vi just nu akademisk uppsats. Det är en texttyp som kräver ett helt annat tålamod än sociala medier. Här finns en handledare, och texten måste tåla både opponering och examinering. Tillfredsställelsen av ett godkännande är rejält fördröjd, vilket är en nyttig övning. I uppsatser använder man ofta metatexter, textavsnitt där författaren kommenterar sin egen text för att guida läsaren genom strukturen. Man liksom knådar degen om och om igen tills man gått igenom allt och når slutsatsen.

Parallellt med detta arbetar jag i andra textvärldar. I ett sammanhang är det en ny antologi på gång; där finns ingen handledare, men väl lektörer, redaktörer och en ganska lång väntetid. När jag skriver krönikor för Bulletin, som i dag, där jag skriver om bandy för att spegla samhällsutvecklingen, är det i stället redaktören som sätter rubriker, bildtexter och avgör om texten alls ska publiceras.

Just nu har jag också ett bokmanus hos en redaktör. Det bygger på anteckningar som jag mer eller mindre krampaktigt fått fram under de senaste årens kriser. Inte minst därför är det nyttigt att vissa texter får vänta på publicering. Både handledarens och redaktörens rödpennor är välbehövliga. För publicering innebär sårbarhet. Men denna sårbarhet står där emot glufsande trollkonton.

August Strindberg fångade känslan i Sömngångarnätter på vakna dagar:

”Det är ett urtaget hjärta

Som dinglar där på sin krok.”

Att publicera sig handlar ofta om just det Strindberg beskriver. Det är inte bara ord; det är något från ens eget hjärta som delas, och det gör en sårbar.

Denna sårbarhet ser dock väldigt olika ut beroende på plattform. På sociala medier eller här på Substack publicerar man direkt och äger processen själv. I tidningar, antologier och på bokförlag ligger beslutet hos någon annan. Och i det offentliga samtalet uppstår ibland helt andra typer av rykten och missförstånd kring vem som faktiskt håller i pennan.

Det har till exempel funnits predikanter som har blivit beskyllda för att jag skulle ligga bakom deras texter. Även om det är hedrande, för de är duktiga skribenter, så stämmer det inte. De enda gångerna jag har fungerat som spökskrivare var under min tid som assisterande föreståndare i Pingst, då jag skrev texter och brev åt den dåvarande föreståndaren. För att undanröja alla tvivel vill jag lyfta fram två texter som jag definitivt inte har skrivit:

• Varför kallar Dagen församlingar för idioter? av Emil Gillsberg

• Är Guds ord på väg att bli en premiumtjänst för de utvalda? av Manuel Henriquez

Nej, jag skriver inte åt någon annan. Och jag tror man ska minimera anonymitet för att få ett bättre samtalsklimat.

Jag har svårt för dubbelspel där man i ena stunden spelar offer i eget namn, för att i nästa sekund använda trollkonto för att odla agg mot den man anklagar. Eller när någon i rollen som pastor/journalist försöker framstå som empatisk, samtidigt som hen driver anonyma satirkonton som sparkar nedåt och sprider agg utan att ta något ansvar. För min del välkomnar jag det politiska förslaget om att införa bank-id för publicering på nätet.

Jag har alltid uppmuntrat människor till att skriva, inte minst predikanter. Jag är helt för debatt och köper inte argumentet att vi behöver “mer tro och mindre debatt”, som om dessa två skulle stå i motsats till varandra.

Kanske är det du som ska starta en egen substack eller ge ut en bok? Oavsett format, skriv det som brinner i ditt hjärta och stå för det.

Mer skrivande åt folket, om du frågar mig. Men gör det med öppet visir. För om man inte vill stå för det man skriver, varför ska man då skriva? För att skada utan att behöva ta ansvar? Och framför allt: vad gör det anonyma prickskyttet med alla de skribenter som faktiskt vågar låta sina hjärtan dingla där på kroken?

/Daniel

Den senaste veckan har den amerikanska karismatiska kristenheten skakats av två dödsfall: Joni Lamb, en profil och medgrundare av kristna tv-bolaget Daystar, har gått ur tiden av sjukdom, 65 år gammal. Samtidigt har pastor Greg Locke drabbats av den ofattbara sorgen att förlora sin tjugoårige son i en överdos. Det är två händelser, olika i sin natur, men förenade i det som borde vara självklart för oss alla: människors sårbarhet och behovet av varsamhet.

Det borde räcka där. Ändå gör det inte det.

Nästan omedelbart fylls kommentarsfälten av något annat än sorg. Snabba omdömen. Teologiska slutdomar. Självsäkra analyser av människors innersta motiv och eviga destination. Joni Lamb förklaras förlorad på grund av sitt privatliv. Greg Locke uppmanas att ”omvända sig”, som om en fars förlamande sorg vore ett lämpligt tillfälle för offentlig tillrättavisning.

Jag ser en ton i detta som skrämmer mig. Det är en säkerhet i att veta exakt vad Jesus skulle ha sagt i varje enskild situation, vilka han skulle ha ställt sig bakom och vilka han, underförstått, skulle ha tagit avstånd från.

Det är en märklig sorts visshet. Inte minst när den kombineras med en övertygelse om att kunna avgöra vem som verkligen har omvänt sig och vem som inte har det. Som om omvändelsen vore något vi kan verifiera på avstånd, bedöma i realtid och sedan publicera som ett slags andligt bokslut.

Denna mentalitet stannar tyvärr inte vid de stora rubrikerna från USA. Jag ser samma drag i vårt svenska kyrkolandskap: en längtan efter att dra raka linjer från dessa bedömningar till hur lokala församlingar bör ledas och korrigeras. Det finns en tendens att vilja styra det levda, komplexa församlingslivet genom utlåtanden, där enskilda liv reduceras till varnande exempel i en större maktkamp. Ett försök att centralisera omdöme.

Det är något som skaver djupt i detta.

Inte för att kristen tro saknar omdöme eller urskiljning. Inte för att våra livsval saknar betydelse. Men det sätt vi talar om människor på, särskilt i deras mest utsatta ögonblick, avslöjar mer om vårt eget hjärta än om deras.

Min bild av att läsa evangelierna är att Jesus mötte människor i deras trasighet utan att behöva säkra sin egen position genom deras tillkortakommanden. Hans ord kunde vara skarpa, men de bar aldrig drag av att vilja vinna en debatt på bekostnad av en människa. Framför allt talade han väl aldrig om människor som om deras berättelser redan var avslutade.

Ibland undrar jag om vi har förväxlat andlig klarsyn med en kristen variant av samtidens utrensningskultur. En kultur där det viktigaste inte längre är att bära varandras bördor, utan att markera avstånd, snabbt, tydligt och offentligt. I den logiken får ingen längre vara bara människa. Ingen får sörja ifred. Allt reduceras till rätt eller fel, godkänd eller underkänd.

Men jag undrar om evangeliet rör sig så. Klamrar mig fast vid att det är något annat. Varsammare. Närmare. Förlåtande. Förvandlande.

Vi behöver börja om. Inte med våra analyser av andras omvändelse eller vår tvärsäkra kunskap om vad Jesus utan tvekan skulle ha sagt. Vi behöver välja den hederliga, men svårare vägen: att sörja med dem som sörjer utan att samtidigt skriva deras domslut eller deras manus.

Den stora andliga frestelsen är nog inte att tala för lite om Jesus, utan att tala så tvärsäkert i hans ställe att vi inte längre behöver likna honom.

/Daniel