En text om texter
I en tid med många digitala anonyma fegisar behövs äkta ord som skrivs under eget namn.
Detta med skrivande och läsande bär upp stora delar av mänsklighetens kulturer, civilisationer och relationer. Att kunna uttrycka sig genom skrift, och att ta in vad andra skriver, bär på djupa demokratiska och andliga värden. För troende är de nedtecknade gudsorden vägledande, men kanske allra mest förenande. Man blir en del av ett sammanhang genom att bli en del av dess berättelse.
Ett talande exempel finns i Israels historia: när prästen Esra läste högt ur lagen stod andra ute i den stora folksamlingen och reciterade, varpå folket svarade med ett gemensamt amen. Där möter vi orden i det stora, rituella och doktrinära formatet.
Men orden finns ju också i det mindre formatet, i sms, i snappar och i kommentarsfält. Man kan bara undra vad Esra, Paulus och Gutenberg hade haft att säga om dagens digitala, blixtsnabba kommunikation.
Just nu skriver jag i olika textsammanhang och funderar över skrivande och om anonymitet och ansvar. För min del handlar skrivande lika mycket om att skriva från sig något som att skriva till någon. Det är en personlig bearbetning där de som vill får ta del. Dessa olika textvärldar har fått mig att fundera över hur olika miljöer fungerar.
I den utbildning jag går skriver vi just nu akademisk uppsats. Det är en texttyp som kräver ett helt annat tålamod än sociala medier. Här finns en handledare, och texten måste tåla både opponering och examinering. Tillfredsställelsen av ett godkännande är rejält fördröjd, vilket är en nyttig övning. I uppsatser använder man ofta metatexter, textavsnitt där författaren kommenterar sin egen text för att guida läsaren genom strukturen. Man liksom knådar degen om och om igen tills man gått igenom allt och når slutsatsen.
Parallellt med detta arbetar jag i andra textvärldar. I ett sammanhang är det en ny antologi på gång; där finns ingen handledare, men väl lektörer, redaktörer och en ganska lång väntetid. När jag skriver krönikor för Bulletin, som i dag, där jag skriver om bandy för att spegla samhällsutvecklingen, är det i stället redaktören som sätter rubriker, bildtexter och avgör om texten alls ska publiceras.
Just nu har jag också ett bokmanus hos en redaktör. Det bygger på anteckningar som jag mer eller mindre krampaktigt fått fram under de senaste årens kriser. Inte minst därför är det nyttigt att vissa texter får vänta på publicering. Både handledarens och redaktörens rödpennor är välbehövliga. För publicering innebär sårbarhet. Men denna sårbarhet står där emot glufsande trollkonton.
August Strindberg fångade känslan i Sömngångarnätter på vakna dagar:
”Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.”
Att publicera sig handlar ofta om just det Strindberg beskriver. Det är inte bara ord; det är något från ens eget hjärta som delas, och det gör en sårbar.
Denna sårbarhet ser dock väldigt olika ut beroende på plattform. På sociala medier eller här på Substack publicerar man direkt och äger processen själv. I tidningar, antologier och på bokförlag ligger beslutet hos någon annan. Och i det offentliga samtalet uppstår ibland helt andra typer av rykten och missförstånd kring vem som faktiskt håller i pennan.
Det har till exempel funnits predikanter som har blivit beskyllda för att jag skulle ligga bakom deras texter. Även om det är hedrande, för de är duktiga skribenter, så stämmer det inte. De enda gångerna jag har fungerat som spökskrivare var under min tid som assisterande föreståndare i Pingst, då jag skrev texter och brev åt den dåvarande föreståndaren. För att undanröja alla tvivel vill jag lyfta fram två texter som jag definitivt inte har skrivit:
Varför kallar Dagen församlingar för idioter? av Emil Gillsberg
Är Guds ord på väg att bli en premiumtjänst för de utvalda? av Manuel Henriquez
Nej, jag skriver inte åt någon annan. Och jag tror man ska minimera anonymitet för att få ett bättre samtalsklimat.
Jag har svårt för dubbelspel där man i ena stunden spelar offer i eget namn, för att i nästa sekund använda trollkonto för att odla agg mot den man anklagar. Eller när någon i rollen som pastor/journalist försöker framstå som empatisk, samtidigt som hen driver anonyma satirkonton som sparkar nedåt och sprider agg utan att ta något ansvar. För min del välkomnar jag det politiska förslaget om att införa bank-id för publicering på nätet.
Jag har alltid uppmuntrat människor till att skriva, inte minst predikanter. Jag är helt för debatt och köper inte argumentet att vi behöver “mer tro och mindre debatt”, som om dessa två skulle stå i motsats till varandra.
Kanske är det du som ska starta en egen substack eller ge ut en bok? Oavsett format, skriv det som brinner i ditt hjärta och stå för det.
Mer skrivande åt folket, om du frågar mig. Men gör det med öppet visir. För om man inte vill stå för det man skriver, varför ska man då skriva? För att skada utan att behöva ta ansvar? Och framför allt: vad gör det anonyma prickskyttet med alla de skribenter som faktiskt vågar låta sina hjärtan dingla där på kroken?
/Daniel