Det enda karlar duger till?

Reflektion om att agera flytthjälp och annat bärande när kriser förlamar.

- Det enda karlar duger till är att bära. Pianon och resväskor!

Orden kom från den annars så kraftfulla missionären, medan vi män pustade efter att ha baxat ut ett piano, lyft upp det på släpet och in i lägenheten.

- Vad stor den var, sa dottern om pianot. Den, inte det. Det var som att pianopjäsen var en inflyttande person.

Den dagen bar vi ett piano. Men ibland bär man mycket mer än möbler. Vad som bärs in i ett nytt hem bär också på en historia, nästan som en person, men ibland är historien tyngre än det som flyttas.

Bild av cottonbro studio: https://www.pexels.com/sv-se/foto/ben-berg-hem-ligger-4553183/

Den tyngsta flytten

Min erfarenhet av att hjälpa några vänner och vad jag också sett genom åren i olika församlingar är att ett av de mest känsliga lägen för en människa är när han eller hon tvingas att flytta. Ofrivillig förflyttning, skilsmässa, vräkning. Orsakerna kan skifta, våndan är nog densamma. Du måste något du inte vill. Stigmat stiger också i takt med antalet barn som tvingas flytta i en sådan situation. Jag anar att ensamheten svider mer ont än vanligt inför en jobbig flytt.

Det är långt mellan tummen upp på Facebook och en vän som faktiskt dyker upp på flyttdagen. Och om dessutom flytten ska ske när man går igenom en livskris orkar en del knappt be någon om hjälp. Många har havererad ekonomi, saknar bil för att dra släp som man kanske inte har råd att hyra och har heller inte råd med flyttfirma. Många flyttar till något, drömmar, kärlek, eller en nystart. Men vissa flyttar från allt det där. Och just då blir varje kartong tyngre än sitt innehåll.

Vissa flyttar bär på kyla. Andra på feber. Det är den totala motsatsen till att flytta till något av förhoppningar.

Att hjälpa någon att flytta som samtidigt går igenom sitt livs största kris gör att man känner tyngden mycket mer än bara av det man bär.

En soffa som burit gemensamma minnen ska nu bäras ut.

En av två sängbottnar ska bäras bort.

Att dela en börda

“Bär varandras bördor…”

Aposteln Paulus i Galaterbrevet.

Det kan vara en av den kristna diakonins mest angelägna och samtidigt känsliga uppgifter, att hjälpa en ensam människa i kris att flytta. Då delas bördan, den bärs av fler än en. Orsakerna till situationen kan vara många och ibland är verkligheten att man hjälper den som ställt till allt eller det mesta av krisen. Men det bör inte få oss att avstå att vilja hjälpa till att bära. I en redan svår stund behövs så mycket mer handfast hjälp än kloka råd man mest troligt inte orkar ta in.

Och i vissa lägen behöver man till och med bli buren.

I evangelierna finns en berättelse om fyra kompisar, män, som bär sin förlamade vän fram till Jesus. Uppför trappan utanpå huset, rivande upp taket och firande ner sin vän framför ögonen på Jesus och fariséerna. Stackars husägare som fick taket förstört. Svenska tjänstemän hade nog haft synpunkter på tillgänglighet för funktionshindrade via taket. Det är en ganska rörig situation men den gången var det ändå bra att det fanns karlar till att bära, inte bara för att de hade musklerna, utan för att de vägrade ge upp hoppet om sin vän. Mannens förlamning bröts.

En biblisk välgärning

Människor i kris kan helt enkelt behöva hjälp att bära. En sak jag märkt när man bär tunga pjäser är att man inte pratar så väldigt många onödiga ord då, det är som att bördan tystar. Energin går åt till det mest nödvändiga. Och ja, ibland är nog bärandet det enda man duger till. Men det, om något, kan vara en rent biblisk välgärning i medmänsklighet. Som säger mer än många ord.

Och ibland, mitt i allt bråte, får man själv bli buren. Kanske är det där, i svetten och tystnaden, som evangeliet får armar och ben. För en människa är så mycket mer än sina jobbiga flyttar.

/Daniel