Denna söndag gavs uppgiften att predika evangelietexten. För möjligheten att få möta en församling och fira gudstjänst tillsammans är jag oerhört tacksam. Här följer predikan i textform.
En krokryggig kvinna botas
“En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: »Kvinna, du är fri från din sjukdom«, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: »Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.« Herren svarade honom: »Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?« Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.” Lukasevangeliet 13:10-17
En gång fick jag ett ryggskott och så hörde jag en person kommentera detta till några andra med orden: “Daniel har fått ett nackskott”. Det kan bli fel ibland! Nåväl, det är mycket som sitter i ryggen. Ryggraden som ska bära upp huvudet och hållningen gör ibland ont. För mycket stillasittande, för svaga muskler eller kanske för mycket skuld på skulderbladen. Men nackskott, det är trots allt något annat.
I samtiden är stort fokus, också i det inomkyrkliga, på rättigheterna. Evangeliets innehåll är på ett sätt själva motsatsen till rättigheterna. Evangeliets budskap är inkluderande, alla konstateras vara syndare, utan undantag. Ändå är korset befriande och hoppfullt för den som sitter maktlös. Eller kanske just därför. Rättigheterna handlar ofta om rättmätiga krav och bär många värden värda att bevara. I relationen kyrka och stat finns dessa två underliggande värden inblandade som ibland harmonierar men som ibland också leder till svåra spänningar. De två underliggande storheterna är just tro och rättigheter. För en kyrka som har ett enda budskap, evangeliet, är rättigheterna inte oviktiga men de är inte utgångsläget. De är inte siffran ett, axiomet, i matematik. Tron ligger alltid uppströms rättigheterna. Om rättigheterna är det viktigaste då får människan också bära sin egen frälsning på egna skulderblad.
I vår evangelietext finns tro och rättigheter. Jesus ord av tro, kvinnans lovprisning för undret. Men också Jesus försvar av kvinnans rätt att få ta emot sitt mirakel. Helandet hade skett på sabbaten, ett perfekt tillfälle för den religiösa makten, här i form av synagogföreståndaren, att ifrågasätta evangeliet, ifrågasätta Kristus och kvinnan. Ett religiöst nackskott.
En oxe och en åsna kunde få dricka vatten även på sabbaten men kvinnan skulle inte få ta emot sitt helande, vilket hyckleri! Hon hade varit plågad av sjukdomsanden i arton år och den religiösa makten diskuterar veckodag. Vad säger dessa regler om Gud? Vad säger de om oss? Sabbaten är ju till för människan, inte tvärtom. Så lätt det är att läsa orsakssambanden bak och fram. Domen är en konsekvens, inte illvilja från Guds sida.
Frälsningen är lika omöjlig som för kamelen att ta sig genom nålsögat. Frälsningen är bara möjlig för Gud. Och ändå kämpar vi så ofta med de religiösa andemakterna som ska lura människorna att tro att vi är huvudet högre än andra genom att hålla tillbaka de som går genom livet med krokiga ryggar. Det är ett förtryck, ett religiöst förtryck. Sjukdomar kan komma ur flera källor, en av dem är det direkt demoniska. Det finns demoniskt förtryck. Det sjuka hålls i sitt läge av de religiösa makterna. Därför måste vi om och om igen komma tillbaka till korset. Platsen där djävulen besegras och de onda makterna förevisas offentligt av Kristus.
Texten, händelsen med kvinnan, landar i skam och i glädje. Glädje för folket och skam för hycklarna. Jesus stod fast. Han såg henne, kallade henne till sig, lade händerna på henne, befriade henne och försvarade henne. Människan gick framför systemet, identiteten som dotter framför att vara den krokryggiga kvinnan.
"Lagens arm är längre än kärlekens."
Stig Dagerman, bland annat ofta citerad ur Bröllopsbesvär, 1949.
Lagens arm är längre än kärlekens arm, skrev Stig Dagerman en gång. Det kan upplevas så: lagen når över våra felsteg när kärleken tar slut. Men det finns en tredje arm, en som sträcker sig bortom både människans rättvisa och vår bristfälliga kärlek. Herrens arm är inte för kort för att frälsa. Oavsett hur högt skuldens berg reser sig, når Guds nåd längre. I korsets utsträckta armar möts lagens krav och kärlekens längtan – och Herrens mäktiga frälsning rymmer oss alla. Lagens arm räcker oftast längre än mänskliga välvilja eller illvilja. Men längst räcker Herrens arm. Med mäktig hand förde han Israels folk ut ur Egyptens fångenskap. Guds hand, Guds arm. Tron är hjärta men inte bara, tanke men inte bara. Tron är också kraft. Helande, befrielse, upprättelse. Guds mäktiga hand.
Inom religionssociologin talar man om hot conversion och cold conversion. Het eller kall omvändelse. Den heta omvändelsen kommer ur det stora behovet. Kanske ett möte med Jesus mitt i en livskris, under droger, i en svår skilsmässa, i ekonomisk panik. Den kalla omvändelsen är ovanligare enligt sociologerna och kommer mer ur tankar, logik och att ta till sig Gud ur ett logiskt resonemang. Oavsett temperaturen i vår situation, är syndabördan lika svår om än den kommer ut i förtvivlan eller genom logik. Alltid inom oss och ibland inför alla får vi stå i uppenbar skrift för att använda ett gammalt begrepp om när man fick bekänna sina synder offentligt inom statskyrkan i Sverige. Den uppenbara skriften stod i kontrast till enskild bikt. När vi står där i uppenbar skrift, då kommer vi att märka vilka som är ryggradslösa och vem som bär upp oss. De som vill använda vår svaghet, de som vill hålla dig borta från din kallelse. De religiösa rättighetsivrarna står för nackskotten men Guds folk vet vem Kristus är.
Kristus bar själv sitt kors, Kristus bar våra synder. Kristus rätade kvinnans rygg. Kristus rätar våra ryggar när vi står där i uppenbar skrift.
Författaren Theodor Kallifatides berättade i en intervju om att man kan bära sitt land i hjärtat eller på ryggen. Som en kärlek eller som en börda. Jag uppfattar evangeliernas helhet så att människan finns både i Guds hjärta och på Kristi rygg.
Han såg, han kallade på, befriade och upprättade. Så sätt inte ditt hopp till dina egna rättigheter, låt ingen lura dig att tron är en uppfylld kravlista från dig eller omgivningen. Tron är en egen substans, uppburen av korsbäraren. Du är i hans hjärta, i hans hand, på hans rygg.
Satan och hans demoner jobbar på att kröka ryggar, hålla människor bundna såväl religiöst som fysiskt. Ryggskotten kommer från mörkret och skrämsel om nackskott delas ut av de religiösa hycklarna.
Vi har många varför, hur, när och vad men det viktigaste är trots allt vem. Sänkta axlar, rätade ryggar, som vi behöver det och den verkliga friheten finns i en person.
Underskatta aldrig Jesus.
/Daniel