Finns det inga lösningar?

Ibland får man tag i en formulering som inte så enkelt släpper taget om en. Det hände mig när jag såg framsidan på tidskriften Axess med orden “Det finns inga lösningar. Bara målkonflikter.”

Orden kommer från Thomas Sowell, en amerikansk filosof och ekonom, som väger problem mot varandra, filosofiskt existentiella som ekonomiskt reella: “Det finns inga lösningar. Bara målkonflikter.”

De orden har gröpt och gröpt inom mig, inte lämnat mig. En framsida på en tidskrift med ett budskap till väl så många baksidor här i livet. Själv processar jag mycket genom att skriva, det allra mesta är ännu så länge opublicerat och väl är kanske det. När man blivit föremål för en så offentlig process som jag blev hösten 2023 förstärks längtan att få ha sin egen röst, sin egen penna. Det är och har varit en svårsmält ekvation att så många tyckt sig haft rätten att tala om en, också om sånt som inte alls stämmer och samtidigt har några uppmanat mig att vara tyst. Att be om förlåtelse för det man gjort har inte varit nog, för samtidigt har jag tvingats försvara mig mot det jag inte har gjort. Problem och komplexiteter i kvadrat. “Det finns inga lösningar. Bara målkonflikter.”

Hur ska problem kunna lösas när så många mål står i konflikt med varandra? Anklagelser som såklart måste hanteras och utredas. Samtidigt, värnandet av integritet, att lyssna på båda sidor, inte döma på förhand eller uttala sig före utredning, borde också varit lika självklart. Det är inte enkelt, inte för någon. Det finns kanske inga lösningar, det finns kanske bara målkonflikter?

Men, finns det verkligen inga lösningar? Det är en gastkramande tanke som väckt mig så många nätter och liksom kört ett spjut i mitt bröst. Drömmar, nej mardrömmar, om att vakna om och om igen avklädd, hånad, utlämnad, dömd på förhand och därutöver tänka tanken att ingen lösning finns. Så kom befrielsen, jag blev friad, jag visste att jag aldrig trakasserat eller kränkt någon, och nu var jag utredd in på skinnet. Ändå finns så mycket kvar att reda upp. Hämnas vill jag absolut inte, jag är alldeles för nedstämd för det och det vore fel av många skäl. Jag vill endast överleva att ha blivit oskyldigt utslängd som förövare utan någon chans att kunna värja mig.

Det föll sig den första förmiddagen i oktober, efter konfrontationen, att jag plockade upp den där kastanjen som finns i min ficka allt sedan dess. Därefter har jag sökt efter kastanjer och kastanjeträd i konsten och litteraturen. Inte visste jag att kastanjeträdet kallades brödträdet: The Chestnut tree in popular culture, “the bread tree”. En del kastanjeträd bär en ätbar frukt. En vän berättade om sin uppväxt, hur kastanjer värmdes och åts upp på skolrasterna i det sydliga hemlandet. Kanske har du som läser detta ätit brödfrukten kastanj? Jag tror aldrig att jag har ätit kastanj, här i Norden bär våra kastanjer inte ätbar frukt. George Orwell skriver i sin berömda bok 1984 om kastanjeträdet på ett sätt som ger känslan av bröd som man verkligen inte vill äta, istället bär det smak av kontrollsamhällets osmakliga effekt på relationer:

“Under the spreading chestnut tree 

I sold you and you sold me: 

There lie they, and here lie we 

Under the spreading chestnut tree.”

Sowell skriver om att det finns inga lösningar och Orwell kan tolkas som att allt är dystopier som splittrar människor. Julia och Winston som dialogen handlar om, separerades och fördes in under Partiets kontroll i Orwells text. Man kan bli uppgiven för mindre.

Orwells 1984 är ju en roman som gett mycket näring till farhågor om kontrollsamhälle och att “storebror” alltid ser dig. Det är som att när rädsla och okunskap förenas, föds bara mer agg och distans. Människor blockeras i sociala medier för de passar inte in i narrativet som måste upprätthållas hela vägen, massiva informationskampanjer från stater destabiliserar och desinformerar. Vad händer med oss?

Härigenom började jag tänka på upplysningen, den där rörelsen som påverkat så mycket från 1700-talet och framåt. Det finns en hel del i upplysningen man kan fundera över från en kristen utgångspunkt. Människan och mänskliga framsteg sätts i centrum i relation till den mer religiöst präglade kulturen i Europa som rådde dessförinnan. Gud eller människan i centrum var en pågående diskussion under den här tiden, även inom människor och i samhället. Den diskussionen är inte alltid uttalad men utgångspunkten för tankar och handlingar påverkar precis allt också idag. Det stod ett träd där i mitten av lustgården vid skapelsens början vars plats människan inte skulle ge sig på. Ändå är självklart mänskliga framsteg av värde. Allt detta intensifierades i och med upplysningen som också kan sägas vara något av ett barn av reformationens efterföljare i och med sin uppgörelse med enhetskyrkan, även om lutherska kyrkor varit majoritetskyrkor åtminstone i våra delar av världen.

En får konstatera att om religionen har för nära band med staten kan det skapa svåra problem för människor med avvikande uppfattningar. Minoriteter och individer har det inte enkelt under religiösa diktaturer. Reformationen och upplysningen kan härigenom sägas vara vägröjare för pluralism och individuella friheter. Väckelse- och frikyrkorörelserna bidrog till detta och är från en sådan utgångspunkt en del av sekulariseringen om man med det menar ett pluralistiskt samhälle utan enhetskyrka.

En av upplysningens främsta företrädare var Voltaire. Den franske författaren ställer frågan “Vad är tolerans?” i sin bok Philosophical Dictionary. Han besvarar sin egen fråga med att det är mänsklighetens privilegium. Upplysningsfilosofen resonerar vidare att vi som människor är genomdränkta i svagheter och fel och att vi därför behöver förlåta varandras dårskaper. Det är, enligt Voltaire, den första naturlagen. Jag vet inte, men jag tycker det låter som ett eko av evangelium ändå. Det är inget nytt under solen, för att citera den vise kung Salomo, att vi människor har fel och brister. Var det möjligen så att Voltaire vände sig mer mot den institutionaliserade religionen än dess organiska innehåll? Tolerans som privilegium, hur ofta tänker vi så idag?

Vad innebär tolerans för försoning? Hur långt kan den sträcka sig? Vad kan försoningen tolerera? Tillbaka till Sowell så uppfattar jag att han belyser att den mest basala frågan inte handlar om vad som är bäst utan vem som får bestämma vad som är bäst. Samt att det är väldigt farligt att lägga såna beslut i händerna på dem som det inte kostar något för. Besluten bör, så långt det är möjligt, fattas av de som blir drabbade av dem. Jag tror det är klokt. Och mitt tillägg blir då: De allra största besluten i livet ligger bäst hos en korsfäst Gud och inte hos någon människa. Mänsklig svaghet berör oss alla men ytterst och allra mest Gud. Enligt teologen Ronald Niebuhr är “syndens problem…problemet med livet.” Gud, livet, och så finns synden där hur man än vrider och vänder på det. Vi kan både råda och förråda, bygga men också rasera.

Känns som att man behöver återvända till brödträdet. Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont i lustgårdens mitt. Om inte korsets träd står i centrum kan det aldrig, utifrån Voltaires önskan om förlåtelse oss emellan, bli en verklighet. Då fortsätter cancelkulturen, endast den andre i lustgården är då en syndare men inte jaget, det är ju bekvämt att skylla ifrån sig. Med rätt person i centrum blir allt annat perifert men ändå försonat och utan skuldbeläggning av varandra.

Men nej, det är inte enkelt och många målkonflikter finns. Han vi då behöver minnas blev gjord till synd där på ett korsträd, det måste vara det totala priset av all skuldsättning, en acceptans och tolerans in i sin egen kropp av all synd. Han offrade ingen annan än sig själv. Korset restes i utanförskap utanför stadsmuren, men dess försoning räckte till det allra heligastes innanförskap. Korsets räckvidd är utan gräns, alla målkonflikter till trots.

Snart är det påsk.

/Daniel

Tallriksis, Svartån, Västerås.