Dags att stämma den svenska staten och kanske även Gnosjö kommun?

Demokrativillkoren, statliga och kommunala bidrag sätter bibelsyn och praxis i ett motljus. Låt inte staten driva de teologiska processerna! En text om relationen kyrka och stat.

Nov 10, 2025

Hur ska man läsa Bibeln och vad ska den få för konsekvenser? Det finns många åsikter och många sätt att se på denna bok. Den pingstkarismatiska bibelsynen är i grunden en fråga om ljus och lyssnande. Den handlar inte om regler, system eller utpekanden, inte om trosbekännelser utan om kärleken till Guds ord – ett ord som skänker ljus också över det som kan vara svårt och krångligt i livet. När, inte om, vi snubblar och faller i mörkret och förirrar oss in på mörka stigar, lyser fortfarande vägledningen. Det finns inga dogmer i en sådan bibelsyn utan läran finns till för att betjäna livet. Livet är vad det handlar om. När förkunnelsen springer ur kärlek bär den både ödmjukhet och frimodighet: man delar det ljus man själv har fått ta emot, inte mer och inte mindre. För mig är detta själva hjärtat i den pingstkarismatiska traditionen att tolka och tillämpa Bibeln. Att predika det man fått ljus över och det man uppfattat att Anden säger till församlingen innebär allt annat än högmod, ändå möjliggörs en frimodighet. Alternativet är att predika dömande eller uppgivet. Med rigida trossatser eller godhetssignalerande progressivitet. Givetvis kan denna syn att endast predika det man fått ljus över och det man hört genom texterna leda till olika slutsatser och det finns stor risk att de egna önskemålen seglar upp före vad som faktiskt står och vad det betyder idag. Därför är den troende gemenskapen det självklara korrektivet. Men alternativet med en dogmatisk syn där man ska försvara sin åsikt mer än livet i Kristus är också djupt problematisk och en väldig källa till strid och splittring genom historien.

När jag ser på situationen i dagens frikyrklighet fylls jag av många frågor. Det som möter människor utifrån framstår som otydligt och rörigt. Som om flera säkringar gått utan att någon bryr sig om att undersöka elskåpet. Ledarskapet är märkbart tyst samtidigt som existentiella och etiska frågor diskuteras för fullt i många forum. Känslan är att där beslut borde processas, fattas och förmedlas offentligt förs nu istället samtal i korridorer, medan man undviker att tala transparent. Det är vagt att bemöta rop i folksjälen med tystnad. Det är också klent i relation till beslutande makthavare och offentliga institutioner.

Demokrativillkorens intrång

Sedan 1 januari 2025 gäller nya demokrativillkor som styr myndigheternas stöd till civilsamhället. När dessa, efter en lång process, landade hos Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), fick de för första gången påtagliga konsekvenser för kyrkor och församlingar.

Det mest uppseendeväckande är att den första fråga som trossamfunden (exklusive Svenska kyrkan) nu överlåtit sig till att vilja hjälpa till rätta och kontrollera församlingarna med, rör hbtqi. Oavsett var man själv står i detta och i moraliska frågors processande är det anmärkningsvärt att just detta har blivit det främsta kriteriet för statens syn på hur fria kyrkor ska leva upp till demokratins villkor. Hbtqi är första frågan på blanketten och det har man skrivit upp sig för att följa, utan förankring i rörelsen vad jag förstår.

Rättigheterna för individer går långt före rätten att tro. På sikt tror jag inte att denna betoning kommer att vara till hjälp heller för hbtqi-personer, de blir nu till brickor i ett spel. Ännu en gång. Och ett onödigt krig underblåses av tjänstemän på förvaltningar. Det finns mycket att tänka på och bry sig om när det gäller alla människor, respekten för människovärdigheten är avgörande. Men om den respekten kommer utifrån religioners övertygelse eller från individers rättigheter är en stor fråga. Det finns ibland en konflikt mellan tro och rättigheter, även om tron gett många av rättigheterna sin möjlighet så kan det slå tillbaka. Det är den pendeln vi ser nu. Rättigheterna begränsar friheterna.

Villkoren innebär nämligen i praktiken att man kan tro vad man vill, men inte öppet uttrycka övertygelser om de skulle kunna uppfattas av mottagare som tvingande eller diskriminerande. Det innebär en principiell begränsning av samfundens religionsfrihet och deras möjlighet att tala utifrån sin egen tro. Du kan predika något i teorin men ingen ska ta din förkunnelse till sig i sin situation. Här infinner sig frågan: är det verkligen så här staten vill behandla en kristen tradition som i över hundra år byggts på frivillighet, engagemang och personlig tro? Och som levt med insikten att ideal och verklighet möts varenda gång någon läser i Bibeln. Och hur kan samfunden sälja sin frihet för statliga bidrag så som nu skett? Om man så tycker att hbtqi-personers rättigheter är det viktigaste av allt måste man ändå ta in flera perspektiv, inte minst frågor om religionsfrihet och möjligheten att låta flera röster höras i ett på riktigt pluralistiskt samhälle.

En kyrka mitt i centrala Tirana, Albanien, en gång utropat som världens första ateistiska nation.

En ny historisk kontroll

Inte sedan Gustav Vasas beslag av kyrksilvret i Småland – en handling som bidrog till Dackeupproret – eller sedan införandet av konventikelplakatet på 1700-talet har den lokala gudstjänstgemenskapen stått under en så hård kontroll utifrån. Den 1 januari 2025 markerar en brytpunkt. Och det märkliga är att det inte verkar ha väckt nämnvärt motstånd. Tillämpningen av lagstiftningen är mycket mer långtgående än vad jag någon gång hörde eller såg under den tid jag hade ansvar och själva lagstiftningen var aktuell. Det var illa nog som det såg ut då och vi kämpade för att protestera men nu är det ju som jag uppfattar det, en fullständig överrock i sin tillämpning.

De som borde vara röstbärare i frågan väljer istället att lansera strukturförslag och att skruva loss bult efter bult i det tidigare gemensamma. Kaos i samtiden, nöd bland människor, behov av innovativa nysatsningar och då är svaret fokus på struktur och fler titlar. Det känns lite AFP som de anställda på Harley Davidson lär ha sagt i trötthet, Another Fine Program, ännu ett fint program. Situationen liknar Region Västerbottens märkliga organisationsschema, där över 60 chefer visade sig sakna egna underställda medarbetare. Är det fler chefer och fler nivåer som behövs – eller modiga röster som för de fria kyrkornas sak? Kanske tycker man att det är skönt att staten löser “hbtqi-frågan” medan maktstriderna internt kan fortgå?

Vad borde ha gjorts?

Jag hade önskat att Sveriges Kristna Råd och de fria samfunden som är medlemmar i SKR tidigt hade markerat och vägrat acceptera demokrativillkoren i den form de fick på tillämpningsnivå. Under de år jag var involverad var det inte i närheten av den tillämpning som nu har blivit. Det fanns negativa inslag men det är själva tillämpningen som nu burit iväg. Såväl formerna för registreringen och bestämmelsernas tillsyn som staten nu kräver att trossamfunden ska ägna sig åt är för långtgående. Man borde ha satt ned foten: detta strider mot församlingarnas frihet och den grundlagsskyddade religionsfriheten. Dessutom sorteras nu vissa trossamfund bort och övriga trossamfund låter detta ske. Pengarna från staten förstör nu gemenskapen mellan individ och församling, församling och församling, församling och samfund och mellan samfund.

Det hade till och med varit rimligt att agera rättsligt, genom att pröva villkoren i domstol, på svensk eller europeisk mark. Inte lagstiftningen som sådan i första hand utan den tillämpning den fick. Andra aktörer i samhället, som Astrid Lindgrens Värld, har med framgång stämt staten för restriktioner under pandemitiden. Varför skulle inte trossamfunden kunna göra detsamma? Jag tror att det finns statliga tjänstemän och även politiker som skulle välkomna en sådan prövning. Det handlar inte om att bråka men om att markera frihet och få en lagstiftnings tillämpning prövad.

För även pandemin lämnar öppna sår här. Kyrkor reglerades hårdare än gym och köpcentrum. Många församlingar har ännu inte återhämtat sitt gudstjänstliv. I efterhand borde man ha prövat detta rättsligt – inte för provocerandets skull, utan för att markera religionsfrihetens värde och för att bevisa sin integritet och självständighet. Jag gick och grunnade på att föreslå detta när min situation blev ohållbar och jag tvingades avgå.

Det är också hög tid att fundera på om samfunden kanske bör tacka nej till bidrag under en tid. Att istället stå fria, även ekonomiskt, kan bli tufft under några år – men på sikt ge tillbaka självkänslan och självständigheten. Kyrkan ska likt Johannes Döparen vara en röst som ropar i öknen och inte ett rop efter röster och stöd i partipolitiska sammanhang. Tanken att avstå bidragen och istället stämma staten för pandemirestriktionerna och demokrativillkoren, då visar man att man är en del av samhället och ändå att man vill stå fri från överdriven kontroll. Man visar att man vill vara med vid borden men att man också har ryggrad att resa sig och gå när ens egen frihet beskärs. Det är inte endast grenar som ansas, här finns risk att stammar sågas av.

Det som nu också utspelas i Hillerstorp i Gnosjö kommun, denna frikyrkokommun av alla ställen, är talande men också oroande. Församlingen får inte driva fritidsgård, deras ungdomspastor får inte besöka skolan som trygghetsstöd. Om än församlingen säkerligen vill vara ödmjuk inför situationen och utvecklingen, inklusive sitt eget agerande, är det ändå svårt att se på hur tyst det är från de samfund församlingen tillhör och även från kringliggande församlingar och pastorer. Kommunen väljer att kasta ut den lokala församlingen för sitt agerande, detta utan dialog och väntetid. Och Pingst FFS svarar med tystnad, de lokala pingstförsamlingarna ursäktar sig eller svarar med vad som måste anses vara icke-svar. Det finns väl ett enda undantag av röster, Manuel Henriquez. Istället görs samtidigt en offentlig grej av att Pingstkyrkan i Jönköping bjuder det förlorande hockeylaget HV71 på tårta. Och någon tårtsmula ska säkert ges till pastorn i Hillerstorp men inget medialt stöd i saken. Det måste kännas tungt för Hamnkyrkan att säkert bli kontaktade men inte känna av något som helst offentligt stöd. Nu sker något liknande i Vårgårda där frikyrkliga kamratstödjare stoppas från att vara på högstadieskolan. Leder lex Hillerstorp till slutet på all kristen närvaro i svenska skolor? Och samfunden tänker att tystnad är det bästa svaret?

Vad än man tycker angående hbtqi och dess tillämpning i vårt samhälle bör denna diskussion också föras på ett principiellt frihetligt plan. På vilken nivå kan kommuner, stat och region godtyckligt kasta ut församlingar med för stunden misshagliga åsikter. Varför lägger alla sig så platt? Man bör inte vara rädd för att stå på sig. Men ingen vill stämma, alla verkar också vara stumma. EFS har sorterats bort sen länge, Sjundedags adventisterna försvann på grund av sin litenhet. Och nu försvinner Jehovas vittnen som det första samfundet på grund av sin syn på homosexuella i samfundet.

Samtidigt ska lokala församlingar navigera allt detta. Ideella barnledare blir av med sina uppdrag efter att man medverkat i podd om sin homosexualitet, samtidigt bedyrar församlingsledningen att det förlorade förtroendet inte har något med att personen kommit ut att göra. Innebär de nya demokrativillkoren och den enorma lusten att behålla bidragspengar att pastorer nu har börjat ljuga utåt men håller konservativa nöjda inåt? Man undrar. Ingen vill förstås bli tårtad och vara den som orsakat förlorade bidragspengar.

Så man kanske har gett upp och låter staten sköta den teologiska processen samtidigt som man är knäpptyst när man agerar utifrån trycket från konservativa interna röster? Nu flyttas ju också trossamfundsfrågorna från SST som läggs ner, till MUCF som är en av statens hbtqi-strategiska myndigheter. Det är inte hållbart för församlingar att sitta i denna rävsax. Det kommer att leda till mer och mer fragmentering och splittring.

Risken om Mammon styr

Om samfunden väljer att gå med på alla villkor, skicka in medlemslistor, undvika moraliska uttalanden och vägledning i församlingarna, samtidigt agera i lönndom, och i praktiken låta staten definiera var gränserna går. Samtidigt som man slänger ett och annat köttben till konservativa krafter inåt och ljuger utåt om detta, signalerar man tydligt att det är Mammon, inte Bibeln och inte heller människan, som är viktigast. Enskilda församlingar kommer då sannolikt att lämna samfunden när samfunden tvingas att inleda det ena tillsynsärendet efter det andra mot lokala församlingar.

Frikyrkorörelsen kommer då alltmer likna Domartidens Israel – en tid då “var och en gjorde vad han själv fann för gott” – snarare än en rörelse samlad kring evangeliets ärende till samtiden. Kanske behövs ett nytt Dackeuppror? Dacke som önskade den gamla mässan, det som var “gammalt och fornt” och som längtade efter frihet. I Apostlagärningarna finns ju urkristendomen. Det behövs steg framåt till det ursprungligt kärleksexplosiva från pingstdagen. När man predikade det som brann i hjärtat utifrån det ljus man fått, som ett eko av den röst man hört och med ett språk som av eld, av kärlek och med insikt att man inte lever upp till evangeliet utan att man tar emot det. En fri, självständig och varm rörelse. Byggd på nåd, utan att ge upp sin frihet.

Bibeln som kärlekens ord

Till sist vill jag återvända dit jag började. Det många inte inser, särskilt de som vill misstänkliggöra dem som vill hålla fast vid Bibelns auktoritet, är att för den genuina pingstvännen (oavsett samfundstillhörighet) är Bibeln inte i första hand en regelbok. Boken är ett älskat ord från vilket man bara vill följa och predika det ljus man själv har fått se och höra. Det handlar inte om att man själv har rätt och någon annan har fel. Det handlar om tro och övertygelse som måste bäras i insikten om att man har det ljus man har. Det är därför ledsamt att Joel Halldorf ännu en gång hugger på konservativa bibelläsare som om de vore kärlekslösa. Det menar jag är ett oschysst sätt att sätta narrativ. Jag undrar om inte Halldorf driver det man brukar benämna performativ progressivitet, ett ständigt godhetssignalerande utan eget verkligt engagemang? När lyftes något bejakande hbtqi-perspektiv i de plattformar och mötesplatser Halldorf själv förfogar över? Läs gärna också denna text av Manuel Henriquez på temat.

Nåväl. Sant är att det blir olyckligt när vänner av pingsten fastnar i fundamentalism – där kunskap blir hård och förkunnelsen kylig. Men det är vackert när kärleken till Guds ord istället föder ödmjukhet, respekt och samtidigt frimodighet. Den predikan som utgår från kärlek och ljus, och bärs av ett brustet hjärta, ger både övertygelse och mänsklig värme. Inte fundamentalism, inte punktlista och rigiditet, inte progressiv liberalteologi, varken konservativ eller liberal skala. Istället: “Vad säger Anden?” “Vilket ljus har vi fått?”. En kärlek till Ordet som stjärnor i natten utan att någonsin tänka att man själv sitter och styr bland stjärnorna som om de vore strålkastare på jakt.

Det är en sådan kyrka med tillämpning av de eviga sanningarna jag tror många längtar efter – en kyrka som står fri från statens kontroll utan att bli sekteristisk, modig nog att säga nej till pengar när de villkoras för hårt, men kvar i ett stort engagemang för samhälle och alla människor buret i kärleken till Bibeln som auktoritet och väglett av ljuset som kommer från den goda boken. En församling där det pastorala handlaget bärs i samma hand som bär upp förkunnelsen. Där ryms vi alla, i insikten av behovet att bli burna.

Övertygelse och ödmjukhet. Brustet som ändå kan vara brinnande. Allt annat än tyst, ändå lågmält. Fritt och obundet, i eld och passion. Efter det ljus man har fått.

Oavsett vad man kommer fram till i olika ställningstaganden så är det viktigaste att se till att fatta egna beslut motiverade av egen övertygelse och inte av mediedrev, statlig överhöghet och kontroll. Det måste vara möjligt att hålla två tankar i samma huvud; att värna hbtqi-personers rättigheter i samhället och att värna andliga sammanhangs rättigheter att själva forma sin teologi och praxis. Det måste vara så mycket bättre för vilken människa som helst att bli välkomnad för att den aktuella gemenskapen vill det, inte för att man får statliga pengar om man gör det. Hellre ljus än motljus. Stå för människovärdet och vägra samtidigt att staten ska styra de teologiska processerna!

Kanske är det dags att värna den egna friheten genom att stämma staten och kanske även Gnosjö kommun? Om inte i Sverige så kanske i Bryssel? Det borde gå att få flera samfund med på detta.

Om inga nationella ledare är beredda att ta något som helst stryk väntar ändlösa processer för lokala församlingar och ett utdraget lidande för individer.

/Daniel