Det finns ett Betania till

Om faran med att försöka ta Gud till intäkt för egna sympatier.

En vän skickade en video från dopplatsen där man menar att Johannes döparen höll till och där någonstans döptes Jesus en gång för tvåtusen år sen. Dopplatsen man ofta hänvisar till idag ligger i Jordanien och det står att den hette Betania (den exakta platsen är omdiskuterad liksom många bibliska platser). Men den vane bibelläsaren har nog mest ett annat Betania i minnet när man hör det namnet, skulle jag tro. Betania där syskonen Lasarus, Maria och Marta bodde, där Simon den spetälskes hus också fanns och där Jesus blev smord inför sin död. Byn vid foten av Olivberget, nära Jerusalem, är nog det Betania som gett namn till många kapell och frikyrkoförsamlingar. Men det finns alltså ett till Betania.

“Detta hände i Betania på andra sidan Jordan där Johannes döpte.” 

Johannesevangeliet 1:28

En geografisk homonym, ord som kan betyda flera saker, eller som här, orter. Det finns ett annat Betania. Det finns nog en del missuppfattningar och misstänkliggöranden som kan leva länge just på grund av att man säger samma sak men menar olika saker.

Platsen som idag anges vara Betania på andra sidan Jordan. https://www.touristjordan.com/tours/bethany-beyond-the-jordan-day-tour/

Ett sådant begrepp som jag tycker börjar stå en upp i halsen är: På de utsattas sida. Det har jag själv använt och kanske rentav myntat i vissa sammanhang. Det är ordet sida jag tror missbrukas i konflikter. Att stå på någons sida, skulle det innebära att man måste ta parti mot någon annan? Ett stöd till palestinierna i Gaza, är det antisemitiskt? Ett stöd till Israels rätt att försvara sig mot Hamas, innebär det stöd för folkmord? Resultatet av polariseringen som kommer ur osunda ställningstaganden gör att många tystnar och till slut ropar nog endast extremister, de där som valt sida och aldrig kommer att lyssna på någon annan.

Men det finns fler än ett Betania. Det ena kan sägas ha med början att göra, där han döptes. Och det andra med slutet, där han smordes till att gå upp till Jerusalem, lida och dö korsdöden. Så är det också i konflikterna. De har en början och kanske ett slut men tiden däremellan kan vara lång och fylld av lidande som också namnet Betania kan betyda. Ibland kan konflikterna lösas men ofta kan de endast hanteras. Mellan de två platserna med namnet Betania finns berg och öken. Strapatser och torka kännetecknar sträckan.

Även i religionerna finns maktkamper om människosyn

Religionen blir grym och ett närmast omänskligt maktvapen när vi så säkert vet vad Gud tycker i alla konflikter. Immanuel-begreppet (Gud med oss) som är centralt genom den bibliska berättelsen är kanske också ett av de allra mest missbrukade. Men Gud med oss innebär inte per automatik att Gud är emot dem. Det är inte så att Gud är partisk men vi missbrukar så lätt budordet genom att ta honom till intäkt för vår egen åsikt, vår egen situation och vårt eget sammanhang. Sympatierna trumfar moralen många dagar men borde inte vara så i våra lagar.

Presidenten Abraham Lincoln fick frågan, på vilken sida Gud stod i det amerikanska inbördeskriget. Lincolns svar var ett klok sådant, och handlade inte om att förklara vilken sida Gud stod på utan istället att var och en skulle behöva fråga sig om man själv stod på Guds sida. Gud med oss innebär inte att Gud hjälper oss mot dem. Det innebär att Gud drar oss till sig och kommer till oss. För att vara retorisk: Det handlar inte om självkänsla, det handlar om själkänsla. Självet och själen, vad är det som säger mest om att vara människa? Genom historien har olika ideologiers syn på människan fått stora konsekvenser. I USA och i Sovjetunionen, i demokrati och diktatur.

Ett utvecklande av samtalet om en Homo Spiritus, tror jag kan ge betydligt mer än vad exempelvis det kommunistiska tänkandet gav i det som kom att kallas Homo Sovieticus. Den tänkta kommunistiska friheten som istället gav ett förtryck i ett vi och dem tänkande, ett förakt för människovärdet och en maktanalys som minimerade det egna ansvaret och maximerade den andres. Det finns något utopiskt, närmast paradisiskt över kommunismen, men den har ändå visat sig gå hårt åt människan och hennes värde. Den kanske sanna maktanalysen leder till ohyggliga illdåd mot människor. Så gör också extremindividualismen med sitt fokus på självet väl gödd av girighet. Kvar finns den darrande själens behov av tillhörighet.

Är kyrkan en trygg plats för syndabekännelse?

Det kan vara enkelt att kritisera politiska ideologiers påverkan på människan. Men samma sak gäller kyrkan, synen på människan och hennes svagheter har haft ett stort fokus och ofta varit ett starkt vapen i handen på kyrkligt ledarskap. Följdaktligen har syndabekännelsens betoning gått i vågor genom kyrkohistorien. Från biktplikt till kollektiv bekännelse i mässan, till individualiserat valbar syndabekännelse. Idag har vi nog mer av en godhetssignalering med skambeläggande som konsekvens.

I min kris har jag haft samtal av olika slag. Vid ett av dem frågade jag en pastor om inte han någon gång hade känt behov av att bekänna någon synd? Svaret var komplett tystnad. Han förmådde sig inte att säga vare sig ja eller nej, han blev helt tyst. Han kanske hade sett på mitt exempel att kyrkan inte är en särskilt säker plats för att bekänna sina synder. Det känns konstigt och inte helt tillförlitligt med syndfria pastorer.

Den som aldrig behöver bekänna synder men gärna berättar om sina egna goda insatser, som samtidigt inte delar något om den egna svagheten men gärna pratar om andras dåligheter. Ja, det känns väl inte som det mest attraktiva sammanhanget att vara del av. Riskerar kyrkan att producera ett gäng hycklare? Det blir helt enkelt inte ärligt, det är påklistrat och med en hög bekännelse men med en låg grad av äkthet. Det är passiviserande, detta ständiga godhetssignalerande och samtidigt hycklande med förhoppning att andras men inte egna svagheter ska märkas. Och jag tror att väldigt lite innovation kan komma ur den miljö där det mesta går ut på att inte göra något fel.

Undvik “vi och dem” så långt det går

Hela wokerörelsen som säkert lyft många viktiga frågor men som lidit av ett framtvingande ställningstagande i sitt förhållningssätt med polarisering som följd, kanske nu börjar se sin nedgång. Enligt Lena Andersson är det så. Vaclav Havel, ledaren av sammetsrevolutionen i det tidigare Tjeckoslovakien, gjorde det till en viktig del av sitt ledarskap att dela egna moraliska svagheter och att aldrig driva ett perspektiv av vi och dem vad gällde kommunismens skadliga påverkan på den framtida demokratiska uppbyggnaden. Han ville inte skylla ifrån sig. Med mitt bildspråk: Havel förstod att det fanns fler än ett Betania. Min tolkning är att Havel såg att den sovjetiska människan var en omöjlighet men att den andliga människan skulle kunna överleva och ge ett positivt bidrag till sitt samhälle men att inget skulle hjälpa den förflyttningen genom att skylla ifrån sig sitt eget ansvar.

Ett Betania i dalen och ett på berget, båda med sina särskilda uppgifter i historien trots samma namn. I det ena sänktes gudasonen ned. I det andra restes människan Lasarus upp. Om än det är mycket öken och distans orterna emellan är det viktigt att försöka komma ihåg:

Det finns ett Betania till.

/Daniel