Duvan och dyn
Jesu dop – predikan söndagen den 11 januari 2026.
“Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: ‘Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.’”
Markusevangeliet 1:9–11
Märken av liv
Jag har två brännmärken på kroppen – ett lite större på handen, ett lite mindre på armen. De kommer från barndomen, från ett strykjärn och en kopp hett kaffe. Inte avsiktligt, bara olyckor mellan småsyskon.
Ibland tänker jag att märkena säger något om livet självt: det sätter spår, det svider, och sedan växer man med det. Huden på de ställena är lite känsligare. Jag fryser lättare om vänsterhanden, men den bär också vittnesbörd om att det som en gång brände sedan länge är läkt.
Jesu dop handlar om just den verkligheten – att stiga ner i det mänskliga, i det såriga. Han döptes till vår verklighet, han är Gud som tog hud och del i våra brännmärken. Vi döps till honom, han som döptes till oss.
Och där han stod, mitt i vattnet, öppnade sig himlen.
Det lägsta och det högsta
Jordanfloden ligger på den lägsta platsen på jorden – ned mot Döda havet, platsen där ingenting lever. Det är där Jesus döps. På jordens botten. I det leriga, dyiga, där jorden möter djupet.
Och just där öppnar sig himlen. Som om Gud själv vill visa: inget avstånd är för långt, inget djup för mörkt. En Gud i dyn.
Lägsta punkt – högsta rörelse. Det är dopets vertikal: den såriga jorden under våra fötter och den öppnade himlen ovanför våra huvuden. Kristus står där, himlens Son i jordens dy, och Faderns röst bryter tystnaden: Du är min älskade Son.
Vattnet och Anden, dy och duva, lågt och högt. Dopet är förening – inte flykt. Himmel och jord möts i honom.
Ett samhälle utan djup
I vår tid vill vi ofta lyfta blicken, men vi förlorar kontakten med jorden. Eller så ser vi så djupt på våra egna och andras lägstapunkter att vi missar himlen.
Mycket i vår kultur har blivit horisontellt – nätverk, hastighet, reaktioner – men sällan djup. Ett samhälle som saknar undervegetation, där rötterna glömts.
Vi läser religionen från ett sekulärt håll, reducerar den till moral eller tradition. Gud blir symbol, inte närvaro. Och då, som någon sagt, blir politiken vår religion och politiker våra präster. Det är som om AI och politik tillsammans ska rädda oss.
Singularitet och själ
Det talas nu mycket om Singularity – den teknologiska singulariteten. Den punkt när artificiell intelligens överträffar människan och börjar utveckla sig själv. År 2026 sägs vara genombrottets tid; tröskeln är passerad. Maskinerna lär sig snabbare än vi hinner förstå.
Men mitt i all denna exponentiella utveckling måste vi ställa den andliga frågan:
Vem berättar vår historia?
Vem vet vad som är sant om oss?
När maskiner simulerar mänsklighet, vem bär fortfarande själen?
Duvan över Kristus är Anden. Den bär kunskap, vägledning och relation. AI kan likna Andens verk till formen – den svarar, lär och reflekterar – men den saknar Andens väsen: kärlek, frihet och nåd.
Jesus stiger ner i Jordan inte för att överträffa människan utan för att uppfylla henne. Gud blir människa, inte för att ersätta det mänskliga utan för att återlösa det.
Singularity vill skapa oändlig intelligens. Kristus visar vägen till oändlig kärlek – en annan singularitet, där Gud och människa möts i en person.
Såret där ljuset kommer in
Just nu genomgår folket i Iran en stor omvälvning. Kanske kommer den nuvarande regimen att falla. Så mycket har jag följt deras kamp att jag törs säga att det finns djupa sår i deras folksjäl.
Den persiske poeten Rumi (1207–1273) skrev:
”Såret är platsen där ljuset kommer in i dig.”
När jag hör Rumis ord tänker jag på landet med stolta poeter, där så många längtar efter Azadi – frihet. Den fria kvinnan, studenten som ropar rättvisa, den troende som viskar Jesu namn bakom stängda dörrar.
Frihetens arena i Teheran – Azadi Stadium – rymmer över hundratusen människor. Jag har stått utanför den arenan och sett folkhavet. En dag, tror jag, ska denna plats fyllas av människor som prisar Jesus, öppet och utan fruktan. En dag ska ljuset tränga in genom såren.
De märken som bär ljus
Kristus steg ner till jordens lägsta punkt, och himlen öppnade sig över honom. Där förenades det lägsta och det högsta.
Från den dagen är ingen plats för låg, inget hjärta för mörkt, för att himlen ska kunna öppnas.
Kristus döptes till oss. I hans yttersta dop – korset – möjliggörs att vi kan döpas till honom. I Kristus finns helande. I hans rike är regimen inte repressiv, straffande och exkluderande. Domen blir inte en räkenskap i skuld, utan ett helande i kärlek, fastställt och signerat med Kristi blod.
Hos Kristus läks sår, lindras brännskadorna. I hans rike blir vi helade, från tå till topp.
Hur smutsigt och grumligt det än är har Gud öppnat himlen över Kristus, och glädjen i Faderns röst och duvans vingslag öppnar himlen också över dig.
Vi kan inte ta bort det lägsta. Brännmärkena påminner om det som varit. Men kanske hjälper det lägsta oss att förstå det högsta.
I synden behövs nåden, i skammen glädjen. I svagheten ges kraften.
Trots allt som är svårt och omöjligt för oss är Jesu dop en påminnelse om att härlighet är möjlig – trots allt.
Dyn är där. Där är också duvan.
/Daniel
Amen!