En knepig dag för selfies

Korset - predikan långfredagen den 3 april 2026.

Idag på långfredagens morgon såg jag en som la ut en selfie, framför ett kors. Det fick mig att reflektera. När det en gång begav sig tror jag att jag vet en som aldrig hade tagit ett kort på sig själv vid korset. Han var inte ens där.

Det är något över händelserna fram till korset och vid korset som visar att ingen människa klarar att vara helt dygdig, uthållig i tron eller modig under tryck. Efter dramat i Getsemane när Judas kysstes och soldaterna fängslat Herren, stod det att alla övergav honom och flydde. I vår text står det att lärjungarna och vännerna stod på avstånd. De som var närmast vågade inte eller ville inte hålla sig i främsta ledet. Nu var det åskådarläktaren som gällde. Distans. Rädsla.

Bild av Piotr Arnoldes: https://www.pexels.com/sv-se/foto/lutning-forskjutning-kors-kyrkogard-begravningsplats-7156023/

Jesus blir korsfäst

“När de förde bort honom grep de en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene. På honom lade de korset för att han skulle bära det efter Jesus. En stor skara ur folket följde honom, även kvinnor som sörjde och grät över honom.

Då vände Jesus sig till dem och sade: “Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. Det kommer dagar då man ska säga: Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte fött och de bröst som inte ammat. Då ska man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Göm oss! För om de gör så här med det friska trädet, vad ska då inte ske med det torra?”

Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. Och när de kom till den plats som kallas Dödskallen, korsfäste de honom och brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra. Men Jesus sade: “Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.

Folket stod där och såg på. Men rådsherrarna hånade honom och sade: “Andra har han frälst. Nu får han frälsa sig själv om han är Guds Messias, den Utvalde.” Även soldaterna kom fram och hånade honom. De räckte honom surt vin och sade: “Om du är judarnas kung, fräls då dig själv!” Över honom fanns det också ett anslag: “Detta är judarnas kung.”

En av brottslingarna som var upphängda där hånade honom och sade: “Är inte du Messias? Fräls då dig själv, och oss också!” Men den andre tillrättavisade honom och sade: “Fruktar du inte ens Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: “Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Jesus dör

Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen. Solen förmörkades, och förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: “Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” När han hade sagt detta, gav han upp andan.

När officeren såg vad som hände, ärade han Gud och sade: “Den mannen var verkligen rättfärdig.” När allt folket som hade samlats som åskådare såg vad som hände, slog de sig mot bröstet✱ och vände hem igen. Men alla hans vänner och kvinnorna som hade följt honom från Galileen stod på avstånd och såg detta.”

Lukasevangeliet 23:26-49

Det var många runt korset och i vår evangelieberättelse är de där. Alla utom en.

På vägen mot Golgata möter vi många ansikten jag i och för sig gärna hade sett foton på. Hur reagerade de, vad tänkte de? Simon från Kyrene, var han utvald eller drabbad att bära korset när Herren inte orkade? Tänk att Herren var så förnedrad, torterad och svag att han fysiskt inte kunde bära korsträet riktigt hela vägen. Det säger något om utmattningen och utmaningen. Simon blev ofrivilligt en av aktörerna. Många tittade på, några agerade. En var inte där.

Där är kvinnorna som gråter, de två kriminella, och där är hantverkarna i död: de romerska soldaterna. Där är också de religiösa ledarna som tycker att han får frälsa sig själv. Och rövarna sjunger samma rossliga visa som dem: Rädda dig själv! En så total missuppfattning av varför han lät sig korsfästas. Han försökte inte alls överleva för att klara sig själv. Egenintresset var helt irrelevant. Frälsarintresset däremot, är omfattande med evig och obegränsad räckvidd. Han ville ge sitt liv. Kristus absorberade all synd, blev till synd, Kristus avväpnade ondskans makter och på korset triumferade han över dem. Och Kristus död blev dödens överman. Med sin död besegrade han döden. Ensam mitt bland alla. En ö av tro i ett hav av otro. En för alla.

Men religion och synder verkar medföra själslig hjärndimma. Vi möter folkmassan som “stod där och såg på”, då i gladiatorspel och offentliga avrättningar, idag i streamade serier, kanske nordic noir eller via gaming och klassiska deckare. Döden angår och engagerar men i det som är vårt eget liv tenderar vi att mer och mer leva med en distans till den. Idag försöker vi bygga murar mot slutet. Omkring var femte svensk dör idag i sitt eget hem. Genom att flytta ut döden från våra vardagsrum till institutioner har vi fått ett avstånd till döden. Välfärdssamhället med alla sina fördelar möjliggör också distanseringen. Idag är en begravningsakt efter dödsfall heller ingen självklarhet. Ändå tar vi in döden genom all media vi konsumerar. Det är människan i ett nötskal, den verkliga döden är för svår men den fiktiva kan vi inte låta bli att intressera oss för. Men på långfredagen finns inget avstånd till det äkta. Där är döden rå, offentlig och oundviklig.

Kvinnorna grät, men Jesus sa: ”Gråt inte över mig, utan över er själva.” Han ser att den verkliga tragedin inte är hans död, utan en mänsklighet som tappat bort källan till livet. Han talade inte som ett offer, utan som Herre. Mitt i lidandet bevarade han den gudomliga rösten som kallar oss tillbaka till det väsentliga. Och han vet att det fattas en person vid korset: Personen som änglarna hälsade särskilt till när de gav sitt budskap till kvinnorna vid den tomma graven efter Herrens uppståndelse.

Petrus var inte med vid korset. Han var i Getsemane och han sprang till den tomma graven. Men vid korset, där var han inte. Vad gjorde Petrus den dagen? Vad tänkte han? Förnekelsen, vanmakten, inte heller han som aldrig skulle överge Herren hade gjort just det. Han som hade gett bekännelsen om Kristus som Messias. Han som vågade allt, orädd och stark. Han var inte där. Hur såg hans långfredag ut? Men andra var där, i full aktion.

Soldaterna delade hans kläder och kastade lott för att fördela dem. De såg till sin rätt, sin vana och sin lilla vinst. Det kan inte ha funnits mycket att dela på. Det är en ynklig bild av oss alla när vi blir upptagna av materiell arvsrätt och tillgångar mitt i existentiell kris. Vi räknar småmynt vid foten av ett kosmiskt drama.

Men vissa öppnade sig. Rövaren bad. Skillnaden mellan de två kriminella stavas ödmjukhet och insikt om sig sitt eget behov. Den ene ropade i trots: ”Fräls dig själv!” Ekot av vår tids krav på att människan ska vara sin egen lyckas fixare är inget nytt under solen. Men den andre viskade: ”Tänk på mig.” Han erkände sitt behov av en annan. Och redan där, på korset, inleds missionen att sträcka ut en hand i det yttersta mörkret och så rycka en människa till paradiset.

När mörkret föll vid sjätte timmen brast förhänget i templet. Det är som rev Gud sitt eget avskiljande draperi, detta tjocka tygstycke. Sonens offer möjliggjorde att heligheten flyttade ut från det låsta rummet och in i den dammiga, dödliga världen. Golgata blir det nya templet där Gud möter människan med ett enda filter: Kristi blod.

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Orden öppnade en port i alla riktningar, också uppåt. Den romerske officeren, en man van vid död och avrättningar, såg plötsligt något han aldrig sett förut: ”Den mannen var verkligen rättfärdig.” Han såg genom döden till livet. I Nya testamentet, och tror jag, i skyttegravar och på krigsfartyg, är det trångt för självfrälsandet. Det är nog få som konverterar till ateismen på dödsbädden eller i skyttegravarna. Döden i vitögat ödmjukar och höjer pulsen.

Foton vid dramatiska tillfällen är särskilt känsliga. Det kan nog vara lite knepigt det där med selfies på långfredagen. Det kan lätt, trots allt, bli jag och ändå inte han. En syndabekännelseselfie är väl det som i så fall vore relevant. För handen på hjärtat (eller telefonen), vi berömmer oss väl av korset, och inte av att vi gjort rätt som förstått att vi behöver korset så att vi själva klarar oss? Gud förbjude all egenrättfärdighet!

Petrus var inte vid korset. Hans synder däremot, de var där. På korset. Det var också de religiösa ledarnas, rövarnas, soldaternas, folkets. Allas. Mina. Dina.

Han blev genomborrad för våra brott,

slagen för våra synder.

Straffet blev lagt på honom

för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade.

Vi gick alla vilse som får,

var och en gick sin egen väg.

Men all vår skuld

lade Herren på honom.

Jesaja 53:5-6

/Daniel