En tvåbokslösning hade varit att föredra
Resonemang om begrepp och anklagelser om antisemitism i spåren av den nyutkomna boken Sista brevet till Hitler om Lewi Pethrus.
Med stigande besvikelse läste jag Sista brevet till Hitler. Inte för att ämnet saknar allvar, utan för att det behandlas med en försåtlighet som gör anspråk på att vara något det inte är. Jag har efterfrågat en utredning hos pingströrelsen i spåren av Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström, redan för två år sedan. Frågorna i materialet är allvarliga och behöver besvaras.
Att det är två bröder som skriver förstärker den dubbla rörelsen i boken: den gemensamma uppväxtberättelsen och den gemensamma uppgörelsen. Problemet är att dessa två nivåer inte hålls isär. De personliga erfarenheter, som är starka och präglade men ofrånkomligen partiska, får fungera som tolkningsnyckel till historien. Historien, i sin tur, används för att ge tyngd åt erfarenheten.
Det som känns sant börjar framstå som sant.
Här hade det krävts återhållsamhet. Eller, för att låna en samtida politisk metafor: en tvåbokslösning. En bok om uppväxten, subjektiv, drabbande, legitim i sin egen rätt. En annan om Lewi Pethrus, källkritisk, prövande, beredd att stanna i osäkerhet där beläggen inte räcker. Nu blir det i stället en enda framställning där författarnas berättelser och deras historiska anspråk glider in i varandra och förstärker samma slutsats. Jo, jag vet att det finns mer material i det forskningsprojekt som bedrivs, men boken som nu publicerats blir den som påverkar narrativet mer än själva forskningen.
Det är inte en syntes. Det är en förstärkningseffekt.
Titeln är talande. Den antyder en direkt koppling mellan Lewi Pethrus och Adolf Hitler, utan att behöva bevisa den. Något sådant brev har aldrig kunnat beläggas. Ändå fungerar antydan som en moralisk fond, mot vilken allt annat läses. Det är retoriskt skickligt. Men det är inte hederligt.
Och det är just denna brist som pekar mot ett större mönster i samtiden.
Begreppsglidning som metodisk svaghet
Det finns i dagens offentliga samtal en återkommande tendens där begrepp tillåts bära flera betydelser samtidigt utan att dessa hålls isär. När teologiska, historiska och politiska nivåer blandas uppstår en retorisk genväg där argument kan röra sig mellan olika tolkningsramar utan att prövas fullt ut i någon av dem.
Detta gäller inte minst i frågor som rör religion, identitet och historia. När begreppen glider, gör anklagelserna det också.
Det är samma typ av glidning som gör det möjligt att röra sig från en konfliktfylld frikyrklig historia, där brytningar och personliga motsättningar spelat avgörande roller, till antydningar om ideologiska sympatier av det allvarligaste slaget, utan att varje steg i resonemanget prövas med den stringens som krävs.
Antisemitismbegreppet och historisk anakronism
I bokens kapitel om antisemitism ges en kort introduktion till begreppets historia, för att sedan appliceras på konflikter mellan Lewi Pethrus och samtida medieaktörer. Resonemanget är kortfattat, men pekar mot vad jag menar är det centrala problemet: Är antisemitism detsamma då som nu? Är antisemitism att ifrågasätta någons bakomliggande drivkrafter?
För två år sedan trodde jag att mer material skulle påvisas, och att de utpekade rörelserna skulle engagera sig med ambition och transparens.
Konflikter producerar berättelser. Men berättelser är inte detsamma som belägg.
Att kalla Lewi Pethrus antisemit i en modern mening kräver en historisk medvetenhet som här i stor utsträckning saknas. Antisemitism, som begreppet används idag, har formats i skuggan av Förintelsen och bär en specifik ideologisk laddning, även om det som begrepp funnits längre än så. Att projicera det bakåt utan noggranna distinktioner riskerar att göra historien begriplig på fel sätt, det vill säga alltför snabbt.
Begreppet har dessutom breddats i vår tid och används i dag i flera olika sammanhang, inte sällan med skiftande innebörd. Det ställer höga krav på precision. När dessa krav inte upprätthålls riskerar både analysen och anklagelsen att förlora i trovärdighet.
Sista brevet till Hitler vill både vara vittnesmål och domslut. Det är därför den blir försåtlig: den lånar auktoritet från det ena för att stärka det andra.
Kan det vara så att Lewi Pethrus, om han hade haft de åsikter idag som han hade under sin levnad, skulle ha kunnat kallas antisemit idag men inte då? Och har eftervärlden då rätt att avfärda honom? Det finns absolut en problematik i det material som lyfts fram, men den hade varit lättare att adressera om retoriken inte drivits så långt. Den ärlighet mot historien som efterlyses måste också kunna efterfrågas av dem som gör anspråket.
Den hederliga vägen
Kanske är det just därför tvåbokslösningen hade varit den mer hederliga vägen. Och att utpekade sammanhang, pingströrelsen, tidningen Dagen och Kristdemokraterna, hade kavlat upp ärmarna redan för två år sedan och utrett sin historia mer än att tänka i termer av varumärkesskydd.
Inte bara för forskningens skull, utan för läsarens, för Lewi Pethrus familj och för en offentlighet där behovet av att svärta ned motståndaren alltför ofta får ersätta kravet på att faktiskt ha rätt.
Antisemitism ska bekämpas var den finns. Men när begreppet används flexibelt utan noggrann historisk distinktion, riskerar själva anklagelsen att förlora sin tyngd och den verkliga antisemitismen att gå under radarn.
/Daniel
(Krönikan tidigare publicerad i Bulletin)
Lundström, M. och Poletti Lundström, T. (2026). Sista brevet till Hitler. Bokförlaget Polaris.