Det finns inget som påverkar livet så mycket som döden

Vid allhelgonatid görs kanske de starkaste existentiella erfarenheterna under hela året i en sekulär folksjäl som kanske ändå inte är så sekulär.

Strömmar av besökare till kyrkogårdarna visar på betydelsen av denna helg. Det finns inget som påverkar livet så mycket som döden.

Vi kommer alla från någon och ur någon som inte längre lever. Det krävs människor för att människor ska bli till, därför har vi alla en relation till de människor som funnits före oss och som nu är döda. Livet kan verka tillfälligt och döden permanent. Så mycket fokus läggs på att motarbeta åldrande genom forskning och många goda och kanske mindre goda råd kan fås på sociala medier. Och nog har medelåldern stigit i vår del av världen. Vi vill leva längre eller vill vi egentligen bara skjuta på döden?

Om än vi idag har valfrihet i långa stycken, har ändå ingen av oss beställt oss själva. I denna livsbetingelse ligger också släktbanden bakåt i tiden. Min far hette Karl-Olov och min farfar Arvid. Min mor heter Inez och min mormor Ingegerd. Tyvärr kommer jag inte längre tillbaka i leden när det gäller att namnge ens mina egna släktled. Historielösheten finns där och räcker bara några få generationer bakåt i tiden. Det innebär också att de allra flesta av oss är helt bortglömda inom några generationer framåt. Människans dagar är som gräset, blomstring men också en plats som inte längre känner till dem. Så står det i den goda boken.

En människas dagar är som gräset,

hon blomstrar som markens blommor.

Vinden drar fram över dem

och de är borta,

deras plats känner dem inte längre.

Psaltaren 103:15-16

Bibeln men också de sträva västerbottensförfattarna, som hämtade mycket av sina referenser i den goda boken, fångar en hel del av detta med livet i dödens närhet:

“En dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva” sa han när han sommarpratade, författaren P.O. Enquist. Det är det där att leva alla dagar. 

Svenska kyrkan gör ett fantastiskt fint arbete under allhelgonahelgen och är den primära institutionen i vårt land där det oundvikliga ges en möjlighet att bearbetas. Det är tankeväckande att vi ser en växande trend med anhöriga som begraver sina döda utan någon form av akt. Istället tas kroppen direkt till kremation och man slipper att ta avsked i en känslosam begravningsgudstjänst. Och visst, var och en är ju fri att bestämma om detta men jag tror ändå att de allra flesta mår väl av tillfällen för gemensamma tårar om än familjen skulle vara splittrad och motsättningarna djupa. Vi behöver bli bättre att leva med komplexiteter. Det är en fruktansvärd tragik om våra döda utsätts för cancelkultur.

Nej, vi behöver mötena och berättelserna som målar livet om än inte bara i ljust. Annars blir de många dagarna vi ska leva svårbegripliga. Det finns ingen möjlighet att känna av ljuset om inte mörkret finns. Jag tror det är därför det går att tjäna pengar på halloweenfirandet. Men för mig känns det ändå som ett förvridet substitut. Samtidigt blir det naivt när kyrkor försöker låtsas för sina barn och ungdomar att det mörka i tillvaron inte finns. Låt istället barnen få prata om döden, vara med på begravningar, relatera till händelser där människor förolyckats. Frånta inte möjligheten att sörja eller att processa det tunga i tillvaron. Hur ska vi kunna leva om vi inte får ägna oss åt dödens realitet någon gång? En pastor fick avsluta sin tjänst efter att ha målat tillvaron i för dystra färger på sociala medier. Det kan säkert finnas mer att säga om det enskilda fallet men vad händer om vi har en kultur av ängslighet där uttolkare av evangeliet förväntas att alltid tala om det så som det borde vara men aldrig som det är?

“Det är synd om människorna”. Orden är August Strindbergs i teatern Ett drömspel och man kan väl känna att han hade rätt. Det är synd om människor som ska leva utan att få processa livet genom att också beröra den verkligheten att vi alla en dag ska dö.

Foto från föredrag om Hovdestalunds kyrkogård på Karlsgatan 2, Västerås.

Det var en stor debatt i Sverige för omkring hundra år sedan när vi i allt högre utsträckning gick från jordbegravning till eldbegängelse. Linköpingsbiskopen Tor Andræ sa vid invigningen av krematoriet i Norrköping 1938: “Ren, lugn och ljus reser sig denna byggnad, som nu ska vigas till dödens helgedom och till den renande flammans sista barmhärtighetsverk…” Den renande flamman, eldslågan känns igen från bibliska händelser som pingstdagen. Elden är elementet för såväl det renande och luttrande som det värmande och vägledande ljuset i mörkret. Men elden finns också i ett krematorie som beskrevs som en dödens helgedom. Orden om död och helgedom i samma mening är just ett sånt exempel på ordens och språkets betydelse att bära mening inför det oundvikliga. 

“Han önskade sig dit där man slapp att gå sönder.” Orden kommer från Per Olov Enquist igen och denna gång om hans romanfigur Elmblad i Musikanternas uttåg. De orden träffar om och om igen. Både livet och döden tär och river oss om än det är en gåva att en gång ha fått födas. Vi behöver det som påminner oss om att det finns helande för själen nu men också bortom graven. Det mest mörka som ändå tänder ljus för den som vandrar i dödsskuggans dal. 

Evangeliet är en berättelse om en vandring som går från död till liv, från mörker till ljus, från natt till dag. Kristi korsdöd påverkar livet som inget annat.

/Daniel

Bild av David Dibert: https://www.pexels.com/sv-se/foto/635699/