En av president Donald Trumps främsta understödjare, Franklin Graham, son till evangelisten Billy Graham, vill inte ta emot statligt bistånd till sin organisation Samaritan’s Purse. Och det är inte småpengar det handlar om, 300 miljoner amerikanska dollar på två år till katastrofbiståndsprogram. Alltså motsvarande omkring 2,9 miljarder svenska kronor i dagens kurs. Religion News Service och The Christian Broadcasting Network har rapporterat om den helt aktuella saken.
Är Grahams nej en indikation på en spricka i sammanhållningen och stödet för Trump? Jag tror inte det men jag kan förstås ha fel. Var stödet för riktat och innehöll för mycket av “beställning”? Kanske. I vilket fall är det frisk luft att ledaren för Samaritan’s Purse säger:
“Throughout my history leading Samaritan’s Purse, we have always relied on God, not government, for funding.”
Franklin Graham
I USA handlar det om utrikesbistånd och evangelikalt oberoende; i Sverige om statsbidrag till trossamfund och civilsamhälle. Principfrågan är densamma: hur mycket statligt beroende tål ett kristet vittnesbörd? Och kan man ha förväntan på kristna värderingar i politiska partiprogram och beslut?
“Vilket parti går på val för barmhärtighet och förlåtelse?” Frågan ställdes häromdagen av en diakon i Svenska kyrkan på X/Twitter.
Här i Sverige närmar vi oss valet. Diakonens fråga kanske kan anses retorisk eller som felriktad att lägga på politiska partier. Politik handlar i stor utsträckning om prioriteringar, det vet vi. Men ändå är det något friskt över frågan. Man kan faktiskt prioritera barmhärtighet och förlåtelse också politiskt, vara ett sammanhang, kanske till och med ett land för ny början. USA innebär i grunden mer en idé än en etnisk nation, därför kunde den amerikanska drömmen bli till. Men just nu är det ju bara piska som gäller i den svenska debatten. Jag var frestad att svara diakonen: Det är nog lika svårt att hitta sådana politiska förslag som att hitta kristna organisationer och samfund som tackar nej till erbjudande om statlig finansiering.
Jo, det finns några mindre sådana hjälporganisationer. Men inga större etablerade avstår och framförallt ser det svårt ut att någon skulle tacka nej till erbjudna bidrag och istället erbjuda sig att bidra. Politiken prioriterar. De kyrkliga organisationerna budgeterar med skattemedel. Risken är att det varken blir barmhärtighet, förlåtelse eller växande diakoni med prioriteringar och kristna budgetar som inte behöver Gud.
Det finns och kommer alltid att finnas de som Åsa Linderborg så träffande kallar för katastrofparasiterna. Detta skrivet med anledning av att hon anser att toppolitikers sympatiyttringar efter det tragiska skoldådet i Fagersta blev för mycket mitt under brinnande valrörelse. Att fånga upp folksjälen är främst en uppgift för kungen enligt Linderborg. Och kyrkan vill jag tillägga. Gudstjänsten på Sveriges television i söndags var ett exempel på respektfullhet och hoppfullhet mitt i sorgen. Utan att parasitera på katastrofen.
Ageranden från det organiserade samhället vid akuta sorger och i humanitär utsatthet är beskrivande. Det är också klokt att fundera över vilka som parasiterar och tar för sig när det är kriser och konflikter. Och när pengar är på bordet.
Nå, det vore fantastiskt om kristna ledare skulle följa Graham i spåren och värna sin ryggrad och frihet någon enda gång och fråga efter vad man kan bidra med istället för situationen som den nu utvecklats med långtgående demokrativillkor som trossamfunden får skruva sig ordentligt för att kunna söka. Allt för pengar. Civilsamhället i stort skulle må så mycket bättre av större integritet och värnad frihet.
Innebär det att statsbidrag alltid är fel? Eller att det var fel av partiledare att bege sig till Fagersta? Nej, inte nödvändigtvis. Men det ligger farligt nära att plocka politiska poäng och för ideella sammanhang att göra allt vad som krävs för att få pengar. Visst kan man argumentera för att man når längre med mer medel som statliga medel, men det riskerar ändå att gröpa ur det inre kapitalet.
En gång när jag var i farten och debatterade statsbidrag ställde finansminister Elisabeth Svantesson en fråga till mig som sammanfattar en hel del och som träffade mig duktigt då: Vad vill ni själva?
/Daniel