“Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: “Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?” Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: “Var inte rädd. Bara tro.” Han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och de kom till föreståndarens hus. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in och sade till dem: “Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover.” Då hånskrattade de åt honom.
Men han skickade ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärjungar och gick in dit där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: “Talitha koum!“ Det betyder: “Flicka, jag säger dig, stå upp!” Genast reste sig flickan och började gå omkring – hon var tolv år – och de blev helt utom sig av häpnad. Men han befallde dem strängt att inte låta någon få veta det. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.”
Markusevangeliet 5:35-43
Han hade en religiös maktposition i det dåtida Israel, i sitt lokalsammanhang. Jairus var synagogföreståndare. Men han var också pappa. Och hans tolvåriga dotter var sjuk, ja dödssjuk. När dödskrafterna tar kontakt hjälper inget religiöst system eller lagefterlevnad. “Kroppsförmörkelsen”, för att låna ett ord av Göran Tunström i Sorgesånger, är inte lätt att övervinna. Varandet blir så lätt till ett ärr mer än ett är. Döden kom till den tolvåriga flickan. Hon som stod på tröskeln till sin myndighet, till sitt bat mitva. Hon som hade så mycket framför sig var nu död. Och hennes pappa, som kunde sin religion, satte ändå sitt hopp till Jesus.
En äldre kvinnas helande, en person som levt långt mer än tolv år men varit sjuk i just dussinet år, hade gjort att Jesus blivit försenad på sin väg hem till Jairus och dottern. Och nu kom besked hemifrån att det var över, flickan var död. Dödsord uttalas, dödsdomar förkunnas, avfärdanden, uteslutanden. Vem kan ändra något när någon dött? Men med Jesus är det annorlunda. Han fäste sig inte vid deras dödsdomars ord. Han gick vidare till det som nu var ett sorgehus. Och där mötte han dessa som grät men som vände i hånskratt när Jesus konstaterade att hon sov och inte alls var död. Där och då var det som att Jesus fick nog. Han körde ut de som både grät och hånskrattade ur det hus där miraklet nu skulle ske. Bara de berörda och de som bad fick vara med. Bara föräldrarna och de tre lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes. Det finns vissa lägen och rum dit inte alla borde ha tillträde. Så är det med den djupaste sorgen och smärtan. Du behöver inte ge tillträde till dem som är beredda att gråta både krokodiltårar och att hånskratta. Det kan se ut som fasväxling, detta religionspsykologiska begrepp som talar om det ögonblick när det sekulära blir sakralt i en människas verklighetsuppfattning. Men det som sker runt Jairus familj är inte fasväxling, det är snarare ett missbruk av mänsklig nöd.
Ge inte alla tillträde till din nöd. Dela din sorg med den som ber, med den som bryr sig, och vet att i vissa lägen är det till slut bara du och Kristus kvar.
“Var inte rädd. Bara tro”. Jesus lyfte den förtvivlade pappan. Han tog flickans hand. I det ryms ett frälsningshistoriskt skeende. Med mäktig hand förde Gud Israels folk ut ur Egyptens fångenskap. Genom allt är Gud aktiv, han griper in. Hans hand är mäktig. Talitha koum ropar han ut på arameiska. Och livet återvände. Liv och död ligger i Guds hand. Guds skapande hand, Guds räddande hand, Guds livgivande hand. Så som vi kan kupa vår hand och dricka ur källan tar Gud vår hand och för över sitt liv.
Efter livsmiraklet sade Jesus till om något att äta för tjejen och samtidigt förbjöd han dem att berätta om händelsen. Man får hoppas att de fick fram något att äta men tysta var de däremot inte. Inte ens Jesus verkar ha kunnat stoppa ryktesspridning. Nu var ju detta positiv information men även det som är gott kan så lätt vändas till ont och hans tid var ännu inte inne för den uppmärksamheten som ett återuppväckt liv innebar.
När jag läst evangelietexten har det slagit mig hur omvändelse handlar just om liv och död, eller rättare då, från död till liv. Hur så mycket dör inom oss i sorger och besvikelser, kriser och syndafall. Och det vi då behöver är inte en terapeutisk form av kristendom som tyvärr representeras i alldeles för många talarstolar idag, vi behöver inte en processuell kristendom som ger oss ett religiöst ekorrhjul. Och vi behöver heller inte felaktiga föreställningar om att omvändelse skulle kunna innebära att det som varit försvinner, de år vi lagt på oss, om det är tolv eller fler, de finns där. Många gånger frestas vi att tro att omvändelsen ska innebära att det blir som när det var som bäst, att andras bild av oss ska bli bättre eller att vi själva ska må bättre. Omvändelsen handlar inte om terapi, damage control eller hjälp med beteenden. Vi tvättar inte vårt CV i omvändelsen. Nej, omvändelsen är till Kristus och i det får vi liv. Omvändelse är nytt liv i Kristus! Döden får släppa för livet. Därför vill jag uppmana dig att fly terapeutisk kristendom, fly politiserad kristendom, fly hycklande kristendom. Låt Gud göra sitt verk i dig som i den unga tjejen. Ditt liv är beroende av Guds nåd och tas emot i tro. Inte tro plus allt det där som alltid verkar vilja läggas till och som bara blir till nya bördor.
Omvändelse och att endast tro är inte en fråga om hälsotillstånd, status eller andras bedömning. Det är istället en sak mellan dig och Gud, du vänder inte om till dig själv eller till din önskade bild av dig själv, utan till honom. Du får gå genom mörka passager ibland, det är tufft och svårt men du får gå till Gud med allt. Du kan säga allt till Jesus. Du vänder om till honom, vad än alla andra omkring dig skengråter och hånskrattar. I detta hör vi hans ord om och om igen: Endast tro.
Nej, vi vänder inte om till det som var, eller till ett bättre var, eller till ett återupprättat ego. Vi vänder om till Gud, jag tror till och med att vi faller uppåt för att låna ord av Simone Weil (Tyngden och nåden), som talade om ett “av-jagande”. I omvändelsen faller vi uppåt! Att falla uppåt är inte att lyckas höja sig över sig själv. Det är att falla ur sina egna försök att rädda sig och istället bli gripen av Kristus. Flickan reser sig inte genom att ta sig samman. Hon reser sig därför att Jesus tar hennes hand.
Det finns något i livet där det bara är du och Gud. Det kan vara dunkelt, ibland dovt och svårt att genomleva, men det är en passage från död till liv. Och hans hand finns där. Det är en sträcka av förvandling, så mycket mer än bara till förändring. Detta är inte ett löfte om att varje sjukdom bryts här och nu, eller att varje dödsbud vänds tillbaka. Det är inte heller en anklagelse mot den som bad och ändå förlorade. Evangeliet lovar inte att vi slipper döden, men att döden inte får det sista ordet över den som är i Kristus.
Den unga flickan gick från död till liv, i det ser vi omvändelsens verkliga effekt. Där finns det liv som ges av honom som en gång dog men återuppstod och lever idag.
/Daniel
Ps. På tal om Göran Tunströms författarskap, varför inte planera in ett besök i värmländska Årjäng till hösten? Se mer info här om en kommande samtalskväll i november med Martin Tunström, brorson till Göran Tunström.
Tack Daniel, för ord som berör 🙏❤️