Så har torsdagen kommit, den dag då det uppdaterade preliminära resultatet efter valet väntas vara färdigt. Resultatet pekar mot ett regeringsskifte och en omläggning av politiken. Men jag tror att vi vet mer om själva maktskiftet än om innehållet som väntar. Och det är talande i sig.
Jag uppskattar demokratin både som företeelse och samhällsskick. Samtidigt finns det några förändringar jag skulle önska inför kommande valrörelser. De skulle kunna förbättra väljarnas möjligheter att förstå politikens innehåll och vad de faktiskt röstar på, snarare än bara vem de röstar på.
Så här, i åsiktstider, kommer några tankar om hur valrörelsen nog kan förbättras:
Röda linjer och blockpolitiken
Min grundkritik mot valrörelsen som den nu bedrivs är att det blir nästan uteslutande fokus på regeringsfrågan och där uppstår röda linjer och blockpolitik. Allt detta låser fast politiken och försvårar möjligheterna att regera landet. Låt väljarna välja politisk inriktning. Sedan får politikerna hantera regerings- och maktfrågorna efter valet. Antalet opinionsundersökningar skulle behöva minska kraftigt för att valrörelsen inte ständigt skulle dras tillbaka till frågan om vem som leder och vem som kan bilda regering.
Valsedlarna
Möjligheten att personrösta i de allmänna valen infördes i full skala vid 1998 års val. Det positiva är att kandidater kan tydliggöra sitt eget politiska bidrag. En möjlig nackdel är att konkurrensen och maktstriderna inom partierna kan öka. Jag tycker att det är knepigt att partiledare finns med på flera listor över landet. Eftersom de redan har stor nationell exponering får de sannolikt också ett oproportionerligt stort antal personkryss. Det kan göra det svårare för lokala kandidater att bli synliga och få väljarnas uppmärksamhet.
Mediernas roll
Det ligger kanske i mediedramaturgin att personfrågor är mer intressanta än sakfrågor. Men seriösa medier skulle behöva arbeta mycket mer med att lyfta fram sakpolitik. Fokuset på partiledarna har drivits på och jag får intrycket att partier i dag i högre grad behöver mediegenomslag än stora medlemsorganisationer. Medlemmarna behövs fortfarande i valkampanjens praktiska arbete, men deras roll i politikformuleringen och i de ideologiska samtalen framstår som mindre självklar. Valkompasser kan vara användbara som en första orientering, men de riskerar också att reducera politiska helheter till ett antal mätbara sakfrågor. De säger mindre om exempelvis människosyn, samhällsgemenskap, synen på nationalstaten och internationellt ansvar.
Journalisten Victor Pressfeldt har med hjälp av AI skapat ett analysverktyg, som såvitt jag kan bedöma, är mer ambitiöst än de redskap som traditionella medier tagit fram. Det säger något om utvecklingen.
De kristna
Det har varit ledsamt att se kristna officiella företrädare i stort sett helt ducka för att ge vägledning till ett sunt kristet förhållningssätt till partipolitik och val. Den kristna rösten behöver vara både profetisk och förebedjande, varnande och vägledande. Det hade funnits flera frågor där kristna företrädare kunde ha drivit opinion och krävt tydliga svar av politikerna. Däremot har vissa kristna opinionsbildare och akademiker enligt min bedömning låtit sin kritik av Tidösamarbetet dominera så starkt att den kristna och akademiska argumentationen ibland blivit partipolitiskt ensidig. Jag får intrycket att denna kritik har fått stort genomslag i valrörelsen. Kanske hade Ludwig Feuerbach en obehagligt framsynt tanke när han beskrev att politiken skulle bli vår nya religion. Tyvärr uppfattar jag politisering även inåt i kyrkan som påverkar långt mer än det borde.
I samhället är den kristna uppgiften inte att leverera en färdig partipolitisk rekommendation. Men den är att hjälpa människor att pröva makten, politiken och det egna samvetet mot frågor om människovärde, sanning, ansvar, solidaritet och hopp.
Mina eftervalstankar kan sammanfattas så här:
Blockpolitik, röda linjer och fokusering på regeringsfrågan försvagar innehållet i politiken.
De etablerade medierna tappar alltmer sin förmåga att sätta dagordningen och behöver förnyas.
Partiledarfokuseringen riskerar att försvaga demokratin.
Kristna röster i Sverige riskerar att bli antingen för tysta eller alltför opportunistiska. De måste vaka över sin frihet så att inte allt blir politik.
Till sist, oavsett politisk inriktning för stunden är det hoppfullt att uttala i bön:
Gud välsigne Sverige!
/Daniel
Ja, jag tänker också såhär, en röst på tex KD borde vara en röst på KD och inte på Tidöpartier.
Så jag vill rösta på 1 parti, inte 4.
Så alla partier skulle vara fria att bilda regering med vem de vill. Så då i mitt exempel, skulle Ebba Busch vilja ingå i regeringen så ska KD inte ses som svikare till Tidöpartierna.