Gå inte till Herodes med din information
Trettondagen och det etiska ramaskriet.
Mellan stjärnans ljus och maktens mörker avgörs ofta vår etik. Trettondagen berättar inte bara om visa män, stjärnor och gåvor – utan om rädslans kung, barnens rop och modet att tiga när orden annars kan användas för död. De vise männen gick till kung Herodes och frågade efter judarnas nyfödde konung. Det väckte ont blod och ledde så småningom till barnamorden i Betlehem varifrån vi har uttrycket ramaskri, efter ett profetord från Jeremia som användes av Matteus när han skrev ner berättelsen i sitt evangelium.
De vise männen följde stjärnan men inte kartan
De såg ett tecken och gav sig i väg, men de visste inte riktigt vägen.
I det var de både visa och ovisa – visa i sitt sökande, ovisa i sin slutsats. De gick till Herodes, till fel plats, till maktens centrum. För var annars skulle en kung födas, om inte i ett palats?
Berättelsen om de vise männen brukar vi läsa med värme. Kameler, gåvor, ljus över öknen – en bild av sökandet efter det gudomliga.
Men mitt i berättelsen finns ett mörker: Herodes. De vise männen gjorde det ovisa att anförtro sig åt honom. Han blev nyfiken men också skräckslagen, beräknande och till sist dödlig. Och ur hans hat växte ett rop som ekar genom historien – ramaskriet i Betlehem.
Bibeln berättar att Herodes, när de vise männen inte kom tillbaka, lät döda alla pojkar under två år i trakten kring Betlehem. Ett kungligt kontrollbehov förvandlades till ett etiskt katastrofområde. Rädsla och kontrollbehov hos en makthavare blev till lidande för de allra minsta. Det visar hur snabbt osäker makt blir brutal, och hur andlig okänslighet kan ta sig politiska och våldsamma uttryck.
De vise männen hade kunnat gå tillbaka, som Herodes sagt. Det hade sett lojalt ut, ansvarsfullt, till och med medgörligt.
Men i drömmen fick de en annan instruktion – gå inte tillbaka dit.
Deras lydnad mot Gud gick före deras lydnad mot makten.
Och någonstans där ligger den svåra nutida frågan: Vem förtjänar vår information, vår lojalitet, vår berättelse?
Vi lever i en tid där nästan allt kan spåras, delas och kommenteras. Men också idag använder vissa krafter kunskapen om det heliga för sina syften – ideologiska, ekonomiska eller kulturella.
Herodes finns kvar i varje tid, i varje system som hellre bevarar sin ordning än öppnar sig för Guds annorlunda rike.
Men det är inte alltid enkelt att veta vem Herodes är.
Ibland bär han drag av fromhet, omtanke eller professionalitet; ibland talar han vårt eget språk. Och någon gång upptäcker vi till och med skuggan av Herodes i oss själva – när rädslan för förlust väger tyngre än kärleken till sanningen.
Därför kräver vägen till och från Betlehem inte bara mod, utan också urskiljning.
De vise männen påminner oss om att vi inte alltid kan vara alla till lags. Tillbedjan och lydnad kan ibland stå i konflikt. Ibland innebär sann tro att inte rapportera tillbaka, inte dela allt, inte samarbeta med makten.
För konsekvensen av blind lydnad kan bli katastrofal – någon annans liv, någon annans frihet, någon annans tro.
Men det finns ljus som inte krossas, utan bara flyttar sig. Det är det ljuset de vise männen följde – bort från palatset, mot krubban.
Och det ljuset flyttar sig fortfarande. Från rädslans korridorer till barnens gråt, från maktens mörker till Guds närvaro i det svaga.
Ett ljus i draget
Häromkvällen var vi bjudna till goda vänner här i Västerås och när vi satt där såg jag att de hade stearinljus med fyra kanaler i. Mina år till trots har jag aldrig lagt märke till såna ljus tidigare. Men så ser jag sällan nyuppsatta gardiner eller när någon just har varit hos frisören. Risken är stor att jag helt hade missat Betlehemsstjärnan. I alla fall, jag förstod efteråt när jag frågade frun att de kallas kanalljus. Det är ljus med kanaler i sig så att stearinet kan rinna ned när det drar. De flammar stadigt även när det är dragigt omkring dem. De sprider inte stearinet, de bevarar det. Passar tydligen utmärkt på en lucia.
Jag borde väl avhålla mig från att skriva att det gick upp ett Liljeholmens. Men att inte gå till Herodes med sin information handlar om detsamma: att låta sitt ljus brinna i motvind, men utan att sprida värmen ovarsamt. Vissa samtal, vissa sammanhang, suger näringen ur tron och låter ljusets energi gå förlorad. Den vise lär sig att skydda lågan, inte kväva den.
De vise männen förstod att ta en annan väg i tystnad. Så spred sig ljuset vidare – obrutet, stadigt, trots vinden.
Maktkamper dödade då och dödar också nu, så var beredd: Herodeskrafterna kommer alltid att försöka släcka så många ljus som möjligt. De tål inte stilla glöd som avslöjar deras rädsla. Men det etiska ramaskriet ekar i mörkret och bryter den tystnad som makten kräver. Varje människa som vill följa stjärnan behöver vårda sina kanaler, försöka hålla lågan hel, och låta ljuset brinna. Och inte nödvändigtvis ta samma väg tillbaka.
/Daniel