Alla halta ska med upp på berget
Predikan söndag 12 oktober 2025 - Lovsång, att vara tacksam men inte tacky.
Jesus botar sjuka
“Jesus gick därifrån och vandrade längs Galileiska sjön, och sedan gick han upp på berget och satte sig där. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, halta, stumma och många andra som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. Och folket förundrades när de såg stumma tala, halta bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud.” Matteusevangeliet 15:29-31
Av evangeliernas berättelse förstår vi att Jesus rörde sig utanför Israel, utanför de judiska områdena. Ordet därifrån i vår text betyder att han kom från trakterna runt Tyrus och Sidon, tillbaka till Israel, till stränderna runt Galileiska sjön och höjderna däromkring. Det finns både strand och berg längs Galileiska sjön. Sjön med flera namn är centerpunkten för de flesta av de dialoger, under och predikningar vi har nedtecknade i de fyra evangelierna.
Ordet för halta betyder att vara skadad eller från födseln missbildad i händer eller fötter. Det skulle kunna vara en beskrivning av samtiden, det kan kännas som att mycket haltar. Det är något som inte fungerar i händerna och fötterna. Krafter finns som förlamar, gör blind och stum, många av oss försöker att kämpa på men vi haltar. Det fanns en del som verkade kunna hjälpa dessa funktionsnedsatta fram till Jesus.
I Västerås finns en vissångare, Kjell Höglund, hans troligen mest kända låt Genesarets sjö avslutas med stroferna:
“Jag ska stilla alla stormar i min själ
bara dyningar ska gunga i godan ro
i mitt sinne ska orkanerna dö
vackert väder på Genesarets Sjö”
Det är väl det vi försöker, att själva stilla våra stormar. Men här kom mycket folk till Jesus. Och de tog med sig alla dessa sargade, tillknycklade, sjuka människorna. Det var gott om både folk på mötet och mängder av behov. Och de skulle upp på höjderna med dem! Vad gjorde Jesus där? Tänk dig alla halta och lama och de som varken såg eller hörde. De som behövde bli burna eller ledsagade. Men upp på höjden skulle de! Det ligger så mycket i det. Inte gömmas undan, inte hållas nere, inte förväntas vara tysta resten av livet. Nej, upp på platsen för förklaring, för hopp, dit där man kan få uppenbarelse och helande. Det berg där Jesus är. Alla halta skulle med upp på höjden.
Och han botade dem. Han som är Therapon, den betrodde tjänaren i Guds hus som Hebréerbrevets författare skriver om. Den personen som hade tillåtelse att gå in till de sjuka i byn, för att minimera smittorisk och också komma med hjälp. Sådan Jesus är, sådan är Gud. Och Jesus helar, Gud helar. Där det finns helande, där finns Gud. Smitta, sår, behov som kräver och kanske rentav stinker är inget hinder för vår Herre.
Men hur är det med antalet mirakler och under idag? Aristoteles kända citat ger både hopp och tveksamhet: “Den orörde röraren”. I lidande, väntande, uteblivna mirakel undrar vi om Gud har glömt oss, om han bryr sig, om han är deistisk, så som Aristoteles verkar ha uppfattat honom. Skaparen som nog finns men sedan inte agerar utan låter systemen rotera utan involverande. Deism eller teism? En skapande Gud som sedan inget gör eller en Gud som är aktiv, som ser behov i nuet? Vem är Gud när vi inte hör hans röst, märker av hans ingripande? När vi frestas och faller för synd? När allt haltar?
Vem är Gud och vad gör kyrkan då frågorna om Gud ställs utifrån att mycket haltar? Tyvärr kan det kännas som att vi ibland beter oss som prästen i Mikael Wiehes låt Vem kan man lita på:
“Och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på, då kommer Halta Lotta hem till mej med rösten fylld av gråt och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?”
Halta Lotta och halta människor vid Galileiska sjön. Det är vi. Med rösten fylld av gråt och snyft. Och där någonstans finns församlingen. Det stormar på sjön och i själen. Det finns de som fortfarande kan gå men många är ändå halta. Och i allt som haltar söker vi förklaringar, vi letar kanske rentav syndabockar. Det går inte att förstå om vi visar riktning eller bara läser av vindarnas riktning. Kyrkans svar klibbar, de blir kletiga men inget fäster i tillvaron, vi blir som man säger ibland tacky.
Just då behöver vi honom som allra mest, han som går på vågor, grillar på stränder och drar oss till höjderna, han som helar oss när omständigheter vill hålla nere. Ett exempel från de fruktansvärda häxprocesserna får belysa det bästa en kyrka kan göra när mycket haltar.
Det berättas att biskopen i Västerås, Nicolaus Rudbeckius, stoppade häxprocesserna på 1600-talet. När det kom två kvinnor och skulle börja berätta om alla i bygden som var häxor satte biskopen helt enkelt stopp för detta. De fruktansvärda processerna som tog livet av många kvinnor och även en del män kunde pågå på grund av att det fanns alldeles för få personer av biskop Rudbeckius kaliber.
För syndarna tjänar på att det finns en syndabock. De orden är från forskaren Christian Sandström som studerar och beskriver “gröna” investeringar som Northvolt och Stegra, när han beskrev kritiken mot en enda chef när många fler gjort sig skyldiga till haveriet med Northvolt än endast VD-n. Det blir väldigt kletigt, eller tacky, när vi ännu en gång ska komma med förklaringar som sällan eller aldrig leder till något.
Häxprocesser och syndabockar när allt haltar.
”Djävulen är den onda kraften bakom förtal och hämndlystnad.”
Nicolaus Rudbeckius
Men vi ser i Nya testamentet att det finns en verklig syndabock, en enda, för att vi inte ska behöva bära det vi inte kan. Den gammaltestamentliga vanan att skicka en syndabock, ett djur ut i öknen för att bära bort folkets synder har nu sin fullbordan i Kristus. En syndabock en gång för alla. Inte bara synderna, utan också det anklagande och allt det som haltar i oss byts i frälsningen till lovsång. Egna och andras synder, de finns där. Livet haltar och det kommer alltid att finnas orsak till förklaringsmodeller som kalkylerar bort Kristus.
Men när vi ber då kan vi säga tack, vi kan säga hjälp och vi kan säga wow, förundras som folket på berget när de såg alla mirakler Jesus gjorde. Tacksamma, inte tacky.
Han botade dem och de prisade Israels Gud. Lovsången och tacksamheten är gensvaret bortom förklaringsmodellerna och anklagelserna. Förlåtelsen och helandet är två sidor av samma verklighet. Så länge förlåtelsebehovet finns innebär det att det är något vi kommer ihåg, något vi bär på som gör att vi haltar. Men när förlåtelsen gått så långt att vi till och med kan börja glömma, vilket inte är enkelt, då är inte ens förlåtelsen nödvändig längre. När helandet gett rörelseförmågan tillbaka. Då har försoningen börjat närma sig fullkomningen. Om inget finns kvar, finns inget längre att förlåta. Då är glömskan förlåtelsens bestående frukt. Då är vi helade. Förtalet och hämndlystnaden finns inte längre. Då återstår lovsången och tacksamheten. De nedtystade reser sig och prisar Gud.
Vi är nog inte alla där idag. Vi haltar. Vi är där vid stranden. Det skulle behövas att någon annan hjälper oss upp från den plats där vi spolades upp på stranden och tar oss med upp på berget. För att möta Jesus där man ser längre och erfar mer, som att se ut över Värmlands vidder. På det berget där Jesus är.
Där finns helandet och där finns förundran.
Där finns alla vi med fumliga händer och haltande ben.
Där finns tacksamheten och där stiger lovsången till Israels Gud från höjderna i Galileen.
Där på en höjd, Golgata kulle, helar Kristus alla som kommer till honom.
Där från en höjd ska han en gång komma tillbaka.
Jag lyfter mina ögon till bergen.
Varifrån kommer min hjälp?
Min hjälp kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Psaltaren 121:1-2
Utan Kristus blir vi kristna tacky. Men med Kristus i allt fylls kyrkan av tacksamhet. Det står att folket prisade Israels Gud, de blev en del i de frälsningshistoriska höjder som påminner oss alla att genom allt är Gud trofast. Han vill hjälpa och läka från en plats av höjd, av frihet, en plats där ingen tystas ned, där ingen hålls tillbaka, en plats där vi alla förundras och känner i hjärtat att hjälpen kommer från honom vi lovsjunger.
/Daniel