Allt hopp finns kvar även när tårta blir till tårar.

Prövningens stund - predikan söndagen den 22 februari 2026.

“Genast förde Anden honom ut i öknen, och han var i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.”

Markusevangeliet 1:12-13

Genast. Det här ordet är typiskt för Markus. Det är imperativ, uppmaningar och helt enkelt handling som är i fokus. Andens maning kan komma plötsligt, så som på pingstdagen. Men Anden är inte bara explosioner och extas. Anden är närvaro i evigheten och Anden svävade över vattnet i begynnelsen. Tidigaste morgon, senaste kväll är Anden nära och given. Men här är betoningen på ordet genast.

Våra sånger och mycket av vår betoning betonar nog en relativt smidig väg. Gud är god och vill oss väl. Hans nåd varar för evigt. Det är sanningar, bergfasta sådana. Ändå leder Anden Kristus till öknen. Öken är torka och hetta utan skugga, pressande och samtidigt formerande. Det är som försäsongsträning på grus innan gräs. Anden leder oss dit nu och då. Perioder av ensamhet, av brottning men också av starka andliga erfarenheter. Det står att änglarna betjänade honom. Registret breddas och erfarenheterna av höjder djupnar.

Konflikten i texten handlar ändå inte främst om platsen. Den handlar om frestelser. Anden är inte frestaren. Satan är frestaren. Den fallne ängeln, demonernas furste, lögnens fader, vår anklagare. Anden anklagar inte, djävulen är mörkrets företrädare på åklagarsidan. Den makabra verkligheten är att Satan vill döda oss. En gång för något år sedan fick jag besök av en man som jag har stort förtroende för. Det var en av mitt livs värsta dagar och samma kväll kom han och sa - Daniel, jag upplever det som att Satan vill döda dig. Mer uppmuntrande ord har man hört. Ändå var det inget annat än uppmuntran i besöket som sådant och orden vi sa till varandra och bönen vi delade. Jag hade en sann broder på besök.

Mitt i allt som är frestelser finns också prövningar. I prövningar kan vi frestas och i frestelser prövas vi. Men frestelser och prövningar är ändå inte samma sak.

Vilka skillnader finns då mellan prövningar och frestelser? Anden ledde till öknen. Öknen är just platsen för ensamhet, fostran, förberedelse och det är en plats Gud nu och då leder oss till. Det är dock inte en plats för destruktion, det är snarare tvärtom. Det är en plats för nedbrytning för att kunna byggas upp. Men med frestelser är det annorlunda. De kan komma i öknen och de kan komma på gröna ängar. De finns i medgång och i motgång. Skillnaden på en prövning och en frestelse kan sägas vara den, att prövningen har möjligheten att göra oss starkare och att överleva medan frestelsen är till för att förstöra oss. Gud kan vara avsändare av prövningen, av öken. Men Satan är avsändare av frestelsen. Scenariot här är öknen, aktörerna är Jesus, Satan, vilda djur och änglar. Det låter som sci-fi. Det verkliga livet kan nog vara mer spännande och påfrestande än väl så många streamade serier.

Jesus föll inte för någon frestelse. Människan faller desto oftare. En uppmuntran mitt i detta svåra att prövas och också frestas är att till skillnad från Gud så är inte änglarna allsmäktiga eller närvarande överallt och det gäller också de fallna änglarna. Satan är inte överallt, han har en begränsning så. Kristus däremot är överallt. Satan är en upprorisk ängel, driven av hat. Kristus är av evighet och för honom är tusen år som en dag. Satan vet att hans tid är kort (Uppenbarelseboken 12:12).

Om, eller snarare när, du hamnar i frestelser och prövningar så har jag några medskick:

1. Jesus är alltid med dig.

2. Guds skola innebär ibland ökenperioder.

3. Låt dig inte tystas även om du måste vara tyst en tid. Ropa till Gud i ångesten, sucka till Gud i nöden, låt tårarna komma och vattna din törstiga själ.

4. Gud prövar men han frestar inte.

5. Gud prövar men han anklagar inte.

6. Prövningen har sina stunder, ibland 40 dagar, ibland 40 år. Men. Ökenperioden tar någon gång slut.

7. Alla människor faller för frestelser.

8. Kristus förlåter alla synder.

9. Tiden är på din sida.

10. I öknen förklaras, förfinas och förbereds nästa steg i din kallelse.

I öknen precis som under tider av fasta blir vi hungriga. Samtidigt finns världens andliga och fysiska hungersnöd. Kanske är det då, i öknen, vi upptäcker varför vi egentligen finns till, ett tufft men nödvändigt perspektivskifte händer där:

“Den plats dit Gud kallar dig är den plats där din djupa glädje möter världens djupa hunger.” Fredrik Buechner i Wishful Thinking: A Seeker’s ABC (1973) fritt översatt.

Vår och andras hunger, där finns potential till livsinriktning. Det är något inte bara med öknar utan också med siffran fyrtio som symboliserar en fullbordad tid efter prövningar och som har sitt syfte. Se bara denna lista:

40 dagar

• Noa och syndafloden: Regnet föll i 40 dagar och 40 nätter, en tid av dom och ny början.

• Mose på Sinai: 40 dagar och 40 nätter hos Herren utan mat eller dryck, då han mottog lagen (två gånger).

• Spejarna i Kanaan: Utforskade landet i 40 dagar, vilket senare motsvarade 40 års straff i öknen.

• Elia till Horeb: Vandrade 40 dagar och 40 nätter på Guds mat.

• Jona i Nineve: Predikade om 40 dagars nådatid för omvändelse före dom.

• Hesekiel: Lade sig på högra sidan i 40 dagar som tecken på Judas synd (en dag per år).

• Jesus i öknen: Fastade och frestades i 40 dagar och 40 nätter inför sin tjänst.

• Jesus efter uppståndelsen: Visade sig för lärjungarna i 40 dagar och förberedde dem för Pingst.

40 år

• Israels ökenvandring: 40 år som prövotid.

• Filistéernas förtryck: Israel tjänade dem i 40 år innan Simson reste sig som befriare.

• Hesekiels symbolik: 40 dagar för Judarikes 40 års skuld.

• Kungars regeringstid: Flera kungar styrde i 40 år, t.ex. Saul, David och Salomo, som fullbordade perioder.

Fyrtio i den bibliska berättelsen markerar att något är klart och så verkar det också ha varit med Kristi ökenperiod. Efter fyrtio år i öknen nådde Israels folk löfteslandet som flöt av mjölk och honung, det får mig alltid att tänka på en händelse med tårtor.

AI-genererad bild.

En gång i världen var jag pastor i Tranås. Jag gjorde mitt bästa för att göra satsningar och nå ut i samhället. Inför ett års höstupptakt fick jag idén att ordna stans största tårtkalas. Det gick att få loss sponsorer till helsidesannonser och det kändes som att hela församlingen blev tårtmakare. Vi ordnade scen och bokade körer och skapade ett späckat program. Men just den lördagen kom med skyfall och man kan säga att vi hade betydligt fler tårtor än partytält. Jag minns en som svängde intill och lämnade sin tårta, drog igen bildörren och drog därifrån. Inte ens de som skulle medverka ville komma dit. En annan ville uppmuntra mig när det gått några timmar i närvaro av hällregn och frånvaro av de flesta medlemmarna och ortsborna: - Daniel, jag tror inte Herren vill att vi ska hålla på med såna här spektakel.

Det var ju tacksamt att regnet dolde mina tårar i det samtalet. I efterhand har jag väl tänkt att jag fick en lite annorlunda vision av vad det betyder när ett land flyter av mjölk och honung. Det stora tårthaveriet i Hätte.

Jo, det var en prövning och det fanns frestelser i det. Tårta blev till tårar. Men ska man dra slutsatsen att ett misslyckat projekt ska innebära att man aldrig mer ska försöka göra någon satsning? Detta på grund av regnväder? Aldrig i livet.

Ska man vara tyst för att låtsas vara from när man går igenom ökenperioder? Det tror jag inte. Men man ska absorbera frustration, regn och flytande tårtor i bön och sedan lära sig något och låta det omvandlas i handling.

Det Satan vill är att tysta evangeliet. Det Satan vill är att tysta oss. Det blir därför så tydligt att det finns en mäktig kraft i bekännelsen. Bekännelsen av vår tro men också av våra synder. Jag ser ingen annan väg genom livet än att försöka följa Gud, han som sade och det vart. Gud talade och något blev till. Bekänn din tro i ödmjukhet, bekänn dina synder och avstå att skryta om dina goda gärningar och långa böner.

Handen på hjärtat, när hörde du senast någon bekänna någon enda synd? Vem kan man egentligen ha förtroende för? Den som bekänner eller den som skyller på andra? Den som blir anklagad eller den som anklagar? Syndabekännelsen är oasen i öknen.

I Bibelns sista bok, skriven om inte i öknen så i fångenskap, får vi en inblick i vad som verkligen händer i det andliga och som påverkar oss också idag:

“Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

“Nu tillhör frälsningen

och makten och riket vår Gud

och väldet hans Smorde,

för våra bröders åklagare

är nerkastad,

han som dag och natt

anklagade dem inför vår Gud.

De övervann honom

genom Lammets blod

och genom sitt vittnesbörds ord,

de älskade inte sitt liv så högt

att de drog sig undan döden.

Jubla därför, ni himlar

och ni som bor i dem!

Men ve dig, du jord och du hav,

för djävulen har kommit ner

till er i stor vrede,

eftersom han vet

att hans tid är kort.”

Uppenbarelseboken 12:7-12

Guds nåd varar för evigt och han har gott om tid för barmhärtighet. Satans tid är kort och eftersom han vet det satsar han allt på att anklaga och fördöma och därigenom slakta människan till den avlidnes tystnad. Därför, berätta och bekänn öppet och lita till försoningen i det blod som gavs på korset. Ditt vittnesbörd och hans hjälp är vägen till att övervinna enligt texten från Uppenbarelseboken.

Allt hopp finns kvar hos Kristus. Även när tårtor regnat bort.

/Daniel