Om jag får tag i någon text eller låt som fastnar så sitter den ofta kvar rejält och länge. Som en insutten, men inte nedsutten, karmfåtölj. Så är det med den här versionen av psalmen “Källa så klar”. En inspelning från Rissnekyrkan med Oskar Nilsson, Lars Arvidson och Joakim Sandén. Det är vackra välavvägda och samsjungna röster, en fantastisk version. Jag och många har tyckt om den länge, psalmen som skrevs 1905 av Ida Björkman.
Men det är en strof som tagits bort från ursprungstexten vilken är den här krönikans rubrik. Den ropandes källa i Lehi. Det där är en referens till starke men ändå svage Simson och en märklig scen i Domarboken. Simson har just vunnit en stor, och man får nog säga märklig, seger över filistéerna. Men efter striden är han nära att dö av törst. Han är kallad av Gud, men samtidigt en människa med stora brister och ett liv präglat av motsägelser. Han är inte den hjälte många skulle ha velat se gå viral. Ändå är Gud inte färdig med honom. Domarbokens femtonde kapitel berättar händelsen.
Strax före ropet har Simson varit bunden. Filistéerna hade slagit honom med rep, men när Herrens Ande kom över honom brann repen upp. Han blev fri. Men friheten gjorde inte att allt plötsligt blev enkelt. När repen lossnade kom törsten. Först blev han fri. Sedan upptäckte han hur törstig han var.
Det finns något viktigt i den ordningen. Ibland märker vi inte vår törst förrän det som bundit oss har lossnat. Det kan vara törst efter nåd, frihet, upprättelse och liv. Det kan vara en törst som länge funnits där, men som hållits tillbaka av rädsla, prestation eller av att vi helt enkelt har varit upptagna med att överleva.
Simson ropade: ”Herre, du lät din tjänare vinna denna stora seger, skall jag nu behöva dö av törst…?” Det är kanske ingen särskilt välformulerad bön. Den är nästan förebrående. Men Gud tål säkerligen operfekta böner. Gud hör bön säger vi, jo, han har fått höra mycket genom åren. Simson ropar, och Gud svarar. Han låter en hålighet öppna sig i marken och vatten kommer fram. Simson dricker, hans liv återvänder och källan får namnet En-Hakkore ”den ropandes källa”.
Det är en detalj jag tycker mycket om. Källan får sitt namn efter en människa som ropade. Den blir ett slags minnesmärke över att en törstig människa vände sig till Gud och blev hörd.
Men det finns ännu en detalj i berättelsen som är lätt att missa. Platsen där Simson vann sin stora seger hade fått namnet Ramath-Lehi. Där står segern och styrkan i centrum. En seger som inte är så enkel att läsa med glasögon från vår samtid men en seger var det. Men efteråt är det inte segern som får det sista ordet. Det är källan. Det är ropet. Det är beroendet.
I senare versioner av sången har strofen om den ropandes källa bytts ut. Det är förstås förståeligt med en ganska okänd bibelreferens. Ändå väcker det en fråga hos mig: Vad händer när den ropande människan försvinner, men källan blir kvar? Inte blev väl Simson cancellad ur psalmboken? Tur att han får vara kvar i Bibeln. Än så länge. Nåja.
Vi tycker gärna om den klara källan som bild. Den är vacker. Men Bibelns berättelse handlar inte först om en vacker källa. Den handlar om en verkligt törstig människa. En människa med fel och brister, en människa som nyss har segrat men som nu inte klarar sig själv. Och just där, i det lägsta, öppnar Gud en källa.
Det är också här Jesu ord i Matteusevangeliet 23 blir så allvarliga. Orden som var predikotext bara den söndag som nu varit, 16 augusti 2026. Han talar om de skriftlärda och fariséerna och säger: ”De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.” Jesus beskriver ett religiöst ledarskap som gör livet tyngre för människor som redan bär mycket.
Här möter vi motsatsen till källan.
Simson är en bunden människa som ropar efter hjälp. Gud löste hans band. De religiösa ledarna band andra och hjälpte dem inte att bära eller att lätta bördan. Jesus varnade för en tro som gör vägen till Gud till en tyngre börda att bära än den lätta börda evangeliet innebär.
Vi kan tala om frihet och samtidigt skapa miljöer präglade av skuld och prestation. Vi kan lägga ytterligare krav på människor som redan är uttorkade. Vi kan tala så mycket om vad människor borde att vi glömmer att fråga vad som hjälper dem att leva.
En kristen fråga är därför inte: Vad krävs? Den är snarare: Hur kan vi hjälpa människor att leva? Det är skillnad på att säga ”Bär mer” och att säga ”Låt oss bära detta tillsammans”.
Människor kommer att följa törsten. De platserna är avgörande. Men det är inte alltid som människors törst möter den källan som är frisk.
Tack och lov att Gud inte väntade med att öppna källan tills Simson blivit den människa han borde vara. Han mötte honom där han låg. Han svarade på den ofullkomliga bönen. Han gav vatten åt den som ropade.
Rep binds av både filistéer och fariséer. Kvar finns alltid en törstande själ.
Så finns också: Den ropandes källa i Lehi.
Inte vet jag, kanske det var den strofen från Domarboken som fick Ida Björkman att skriva hela psalmen eftersom hon själv inledde med de orden. Följdverserna talar om att vila vid källan trots strider och fienden. Något fastnade hos henne så att hon inledde med Den ropandes källa i Lehi.
Ropet och svaret. Händelsen vid Lehi känns igen och följer ett bibliskt mönster både genom ökenvandring, strider och pingstdag: Rop får svar som inte förmedlar en uppfattning. Svaret innebär en källa.
/Daniel
Tack Käre Daniel, för text med flera bottnar.
En mening dröjer sig kvar hos mig - "Det är inte alltid som människors törst möter den källa som är frisk".
Så många gånger i livet vi människor går fel och söker något äkta, något tryggt att vila i. Men som ofta är villospår. Som om hela livet är ett oupphörligt sökande i behovet av tröst, vägledning och kärlek. Ett sökande efter den där källan med friskt och livgivande vatten.
Källan har ett starkt symbolvärde - En källa att vila vid, en källa med kunskap och visdom, en källa som referens - alltså ett ursprung. Enligt säker källa, faktabaserad osv.
Allt Gott
Hanna
Det slår mig som osannolikt att vi skulle ha reagerat på just exakt denna hymn och bortschakrandet av Lehi referensen av en slump. När jag en gång i tiden var pastöriserad i Elim kyrkan i Stockholm så var det just denna vers som mer än något annat tydliggjorde hur stora delar av Bibelns texter inte längre hade plats i den moderna kristenheten. Eller skall vi säga som det är: "Krisenheten"?
Istället för att lyfta fram och förklara vad dessa hymner och sånger förkroppsligade av kunskap och visdom så sållas de bara bort och förskönas via omskrivning och tillika urvattning. Det är språket som urvattnas, inte källan.
Den ropandes källa i Lehi.. minnsann.
Teddy Donobauer