Avträdesteologi - ska det vara nödvändigt?

Sommarminne om vatten och slask och risken för latrinkollaps.

Här en text vars innehåll det kanske är bäst att ge en inledande varning för: Texten handlar om mänsklighetens behov av att ha en plats där kroppens avfall kan lämnas. Trycksvärtan rodnar inte sa väl Cicero men kanske jag har några känsliga läsare, därav denna inledande varning. Det här är en text om det naturliga som ändå ofta anses lite genant och om det hanteras fel kan leda till ohälsa och katastrof. Det verkar svårt att konstatera de mänskliga behoven. Kanske ändå att man kan lära sig något från den änden av tillvaron.

Bild av Simon R. Minshall: https://www.pexels.com/sv-se/foto/tra-landskap-natur-sommar-28145141/

Inte minst sommaren fylls av så vackra och filtrerade bilder. Så filtrerat vackra som möjligt. I fromma kretsar, särskilt, är det fint att kunna lägga ut bilder på examen, bröllop och dop. Det är ju vackert och vi vill gärna dela det vi är stolta över. Kanske visa vår fina rena andlighet till och med. Men. Nu är ju den mänskliga tillvaron också funtad så att någon form av toaletter, eller om du så vill, den äldre benämningen avträdet, behövs. Långa köer dit på en stor fest eller turistletande efter dem på okända adresser är inte riktigt lika kul som begivenheten av fest. En ringlande toakö är inte kul vare sig att stå i eller att vara den som kommer ut till efter förrättade behov. En man var turist i Damaskus och skulle leta efter Raka gatan men hade väldigt svårt att hitta en toalett så berättelsen från Damaskus handlade mest om det. Den apostoliska marken Paulus beträtt försvann liksom bort i dimman i jämförelse med berättelsen om det egna dramat. Är magen inte glad är människan heller inte särskilt glad, för att travestera Svensson, Svensson.

Vid ett tillfälle gjorde H.M. Drottningen Silvia ett besök på en folkhögskola i Skåne. Hon guidades runt på skolan. Även kungligheter behöver nu och då, en toalett. Drottningen efterfrågade just en sådan och värden fann sig snabbt och öppnade en dörr och lät Hennes Majestät gå undan. Hon kom dock snabbt ut igen, hon hade visats in i en städskrubb... På tusentals svenska utedass sitter kungabilder uppsatta, på samma gång en folklig hyllning och en ironisk blinkning till makten att inte glömma bort att man också är människor. Städskrubbar och utedass, också de har sin betydelse. Vi hade utedass vid sommarstugan vid sjön Nömmen och ja, vi hade kungabilder där. Utedassen tillhör sommaren likaväl som de vackra högtidsbilderna.

En gång följde jag med min pappa och köpte en gul båt hos ett par som bodde i Björkeryd som, enligt oss, låg utanför Björköby. Förutom att göra upp båtaffären lite snabbt så pratade mannen länge och inlevelsefullt som bara en smålänning kan göra om de hemska avgifterna för “vatten och slask” i Vetlanda kommun. Avlopp hette det inte, det hette slask. Vi hörde hans uttryck så många gånger att vi kallade honom för “vatten och slask” efter det. Båtaffären var inte mycket att prata om, vatten och slask däremot, det var det stora.

Det finns kroppsfunktioner vi sällan talar om, inte minst i fromma sammanhang, men som är avgörande för vår hälsa. Tarmens förmåga att göra sig av med avfall är en sådan. Ingen ifrågasätter dess nödvändighet – utan den blir vi förstoppade, sjuka och till slut kan det ju vara dödligt om inte magen fungerar. Ingen, hoppas jag, skulle väl säga att det är syndigt och onödigt att vara nödig, de flesta förstår att det är en förutsättning för livets fortgång om än en lite mindre trevlig sådan. Vi vill väl helst inte identifieras med det så att vi kallas vatten och slask. Det ska bara fungera och inte märkas. Och inte pratas om. Men inte ens de mest pryda kristna skulle kunna vara kvar i en församling där mänskliga behov inte får uträttas.

Detta enkla faktum med de kroppsliga behovens existens, bär nog också viss teologisk sanning. Martin Luther var inte främmande för att tala om kroppens mest basala funktioner i relation till tron. Luther hade ofta problem med magen och tillbringade därför mycket tid på dass. Han fick till och med lavemang sänt till sig av en vän. Kanske var det därför han kunde, med befriande självklarhet, tala om både kropp och själ, om behovet att både ta emot och göra sig av med... Det är därför jag ibland tänker att vi behöver en sorts avträdesteologi. I kyrkan talas hellre om eskatologin än skatologin. Det är väl rimligt och rätt att man pratar mer om framtiden än om toan. Men till och med Kristus nämner avträdet och det på en ganska basal nivå får man konstatera. Precis som kroppen behöver bli av med sådant som inte längre tjänar livet, behöver också församlingen och teologin hantera det som blivit avfall: det som varit så att säga nödvändigt men nu måste lämna plats. I min bokhylla har jag den stora boken Dass av Göran Bergholm och Ulf Kjellin. Texten på baksidan gjorde att jag köpte den, där står: “Förra året utgavs 300 kokböcker. Någon måste ta konsekvenserna.” Där har vi det.

Som av en händelse, funderande på utedass och mänskliga behov, kom nyheten om mannen som suttit i rullstol i trettio år. Han hade varit oförmögen att röra sig, tills han fick problem med magen och när hans magsjukdom kunde behandlas började det också spritta i benen och han kunde resa sig. Det var inte benen som var det egentliga problemet, utan att magen inte fungerade som den skulle. När magen frisknade till, kom också rörelseförmågan tillbaka. Fascinerande.

I filmen Slumdog Millionaire finns en scen där en pojke hoppar ner i latrinen för att hinna få tag på sin stjärnas autograf. Det är väl en påminnelse så god som någon att vi ibland måste ta oss igenom det smutsiga, det som luktar illa, för att nå fram till något vi längtar efter. Det är förstås varken syndigt eller omoraliskt att gå på toaletten – det är nödvändigt om än privat. På samma sätt måste vi i kyrkan våga tala om det som är svårt, smutsigt eller skamfyllt, och inte låtsas som om allt är rent och prydligt och ändå göra det med respekt för integriteten.

Även församlingen och alla gemenskaper behöver en plats för sitt avfall. Men. Det är aldrig människan som är skiten. Vi behöver hantera det som blivit över, det som inte längre tjänar livet. Det, inte de. Om vi inte gör det, blir vi så att säga… förstoppade – och det gäller både individer och gemenskaper. Och i stället för att göra oss av med det gör vi oss av med den eller dem. Med risk att förstoppningen består. Nöd har en tänkvärd synonym i ordet knipa.

Nåväl, det är till och med så att det finns en viss energi i det som varit, höstlöven blir till mull och ny energi för trädet att använda. Det berömda kretsloppet. Det är inte onödigt eller ovärdigt att konstatera behoven, utan en del av att vara människa och kristen och att leva i skapelsen. Men felhanterat kan det gå riktigt illa. Ett exempel från medeltiden belyser problemen för hela sammanhang när avfall hanteras fel.

Händelsen i Erfurt, känd som Erfurter Latrinskollaps, inträffade år 1184 under ett möte mellan tyska furstar och kejsar Henrik VI i Peterskirche i Erfurt. En konflikt skulle lösas. Under mötet brast golvet i salen, som låg ovanför klosterlatrinerna, och många av deltagarna föll ner i avföringen under golvet. Flera furstar och adelsmän dog av fallet eller drunknade i latrinerna. Kejsaren själv överlevde eftersom han satt på en särskild tron som inte rasade. Händelsen är känd som ett av de mest bisarra olyckstillbuden i medeltida Europa. Man hade alltså låtit all latrin vara kvar i kyrkans byggnad under golven. När golvet gav vika, av tyngden och av att virket ruttnat på grund av fukten underifrån, var katastrofen ett faktum. Mellan 60 och 100 personer omkom. Latrinkollaps. Det slutar i kollaps om man försöker lägga locket på allt och det locket sen ska bära tyngden av en massa ouppklarat. Det blir ruttet.

I Sverige har nu drygt 57 000 personer tagit det så kallade Bruna kortet. Det är inte en utbildning i fascism. Nej, det är en minikurs i hur man förrättar sina behov i naturen som Svenska Turistföreningen tagit fram. Det är Sverige det, vi ordnar en kurs. Det är väl bra men samtidigt är det också talande. Vi gör en strukturförändring eller omorganisering, eller så kommer dekret från statliga ovan med krav på registrering och vilken typ av förhållningssätt som ska gälla. Demokratin villkoras. Vad göra? En kurs så alla ställer in sig i toakön? Om jag tillåts låta bilden löpa lite så är en toakö i det fria en duktig motsägelse. Ibland känns den hycklande tillvaron som en toakö i skogens fria. Hyckleriet är åt skogen. Varför står vi, folk och församlingar i kö för att hyckla?

Utedass har faktiskt också haft en viss roll i svensk inrikespolitik. Moderatledaren Gösta Bohman tyckte att det gick för långt med sossarnas förmynderi när han inte längre fick tömma sitt utedass själv. Dessutom ska han ha sagt att avfallet från svensk kärnkraft kunde rymmas i hans utedass. Det första kan man väl ha viss sympati för, det andra är väl lite svårare att tro på om det nu stämmer att han sa så, även om dynamiken i den politiska retoriken får sägas vara kraftfull i sin kombination: Utedass och kärnkraftsavfall. Ouppklarade sörjor har stor sprängkraft i sig.

Kyrkan har ju också haft sitt att göra med det illaluktande. Kanske ordnas någon kurs där någon ska tala om för oss hur man ska göra. Ett slags religiöst förmynderi. Samtidigt en vilja till att veta om andras brister och svagheter. Nyfikenheten och avundsjukan är ett svårt förhållande när de kombineras, rentav illaluktande. I det ryms ingen verklig vilja att reda ut vad man själv gjort, hellre rota i andras göranden. En lång kö ordnas mitt i det som är det fria. Ändå pratar vi romantiskt om att Gud kan verka i det svaga, i det mänskliga och sårbart utsatta. Det är sant men dess realitet är ju inte särskilt romantisk alla gånger. 

Kristendomen är inte en filosofi för de perfekta, utan livräddning för dem som vet att de är människor, och som alla andra har behov. Kungabilderna pryder sin plats även på dass men pryd kristendom låtsas inte om att mänskliga behov ens finns. Analyserna blir därefter. Utedass och kärnkraftverk har nog avfall som måste hanteras olika. Annat vore förfärande. Vatten och slask behöver finnas och fungera. Annars väntar latrinkollaps.

Men människan är en förtärande varelse, det får man konstatera. Matsmältningsprocessen behövs och är i samverkan från munnen till tarmarna för att ta upp näring och omvandla den till energi. Och det ger som sagt konsekvenser. Vi behöver äta och så kan ju det gå över i ett frosseri. Människan behöver dryck och så kan det bli för mycket av det berusande i missbruk. Sexualiteten, denna kroppens drivkraft och passion, tjänar fortplantningen men har också potentialen att förstöra relationer som den eld det är. Behovet av resurser för att leva kan så lätt gå över i girighet. Det som är tänkt att brukas kan också missbrukas, så är det med mycket. Fröding skrev slående om livets dubbelhet med orden “kärlek, förnuft och latrin” i Epigram. 

Den vanligaste symbolen på ett utedass är ett hjärta. Det kan väl kännas lite motsägelsefullt men är ju ändå charmigt. Det kan fungera som dekoration men också som ljusinsläpp och kanske lite ventilation. Hjärtat som ljusinsläpp av ren luft att andas, sämre kan man väl tänka sig just där.

Man ska nog inte vara så alldeles rädd för att någon gång tala om vad man kanske måste kalla avträdesteologi. Detta utan att göra det till förnedringsteologi. En dialog där man kommer ihåg att på ett utedass finns en hasp på insidan av dörren, ett värnande av integriteten. Offentliga toaletter däremot är påfrestande för alla inblandade.

Shit happens, det är faktiskt inte så mycket att förvånas över. I mångt och mycket finns det något med ett vanligt utedass som påminner oss alla att vi är människor, kanske därför kan sommarminnet stämma till aningens mer ödmjukhet i vår bedömning av varandra. Men latrinkollaps, där lurar den verkliga katastrofen. För vatten och slask kan man därför tycka att det är alldeles för höga kostnader. På fler ställen än i Vetlanda kommun.

/Daniel