Den frikyrkliga själavårdens kris

Aktualiserandet av händelserna i Knutby visar på svår brist.

Händelserna i början av seklet i Filadelfiaförsamlingen i Knutby är ännu en gång i (k)rampljuset. Denna gång är det barnflickan Sara Svensson som önskar en annan historiebeskrivning. Om detta har jag inte mycket att säga, självfallet har var och en rätt till sin berättelse och nu ger hon den själv men jag noterar att riksåklagaren inte avser att ta upp utredningen på nytt. Däremot har jag synpunkter på barnflickans själavårdares agerande. För några år sen var det själavårdaren som gav hennes berättelse. Agerandet är tyvärr symptomatiskt för flera frikyrkliga själavårdare.

Lämpligt nog publicerar han också en ny bok dessa dagar när kvinnan själv går ut. Redan för flera år sedan gick själavårdaren ut, enligt sig själv, på barnflickans uppdrag. Hon hade tagit tillbaka detta med att samtalen skulle stanna hos själavårdaren och nu skulle han tala ut. Rubriken på artikeln borde få alla röda flaggor att vaja för den som kan någonting om själavård:

Tystnadsplikten ska vara absolut. Ingen ska veta om att samtal ens har skett och tystnadsplikten är livslång och kan inte ändras i efterhand. Men “kristna” tidningar publicerar i stort sett okritiskt vad dessa som är bundna av tystnadsplikt säger. Frestelsen att synas, sälja böcker, medverka i poddar och få hålla föredrag verkar svår även för själavårdare. Att vara både själavårdare och influencer är två kombinationer som inte låter sig göras så enkelt med omsorgen om människor bevarad intakt.

Och vad kan vara en bättre pitch för själavårdare som vill synas än Knutby? Det kallas crisis marketing, krismarknadsföring. Knutby har blivit cash rakt ner i fickan. De tragiska händelserna i Knutby närmar sig mordet på statsminister Olof Palme vad gäller medieexponering. Och själavårdare hakar på i krislägen men tystnadsplikten får ändå inte brytas för personlig vinning, mediabevakning eller exponering av individer.

På lokal nivå finns också mängder exempel av att tystnadsplikten förhållits mycket flexibelt till. Det har trasat sönder och förstört så mycket i många sammanhang. Människor delar sina innersta bara för att få sina liv utfläkta. I en del församlingar är också inlämnande av böneämnen rent skvaller. Respekten för individens integritet får alldeles för ofta stå tillbaka för andra drivkrafter.

Det används också begrepp och titlar inom frikyrklig själavård utan verklig förankring. En del mixar sitt uppdrag och anser sig vara terapeut efter att ha köpt en onlinekurs. En sjukhuspastor ställde upp i en podd och pratade om personer som inte fick någon chans att ge sin bild. Man undrar över omdömet.

Själavård behövs, kanske mer än någonsin, men den kan inte läggas i händerna på självutnämnda experter som dessutom visar sig vara uppmärksamhetstörstande.

Bild av cottonbro studio: https://www.pexels.com/sv-se/foto/par-manniskor-ben-kontor-4098368/

Kristen själavård är en konfidentiell samtalsform där en präst, pastor eller annan utsedd person lyssnar, stödjer och vägleder den enskilde i andliga frågor med grund i Bibelns budskap om tro och omsorg. Själavård är inte behandling istället för vård, inte terapi och inte psykologi. Kristen själavård handlar primärt om lyssnande, bekännelse, förbön och avlösning (tillsägande om syndernas förlåtelse). I kristen själavård är Herren den aktiva parten som hör, förlåter och helar. Själavårdens utövare behöver kunna avgränsa sitt uppdrag gentemot andra former av stöd och framförallt hålla tystnadsplikten livet ut.

Joachim Berner lyfter fram och varnar för att självhjälpsgrupper i Svenska kyrkan nu allt mer ekonomiseras, det kostar att hjälpa sig själv i grupp. Detta att ta betalt för människors andliga behov, i själavård eller i grupp sprider sig också i frikyrkliga sammanhang, ibland finns det goda skäl till detta men långt ifrån alltid. Det bästa är om församlingens själavård bekostas via den allmänna insamlingen. Däremot är det rent förkastligt om man tjänar pengar på det man vet om människor via själavård. Att göra pengar på själavårdsinnehåll som läcker till snaskiga berättelser genom böcker, poddar och föredrag, visar på en själavårdsfunktion i kris.

Min enkla uppmaning till dig som söker och behöver själavård är att kolla om din tilltänkta själavårdare har konton på sociala medier och agerar offentligt på sådana eller andra sätt. Isåfall kan det vara en indikation att du hellre bör söka dig till någon annan som verkligen är själavårdare och som också agerar som en sådan fullt ut.

För där ute finns också många själavårdare som vi aldrig hör något från och kanske inte alls vet vilka de är. Och det är så rätt så, det är dessa du kan lita på. Hos äkta själavårdare kan du dela ditt hjärtas nöd och också lyssna till dem i det förtroliga och enskilda samtalet som stannar mellan konfident och själavårdare.

“Herre, sätt en vakt för min mun,

en dörrvakt för mina läppar.”

Psaltaren 141:3

En äkta själavårdare vet att Herren är den tyste lyssnaren och den enda ytterligare part som har rätt att höra vad som sägs i ett samtal under tystnadsplikt.

/Daniel