Att dricka under kranen

Om den levda sanningen och att Vaclav Havels ovilliga ledarskap kan saknas idag.

En av alla mina svagheter är att jag gärna dricker vatten direkt under kranen. Kanske är det bekvämligheten som gör det, man behöver ju inte ta till ett onödigt glas. Kanske är det målorienteringen, det är ju vattnet man vill åt, inte glaset. Kalkylmässigt gör det förstås att man förbrukar lite extra vatten och samtidigt blir det ett glas mindre att diska. Drickandet ur ett glas, det är ju att dricka ur ett stilla vatten och under kranen är det lite mer av känslan att kupa handen i en fors med strömmande vatten och föra till handen. Om vatten stått länge i ett glas vill vi nog först gärna diska ur det och fylla det med nytt. En behållare och ett flöde, två möjligheter som inte behöver ställas emot varandra men som ändå kan visa på något.

Bild av Samad Deldar: https://www.pexels.com/sv-se/foto/66346/

Aristoteles resonerade om praktisk kunskap, teoretisk kunskap och så då själva tillämpningen, den praktiska visdomen (technē (praktisk kunskap), epistēmē (teoretisk kunskap) och phronēsis (praktisk visdom)). Du kan läsa lite mer beskrivning om dessa kunskapsformer hos Örebro universitet. Att dricka vatten är mer ett behov än en kunskap, ändå kan man alltså dricka på flera sätt än ett och kanske kan det lära en något. Tillämpningen går att fundera över och det är inte alltid självklart vad som är den praktiska visdomen att tillämpa. Människan har behov men dessa kan tillgodoses på många sätt och självfallet också på fel sätt. Teorin, praktiken och så då den där tillämpningen.

Vaclav Havel 1965. (Foto: Jaroslav Krejčí, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons)

Dramaturgen och författaren Vaclav Havel blev president när Tjeckoslovakien gick från kommunism till demokrati och också blev Tjeckien och Slovakien. Havel skriver i Power of the Powerless om att leva i sanning mer än att endast tala sanning. Den som talar sanning bryr sig inte på samma sätt om tillvaron så som den som lever i sanning. Det finns en distinktion i detta som är väl värd att tänka till på. Kanske är det stillastående eller flödande vatten det handlar om. Sanningen som behöver sägas men får sin största tillämpning när den levs. Havel förstod något inte alla ser och kanske det kom också ur de egna svagheterna och en ovilja att ständigt profitera på andras svagheter. Det finns något ovilligt över Havel som är tilltalande.

Ovilliga ledare som Havel saknas idag på såväl politiska som andra arenor. Han brottades med de egna svagheterna och blev ändå en moralisk storhet, var mer intresserad av följarskap än ledarskap. Han avskydde det totalitära och visste ändå att människan måste leva tillsammans på något sätt. Havel hade erfarenhet av att sitta fängslad och att bli avplockad allt av en totalitär regim men han kämpade ändå emot ett “vi och dem”-perspektiv och försökte i stället se ett större vi även i det destruktiva. Om detta skrev han i En dåre i Prag.

Man kan ljuga och så kan man leva i lögn. Man kan tala sanning och leva i sanning. Människan som individ och gemenskap har erfarenhet av båda. Det finns så mycket falskhet och så många dikter som inte är frigörande poesi utan cementerande lögn. Samtidigt finns det så många sanningar som sägs, men den stora utmaningen är att leva dem.

Oavsett glas eller kran, det viktigaste är ändå vattnet. De som bara blir arga när människor är törstiga, är nog inte de som lever ärligt i sanning även om de får ur sig ett och annat sant ord. Vatten talar om liv och är den avgörande möjligheten att rent fysiskt leva vidare. Kanske är vägen till verklig levande frihet att leva i sanning, inte bara att uttala den.

Den kupade handen, den törstiga kroppen. I behov men ändå redo för nästa steg.

Johannesevangeliet 14:6

/Daniel