Berättelser med bekännelser eller mest bara anklagelser?
Från gråtskrattemoji till rage bait.
Det tillhör årsskiften att publicera krönikor och listor, ett slags redaktionellt bokslut över de 365 dygn som varit. Inte reviderat och inte granskat, inga beslut tagna om ansvarsfrihet men en berättelse rakt ut. Personer och medier berättar.
Berättelser är värdefulla. Men de säger ofta mest om den som berättar och kanske något om vad den personen eller mediet berättar om. Forskaren Emma Frans lyfte fram en intressant förskjutning som skett de senaste tio åren med hjälp av Oxford University Press. Det klassiska bokförlaget publicerar nämligen ett ord som man menar kännetecknat året som varit. 2015 var det gråtskrattemojin och nu i år var ordet “rage bait” som kan översättas till “ilskebete” eller “upprörande lockbete”. Från en positivt laddad emoji till att locka till läsning med hjälp av det man kan bli arg av. Det är en välfunnen samtidsanalys. Ärlighet varar inte längst, sa Tomas Bodström något uppgivet i sitt vinterprat. Detta med tanke på att lyckas i karriären men också i anslutning till den samtyckeslag som fler och fler ifrågasätter.
Många är så arga hela tiden. Och det finns ingen riktig vilja till “benefit of the doubt”, att låta någon få gynnas av tvivel när hatet väller sig. Det finns ingen vilja att låta sig själv skärskådas eller utredas. För det finns ju någon annan som får vara syndabock som västeråsaren Kjell Höglund sjunger i låten Häxprocess.
Min analys på allt detta är att berättelser alldeles för ofta innehåller betydligt mer anklagelser mot andra än egna bekännelser. Inte minst kristna verkar lite dåliga på att bekänna sina synder. Vi borde ju vara bäst på det eftersom det är själva grunden för varför kyrkor alls finns, att hjälpa människor till syndaförlåtelse och därigenom ett för evigt hållbart liv. Men terapeutiserande bortförklaringar och förklaringsmodeller har ersatt det fantastiska med syndabekännelsen. I det bortförklarande ligger fröet till anklagelser av andra och att själv avstå att vara ärlig. Och i detta finns ingen sann frihet. Dessutom är det inte särskilt kristet.
Inte blir det bättre när många kyrkor berättar med glädje hur mycket social hjälp man gett och vilka fina böner som formulerats eller att man fastar länge och väl men där man i stort sett aldrig hör någon bekänna någonting av svaghet. Även om intentionerna ofta är goda passar godhetssignalering och självrecension som sämst just i kristna miljöer. Inte konstigt då att politiker frestas att tala i vi-form vid framgångar och ni-form så fort ansvar ska utkrävas. Inte heller konstigt att rättsväsendet pressas att bli aktivistiskt mer än tillämpande. Kyrkan blir inget äkta korrektiv att förhålla sig till för samhällsaktörerna.
Så, varför är vi så dåliga på att hantera verkligheten av synden? Den har vi ju alla erfarenhet av. Och vi vet också att man inte blir rättfärdiggjord av jämförelse utan genom att ta emot frälsningen i omvändelse. Det är inte klädsamt för någon av oss att försöka ta Guds plats.
Av nåd, genom tro. Inte av påklistrad förtjänst eller genom bortförklaringar. Berättelserna är viktiga men dess allra mest värdefulla bidrag finns nog i bekännelsen mer än i anklagelsen.
Kanske vore syndabekännelsen det bästa bidrag kristna kunde ge till samtiden? Då kanske vi kan ta oss tillbaka till gråtskrattemojin som samtidsbeskrivande och inte ta vår prestige och oss själva på allt för stort allvar och ändå bidra med något ärligt och äkta. Dessutom skulle det ha potential att leda till många genomgripande förbättringar och en äkta väckelse. För sann väckelse tror jag bär både tårar och skratt.
Och folk skulle inte behöva vara så arga hela tiden.
/Daniel