Den röst som inte hörs

Några tankar om nuläget efter massakern i Örebro och vårt behov av en särskild röst.

I fredags gavs möjligheten att besöka minnesplatsen utanför Campus Risbergska i Örebro. En stund av tystnad, bön, ljuständning och nedlagda blommor. Det var något dovt över Örebro, tyst, som nerstängt och dystert. Det gick som att ta på uppgivenheten och sorgen. Min vän pratade med en person som stod där och han var övertygad om att polisen lät gärningsmannen hållas på grund av att det ”bara” var invandrare som drabbades. Hur kunde han få hålla på en timma annars lät funderingarna. Det är inte enkelt och många berättelser blir till olika narrativ.

Sen i tisdags verkar det som att gängkriminaliteten kommit av sig när det gäller skjutningar och bombningar efter en kaosartad januarimånad. Det är som att även de kriminella förstår att det finns gränser för hur mycket man kan härja. Men vad händer efter det akuta som varit? Inget sker i vakuum men vad kommer att hända nu?

Idag lyssnade jag till radiogudstjänsten från Längbro kyrka med ord av tröst och fokus på ljus. Herdens röst kom igenom ärkebiskopen Martin Modéus goda ord. Vi behöver gudstjänster som dessa.

I USA inrättade president Trump ett White House Faith Office i veckan. Verksamheten ska ledas av pastorn Paula White. Till somligas jubel, andras förtret. Vidare ska en särskild kommission bevaka religionsfriheten och inte minst kristnas rättigheter.

I tider av nöd vill även det sekulära Sverige lyssna till kyrkans röst. Orden om tröst, värme och välsignelse behövs. Med den nya administrationen i USA kommer evangelikal kristendom i den tappning som inte gör någon större skillnad på politik och kyrka ha mycket stöd de kommande fyra åren.

Nu är frågorna: Kommer våldsvågen att på nytt stiga i Sverige? Kommer det kristna i USA innebära protektionism eller generositet? Får vi ännu djupare sprickor i samhället i brist på respekt för människors värde och värdighet? Ska stereotyper och tillmätanden vara vår tids sound?

Jag tror inte att varken kristendom i Trumps selektiva form eller den västeuropeiska mjäkiga politiska varianten har verklig potential att vara det ljus i mörkret och det salt emot förruttnelsen som behövs. Det räcker inte med politik och det räcker inte med en kyrka som gensvarar på utmaningen med att sätta sig i maktens knä eller som genom att inta en ensidigt vårdande hållning tror att man fullgjort sitt uppdrag.

Den röst som inte hörs är den profetiska. Vi behöver vår tids Martin Luther King. Den fria rösten som inte sitter i någons knä, inte vakar över någons agenda utan som kommer med ett ord ifrån Gud och som skär in i alla led.

Rösten om frihet kan bäras av dem som vet vad det är att sitta frihetsberövade. Helandets ord kan komma från dem som själva är sjuka. Profeterna är inte felfria, de är märkta. Men deras röst är den som kan avväpna och ge ett motgift till det toxiska agg som ständigt driver människor till utanförskap, isolation och ensamhet.

Utan profeter förvildas folket säger den gamla boken.

/Daniel

Svartån vid Falkenbergska kvarnen i Västerås en söndag som denna. Fruset ovan stenarna, forsande vatten på väg att omvandlas till kraft. Vinter, kyla, ändå flöde och energi.