Andas. Överlev.
Bokterapi av Märta Stenevi, en reflektion.
En gång i världen gjorde jag ett år i Jönköping och Tenhult. Det fanns något som hette vapenfri tjänst och under det året blev man placerad i någon kyrka, kanske på någon förskola eller fritidsgård. För min del blev det att vara på en förskola. Är fortfarande lite förvånad att tonårsjaget lyckades fixa frukost till två förskoleavdelningar med havregrynsgröt och allt som skulle vara på de där två vagnarna.
Nåväl, under det året skulle vi också ha en studiecirkel och jag blev utsedd att leda gruppen och vi läste Kris och utveckling av Johan Cullberg. En klassiker i psykiatri där de väl använda fyra faserna i krisbearbetning finns beskrivna: chock- och reaktionsfaserna som är de mer akuta, sedan bearbetnings- och nyorienteringsfaserna som är de mer långsiktiga. Vi var inte jättepepp på den boken då om man säger så. Nu betyder den mer.
Johan Cullberg var son till västeråsbiskopen John Cullberg. John Cullberg använde sig mycket av den judiske filosofen Martin Bubers inget jag-du-filosofi. Om inte du finns, finns inte jag, biskop Cullberg lyfte det till relationen Gud och människa: ingen Gud, inget jag. Det tänkandet finns också hos Johan Cullberg. Det mänskliga mötet var centralt i Cullbergs syn på psykiatri. Den tanken, att människan blir till i mötet, går också igen i Stenevis berättelse.
När livskriser kommer uppstår också behovet att processa det som varit. Det kan ske med samtal med själasörjare, själavårdare, psykoterapeuter och läkare. Det kan innehålla kontakt med vänner och familj, kollegor men också offentlighet och media.
När jag läste Andas. Överlev. av Märta Stenevi drogs jag tillbaka till studiecirkeln jag skulle leda som nittonåring. Vi ville helst spela innebandy vilket vi också gjorde när vi träffades men så skulle vi läsa Cullberg och försöka förstå. En av dem jag då hade studiecirkeln tillsammans med har inte sparat mycket krut i att kritisera mig i kommentarsfält de senare åren. Jag vet inte vad jag gjort honom för ont mer än att jag till slut inte lånade ut pengar till honom.
Märta Stenevi var ett av två språkrör för Miljöpartiet. Hon avgick först som språkrör och sedan som riksdagsledamot. Hennes ledarskap beskrevs internt som toxiskt och det spreds också till en etablerad bild i media.
Det är oundvikligt att spegla sig själv när man läser en bok som denna. Det blir en del av ens egen process. Vissa delar känns igen, som att det är de man trodde var vänner var de som drev och spred narrativ vilka man sedan använt för att beklaga sig. Andra bitar känner jag inte igen, som den press av ätstörningar Stenevi kämpat med stora delar av sitt liv. En del jag också känner igen är den värme Stenevi fick av Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson. Andersson verkade se hur Stenevi mådde och blev ett stöd till Stenevi. Det jag känner igen i det är att det ibland är lättare för företrädare från andra sammanhang att vara medmänskliga än bland dem som av rädsla tvingas att positionera sig i ett ofta ofrivilligt maktspel, orkestrerat av några få.
Recensionerna av Stenevis bok har varit blandade. Expressens Jens Liljestrand tycker att Stenevi aldrig borde blivit språkrör. Svenska Dagbladets Peter Wennblad anser däremot att kulturen i Miljöpartiet är livsfarlig och att Stenevi reflekterar genuint och uppriktigt över sina egna brister. Två citat från boken exemplifierar:
“Jag tror att det fanns både befogad och relevant kritik mot mitt ledarskap.”
“Jag visste att jag gjort fel men jag fick inte ihop mitt brott med mitt straff”.
Märta Stenevi
Stenevis berättelse är av existentiellt slag mer än en traditionell politisk självbiografi. Det är en del av hennes bearbetning som vissa säkert anser skulle ha stannat i terapirummet. Men Stenevi var en offentlig person och jag uppfattar hennes bok som en del av hennes bearbetning i gränslandet mellan reaktion och bearbetning av det som varit. Förhoppningsvis pågår hennes nyorientering i detta nu.
Och de här raderna är ingen bokrecension, mer bara en reflektion. Jag är tacksam, både för Cullbergs och Stenevis böcker.
Kanske är skrivandet, som andningen, en del av själva överlevnaden, en väg genom chock, bearbetning och nyorientering. Och ibland måste man bara vila. Eller spela innebandy.
/Daniel
Cullberg, J. (1975). Kris och utveckling: en psykoanalytisk och socialpsykiatrisk studie. Natur och kultur.
Stenevi, M. (2025). Andas. Överlev. Bokförlaget Forum.
Så är det, Daniel! Skrivandet är det som får mina tankar att fly ut ur huvudet och ner på ett papper. Att sätta ord på det som skaver är läkande. Tack för din fina text!