Dikter från Ramkvilla

Korn av recension men mest reflektion om sexualitet efter läsning av Elisabeth Hjorths Sällskap.

Poesin blev en lins och en tolkningsnyckel. För min del inte genom att skriva den, utan genom att ta in och låta tanken löpa, och så få ord som breddas och formas utan att stelna. Minns att jag recenserade boken The Pastor as Minor Poet av Craig Barnes till pingstpastorerna.

Om mitt poesintresse vaknade för kanske tio år sedan så föddes jag för längre sedan än så. I Vetlanda kommun. Så omkring åtta-tio år sedan kom jag att läsa om en poet som skulle vara typ i min ålder och också från samma kommun. Därför köpte jag diktboken Kärnfamiljen av Elisabeth Hjorth. Och jag läste också Fadern, en roman av samma Hjorth.

När sedan allt begav sig runt mig hösten 2023 skrev Elisabeth Hjorth en kulturdebattartikel i Dagens Nyheter om min avgång och orsaken till det. Rubriken var: Sexproblemet är enormt i pingstkyrkan. Hjorth kopplade min situation till frågorna om pingstkyrkans hållning i relation till samkönad sexualitet.

Vad jag förstår av Elisabeth Hjorths texter och någon intervju jag sett har hon också, precis som jag, vuxit upp inom frikyrkan, kanske pingströrelsen. Hon skriver om mycket, också om tungotal och att få förbön under äldstebrödernas händer.

Nu har jag läst Sällskap som Hjorth gett ut denna vår 2026. Tre berättelser om kvinnan, kvinnor i gemenskap, om sexualitet och spiritualitet, om det råa och ändå behövda. Mannen finns där i ett register av egenskaper men kvinnan framställs inte änglalik. Sexualiteten är en självklar del men inte den enda, kargheten i beskrivningarna innebär på inget sätt tomhet. Hjorth har definitivt ett författarskap. Och jag vet att jag tänkte då, hösten 2023, att hon är en av få som fattar någonting om karismatisk kristendom och sexualitet och som törs skriva något. Sexualiteten ligger nära många områden i livet, Freud var inte helt fel ute, och det gäller också andligheten. Pietisterna är ett exempel och pingstvännerna ett annat. PO Enquist var inne på detta i ett samtal i Filadelfiakyrkan i Stockholm när hans bok Lewis resa var nyutkommen och i stort fokus. Respondenten på det Enquist sagt, som idag är ansvarig för teologisk utbildning, kunde inte tillstå att det fanns någon koppling mellan karismatisk andlighet och sensualitet och sexualitet. Jag vet att jag satt där och undrade om han verkligen svarade ärligt den gången.

Hjorth skriver i Sällskap om resonemanget i kvinnornas feministcirkel att “sex var något så i grunden komiskt att man måste göra det en smula våldsamt och farligt”. En cirkel som hade läxor, där en av läxorna skulle kunna vara att ljuga, att producera en liten lögn som i det stora hela var försumbar men som drabbade förövaren med oanad styrka. Det som är och vad vi säger om det som är, kan vara två skilda saker, särskilt om det känsliga i livet, och fångas så väl av Hjorth.

När jag gjorde vapenfri tjänst var vi ett stort gäng grabbar, mestadels frikyrkliga, som hade gemensamma kursveckor på Mullsjö folkhögskola. Vi var väl arton, nitton år. På en av kursveckorna fick vi besök och gästföreläsaren skulle undervisa om media. Han visade filmsekvenser från TV1000 som då var ganska nytt, satellit- och kabeltv, som visade sexfilm på nätterna. Vi satt alltså där i klassrummet och läraren visade intimfilm, det var första gången, vad jag kan minnas, som jag sett vad man kallar porrfilm. Vi skulle diskutera vad vi sett i grupp och storgrupp, det var precis hur genant som helst. Jag minns två saker extra med den där dagen. Det ena var att föreläsaren är en person som är en av ledarna och ordförande i en aktiv och växande pingstförsamling som jag mött många gånger sedan dess. Jag har aldrig velat ta upp detta men har nog ändå många gånger velat fråga, vad som gjorde att han tyckte att han skulle visa dessa filmer för oss. Det andra var att i min grupp var en kille som är son till en känd evangelist i Sverige. Evangelistsonen som var nykär och vad jag minns nyförlovad, sa att kvinnan vi nyss sett inte ens var någon han kunde tycka var snygg, han kunde bara tycka att hans flickvän var den han kunde anse vara sexig. Men då var det en kille från Göteborg som sa att nu är du inte ärlig. Jo, han var ärlig. Inte många år gick innan evangelistsonen gick igenom skilsmässa. Livet är fullt av komplexiteter.

Jag fostrades in i en stark helgelsekultur där sexualmoral ju var det allra starkaste signalvärdet. Inte mycket handlade om det strukturella som exempelvis barnarbete i textilbranschen, desto mer fokus var på frågor om sex, droger och att inte bli för begiven på pengar. Tror aldrig jag hört någon ge sig på frosseriet i en predikan och om man ser en del pastorer i profil förstår man att det verkar vara den tillåtna synden. För min del kämpade jag emot ungdomliga impulser, försökte fasta och be, och har haft och har ett fint äktenskap, ändå kunde jag inte stå emot längre fram i livet. Det är kanske människan i ett nötskal, vi försöker så mycket men skulle må så mycket bättre av något mycket mer avslappnat och ärligt.

Elisabeth Hjorth har inte fel när det gäller laddningen och också problematiken med sexualitet och andlighet men sen är ju frågan vad man ska göra åt och med allt detta. För min del var det tydligen förnedring och gatlopp som skulle gälla.

Vetlanda kommun är geografiskt sett ganska utsträckt. Björköby ligger i norra kommundelen, Ramkvilla i södra. Kanske har Elisabeth Hjorth och jag varit i något kyrkligt sammanhang samtidigt, jag vet inte.

I Hjorths roman finns en fråga som berättelsens Sara ställer och som jag tror är djupt mänsklig, också för helighetslängtande och samtidigt mänskliga kristna oavsett om man vuxit upp i bibelbältet eller inte:

- Kan du förstå hur själen kan dela sig i två på det sättet?

/Daniel