Att bryta upp med Gud i kroppen
Herrens moder - predikan söndagen den 21 december 2025
“Vid den tiden bröt Maria upp och skyndade till en stad i Juda bergsbygd. Där gick hon in i Sakarias hus och hälsade på Elisabet.
När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Ande och ropade med hög röst: “Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? När ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är du som trodde, för det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse.”
Lukasevangeliet 1:39-45
Hur bryter man upp när framtiden är osäker? Hur tar man de första stegen mot något man inte förstår men anar är av Gud?
Mötet med Elisabet – det andliga och relationsmässiga
Maria bröt upp. De orden fastnade i dagens text. Den unga kvinnan, kanske tonåringen, i en extremt pressad situation i sin tid, att vara gravid utanför äktenskapet. Med en motivering inte många hade lätt för att tro: Gud själv skulle vara far till barnet. Inte Josef. Man kan bara ana spänningarna inom och utom Marias och Josefs familj. Men de är ändå den heliga familjen och på många sätt den vanliga familjen. Men Maria bröt upp. Vad vi kan förstå gick hon ensam i dagar för att komma till sin äldre släkting Elisabeth. Båda var gravida med två som skulle innebära införandet av en helt ny era, ett nytt paradigm, en ny tideräkning och möjligheten att ta emot frälsning.
Maria bar honom inom, Elisabeth kallade henne min Herres moder. Ett ofött barn, ändå redan föremål för existentiell tro och längtan. Hon bar inte bara ett barn – hon bar Gud i kroppen.
“När man talar om Jesus är han nära”.
Orden kommer från en predikan på språket chin här i kyrkan för omkring tio år sedan. Så sant det är. För Maria, för oss.
Tystnaden, undran, kanske rädslan. Ändå gick hon. Uppbrottet var en handling i tro.
Maria bröt upp – den mänskliga och psykologiska verkligheten
Från Galileens kullar till Juda bergsbygd. Genom Jordandalen. Vad tänkte Maria när hon gick ensam genom dal och bergspass där många tillfällen till att bli överfallen fanns? Maria var ung men också modig. Mottaglig och utgivande. Hon var beredd att bryta upp för att orka. Inte bryta upp för att ge upp. Ensam men ändå inte. Jesus var nära Maria, vågar vi tro att han är lika nära oss om han bor i våra hjärtan?
Vi frestas och gör ibland uppbrott i otro men vägleds av Anden att våga gå i tro. Maria gick ensam. Men inte övergiven.
Elisabet blev uppfylld av den helige Ande. I den uppfyllelsen bekräftade hon Maria: “Välsignad är du…” Det finns en igenkänning i Anden. Mötet mellan två, eller egentligen mötet mellan fyra. I det mötet var Anden. Guds människoblivande möjliggör det heliga i det fysiska, det vardagliga, i det svaga, i det mänskliga. I kroppen.
Det finns något i detta med uppbrott. Att bryta upp från det invanda, att våga ta emot det nya. Det är svårt, det sker ofta utan omgivningens gillande, det kan ibland verka egoistiskt men bär ändå större värden för fler. Israels folks exodus från fångenskapen i Egypten är kanske det främsta exemplet i Gamla testamentet. Ut ur fångenskapen. Och vi förkunnar ett evangelium som berättar om vägen ut ur graven.
Karin Boye sätter ord på uppbrottet i dikten I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Boye fångar något av Marias resa: törsten efter mening, rörelsen mot det okända. Men Maria går inte bara i sökandets riktning – hon går i lydnad. Uppbrottet är inte flykt utan tro.
I en förstärkt beskrivande översättning inleds missionsbefallningen med orden att Jesus bröt tystnaden. Även om betoningen inte är vanlig bland översättningar är den ändå talande.
”Jesus approached and, breaking the silence, said to them, All authority (all power of rule) in heaven and on earth has been given to Me. Go then and make disciples of all the nations, baptizing them into the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit, teaching them to observe everything that I have commanded you, and behold, I am with you all the days (perpetually, uniformly, and on every occasion), to the [very] close and consummation of the age. Amen (so let it be).
Matthew 28:18-20 (AMPC)
Uppbrottet är ibland ofrånkomligt, det gör ont, väcker frågor men är ibland det enda sättet att få svar. Någon måste gå. Någon måste bryta tystnaden.
Maria och kyrkan – den teologiska och kyrkliga dimensionen
Man kan lära om Maria och man kan lära av Maria. Maria var vanlig och helig. Oerfaren och erfaren. Det finns ett begrepp som heter ex post facto, vilket betyder efter det som redan skett. Ibland kommer insikten efteråt och det är först i uppbrottet vi kan ta in vad det verkligen är vi varit med om. Maria behövde sin vandring till Elisabet. Vem behöver du kontakta för att kunna identifiera verkligheter, kunna leva i försoning och förlåtelse och så kunna bygga något nytt? Det bryter, bänder, gör ont, innebär förluster men är oundvikligt om någon förändring ska ske. Maria bar inom sig honom som kan bära oss genom allt. Maria och Elisabet, också deras relation precis som de barn de bar, var ett embryo till det finaste i ett fysiskt släktskap som också var andligt. Just därför behövdes uppbrottet. De måste få träffas. Uppbrottet förenade.
Det var ju Kristus Maria bar inom. Hon födde honom och hon följde honom. På korset fogar Jesus in Johannes i familjen med de ömsesidiga orden:
“När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: “Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: “Där är din mor.” Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig.”
Johannesevangeliet 19:26-27
Maria och Jesus. Maria och Elisabet. Maria och Johannes. Jesus och Maria. Den heliga familjen på väg att bli församling. Om familjetanken försvinner bort och församlingen bara blir en bekräftelsestation eller åsiktsgemenskap är det bara en tidsfråga innan människor upplever det som kan likna uppbrott men är dess bleka kopia: Uppdelning. Då följer avståndstagande och distansering. Marias exempel är ett annat. Guds rike är ett. Kristus är inte splittrad.
När pingstdagen kom var Maria en av dem som fanns med i den övre salen. Det moderliga födande fanns där också när kyrkan föddes fram. Helig Ande över Maria. Helig Ande över lärjungarna. Helig Ande över världen. Uppbrott, inte uppdelning. Men i kyrkohistorien är uppdelningen det sorgliga människoverket när Anden manat till uppbrott för att nå längre men maktkamper och rädsla tog över.
Hur eller hur, det finns ögonblick i livet då man anar att något heligt håller på att ske — innan man riktigt kan förklara vad. Det kan vara i ett möte, i ett ord, i en enkel gest. Någon hälsning som får livet i oss att röra sig igen. Kanske är det just vad Maria och Elisabet upplevde denna dag i Juda bergsbygd: ett möte där himlen andades.
Himlen andas också idag. Till uppbrott, till förvandling. Marias exempel inspirerar också i framtiden, också över hela världen. Det finns en komponent av uppbrott i all verklig förändring. Och i närheten av den helige Andes ledning innebär förändringen också förvandling. Det måste till uppbrott om något ska ändras. Men då måste man våga något, motstå rädslor och vara beredd att ta risker.
När ska jag, när ska du, ta ett steg i tro?
Även om vi inte är Maria, bor Kristus också i vår kropp. Så må Gud ge oss Marias steg i tro, hennes mod att bryta upp och hennes lyssnande när Anden viskade. Och må han mitt i allt hjälpa oss att motstå uppdelning.
“Och salig är du som trodde, för det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse.”
Lukasevangeliet 1:45
/Daniel