Centrifugalkraften i kyrkan

Är förtroende verkligen en pastors enda mandat?

Den har krånglat lite den sista tiden, vår tvättmaskin. Den vill inte alltid tömma vattnet och i fixandet med den har vi kört centrifugering och sköljning för att testa hur den funkar. Centrifugalkraften som pressar vattnet ur kläderna, den finns kanske på fler platser.

Bild av Ata Daftarifard

- Du och jag har också varit del av systemet kyrkan som spottar ut människor, Daniel.

Orden är från en tidigare framstående ledare i ett annat trossamfund i Sverige. Vi resonerade om det där, hur hanteringen av människor alltid funnits där. Bara ordet hantering får mig idag att reagera. I all hast i tidigare tänkande kanske jag inte ens noterat någon värdering med det ordet. Men när man själv blivit ett problem som ska hanteras, finns en avhumanisering i begreppet hantering. Det är så mycket som har förändrats i mitt synsätt under den här tiden.

Under det halvår jag levt med anklagelser, arbetsbefrielse, utredning och media har jag också fått ta del av så många berättelser. Det är som att min historia väckt ett gensvar hos hundratals andra. Det har varit berörande men det har också inneburit ett abrupt uppvaknande. Idag anser jag att några av de förmodligen allra bästa förmågorna till att leda församlingar står vid sidan av. Drivna och kallade, varma och inkluderande, stringenta och självklara ledartyper. Men så hände livet, sjökaptenen gick på grund. Alkoholen fanns kanske där, äktenskapet ville sig inte, frun följde inte med på mötena längre, eller mannen klarade inte att stå vid sidan av en fru som syntes och märktes. Helt plötsligt vände sig ordföranden emot en och över natt var man utanför. Pressen och den inre stressen tog ut sin betalning. Missförstånd, rykten, illvilja, inkompetens. Insikten om den andliga striden fanns inte där, istället blev det konflikter mellan människor. Exemplen har varit många och är väl inte särskilt chockerande egentligen, livet händer såklart även i sina svagare stunder också inom kyrkans väggar. Men vad göra när svagheten är där?

När man inte längre var en tillgång blev man snabbt en belastning att få bort, ett problem att hantera. Centrifugalkraften i systemet kyrkan som inte värnar människor är verklig. Det är något jag inte känt av själv tidigare men nu börjar jag ana att jag behövde den här erfarenheten. Dessa människor, varav jag känt en del tidigare och de flesta andra jag fått kontakt med nu, är ofta väldigt aktiva i andra delar av samhället som välkomnar dem när kyrkan kastat ut dem. Det är väldigt tragiskt att se resursslöseriet i kyrkan. Än mer tragiskt är det med dem som inte orkade ta nya tag i något annat fält utan som bröts ner och kanske avslutade livet i förväg eller förändrades till dyster oigenkännlighet.

Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, fångar något intressant i sin föreläsning om att vara avvikande i Sverige och fångar centrifugalkraften: “Under tro, hopp och kärlek, finns misstro och kontroll." Med förankring i svensk kristen luthersk historia beskriver hon med precision det samhälle där det ska vara “lätt att göra rätt” som hos Skatteverket men där generositeten mot felsteg sedan ändå är minimal.

Någonstans där ute finns tusentals, kanske hundratusentals, varav många med goda ledarförmågor, som inte längre får vara en del av en kyrkas gemenskap. Detta trots att man har en tro, man längtar tillhörighet och skulle vilja kanalisera tid, förmåga och tillgångar in i ett meningsbärande sammanhang. Men man har blivit utslängd och ingen frågar längre efter en. Man är ett avslutat ärende. 

Nu gör ju centrifugeringen sitt goda i tvättmaskinen, kläderna kan torka snabbare. Vad är då det goda centrifugerandet i kyrkans värld? Torkningen av kläderna går ju fortare och det i sig gör ju att de är så mycket trevligare att ta på sig. Man tvättar för att kunna använda igen. Återanvändning måste vara målet men det behöver finnas en trumma som begränsar centrifugalkraften, för den kraften ger en effekt av att något rör sig snabbt. Det finns något som är abrupt och snabbt över kriser men som då behöver sin trumma för att kunna begränsa skadan så att något återigen kan fungera och det så snabbt som möjligt.

Aposteln Paulus som hade ett belastat register var inte enkel för den första församlingen att hantera. Efter sin omvändelse till Jesustron verkar det inte ha gått så bra att ha honom i församlingen i Jerusalem, misstron verkar ha varit för stor. Det verkar ha funnits en stigmatisering runt honom. Han hade ju förföljt lärjungarna. Han återvände till sin hemstad Tarsus. När så väckelsen bröt ut i Antiokia kom Barnabas dit och han hämtade också Paulus till Antiokia. Det blev missionshistoria. Från Antiokia sändes de två ut på den första missionsresan och församlingen i Antiokia blev en stabil och sändande bas. Kombinationen av en mentorstyp som Barnabas, som trodde på kraftpaketet Paulus trots att han var belastad och komprometterad genom sitt register av förföljelse mot församlingen, och församlingen i Antiokia, gav dynamiken. Glädjen, hänförelsen, engagemanget för regionerna där bortom tillsammans med viljan att vara en plats av upprättelse för starka ledartyper gav en explosionsartad tillväxt. Så småningom gick de två skilda vägar men de fortsatte att vara i tjänst och bandet fanns där. Svensk kristenhet kan ibland kännas långt ifrån det varma och modiga Antiokia.

-Vet du vad det stora problemet är med den svenska kristenheten, Daniel? 

Frågan var retorisk och jag fick den av en böneledare för flera år sedan. Hans eget svar på sin fråga var att kristna ledare inte hjälper varandra utan att vi säljer ut varandra, kastar varandra under bussen och är konkurrenter. Det var som att tiden stannade när han sa orden och jag kände att det var sant. Jag visste om alldeles för många intrigerande pastorer och maktkamper i vår egen rörelse och i andra kristna sammanhang, jag hade hört alldeles för mycket skvaller och dåligt tal om andra ledare som såklart just då inte var i rummet. Det där har alltid skavt i mig men jag har inte alltid klarat att hålla höjd och tysta det dåliga pratet. Men det var något som ändå blev ett skifte för mig där och då, jag försökte bli mer barmhärtig, mer generös, mer förlåtande. Andra får bedöma hur det varit med det. 

Orden har ibland inget språk och språk kan vara utan ord för att låna strofer av Tomas Tranströmer. Det vi säger om varandra kan vara stängande eller så kan det vara sändande. Det är en avgörande skillnad på att sända ut och att stänga ute. Ett citat i den kända men mycket speciella boken Fursten av Machiavelli säger så mycket: 

“Människor i allmänhet dömer mer med blicken än med händerna, för alla kan se men det är få förunnat att själva känna efter.”

Ur Fursten av Niccolò Machiavelli

Av Niccolò Machiavelli - BNCF, Public Domain

Med blicken dömer man men med händerna kan man döma men också lägga sina händer på och sända ut i mission. En kyrka med många blickar men med få beröringspunkter kommer aldrig kunna expandera. Det sitter i händerna. Det jag märker i dialogerna med människor som känt sig utcentrifugerade är längtan tillbaka. Kanske inte till exakt samma människor eller sammanhang men ändå en längtan. En längtan att bli en del av både samlandet och sändandet. Det är ju inte enkelt att bli av med den kallelse man bär och det gör ju varje människa. Alla har ett kall över sitt liv och det går som inte att göra av med det. Det skapar så mycket olycka och förtvivlan när den inre goda rösten, kallelsen, inte kan komma ut i funktion. Håglöshet, tomhet, missbruk och isolering kan bli en förödande effekt av något som kunde bli till mångas glädje och nytta istället.

I en ledare i tidningen Dagen skrev Frida Park om mig och att en pastors enda mandat är förtroende. Hon har poänger, såklart betyder förtroende mycket, men jag anser ändå att hennes resonemang inte håller. En pastors enda mandat är inte sin egen karaktär eller människors eventuella applåder och stöd. Det låter bra att hänvisa allt till karaktär och förtroende men det skapar i förlängningen en omöjlig situation för pastorerna. Förtroende och ansvarsbärande är många gånger ensamt och tungt och en sak vet jag, pastorerna är inte syndfria, inte jag i alla fall. Så många gånger jag och andra församlingsföreståndare fått det tveksamma nöjet att fatta beslut och stå för dem även när det har inneburit att man måste säga nej till något eller någon och därmed riskera att väcka antipatier. Karaktär och kompetens är viktigt men trots allt inte viktigast. En pastors och varje kristens enda verkliga och långsiktigt hållbara mandat är kallelsen, Guds gåva till liv och tjänst. Förtroende stiger och sjunker och har så många mekanismer i sig att jag tror att man gör fel i att försöka använda det som ett sätt att hålla människor nere. Påskdramat är väl exempel nog. Var finns insikten om smärtan och våndan i församlingsledarskap i Frida Parks närmast digitala resonemang?

Bibeln uppmanar oss att bekänna våra synder, jag är väl en av ganska få kristna ledare som tagit ansvar och också bekänt någonting offentligt de senaste decennierna. Mängden av människor som hör av sig och uttrycker förtroende just på grund av detta är mycket stor. Jag har fått ta del av så många syndabekännelser det senaste halvåret, inte minst från ledare. Inlägg i det offentliga om allt gott man själv och kyrkan gör är i obalans i relation till svagheterna. Kanske man skulle väga upp med en syndabekännelse för varje inlägg som görs om i och för sig goda och såklart angelägna sociala insatser... Vi uppmanas att be i det fördolda, göra goda gärningar i det fördolda men att offentligt bekänna vår tro och också våra synder för varandra, dock utan något som helst tvång.

Vi skulle behöva färre mikroskop, fler speglar och en obegränsad mängd drömmar.

De här raderna är för dig som känner att ingen längre tror på dig. De är för dig som känner skuld och fördömelse, det är ord för dig men kanske också till dig: Det som har lagts ner i dig av passion, längtan och vilja finns där med ett större syfte. Ytterst är också skavet och våndan i dig, del av en maning från en god Gud som vill dig väl och som inte har gett upp om dig. Det finns någon där ute som älskar dig. Beviset på detta är frälsningen och kallelsen. Du är räddad och du är kallad. Kallelsen ligger nedlagd i själva din existens långt före du gjort vare sig rätt eller fel och den finns för alltid kvar.

Bild av Mariam Antadze

Jag tror på det som har lagts i just det som är ditt liv med allt du är stolt över men också med allt du skäms över. Det lilla sandkornet som kommer in när musslan öppnar sig för att få syre och som inte ska vara där blir ändå till en pärla. När du bara försökte överleva, försökte få syre, öppnade du dig och sökte liv men det gav också ett sandkorn men som till slut blev en pärla. Det finns ett syfte även när förvirringen snurrar förstärkt av centrifugalkrafterna, det finns en bekräftelse och en omfamning av just dig med tanken att också du ska kunna leva, förmedla kärlek och ge något gott till andra. Dela det som är din berättelse och döm aldrig ut någon annans, där någonstans blir din berättelse en del av det som är din kallelse i en större gemenskap där allt ytterst kommer från Gud som är livet. Det är inte alltid enkelt men det som är, är det som blev vårt liv. Kanske kan orden från Vägmärken ge resonans till egna tankar om vägen framåt om än du känner av centrifugalkrafternas brutalitet:

​​”Din rollkostym, den mask du med sådan omsorg anlade för att framträda till din fördel var muren mellan dig och den sympati du sökte. En sympati du vann den dag du stod där naken. 

Den stämma som befallde blev åtlydd först när den kved i hjälplöshet.”

Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld

När man utsätts för centrifugalkrafterna kan det förutom all förtvivlan också vara så att man växer med så mycket mer värme, kärlek och respekt för andras kamp och vånda. Detta kan ske samtidigt som den egna själens sår fortfarande tär i insikten om svagheten man bär och att så mycket fortfarande inte är, och kanske aldrig blir, uppklarat. 

Men livet återvände, Kristus återuppstod. Nu är det påsk.

/Daniel

Idag är det annandag påsk och förra året samma dag var det bokrelease för Går inte - det måste gå, boken jag skrev för att hedra min pappa och gjorde därigenom ett försök att reflektera om föräldrarelationer, ansvarstagande och ledarskap.