Att anmäla sig själv

Vårt dop - predikan söndagen den 7 juni 2026.

“Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, och han ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.”

Matteusevangeliet 3:11-12

Det var alltid kul att hälsa på kusinerna på loven. I släkten finns det i och för sig så många kusiner att jag nog inte vet om jag skulle känna igen dem alla om vi möttes men en del var ju i samma ålder. En gång tog en av mina kusiner med mig till några grannar som var bönder. De hissade höet med en travers. En dag råkade kedjorna hamna runt hela vagnen istället för bara runt höet. Du kan ju tänka dig resultatet, hela vagnen lyftes och brakade ihop. Sådant kan hända.

Bild av pierre matile: https://www.pexels.com/sv-se/foto/narbild-av-vetestjalkar-i-rustik-miljo-36926486/

I vår evangelietext handlar det inte om hö men väl om vete. Och om hur Johannes döparen beskriver Jesus med en kastskovel i handen. Efter skörden och tröskningen skulle agnarna skiljas från vetet. Det var såklart vetet man ville ha och kastskovel var som en trägaffel med vilken man kastade upp allt i luften och så blåste agnarna bort och det tyngre vetet, som vagnen, passade bäst på marken. Där fanns det man ville ha.

Döparen förstod att han kunde döpa i vatten men inte i helig Ande. Han förstod också att han inte höll i någon kastskovel. Det gjorde Jesus.

Dopet i vatten är att omges av detta livgivande element, som fostret i livmodern, ett liv som föds fram och markerar en frihetlig syn på både människa, kyrka och samhälle. Baptismen har drivit mycket frihetslängtan och en undervegetation till demokratiframväxt i Sverige med sådana som F.O. Nilsson och i USA med exempelvis Martin Luther King. Jr.

Genom teologi- och kyrkohistorien är ju dopet också en skiljefråga. Ibland betonas dess sakralitet så att vore själva dopvattnet och formen för utförandet i sig frälsande oavsett om den som döps är medveten om handlingen eller inte. På andra kanten finns de som betonar den egna omvändelsen och tron så starkt att dopet nästan bara blir en tom symbol eller en lydnadshandling. Det finns ju också teologer som talar om Kristi kors på ett rent symboliskt sätt. Vattnet frälser inte, det gör endast Kristus. Men det är mycket mer som sker i dopet än endast symbolik. Paulus beskriver i Romarbrevets sjätte kapitel om vad som sker där under ytan, hur vi förenas i både död och uppståndelse, att försoningen och återuppståndelsen blir vår del när vi döps. Direkt efter doptillfället ber vi om helig Ande. En känd teolog, Jürgen Moltmann, som själv inte kom från en baptistisk bakgrund såg i sina studier och undervisning troendedopets betydelse och han gjorde det mycket i ljuset av framtiden med Kristus.

Man blir inte anmäld till dop. Man anmäler sig själv. Den personliga överlåtelsen till Kristus, att döpas till honom i den treeniges namn, det är att vara den människa man är skapad till. Sedan följer alla dagar och stunder när vi behöver hjälp och kraft och så döps vi i helig Ande och eld.

Det finns de av oss människor som mest vill anmäla andra. Och då menar jag inte till dop i första hand även om det nog skett påtryckningar som varit felaktiga ibland. Kanske fungerar anmälningar för att komma åt någon och så slippa att själv gå igenom ett eldsdop. Och själva själafienden arbetar med anklagelser och fördömelse. Men det fungerar inte så när det gäller dopet och inte när det gäller andedopet. Kastskoveln är inte i våra händer. Troendedopet bär personlig integritet. Det är en motanmälan till fördömelse.

Så man anmäler sig till dop och man tar emot av helig Ande. Det är en sak mellan människa och Gud med en enda medlare, Kristus Jesus (Första Timoteusbrevet 2:5).

Djävulen håller i sin eldgaffel, Kristus i sin trägaffel. Ja, jag tror vi kan se att det är korsets trä. Till liv och hjälp, inte till fördömelse och död. Agnarna i oss förs bort och vetet blir kvar. Du blir en del av en god skörd, inte av förbränning, där hamnar bara agnarna.

Det finns så många erfarenheter av dopet, den etiopiske hovmannens är ju en av dessa, han som blev döpt längs vägen från Jerusalem ner till Gaza (Apostlagärningarna 8). När han och Filippos som leddes till honom gjorde en gemensam resa kom de fram till vatten och etiopiern frågade om det fanns något som hindrade att han blev döpt. Filippus döpte honom. Man anmäler sig till dop men man döper inte sig själv. Vi döper i vatten, i detta vi ligger tanken om tro i gemenskap men inte tro i kontroll. Har du anmält dig till dop? Alltså i betydelsen att just låta döpa sig men också i överförd betydelse att låta hans vind blåsa genom ditt liv?

Den troende människan definieras och omges av elementen, av eld, vind och vatten.

Och vinden, ja den blåser och tar agnarna med sig. Vetet blir kvar längs marken, där vid Herrens fötter.

/Daniel