Vem är störst bland lärjungarna?
“Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.”
Lukasevangeliet 22:24-27
Många gånger förfasar kristna sig över hur det står till i världen. I vår text är det dock något ytterst internt som beskrivs. Lärjungarna tvistade med varandra. Ordet för tvist här betyder att de var beredda att argumentera. Det handlade om vem som skulle vara den störste, kanske rentav vem som kunde ta över efter Jesus en dag. Varken att de tvistade eller om vad de tvistade är väl så förvånande när det gäller oss människor. Maktkamper, avundsjuka och tvister är inget nytt under solen. Dessa ger inget ljus men kan ändå vara belysande för människans situation.
Jesus sätt att ta sig an tvisten är inte att avfärda den men att zooma ut och se ett större samhällsperspektiv. Han tog in kungarna i lärjungadebatten. Jesus konstaterade i vår evangelietext att de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Kyrkan gör så många fina sociala insatser och ber när andra lyssnar…
En västeråsare formulerade ett av de längsta orden på det svenska språket: Problemformuleringsprivilegiet. Författaren Lars Gustafsson skrev om det i en essä 1980. De som har makten har problemformuleringsprivilegiet. En historia skrivs oftast av vinnaren. Men de här ledarna var inga herdar, de var herrar. De lät sig kallas för att vara goda, de som gjorde väl, mecenaterna. De var de privilegierade och de ville få det att låta som att de använde sin makt för de andras bästa. Något så korrupt. De var alls inga välgörare men det skulle låta som att de var det. Uff.
Så vänder Jesus diskussionen tillbaka till lärjungarna och säger att med er är det annorlunda. Och han var den annorlunde (finns ens det ordet?). Han jobbade när andra pratade, han servade när andra åt. Han var den som städade städskrubben. Vi glömmer det så lätt.
Är du på riktigt stor så begär du inte att andra ska ta hand om ditt praktiska, istället används resurserna till ömsesidighet. Idag finns ledarskapslitteratur som pekar bort från perspektiv av ledare-följare, bort från ensidigt fokus på transformativt och karismatiskt ledarskap till ett ledarskap som är tyst och tjänande.1
Störst är kanske den som sitter vid bordet enligt våra normer men risken är att Jesus inte sitter där. Nu kan man undra om det är annorlunda med oss? Med mig?
Temat idag är Enheten i Kristus. Enheten riskerar att förstöras i positioner och titlar, men kanske den kan finnas i tjänandet? Jesus kom för att betjäna, för att till och med ge sitt liv till lösen för många. Syndafallet är en konsekvens av barriären som byggs genom vårt högmod och i vår egoism. I frälsningen rivs barriärer och istället blir det som ett membran som kan släppa igenom berättelser och betjänande. Andlig enhet kan vi inte skapa men vi kan kämpa för att bevara den med fridens band (Efesierbrevet 4:3).
Det finns en poet, William Butler Yeats, som talar om att det inte går att skilja dansen från dansaren. Det går inte att skilja Jesus från viljan att betjäna och ge. Han som inte dansar på någons grav utan istället besegrade dödskrafterna. Det är själva innehållet i frälsningen och en motivation till missionsbefallningen att gå ut. Vi går inte ut för att ta, utan för att ge om det är Jesus vi följer. Det handlar om liv, att ge liv vidare. Bröd och bord, inte stenar och mord.
I tidskriften Vi läser finns i septembernumret 2025 ett reportage med den ortodoxe prästen, författaren och akademikern Bengt Pohjanen och mannen som mördade hans bror Holger Pohjanen 1984 i Gällivare. Det är ett reportage och ett samtal man bara kunde önska att vi alla kunde läsa och ta till oss. Texten som beskriver mötet igen i Gällivare mellan de två är enormt berörande, utan ursäkter och bortförklaringar, en försoning som på inget sätt verkar enkel men ändå är på något sätt kargt äkta.
“Där förlåtelsen är, där är också tvivlet.”
Jag tror att citatet av Bengt Pohjanen i reportaget kan vara bland det viktigaste som sagts på svensk mark det senaste decenniet. Det gör ont att förlåta, det är svårt och till och med fullt av tvivel och frågor. Men ändå. I Bibeln läser vi om brodersmordet, Kain som dödade Abel och det blev inledningen på många svåra strider i mänskligheten. I Gällivare blev en bror mördad av någon utomstående. Inom eller utom familjen så är ett brodersmord talande för den mänskliga tragedin och behovet av förlåtelse är livsavgörande. Vi dödar våra bröder. Reportaget om Pohjanen och hans brors mördare andas så mycket från korset som också bär förlåtelsens tvivel. Vad görs av människors längtan till försoning och förlåtelse?
Här i denna vackra del av Sverige böljar skogarna likt vågor. Och nu pågår skapelsetid 2025 i många kyrkor. Citat ur bön som används i detta sammanhang: “Du gör oss till en kosmisk familj som lever i ett gemensamt hem”. Kan det vara så att vi i kontakt med vår egen kropp, i kontakt med skapelsen och med varandras behov, vid tjänandet vid bordet, känner av det som befriar oss från egoism och högmod och istället sätter oss i befriande rörelse i ett gemensamt hem? Kanske tysta och ibland tystade men ändå förhoppningsvis tjänande. En berättelse om frälsning förmedlat så som via ett genomsläppligt membran.
Titta efter honom, inte där det finns bling och låter för bra för att vara sant, se efter honom där behoven är stora och ibland jobbiga, rentav illaluktande och i behov av rejäl sanering. Se efter honom där kärleken finns och trotsar all isolering. När makten sliter för att bevara problemformuleringsprivilegiet och hålla folk i schack, fortsätter evangeliet att spridas via det öppna bordet till vilket syndare hälsas välkomna. Där vid Herrens bord är vi ett, en enda familj, där är allt väl, helt och vackert trots att duken kan vara smutsig eller ostruken. Trots att maten hunnit kallna för många är hungriga och kön lång. Det ovärdiga vid Herrens bord handlar inte om svaghet men om högmod.
Vi och hela världen behöver Jesus. Han som betjänar och återger människan sin värdighet, som är den verklige välgöraren. Där härskaren vill tjäna vid borden, när hjälten avstår att bli herre, då har något hänt, där har Jesus fått vara inblandad.
Vi och hela världen behöver herdar, inte herrar. Nog tvivlar man ibland, över både sig själv och andra, men må det vara annorlunda med oss. Vi kan ha många vackra ord men frälsningen är praktisk: Vem är egentligen välkommen till Herrens bord och på vilka premisser? Den allra jobbigaste frågan är nog om ens Herren är välkommen till vår tids religiösa bord?
Den sanne herden ordnar ett bord i ovänners åsyn, säger herdepsalmen. Jesus vill vara med de förkastade, med de som inte bjuds in, med de som inte har någon plats vid borden. Enheten är svår att hitta i självgodheten och problemformuleringsprivilegiet. Enheten finns där heligheten och barmhärtigheten håller gemensam måltid. Bröd, inte stenar.
Där, vid Herrens bord, är allt annorlunda. Och i Gällivare.
/Daniel
Bolden, R., Hawkins, B., Gosling, J. & Taylor, S. (2011). Exploring Leadership: Individual, Organizational & Societal Perspectives. Oxford University Press.