Den lilla vridningen i handen

Att hålla i ett tennisracket, kan det säga något om kärlek?

Den här veckan har vi begått utepremiär. Tennis på grus vid Mälaren, det är som kosläpp på våren, det är likt att komma över krönet på löparrundan. Det går an att spela inomhus men det finns ingen jämförelse med utomhus, trots sol i ögonen, blåst och därmed grenar och annan småfjutt här och där. Det är så mycket mer äkta än att spela inne på plast.

Det finns några saker som är grundläggande vad gäller tennis. En av dem kan verka banal och lite väl enkel men har en avgörande påverkan på slag och spel. Det handlar om hur man håller i ett racket. För att få rätt grepp för forehand lägger man handen på strängarna, drar handen neråt och greppar racket. Däremot för backhand så behövs en liten vridning, då är det som att ta den andra handen mot strängarna, föra den ned till skaftet och då uppstår en vridning på någon centimeter i den hand man spelar med. Efter ett tag sitter det i kroppsminnet, den där lilla vridningen i handen.

Själv är jag på inget sätt ett proffs på tennis, har aldrig tagit en lektion. Möjligen autodidakt via timmar på planen sen barndomen och så några klipp från YouTube. Jag och min kombattant har pratat om att åka på en tennisresa utomlands men kanske det vore att förhäva sig. Men idag såg vi en affisch med erbjudande om privatlektioner. Det kanske kan bli av. Båda är vi nog lite oroliga över att screenas av ett proffs men vad gör man inte för världsutvecklingen.

Det är något som fascinerar med tennis. Kanske är det sättet att räkna, eller är det att allt är möjligt tills den sista bollen. Den sista bollen är ju den viktigaste, sa väl Björn Borg. Det verkar finnas lektioner för många i den här sporten.

Cecilia Nikpay skriver om sin nyupptäckta fascination för tennis i Axess nr 4/2025: På andra sidan nätet. Nikpay ville börja med någon social sport och det blev tennis. Fascinationen leder till nattlig träning i bostaden med sönderslagen glaskanna men också med insikten om att nästa boll också säger mycket om relationerna i livet. “Att glömma varje misslyckande och hantera nästa slag (eller interaktion) som en möjlighet obelastad av det som föregått.”

Till min fascination såg jag att en av världens bästa tennisspelare varit hos den nyinstallerade biskopen av Rom, påve Leo XIV. Han hade med sig racketar av samma märke jag själv alltid vill ha, man kan ana glädjen över produktplaceringen hos HEAD. Nu har just den här spelaren ett intressant namn, han heter Janik Sinner. Vi är alla syndare eller hur nu hans fans väljer att uttrycka sitt stöd på tenniscourten.

Bild från Vatican Media.

Här i Västerås och Västmanland minns man på lördag författaren Lars Gustafsson som föddes den 17 maj 1936. Hans roman Tennisspelarna är nog svensk skönlitteraturs främsta text om denna racketsport. I boken finns ett välkänt citat som man kan fundera mycket över:

“Jag ställer egentligen bara ett moraliskt krav på mänskligheten, men ett ganska strängt: att den skall älska mig.”

Bild från bokförlaget Modernista.

Han fångar något att tänka till rejält på där, hållande i ett racket. Alla människor längtar kärlek men att kräva den, det är frågan om den bollen kommer tillbaka över nätet. Det är svårt att kräva kärlek och kan det alls vara kärlek om den är begärd? Samme Gustafsson skriver också:

”Hur man egentligen gör en tennisserve vet ingen.”

”Tennisserven är ett fönster till det okända.”​

Det är ju serven som drar i gång spelet. Ska man tro Bengt Pohjanen i sin roman Dagning röd om den igen aktualiserade korpelarörelsen (väckelserörelse som spårade ur) genom filmen Rörelser kan samhällets institutioner aldrig acceptera verbmänniskorna, bara substantivmänniskorna. De där som gör något, som bryter tystnaden, törs höra av sig, risktagarna, de som inte låter sig definieras av andra. De där som tror att det är något avgörande med en tennisserve utan att kunna förklara det. De är jobbiga och svåra att acceptera. Drömmarna, visionerna, utopierna, den ologiska självutgivande kärleken. Det är inte alltid lätta bollar att ta, kan verbmänniskor kräva att bli älskade? Då behövs nog någon på andra sidan nätet för att det ska bli någon tennis av och det behövs ett grepp om racket som behöver vara fast men ändå kunna vridas något lite för att kunna spela över hela planen. 

Den lilla vridningen i handen, det okända vid någots början likt en serve och en interaktion med någon annan när returen kommer och bollen är igång. Det är en individuell sport men ändå social. Singel i tennis kan man inte spela ensam. Om än båda vill vinna och kampen kan vara hård, finns ändå det gentlemannamässiga vid tävlingar att inte bara ta racketen i hand utan också varandra och tacka för en god match. Det är något med tennisen som gör att det finns något hedervärt också i förlusten. Kanske det var där tankarna om kärlekskravet hos Gustafsson dök upp?

Den lilla vridningen i handen, kanske den rymmer kärleken till två sidors helhet, till vinnaren men också till förloraren. En lektion i tennis, det blir bra det.

/Daniel