Efter stormen – och rösten i tystnaden
Reflektioner efter stormen Johannes under dagar vi minns Martin Luther King.
Några veckor har gått sedan stormen Johannes drog in över Sverige med en kraft som påminde oss om att det finns makter vi inte rår på. När vinden tjöt över taken, träd föll och elen slocknade, stod människor där – mitt i naturens påminnelse om att världen inte är vår att styra. Under några timmar eller dagar blev livet enkelt och sammanvävt: ljus, värme, trygghet, omsorg. Grannen med ved, vännen med laddad mobil, kommuner som öppnade sina lokaler – nätverk som formades utan att någon bett om det. Stormen hann knappt bedarra förrän den följdes av kraftiga snöfall.
Själv bor jag i Västerås, där stormen mest märktes som en notis i nyheterna. Men de senaste åren har ofta lett mig till Hälsingland – särskilt till Ljusdal och en av frikyrkorna där. I de vidsträckta bygderna, mellan skog och å, finns både en stillhet och en styrka som känns igen när vinden mojnar. Då kan man tala om väder på riktigt – inte för att småprata, utan som en bild av livets växlingar.
När stormen lagt sig infinner sig något annat – tystnaden. Den kan kännas befriande, men också tom och dov. Det är något särskilt med stillheten efter något svårt, efter en olycka eller en storm. Vi skyndar gärna tillbaka till våra scheman, till bruset av sociala medier och ständiga nyheter. Men kanske förlorar vi då en chans att lära oss något. Vad händer om vi faktiskt stannar upp? Om vi vågar ta tystnaden på allvar - inte som frånvaro, utan som närvaro?
Och just dessa dagar när världen minns medborgarrättskämpen Martin Luther King, blir den frågan ännu mer aktuell. King påminde oss om att det inte är de ondskefullas ord som gör mest ont, utan de godas tystnad. Hans budskap var enkelt men brännande: rättvisa kräver röster som vågar tala när världen tiger. Kanske gäller det också efter en storm – att stillheten inte får bli en reträtt, utan ett rum där nya ord kan födas.
I Bibeln mötte profeten Elia Gud, inte i stormen och inte i elden, utan i ”den stilla susningen”. Där, i tystnaden, blir både det mänskliga och det gudomliga möjligt att ana. Stormen avslöjar våra gränser; stillheten visar vägen vidare. När vi inte längre kan kontrollera tillvaron, kanske vi bättre förstår vårt beroende – både av skapelsen och av varandra.
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Tomas Tranströmer
Kanske är det just dit stormen för oss. Till gläntan av insikt. Till det ögonblick då vi inte längre tror att livet kan planeras i detalj, utan måste levas i ödmjukhet.
Frågan är hur vi hanterar stillheten som följer. Bygger vi vidare som om inget hänt, eller låter vi stormen påminna oss om gränser, ansvar och gemenskap? Och orkar vi söka upp dem som tystnar i efterdyningarna? När vinden stillnat får inte också samtalet tystna. Tystnaden efter stormar som Johannes kan bli en tid för lyssnande – men också för att tala, vittna, börja om.
Det känns så tyst idag. Ändå skriker folk som aldrig förr. Avsaknaden av verkliga profetröster likt Martin Luther Kings ekar dovt. Stormar drar över världen. När Gud kommer att låta höra sin röst hoppas jag att vi då orkar lyssna.
Rätt riktad kan tystnaden bli nyskapande, uttrycksfull, värmande och vägledande. Kanske följs stormen och stillheten av nya ord – och av en ny vilja att plantera träd, både i jorden och i själen.
/Daniel