Jesus hos Marta och Maria
“Medan de var på väg kom Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var upptagen med alla förberedelser, och hon kom fram och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att sköta allting själv? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: “Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”
Lukasevangeliet 10:38-42
Om du besökte en kyrka på valdagen är det mycket möjligt att du hörde berättelsen om de två systrarna Marta och Maria som valde lite olika. Förhoppningsvis fick du höra att evangeliet predikades, det är tyvärr ingen självklarhet, det byts ibland ut mot terapi, lagiskhet och åsiktskristendom. Risken finns också att talarstolen och gudstjänstformatet förflyttar Jesus till politiken som arena än till hemmet som gudstjänstplats. Men mycket av evangelieberättelsernas innehåll berör enskilda dialoger och en del av dessa sker hemma hos någon. Och hemma hos Lasarus, Marta och Maria, var Jesus ofta. De var hans vänner. Det tillhör något av det största med vår tro att Gud själv kan vara där i hemmet, till och med vara vår vän. Jesus, vår vän, den främste. Det är trösterikt om man är mobbad, lever ofrivilligt ensam eller saknar vänner. Jesus förblir min glädje, skrev Bach. Det är evangelium för var och en av oss, som individer.
Man kan få känslan i vissa betoningar att Betania var Marias by och hemmet var Martas. Att Maria kanske såg de lite större perspektiven medan Marta ordnade hemmet. Kanske Maria funderade över villkor och förhållanden medan Marta såg till behoven i nuet. Ideologi och filosofi mot realitet. Och vad gäller kyrkbensinen: kaffe, kan man säkert fundera med Maria över kaffeböndernas ersättning och arbetsmiljö men trots det kommer man ändå vara tacksam att Marta får på det där kaffet. Ja, jag låter tanken löpa lite om de två systrarna.
“Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för mycket.” Jesusorden, är de förebrående eller egentligen en bekräftelse att han såg hur pressad Marta var? Vi vet inte. Vi har fått begreppet Martasbekymmer från denna berättelse. Det finns bekymmer och så finns det Martasbekymmer. Det kan väl inte vara fel att tvätta lökiga kläder? Eller att laga maten istället för att använda Foodora? När blir bekymmer kontrollerande, när kontrollerar omständigheterna oss mer än att vi har grepp på det praktiska?
Vad innebär det att välja, när vi samtidigt formas av våra kroppar, familjer, traditioner, berättelser och maktstrukturer?
Så här på valdagen kan man notera att Jesus bekräftade Marias val, beskyddade det från Martas kritik. Man kan ifrågasätta om vi verkligen har en fri vilja. Vi har inte valt att födas i den kropp, familj, tid eller miljö våra första år levdes. Dessutom påverkas vi genom hela livet av vad andra tycker om våra val. Den fria viljan kan inte sägas vara fullständig. Men de fria valen finns där. Och de, tror jag, största perspektiven finns där vid Herrens fötter. Marta hade händerna fulla, Maria satt vid Herrens fötter. Kanske är det lättare att släppa taget när man sitter vid Mästarens fötter för att lyssna. Vi är inte goda men vi kan göra goda val. Vi är inte fullkomliga, och våra val är aldrig helt fria från våra sammanhang. Men vi kan ändå ta ansvar för de val vi gör och söka det goda framåt. Vid Jesus fötter får våra krampaktiga händer släppa taget. Att vi förhåller oss annorlunda till det praktiska som ändå behöver fixas, att vi kan förhålla oss till bekymmer lite mer obekymrat? Att det får finnas en skillnad på viktigt och viktigast? Och att vi kan se oss själva i såväl Marta som Maria.
Det är ju som sagt valtider. När Sverige mellan 1918 och 1921 införde allmän och lika rösträtt förändrades inte bara valsystemet utan också föreställningen om vem som kunde vara samhällsmedborgare. Det är fascinerande att en av de demokratidrivande processerna som ledde till rösträtten handlar om försoningen på korset. Svenska Missionsförbundets ledare P. P. Waldenström betonade den sida av försoningen där Gud i Kristus vänder sig till människan och erbjuder förlåtelse och upprättelse. Det skilde sig från den försoningsförståelse som starkare betonade Kristi död som ett objektivt offer som uppfyller rättfärdighetens krav. Tidigare var den objektiva försoningsläran förhärskande. Men den stora poängen var inte bara att Waldenström predikade något nytt, utan att människor tilläts vara med i processen. Att var och en fick läsa Bibeln och ha en uppfattning om innebörden av Jesu död på korset. Det är fascinerande att tänka att debatten om försoningen bidrog till att skapa svenska demokratiska miljöer och förhållningssätt. Hur många tänker på det vid valurnorna nu, att en teologisk debatt i förlängningen hjälpte Sverige till demokrati? Nu är dessa rader inte ett stöd för den subjektiva försoningsläran så, utan en beskrivning av hur de större valen påverkar vardagen.
Som en randanmärkning, nyligen lyssnade jag till en podd om Nils Dacke där resonemanget fördes om Gustav Vasas förmåga att kontrollera makten över minnet, alltså vilka berättelser som skulle bevaras, vilka som skulle fördömas och vilka som skulle glömmas. Det finns tillfällen och skeden i historien, där i Betania, i Småland på 1500-talet och vid valurnorna år 2026 när man behöver vara med. Tillfällen man inte bör missa, val man inte kan bortförklara genom att skylla på andra, utan stå för själv.
Vi behöver både händer som gör det praktiska och fötter vid vilka vi kan lyssna men utan lyssnandet blir också görandet lätt ett slags oro.
Makten över minnet bärs av de ibland nariga och fumliga händerna men framförallt i det ödmjuka, lyssnande sinne som förstår att endast ett är nödvändigt.
I hans händer, vid hans fötter.
/Daniel
Klart att det är fint
Tack Daniel, är gärna ”golvad” vid Herrens fötter, det är en ynnest