Bordet och sjuksängen

Några reflektioner om dagens evangelietext och temat: Kallelsen till Guds rike.

Jesus hos tullindrivare och syndare

Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. När han gick vidare såg han Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Levi och följde honom.

När Jesus sedan låg till bords i hans hus, var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Det var många som följde honom. De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare, och de frågade hans lärjungar: “Varför äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade till dem: “Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”

Markusevangeliet 2:13-17

De här raderna skrivs på E18, motorvägen som når både Årjäng och Västerås, och säkert några fler orter!

På nationaldagen reste jag västerut, nu österut. Sedan oktober 2025 har jag besökt Årjäng regelbundet och hjälpt till i Betaniaförsamlingen. Det har varit och är en plats och ett sammanhang där jag får vara och också får vara med och bidra.

Jag fick se att avmarschen för Årjängs kommuns nationaldagsfirande var från parkeringen utanför kyrkan. Så efter vår bönesamling flyttade vi ut fikabordet, det är fint att få ta del av det folkliv som finns och erbjuda lite fika och kanske inte minst tillgång till toaletter!

Till folkliv tillhör ju också idrott. I fredags kväll var jag på Tingevi, det är fotbollsplanens namn. Division 5 västra, match mellan Årjäng och ett lag från Charlottenberg. Det hände en sak under matchen som blev till en krönika i Bulletin så här i tider av fotbolls-VM.

Nordmarken kallas området där Årjäng ligger och en sak märker man där ganska omgående: Det lutar åt alla håll! Det måste vara bra för folkhälsan, var man går och springer är det backar. I fredags tog jag mig upp till Slomtjärn, vackert vackert med en liten sjö där på höjden!

Idag var det dags för predikan igen och kallelsen till Guds rike var dagens kyrkoårstema. Evangelietexten beskriver när Jesus gick hem till Levi, Alfeus son, honom vi känner bättre som Matteus. Han var en av de korrupta, tullindrivarna. Det finns allt en del tullindrivare i Nordmarken men det gäller att förstå begrepp rätt i sin tid. Idag handlar det om gränshandeln mellan Norge och Sverige, på Bibelns tid om ockupationsmakten som krävde ut tull och samtidigt lät indrivarna vara korrupta och lägga till sin del.

När jag växte upp delades musiksmaken enkelt in i synthare och hårdrockare. Det var någon som hade missuppfattat det där lite och sa i en föreläsning: syndare och hårdrockare. Syndare och tullindrivare var de två ihopklumpade grupperna när Jesus gick längs sjön, pratade med människor och besökte dem i deras hem. Den religiösa makten, också lika korrupta som tullindrivarna, drog sig inte för att kolla vem som var hemma hos vem. Koll och kontroll gillade de. Men Jesus förstod deras tankegångar och gav dem på ett sätt rätt, det var ju syndarna som behövde honom, de sjuka behöver sin läkare, inte de friska. Det där med att sortera in människor i grupp, tillmäta epitet och liksom destinera människor till sina öden är långt ifrån evangeliets värld. I den världen, i gudsriket, arbetar Gud med det vi kan inbegripa i begreppet kallelse.

Kallelsen till Guds rike är tvåfaldig, att följa Jesus innebär både en plats vid hans bord och ett uppdrag på hans sjukhus. Precis som ordet Hjälparen, parakletos, har den dubbla betydelsen av både tröst och sändning, är kallelsen också sådan. En Gud som ser till den hungrandes hjärta och förbinder de sjukas sår. Inre och yttre kallelse, kallelse är vocatio, ordet det betyder röst, en röst som kallar på oss.

De flesta av oss vill nog helst inte äta tillsammans med någon annan när vi är sjuka. Dels är det väl inte det bästa för smittorisken om det skulle vara aktuellt och dels är det påfrestande för den som är sjuk och kanske har svårt att äta. Därför är det så fantastiskt med den kallelse som kommer från Jesus. Den täcker in att vi är syndare och den täcker in att vi och världen är i behov av vård. Det finns en plats vid bordet för syndare och det finns i detta ett uppdrag att ge den något att äta som själv är sjuk. Vi både får och kan bidra. Det finns en plats vid Herrens bord och när vi fått vår del är det dags att resa sig och besöka den sjuke. Den sjuke har inte bara behov av helande, utan också av tillhörighet, av något att leva av. Det lutar åt så många håll i livet, ungefär som Nordmarkens topografi, men bordet och sjuksängen behöver få stå i våg. Guds kallelse att följa och tjäna ställer livet i våg när så mycket lutar.

De bevingade orden “maten och moralen” är hämtade från Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill. Om inte de basala behoven kan mötas är det inte mycket lönt med moralpredikningar. Maten först, moralen sedan. Frälsning och kallelse handlar om överlevnad men också om tjänande. Guds kallelse att följa honom är både en plats vid hans överflödande bord och ett uppdrag att gå till den sjukes bädd. En mat som ger en tjänande moral istället för en dömande.

Vi är alla hungriga, behövande människor och ibland leder behoven oss fel. Men ändå, till alla oss kommer kallelseorden: följ mig. De kommer från honom som dukar sitt bord och ändå inte glömmer den som ligger fjättrad vid sin sjuksäng.

Vi är alla människor med behov, Bruce Springsteen har så rätt när han sjunger: Everybody’s got a hungry heart. Vi söker det vi saknar.

De som har ont av vilka Jesus äter med, som kommer för att gå, som tittar in genom fönstren för att hitta något att anmärka på, skulle behöva släppa sitt osunda anklagelsebehov och istället börja tjäna vid borden och vid sjuksängarna. Där finns att göra men där finns också en plats att slappna av och ta emot. Om man äter tillsammans och kämpar tillsammans när någon är sjuk, vad finns då att fortsätta strida om?

/Daniel