Frostdragning

Predikan om kärlekens väg, om frön som kan bli till skörd även om de blåser bort och om en väg till härlighet.

Bland dem som hade kommit upp för att tillbe vid högtiden fanns några greker. De kom nu till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: "Herre, vi vill se Jesus." Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och berättade det för Jesus.

Jesus svarade: "Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas. Jag säger er sanningen: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv. Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är ska också min tjänare vara. Om någon tjänar mig ska Fadern ära honom.

Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit. Far, förhärliga ditt namn!"

Då kom en röst från himlen: "Jag har förhärligat det, och jag ska förhärliga det igen." Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan, andra sade att det var en ängel som talade till honom. Jesus svarade: "Den rösten kom inte för min skull, utan för er. Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut. Och när jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig." Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.

Johannesevangeliet 12:20-33

Det var vallfartstid, påsken skulle firas, bland alla judar fanns några greker och både Filippus och Andreas är väl grekiskklingande namn, kanske därför Filippus blev tillfrågad. Grekerna ville se Jesus. Det är som att kontaktytan med den icke-judiska världen harmonierade med den profetiska tidsplaneringen. Den messianska hemligheten skulle nu röjas. Jesus var i drive-läge, vägen till korset som tidigare inte alltid ha kommunicerats var nu påbörjad. Korsvägen, kärlekens väg vars räckvidd var till alla folk, judar och icke-judar.

I texten finns flera oneliners, om vetekornet som måste dö, den som älskar sitt liv förlorar det men det ord som återkommer är det om förhärligande. Det med sådd är en bild av livet. Ett liv sås, en jordisk kropp, Kristus kropp, är en sådd (Första Korintierbrevet 15:44). Våra liv, längtan, drömmar, förmågor, tid, det är en sådd också det. Men så mycket i livet blir inte vad det är tänkt, kanske det inte ges den tid det hade behövt för att kunna gro. Vi frestas att lyfta på locket till grytan även om det är precis motsatsen till vad man ska göra när man kokar ris. Eller så sår vi men så kommer kanske vinden och så förs det bort till en annan tid och en annan plats. Lepramissionens grundare Eddie Askew ber det så väl:

”Herre, hjälp mig att förstå att dina vägar är högre än min kunskap. Stärk min tro så att jag kan vara trygg när vinden tar tag i min värld och bär fröna bortanför min horisont. Jag måste lita på att de gror på andra ställen. I andra tider.”

Aposteln Petrus skriver att vår pånyttfödelse bärs av det eviga bestående utsäde som Guds ord är (Första Petrusbrevet 1:23-24). Så även om våra frön tas ifrån oss, om stormarna stjäler dem, är de fortfarande frön, det gudsgivna bär fortfarande potentialen till att kunna gro. Förakta inte det till synes döda vetekornet. Ge inte upp när frön blåser bort.

Så börjar det ändå gro, växer till och närmar sig skörd. Minns scenen från filmen gör jag men kan inte påminna mig vilken film det var. Skådespelarna gick över rågfälten de mörka försommartimmarna som väl kallas järnnätterna. Allt för att rädda rågen från frosten. Jag tror det kallas frostdragning. Det gick till så att man höll ett rep mellan sig och så drog man det över spannmålet för att hålla frosten borta. De nätterna när kylan håller en vaken tillhör de allra längsta. Aldrig har jag varit med om frostdragning, ändå väcker det sån resonans. Dels att nätterna kommer med frostvarning men också att det är omöjligt att som en person dra ett rep över fälten. Om ett rep ska röra sig över de böljande fälten krävs två personer. Frostdragning är inget ensamarbete. Men nätterna förstärker ensamheten.

I vår text beskrivs att även Kristus kämpade med ångest. Frostnätterna hotade också honom. Det är stort att vi får veta att den Helige, syndfrie, ändå kämpade med ångest. Det där gastkramande, innestängande som ändå reagerar i kroppen. Men så finns också orden om förhärligande, Faderns och Sonens. Att bli uppspikad på korset var förnedring men vändes till förhärligande. Namnet drogs i smutsen men blev till hopp för var och en som sätter tilltro till det. Han som varit i det djupaste, i dödsriket, i ångesten, i svagheten och synden vet vad mänsklighet är. Han är den ende som kan absorbera allt det destruktiva för att ge frälsning, andedop, helande och hopp. Om man ska tro Rebecka Solnit så är hopp inte en lott som man kan sitta i soffan och knipa handen runt och kanske känna sig lyckligt lottad över och hoppas på vinst. Hoppet är en yxa med vilken man hugger ner dörrar när man är i en nödsituation. Hoppet är en disciplin sa Camilla Lif i en predikan när hon citerade Solnit. Ett hopp med rot i lidandet.

Kanske har du gått över nattliga fält för att om möjligt hålla frosten borta. Ensam var du men ändå inte helt, någon har hållit i repet över sädesslagen från andra sidan. Kärlekens väg går ibland genom frostbrutna fält och genom allt är den en väg till härlighet. Härligheten väger tungt (Andra Korintierbrevet 4:17), den ser till att vetekornet kommer i marken och visar att den som tror är glory bound, på väg till härlighet.

Hoppet i kärleken är en utväg, en väg i all kamp för att överleva frostnätternas ångest och att slå sig ut ur själanattens fängelse. Härligheten i kärleken är en väg inåt, uppåt och framåt. Korset visar väg genom lidande till härlighet. Kristus är den vägen, kärlekens väg.

/Daniel

Här kan du lyssna till predikan som hölls söndagen den 2 mars 2025.