Alla ögon på Jesus
Jesus bärs fram i templet - predikan söndagen den 8 februari 2026.
I templet möts himmel och jord. Där bärs barnet Jesus fram — men där bärs också hoppet, väntan och försoningen fram. Mötet mellan det lilla och det eviga blir synligt.
“När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det står skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren.De skulle också ge det offer som är bestämt i Herrens lag: ett par turturduvor eller två unga duvor.
I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
“Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: “Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”
Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.
När de hade fullgjort allt som var bestämt i Herrens lag, återvände de till Galileen och sin hemstad Nasaret. Och pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom.” Lukasevangeliet 2:22-40
Det första
Det tillhörde det judiska folket att bära fram sitt förstfödda barn till templet, att överlämna det till Herren. Det finns en genomgående biblisk tanke i det: det första ska tillhöra Gud. Den första skörden, det första lammet, den första oljan som rann ur oliverna. Allt det främsta skulle ges till Guds hus. Den finaste oljan höll ljusstakarna brinnande dygnet runt i Jerusalems tempel.
I dagens text ser vi hur Maria och Josef bär fram den nyfödde Jesus. De följer lagen, och deras offer – ett par turturduvor – var de fattigas gåva. Hade de fått besök av de vise männen redan då kanske de kunnat ge ett offer av rikare slag. Nu står de där, de är unga, utan större resurser, men de står inför Gud.
Jesus är deras förstfödde son, men han är också, som Paulus skriver, den förstfödde före allt skapat och den förstfödde från de döda.
“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.” Kolosserbrevet 1:15-18
Samme person som är den förstfödde före allt skapat låter sig nu bäras fram, hjälplös i ett par unga händer. Inkarnationen blir kropp, och evigheten vilar i famnen.
Simeon och Hanna – två vittnen
I Jerusalems tempel möter vi två bedjande, luttrade, åldrade människor: Simeon och Hanna. De har en speciell uppgift att bekräfta och stötta Maria och Josef i det som nu låg framför. De är inte präster i templet men de hör hemma där. De är exempel på vad man ibland kallar den förste följarens ledarskap. De är inte huvudpersonen men genom att tidigt våga kliva fram och ge sitt stöd skapar de ett angeläget momentum.
Simeon är ledd av Anden just den dagen till templet. Det blev ett divine appointment – ett gudomligt möte. Han som väntade på Israels tröst ser plötsligt Guds löfte uppfyllt. Han tar barnet i famnen och jublar: nu kan han dö i frid, för hans ögon har sett frälsningen.
I en av dagens lovsånger sjunger vi: “Fäst dina ögon på Jesus.” Att se på Jesus är att se verkligheten klarare — att våga lyfta blicken när allt omkring oss gungar. Prioriteringar, fokus, försonlighet – allt förändras när vi ser på honom.
Simeon möter Jesus med sina ögon – Hanna möter honom med sina ord. Han håller frälsningen i sin famn; hon bär budskapet vidare till alla som väntade. Två vittnen, två röster, två sätt att bekräfta Guds närvaro och det som nu skulle ske.
När medborgarrättskämpen Martin Luther King Jr. höll det som blev hans sista tal avslutade han det med de klassiska orden: “Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord! Mina ögon har sett Herrens ankomsts härlighet!”
Och vi, precis som MLK Jr., får inspireras i nuet av visionen av Jesus: Våra tempel är inte längre byggda av sten, men Gud leder fortfarande människor till möten som förändrar. En impuls att be, ett samtal, en oväntad kallelse – det kan vara Andens ledning till ett gudomligt möte. Tänk vad rädslor minskar på möjligheten till gudomliga möten. Beröringsskräcken distanserar. Om något då ska hända behövs frimodiga, trygga kristna som har blicken fäst på Jesus i sina vägval och blir de som följer först.
Svärdet som går genom själen
Simeon ger Maria en förvarning med smärtsam glans: ”Också genom din själ ska det gå ett svärd.”
Det söta, oskyldiga barnet skulle en dag bli till både fall och upprättelse för många. Också Maria skulle få erfara klyvnaden mellan glädje och lidande. Först skulle hon bära ett unikt barn och nu ett svärd. Simeons ord kunde nog vara skrämmande men framförallt var de förberedande.
Vi känner igen det. I vår tro finns samma spänning: Gud är obegränsad – men vi är begränsade. Vi vill tjäna helhjärtat, men känner hur egna önskningar drar. Genom oss alla går ett svärd. Om du vill nå dem med brustenhet och svaghet lär du få erfara en del av det själv. Det går ett svärd, och ofta finns det något som väger åt olika håll. Det gör heller aldrig så ont att tillämpa nåden som i det och med dem som ligger nära. Till och med något så starkt som moderskärleken kan utmanas. Svärdet känns av när det kommer nära.
Om vi försöker gömma det svåra bakom fromhet eller putsad fasad, förlorar vi enheten. Den sortens renhet förstör gemenskapen. Men där Jesus är samlingens centrum, där får både trasighet och helighet plats, sida vid sida – som ekrar i ett hjul. Navet är ju inte vi, utan Kristus och han är också vår möjliga förening.
Tradition och låga
Och så kommer Hanna fram. En profetissa i hög ålder, stilla men stadig i sin tro. Hennes liv var bön, fasta och trofasthet. Hon prisade Gud och talade om barnet som Jerusalems frälsning — samma barn som Simeon kallade Israels tröst.
Två röster – tröst och frälsning. Två budskap – väntan och uppfyllelse.
I fredags invigdes de olympiska spelen i Milano–Cortina. Den italienske arrangörsledaren Giovanni Malagò citerade kompositören Gustav Mahler:
“Tradition är inte att tillbe askan, utan att hålla lågan brinnande.”
Josef och Maria följde traditionen och i det gavs förundran och tillhörighet. Just nu kämpar jag och säkert många fler med att få ha kvar någon plats där man är välkommen, de religiösa templen kan ibland vara de mest frånstötande om det inte finns någon Hanna eller Simeon. Och utvecklingen i samtiden är liknande.
Samhällsinstitutioners försvagning och utvecklingen i västvärlden till det den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman kallade “liquid modernity”, flytande modernitet, gör att de psykiska ohälsotalen inte minst bland unga är i växande. Bristen på stabil tillhörighet och tillit knäcker oss. Därför är citatet från Mahler ett ord också till kyrkan och inte bara till den olympiska rörelsen. Tron dör när den bara blickar bakåt konstaterande, men lever när den fortsätter lysa framåt och inte minst när oljan får hålla lampan lysande i templet. Där denna världs svärd varit kan det kännas som att aska lämnas i ruiner men Guds svärd bär ett annat syfte. Gärna olympisk eld men hellre helig eld i våra inre, hjärtats tempel åt Gud. Svärdet dödade inte Maria men det fanns där för att öppna hennes och mångas hjärtan. Vi alla behöver få ha något att leva för, och en flamma finns där någonstans inom trots att lågan ibland verkar behöva komma fram genom att något klyvs som av ett svärd.
Avslutning
Ljuset brinner alltid i Guds hus. Det lyser för att nå alla, över alla mörka passager, genom alla springor letar sig ljuset fram.
Och nej, tradition är inte att tillbe askan, att fastna i det som varit – istället är det att låta lågan brinna till dess att det är dags att gå hem i frid.
Tack, gode Gud, för Josef och Maria men också för Simeon och Hanna – bedjande och bekräftande, väntande och lovprisande, med ett livsbudskap för oss idag om tröst och frälsning trots ett och annat svärd.
Där Jesus bärs fram där finns den, trösten och frälsningen i ett tempel vi alla bär i hjärtat.
Så…alla ögon på Jesus!
/Daniel
Om du uppskattat att läsa denna predikan, får du gärna skicka den vidare till någon du tror skulle bli uppmuntrad av att också ta del.
881939