Ett drömspel?

Taxichaufförer på tågperrong, tankar om ett verk av Strindberg i kulturkanon, journalisterna Micke Leijnegard och Åsa Linderborg. Om kultur och syndens sammanhang.

I Västerås köar taxibilarna intill tågspår ett. Mer än en gång har jag sett de väntande chaufförerna promenera fram och tillbaka längs perrongen. Hållandes i radband, gåendes i takt. De verkar ha insiktsfulla samtal. Mellan bil och tåg. Perrongen, kanske inte den självklara platsen för taxichaufförer. Men den platsen är där ankomst och avgång är samma. Där man både kan resa bort och komma hem.

Den omdiskuterade En kulturkanon för Sverige kom så tidigt hösten 2025. Lars Trägårdh har jag och många med mig haft intresse för länge. Hans bok Är svensken människa? tillsammans med Henrik Berggren och deras teori om tesen om oberoende vilken benämns The Swedish Theory of Love som också blev dokumentärfilm, är viktiga reflektioner om samtidens syn på individ, stat och det tredje rummet där emellan. Den svenska statsindividualismen är bitvis skrämmande, och ändå är det fascinerande hur långt vi har tagit det individuella projektet. Enligt Trägårdh är Sverige ett extremt land.

På listan till kulturkanon fanns både Dag Hammarskjöld, Tomas Tranströmer och Edith Södergran. Bibeln och O, store Gud. Men också Ett drömspel av August Strindberg. Den teatern av Strindberg såg jag tillsammans med en av de jag tyvärr haft en för nära relation till, detta endast tre dagar innan allt runt mig exploderade. Vi var i Göteborg på bokmässan (vi hade båda just gett ut böcker) och gick på Folkteatern en av kvällarna som satte upp Strindbergs verk Ett drömspel då. Jag läste högt ur teaterprogrammet medan vi väntade på att det skulle börja. Läsningen var ett av de finaste ögonblicken i hennes liv enligt vad hon själv sa dagarna efteråt, alltså bara någon dag eller timmar innan allt drog igång runt mig. Sedan dess har mycket hänt. Från livets finaste ögonblick till en totalt annan efterkonstruktion. Vad är det då som är manipulation tillåter jag mig att undra? Det ordet, manipulation, har använts duktigt mot mig, det kändes inövat i den arbetsrättsliga processen i tingsrätten. Detta i vad jag ser som brist på viljan till eget ansvarstagande. Teaterns mest kända citat ekar: “Det är synd om människorna”.

Det känns som att Herren och Strindberg är överens i frågan. Det är synd om människorna. Det finns så mycket synd bland oss och i oss att det är synd om oss. Inte om mig och inte om dig, utan om oss. Pluraliteten i det hela är tänkvärd. Vi kan inte klara livet utan att synda. Vad ska då en syndare göra? Satsa på det stora Självet? Sätta näsan högt och skylla ifrån sig, inget är synd när det gäller en själv? Kräva barmhärtighet för sin egen svaghet och samtidigt döma andras? Syndarna eller Självet? Eller är det synd om människorna?

Det stora Självet med stort S, kan det verkligen hjälpa? Tesen om oberoende är högmodig och osann. Vi föds i ett sammanhang och våra liv, inklusive våra synder, finns i ett sammanhang. Jakob uppmanar i Nya testamentet till att bekänna våra synder för varandra. Det finns många fina varandra i Nya testamentet, att bekänna våra synder på så sätt är inte ett av de mest praktiserade. En del verkar inget ha att bekänna, mest bara att anklaga andra. Fariseisk kristendom skorrar falskt när man aldrig har behov av att bekänna någon synd men istället lyfta fram det positiva man själv gör. “Vi ber och vi ger så mycket till de fattiga...” Tänk att recensera sig själv gång efter gång, det kan inte vara hälsosamt. Godhetssignalerandet göder det religiösa högmodet.

När hörde du senast någon bekänna sina synder? Troligen är det inte så vanligt. Och vilka är det enklast att ha förtroende för, de som vi vet om deras synder eller de som gör allt för att dölja sina synder? I det längsta kämpar vi frenetiskt för att ingen ska tro att vi är syndare. Inte minst i estradtunga kyrkor. Trots att det borde vara lättare att ha förtroende för den som bekänner. Och trots att alla syndar, ibland i handling och i tankar och med ord. Evangeliet är ju inget man lever upp till och klarar av, det är något man tar emot för att man behöver det. Religiöst fasadputsande är patetiskt. Likväl finns ju det unkna inuti. Och det unkna finns inte bara i det religiösa utan också i tidsandan.

SVT-journalisten Micke Leijnegard dömdes onsdag 5 november för sexuellt ofredande av Stockholms tingsrätt. Aftonbladets Åsa Linderborg (uppvuxen i Västerås), sätter de ord nu man kunde ha hoppats att hon skulle ha gjort redan när det begav sig med Benny Fredriksson. Fredriksson som tog sitt liv efter allt som gjordes med honom i MeToo som chef för Stadsteatern och Kulturhuset i Stockholm. Läs gärna såväl Linderborgs Mig äger ingen om hennes uppväxt med en alkoholiserad pappa, men läs också Året med 13 månader där hon resonerar om händelserna runt Fredriksson och hennes ansvar. Men framförallt läs hennes kommentar om domen mot Leijnegard. Aftonbladet står för moral och Expressen för moralism när det gäller detta ärende. Kanske är det resultatet av att Aftonbladet och Linderborg vet att de gick för långt under MeToo och nu ser att såklart män men även vuxna kvinnor har ett ansvar.

En journalist som gått stenhårt åt mig i flera krönikor har tydligen nu själv skilt sig efter otrohet med en person som det heter, i beroendeställning. Ja, vad ska man säga, det är synd om människorna.

Guddottern suckar gång efter gång i Ett drömspel att det är synd om människorna. Villkoren, smärtan, lidandet. Gudasonen gjorde något åt det på korset men kyrkan som ofta pryds fysiskt av korset håller just det smärtsamt ofta långt borta från de egna synderna och maktkamperna. Det är tyvärr ofta inte bättre i kyrkan än på SVT.

På perrongen vandrar taxichaufförerna i takt, fram och tillbaka. I väntan på uppdrag. Att inse sitt behov av syndernas förlåtelse är inte att förknippa med ett otåligt vankande fram och tillbaka i ett försök att hålla takten med samtiden utan att komma någonstans. Inte heller är det en avgång bort i flykt. Förlåtelsen är människans ankomst. Hemkomst. Och en del av början på hennes pånyttfödda uppdrag.

Vi har nog alla åsikter om kulturkanon så som den blev, men att den finns är jag tacksam för och i den finns kanske verk som du knyter an till och reflekterar över? Själv nominerade jag Torgny Lindgren till kulturkanon men insåg senare att hans texter nog var för unga och föll för femtioårsgränsen. Nu ångrar jag att jag inte nominerade Bengt Pohjanen om än tidsgränsen troligen skulle gällt också där. Hans roman om den sekteristiska korpelarörelsen Dagning röd är bara ett exempel av flera från honom som vågar resonera om det svåra och mångtydiga i att vara människor tillsammans, likt Strindberg.

I min situation, av att bli anklagad för så mycket mer än jag någonsin kunnat ana att mina synder skulle få som efterkonstruktion, frågade jag en pastor från södra Sverige som skulle samtala med mig om han själv aldrig kämpat med någon synd eller någon frestelse. Detta efter att jag ännu en gång berättat om mina synder. Det är ju trots allt allmänmänskligt enligt Nya testamentets lära, alla har vi syndat. Vi var tre personer i samtalet och tystnaden som följde gjorde sekunder till en försmak av evigheten. Nej, han hade ingenting att säga. Vad jag förstår satt jag med en syndfri pastor framför mig. Eller i varje fall fanns ingen vilja att berätta om någon egen svaghet, inte ens på ett generellt plan. Pelagianismen har tydligen sina företrädare också idag. I det läget dog nog tanken inom mig att det skulle finnas något egentligt intresse att vilja hjälpa mig. Det är så svårt att ha förtroende för den som inte själv ens på ett övergripande plan kan erkänna sitt eget behov av förlåtelse för synder. Det som är själva grunden i tron. Vart vill jag komma med denna jämförelse? Kräver jag att andra ska bekänna sina synder offentligt? Var jag nyfiken? Nej. Jag tror att hela min pastorsgärning visar att jag inte krävt någons gatlopp. Men om ingen ödmjukhet kan visas inför det svåra i ens eget liv är det svårt att lyssna med förtroende till en sådan person när den ska tala om för andra hur livet ska levas. Det är när vi kan stå för egna svagheter och låta andra göra samma som åtminstone jag vill lyssna. Det gäller väl inte minst de som ämnar sig att predika.

I ett terapisamhälle kanske det funkar att göra tillvaron ensidig och bortförklarande men det vi behöver är inte alltid terapi utan också det man brukar kalla själasörjande. Vi behöver något mer. Ett annat engagemang för medmänniskor än att ställa diagnos och ge beteenderåd. Något som bottnar i livserfarenhet mer än i teoretisk kunskap. Evangelium är inte terapi, det är Guds kraft till frälsning.

Läsningen av artikeln Ni är fulla av synd, fick vi 7-10 åringar höra i Svenska Dagbladet gör ont. Det är dags för kristna att leva öppet med att vi alla behöver nåden av en gemensam orsak och att ingen har skäl att förhäva sig över någon annan, allra minst barn. Jesus undervisade vuxna och välsignade barn, så bör vi också tänka tror jag. Sluta lyssna på dem som ännu lyckats dölja sin svaghet. Låt inte förlåtelsen bli till ett maktmedel i händerna på hycklare. Om ditt sammanhang helst pratar om dina synder och aldrig har egna att bekänna kan du vara säker på att det är osunt. Ordet “ni” passar så illa i samtal om synd. Det finns ett “vi” också vad gäller synden.

Om vi slutar kräva av andra det vi själva aldrig skulle vara beredda till, förtjänar vår röst att höras om än den ibland är sprucken och också röjer de svagare delarna av vår mänsklighet.

Nåväl, det är synd om människorna men det är inte synd om oss att det gjorts ett arbete kring kulturkanon om än jag tror att taxichaufförerna promenerar i takt på perrongen alldeles oavsett.

Möjligen förstår man livet lite bättre där mellan spår och väg, även om allt inte är självklart så väljer jag hellre Syndarna än Självet. Kanske minnen och drömmar då börjar sin gemensamma resa till det förlåtna.

/Daniel