Evighet eller kanske glömska?
Andakt vid sånggudstjänst söndag 16 november 2025. Om att bli frälst och leva för evigt eller kanske helst vilja dö till evig glömska. Vilket är förlåtelsens värde?
“Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.” Johannesevangeliet 5:24
Det var fullt hemma hos oss. Värme, vänskap och goda ord om himmelen. Om att ha en framtid och ett hopp, till och med ett medborgarskap där i himlen. Om att inte vara så mycket inne på varifrån man kommer utan mest intressera sig för vart man är på väg. Det är väl stort att komma från Sverige, men inget i jämförelse med att vara på väg till himlen. En så fin predikan, så biblisk, varm och uppburen av en tjänare med kallelse till uppdraget. Men jag hade ändå så svårt att ta till mig sanningarna.
När man är nedstämd, ledsen och kanske deprimerad, löper inte alltid tankebanorna i det logiska. När det är svårt att förstå varför man alls ska gå upp på morgonen och likadant varför man ska gå och lägga sig på kvällen, då är det inte helt självklart att talet om framtiden kan tas in som en uppmuntran.
Det kan kännas då som vore det bättre och skönare med glömska än med evigt liv. I många stunder är det nog så jag sett på frälsningen det senaste, att den gärna får leda till absorberande glömska hellre än att leva i något som aldrig ska ta slut. Och jag är tyvärr inte ensam om att ibland kämpa med tankar som också tär.
Mellan år 2003 och 2023 ökade andelen svenskar som känner meningslöshet i tillvaron från sex till tjugofyra procent enligt Kairos Future. Det är verkligheten idag, att var fjärde person i Sverige inte ser någon mening med sin existens och kanske mest längtar tomrum och glömska. Vi måste våga och orka tänka att trots alla planer i kras finns syftet ändå kvar. Men vad är då sann biblisk framtidstro?
På teologiska finns det något som kallas annihilationism. Det är egentligen läran om att de som inte tagit emot frälsningen utplånas och inte finns längre. Inte eviga straff utan ett utsläckande av den annars evigt medvetna själen. Det är inte samma som universalism, där man menar att alla ska leva för alltid i evighet, att frälsningen är universell och allomfattande. Oavsett egna beslut och vägval, till slut blir ändå alla frälsta i universalismens lära. “Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet…” är den inledande strofen i psalm 17 i de svenska psalmböckerna, en text jag tror har mycket av universalismens tänkande i sig. Annihilationism eller universalism, kanske det kan vara något? Det tror jag nog inte, om än varken jag eller någon annan exakt vet vad som händer där på andra sidan. Det ligger ju i Guds hand.
Det jag själv önskat i stunder av förtvivlan, alltså att få dö i tron på frälsningen i Jesus Kristus och sedan inte mer existera, finns inte som etablerat teologiskt begrepp. Det är inte annhilationism. Det finns nog ingen sådan biblisk avslutningsteologi för nedstämda. Och det har verkligen sin poäng. För det kommer aldrig att gå att finna bibliskt stöd för livets avslutning i och med döden, varken i Bibeln eller i kristen tradition. Det tillhör snarare ett sekulärhumanistiskt tänkande att inte omfatta tron på ett liv efter detta. Och jag är definitivt inte sekulärhumanist. Jag tror på Jesus men mitt nedstämda jag såg och ibland också nu, ser bara ingen större mening med evigheten. Det finns människor jag älskar och människor som jag tror älskar mig. Det finns de som tänker det motsatta om mig och det finns de som är fiender. Det lockar väl inte mycket att tillbringa evigheten med dem som inte vill ha med en att göra. Kanske, tänker någon, att i himmelen är allt sådant ordnat. Kanske får vi olika avdelningar! Om det vore så det är riggat vore det väl knappast himmelen? Frälst till tomrum, är det då ett alternativ? En omedveten fortsättning av den odödliga själen? Glömska, den milda förgängelsen, ett avslut till jord av jord. Sedan inget mer. Det finns tomrum i livet, kanske också i evigheten? Men det är de dystra tankarna som säger så, inte evangelium.
Vi valde inte livet och därför tror jag inte att vi har rätt att välja döden. Vi föddes utanför den egna viljans ansvar och vi ska helst dö så också. Vi ska inte avsluta våra egna liv även om jag tror att det finns nåd och räckvidd i frälsningen också för den som till slut inte orkar annat än att bädda åt sig i dödsriket.
Oavsett läsningar och tolkningar är det ändå klokast att konstatera att ingen enda av oss vet vad de som gått ur tiden vet. Vi är inte framme, vi lever ännu. Ibland ljuvligt, ibland dovt och dyster, alltid ändå ett liv. Också det gråa, som november, har liv i sig. Och som idag, solen skiner så vackert! Tomrummen kanske är mellanrum ändå. På något sätt på väg framåt genom allt.
Samlingen hemma hos oss var nog ett fint sådant mellanrum, där man fick andrum. Det var ett fantastiskt tal om medborgarskapet i himlen, allt rotat i den bibliska berättelsen. Vi är nog många här ute som behöver det talet. Där framtidstankarna fylls av hopp, inte av glömska. Även om vi inte alltid kan ta det till oss just nu, hjälper ändå det goda talet till att hålla ut en stund, en dag, en säsong genom livet. Det finns alldeles för många tysta stunder när endast tinnitusen ger ljud ifrån sig. Andrum. Ett ord för själen. Sanningen.
Kanske finns det ett ord mitt emellan orden frälsning och glömska, som en länk. Det ordet tror jag är förlåtelse. Ett ord som när det fungerar är en bro mellan människor, mellan tid och evighet och mellan människa och Gud. Och som gör glömskan som finns i förlåtelsen till en positiv erfarenhet i nuet, inte en existens i evigheten. I förlåtelsen finns ett värde. Så när någon ber om förlåtelse, vilket är då värdet i det? Kan förlåtelsen ge andrum? Och den som ger förlåtelse, är den beredd till det risktagande det innebär att förlåta någon? Den kristna berättelsen är ju att Kristus ger förlåtelse och att han också glömmer våra synder. Den förlåtna människan faller inte i glömska. Vi har alla lika möjligheter att komma till Kristus och att också leva ut hans budskap men allas våra lika möjligheter ger inte samma utfall, särskilt inte om förlåtelsens värde varierar eller villkoras. Det är något allmänmänskligt av att både behöva ge och be när det gäller förlåtelse. Förlåtelsen har med relationer att göra men allt för ofta rationaliseras den bort. En bild från svensk historia kanske kan belysa något av det komplexa i att göra tillvaron rationell till priset av gemenskapen.
Laga skifte
I artonhundratalets Sverige gjordes en reform som en del menar skapade det individualistiska samhälle vi idag lever i. Den stora reformen laga skifte kom som en reva genom den gamla jorden, trots att den säkert hade sin nytta. Tidigare hade man bott i byar och brukat små åkerlappar omkring byn, nu skulle det bli gårdar med enskilda hus där markerna fanns. Byarna sprack upp, hus revs loss ur gemenskapens väv och drogs ut till ensamhetens åkrar. I en del byar flyttades helt enkelt husen fysiskt. Marken mättes, tillvaron rationaliserades, men något omätbart gick förlorat. Där människor förr delade vägar och vind, blev nu stillheten tät mellan gårdarna. Eldslågor flämtade i isolerade härdar, men mellan dem växte ett nytt slags kyla – den som följer när gemenskapens värme skingras. Laga skifte kan sägas vara en viktig del av inledningen till den kommande individualiseringen.
Det var som om själva landskapet glömde hur röster brukade mötas. Fält som tidigare bundit byn samman sträckte sig nu som gränser mellan själar. Avsikten var ordning och tillväxt men resultatet blev isolation och många strider. Den som ville skapa mer av var och en fick mindre av oss tillsammans.
Så kan det också vara när livet går igenom sitt inre laga skifte. När det gamla rivs isär, när människan mister sin plats i de trygga ordningarna och tvingas stå ensam med sin historia. I den ensamheten kan skulden kännas tung och förlåtelsen långt borta. Men ibland sker frälsningen just där – när röken från det gamla har lagt sig och marken ligger bar. Då kan Gud börja på nytt med den jord som blivit renad, där de svåra minnena inte längre binder utan får vila som glömda små åkrar under nådens regn.
Vi gör våra planer och de lyckas ibland och misslyckas ibland. Men marken att brukas finns kvar. Våra hjärtans åkrar, som Jesus talar om i Matteusevangeliets trettonde kapitel, är trots all svaghet den goda jorden. Inför evigheten lämnas våra egna planer men det gudomliga syftet lever kvar.
Tacksamheten för frälsningen finns hos mig och, hoppas jag hos dig, men jag tror erfarenheter har gjort att jag som sagt, ibland dras till tankar om evig glömska som en lika stor framtidsvision som evigt liv. Men så tänker jag på mästarorden om att den som har Sonen har livet, det eviga livet. Här och nu, mitt i tiden är evigheten. Sanningen om vårt liv är vad han som är sanningen säger. Inte vad självet känner och inte vad andra eventuellt tycker. Och sanningen han säger är att den som lyssnar och tror har det eviga livet.
Så det finns skäl att värdera förlåtelsen, den kristna trons omvända laga skifte. Gåvan från Kristus till varandra. I det finns utsäde på en åker som minner om himmelska fält. Skörden ligger framför och idag är vårt hjärtas åker allt annat än förbrukat om utsädet av Guds ord får ges till oss. I förlåtelsens andrum valideras frälsningen för oss var och en. Den blir giltig i vårt nu, den visar sig hållbar redan här och erkännandet från Guds tronrum säger att vi är välkomna in i Guds evighet tack vare att Sonen gett liv. Så mycket vill dela upp, flytta bort, splittra, men i honom kan vi gå över från död till liv. Beständigt, robust, evigt. Det handlar inte om osund kontroll och exploatering av våra hjärtans landskap, det handlar om biblisk validering, ett säkrande i våra liv av det som gjordes på korset.
Förlåtelsen är ett relationellt fenomen, den värderas högt om vi värderar de vi har relationen till. Fel blir inte rätt i förlåtelsen men människan och gemenskapen helas. Livet här bär tomrum och mellanrum men så finns också stunder av andrum. Genom allt får vi försöka lita på de syften som en gång formats i Guds tronrum, varifrån sanningen ges av Sonen. Från det rummet ges den förlåtna och frälsta framtiden till den oglömda människan. I sanningen finns Guds minne av dig.
Biskop välkommen
I klassikern Les Miserables (Samhällets olycksbarn) av Victor Hugo, finns biskopen Myriel som låter en nyligen frigiven fånge, Jean Valjean, få bo hos honom. Det bär sig inte bättre än att Valjean stjäl silver från biskopen. Men när polisen ställer Valjean framför biskopen, säger Myriel att silvret var en gåva. Det blev vändpunkten för en ny livsinriktning för tjuven Valjean, bort från stölder till att istället hjälpa andra. Biskopen kallades ibland “Monseigneur Bienvenu” (“Min herre/mästare välkommen”, fritt översatt).
Tomrum ibland, kanske ett och annat mellanrum men också andrum och tronrum. Kristus är vår “biskop välkommen” till alla Guds rum.
Inte glömska. Evighet!
/Daniel