Ersättningsbuss

Munspel, adventskalender och orden: Res mig upp och släpp mig inte!

Idag blev det ersättningsbuss upp till nordvästra Hälsingland från Gästriklands större stad, Gävle. Ersättningsbuss är ju istället för tåg och nog är det lite bekvämare med tåg än buss. Dessutom hade jag glömt mina lurar hemma så jag gick väl på bussen lite sådär i känslan hur det skulle bli.

Och bussen var i stort sett full, snett bakom mig satt det två små söta flickor, jag tror de var eritreaner. Deras pappa satt på andra sidan gången, bakom mig. Framför mig satt en man som pratade i telefon stora delar av resan. Någon på bussen luktade sprit.

Plötsligt var det någon som spelade munspel i bussen. Det har jag inte varit med om innan. Folk skruvade på sig och man blev ju själv nyfiken och lite störd. Vem är det som ger sig på att spela munspel på en linjebuss? Det var väl ingen konsert heller direkt men ändå lät det väl i och för sig hyfsat okej.

Bild genererad via www.perplexity.ai

Det var en av de små flickorna som hade med sig ett munspel. Det hade jag inte satt mina sista pesetas på. Men när hon hade spelat ett tag var det som nån slags julaftonskänsla på bussen. Folk verkade inte bara acceptera, utan tyckte också om det som det kändes.

Själv tänkte jag att det var ju fint att jag glömt lurarna ändå. Annars kanske jag inte hade hört munspelet. Och så tänkte jag på det där med en buss som plats för gemenskap och tillhörighet. Vi skulle ju åt samma håll samma dag vi som var där på bussen, så mycket mer förenade väl oss egentligen inte. Men munspelet skapade någon slags större samhörighet. En liten oförstörd tjej spelade oss liksom samman. Så kändes det.

När vi kom till en station på vägen reste sig en kille och när han gick förbi mig tittade han på mig och jag kände igen honom på något sätt. Först när han gått av bussen kom jag på vem det var. Han tittade som sagt lite på mig men jag brukar tänka när jag är ute nu att det är väl någon som känner igen storsyndaren från Västerås från någon bild de sett. Men nej, jag kände igen den här killen till slut. Kanske han kom ihåg mig, jag vet inte.

Den här killens dopförrättning var jag med på en gång för många år sen. Kanske jag döpte honom, minns inte det men jag vet att jag predikade i den gudstjänsten. Vi är väl alla lite speciella och det gäller också den här killen med sin verklighet och sin personlighet. Han hade blivit troende och ville bli döpt och det blev så. När han kom tillbaka in i kyrkan efter att ha bytt om efter dopet satte han sig på första bänken tillsammans med sin kompis som var med honom på dopgudstjänsten. Predikan hade börjat. Kompisen hade med en dopgåva, det var en adventskalender med choklad. Jag har inte hört munspel på buss och jag har heller inte predikat särskilt ofta när någon på första raden öppnat och ätit upp alla tjugofyra luckorna i en adventskalender. Han såg ut som att det var julafton.

Det är ändå två charmiga erfarenheter det där, munspelsmusiken och adventskalendern. Väl framme när jag hade gått av bussen ropade en gammal man som satt utanför stationen om jag kunde hjälpa honom att resa sig. Han skulle med bussen vi kom med, trodde han. Han kunde inte resa sig. Jag hjälpte honom upp, han var väldigt svag och yr. Jag såg att han hade en kasse med ölburkar. -Res mig upp och släpp mig inte, sa han. Ersättningsbussen skulle inte vidare och mannen fick sätta sig ner igen och vänta lite till. Jag hoppas verkligen att han kunde hitta rätt buss en småkylig lördagskväll som denna.

Nu är jag tacksam att jag fick åka ersättningsbuss idag och att jag glömde lurarna hemma. Och så här på kvällen undrar jag om jag har varit drygt två timmar på en buss, eller om jag fick jag bli del av något som är det finaste med att tillhöra en äkta gemenskap? Inte ersättningsbuss, snarare erfarenhetsbuss.

Den söta lilla flickan med munspelet.

Den storvuxne dopkandidaten och chokladkalendern på första bänken.

Mannen som sa orden jag tror att vi alla nu och då behöver få säga om vi är ärliga:

“Res mig upp och släpp mig inte.”

/Daniel