God bless the USA?

Donald J. Trump och skottet i örat.

Nygifta begav vi oss till Pacific Northwest och den skandinaviskt präglade delen av Seattle, Ballard. I Ballard fanns Philadelphia Church och Seattle Bible College. För min del stortrivdes jag i USA och hade gärna stannat kvar där. Kanske min syn på ledarskap och församling passar bättre där än i Sverige, vad vet jag. Men samtidigt kände vi oss kallade att vara i Sverige.

Nåväl, kontakterna med USA har varit många genom åren och det är en glädje att nu och då ha fått besöka USA om än det också ger en del mixade känslor att vara där. Att stå i en hotellobby i Texas och se det ena hölstret efter det andra hos de som står före i kön känns ändå ovant för en svenne. Men den värme, positivitet och entreprenörsanda som kännetecknar USA är svårslagen. Det är som att den amerikanska kulturen är byggd på frihet som något att fira och ta så långt det är möjligt mer än att begränsa. Ber du till Gud? Bra. Ber du till Gud tillsammans med andra? Ännu bättre. Civilsamhället är i stort präglat av det inflytande kristen tro har haft och då inte som statskyrkosystem. USA blev tillflyktsorten för avvikare och frihetslängtande, för de som ville förmedla tro utan överrockar men ändå med stark övertygelse. Friheten ledde väl både rätt och fel. Ett svenskt exempel är Erik-jansarna från Hälsingland i Sverige som bildade kolonin Bishop Hill i Illinois, en sektliknande kristen gemenskap.

AI-genererad bild.

Den amerikanska kristenhetens historia är i mångt och mycket en utveckling av de stora europeiska kyrkorörelserna. Metodism, kalvinism, lutherdom och katolicism, alla finns där. De tidiga inbyggarna kallades puritaner. De religiösa rörelser som uppstått i USA och som också haft stor påverkan är exempelvis pingströrelsen, Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (Mormonkyrkan).

Puritanerna var en grupp inom Church of England som var med i de immigranter som kom till Amerika i början av 1600-talet och som etablerade sig som ett kristet samhälle i New England. I England hade fokus varit på individens renlevnad, puritanismen har likheter med pietismen, men i det nya landet kunde man gå mot sitt mål om ett kristet mönstersamhälle. I det nya landet fanns stor frihet och bland annat genom att ursprungsbefolkningen minskat på grund av svåra sjukdomar fanns geografiska möjligheter.

Främst genom beteende, vanor och genom återgivandet av ditt personliga vittnesbörd om frälsningsupplevelse kunde man avgöra om någon var en kristen enligt puritanerna. Puritanismen innebar en kombination av personlig helgelse och en samhällsvision närmast att likna vid teokrati, gudsstyre, allt präglat av kalvinism.

När väckelserörelsen The First Great Awakening kom med Jonathan Edwards och George Whitefield, innebar den en starkare betoning på pietism inom puritanismen. Detta gav mer fokus på personlig omvändelse och innebar slutet för puritanismen som en vision för ett helt samhällssystem.

Om än det funnits lokala och regionala kolonier med försök till statskyrkoliknande samhällen fick dessa aldrig något nationellt genomslag. Pietismen med fokus på personligt andligt liv tog över puritanismen. En stor del av amerikansk protestantisk kristendom av idag är präglad av kalvinism, såväl i egna samfund som i påverkan inom andra. Kanske finns där ett frö till de stora förväntningarna på presidentskap och politik i USA av idag då Jean Calvin lyckades skapa ett embryo till gudsstat i Genève.

Snabbspolat fram till våra dagar har USA precis som västvärlden i övrigt genomgått och genomgår sekularisering. Som exempel togs allmän bön i skolan bort 1962. De kyrkor som växer kan generellt sägas vara mer konservativa, samtidigt växer inte dessa i takt med befolkningsutvecklingen. Andelen ”nones”, alltså de som inte är religiöst organiserade, är i växande enligt PEW Research Institute.

I boken The End of White Christian America anger Robert P. Jones sin övertygelse om den vita predominansens avslutning över amerikansk kristenhet. Men förnekelse och ilska kvarstår och i avslutningen av boken anger han presidentvalet 2016 då Donald J. Trump blev vald som en slags dödsryckningar för det vita kristna Amerika.

Det republikanska partiets konvent som pågår i dagarna är en uppvisning i mixen av religion och stat, personlig tro och förväntan på lagstiftarna. Efter attentatet mot Trump i Butler, Pennsylvania som han överlevde, finns närmast messiasliknande förväntningar på presidentkandidaten DJT. Hans familj presenteras allt mera som en dynasti likt familjen Kennedy. En stor del av de kristna jag känner i USA röstar med självklarhet på republikanerna och Trump. Man ser honom som en försvarare av kristen tro och personlig frihet.

Vid ett tillfälle var jag i samma rum som Trump. Det var på bönefrukost februari 2019 i Washington och Chris Tomlin ledde lovsång i ett rum med flera tusen deltagare. En svensk riksdagsledamot kom springande över salen och sa: ”Daniel, jag har mött Gud”. När lovsången steg till Amazing Grace reste sig alla och till slut också presidenten, ett helt rum av beslutsfattare men också bedjande människor. Det var fantastiskt, orden sviker mig att beskriva den kanske starkaste andliga upplevelse jag gjort på många år och den var i samma rum som Trump var i. Men inte gjorde det mig till någon som tror att Trump är Messias.

Fransmannen Alexis de Tocquevilles resa för omkring 200 år sedan till det då unga USA innebar att han såg en kristendom som fungerade i relation till personlig frihet men också var en förenande faktor. Redan då såg de Tocqueville problem med frihetens segrar, att den leder till att inte vilja hålla fast vid särskilt mycket men ändå vara sammankopplad. Idag tror jag USA och västvärlden i stort står mitt inför dessa utmaningar. Det är i detta många ställer sina förhoppningar till Trump.

Jag tror det finns stora risker om man förväxlar kyrkan med staten. I USA är kyrka och stat åtskilda och ändå inte. Lika tacksam som jag är för amerikansk kristenhet kan jag ändå känna oro över den radikalisering som sker. Idag är begreppet evangelikal mer politiserat än någonsin tidigare.

Orden från NT Wright och Michael Byrd är tänkvärda (fritt återgett och översatt): “Ingen sida är för oss. Vänstern vill ha kungariket men inte kungen. Högern vill ha kungen men inte kungariket.” Wright uppmanar att se upp för messiaskomplexet runt politiska ledare.

Istället för att bli partipolitiserad tror jag att man kan sammanfatta den kristna kyrkans ansvar och roll i relation till politiken med två funktioner beskrivna i Bibeln: Prästens och profetens. Prästen som ber, välsignar, stöttar och bidrar till försoning. Profeten som talar sanning, avslöjar korruption och står för rättvisa. I detta finns såväl lojalitet som oberoende, stöd till politiskt engagemang och demokrati.

Nog betyder den världsliga makten sitt men för den troende är det viktigt att ständigt påminna sig om den andliga makten. Orden i den gamla psalmen från ett annat land i väst, av norske Tryggve Bjerkrheim: Det är makt i den bedjandes händer. Kärleksbudskapet från Kristus måste driva och motivera kristet samhällsengagemang långt mer än partipolitiska agendor vad än de vara må.

Jag kan tänka och be med ord som God bless the USA men i det ligger inte en tilltro till nationalism och radikalisering. Istället hoppas jag USA utvecklas i en riktning där friheterna värnas för alla och där amerikansk kristenhet inte fortsätter att splittras utan kan samlas mer runt korset än fanan.

/Daniel

Litteraturtips för den som är intresserad av vidare läsning:

Finke Roger and Stark Rodney, The Churching of America 1776-2005. Winners and Losers in Our Religious Economy, New Brunswick: Rutgers University Press, 2005.

Jones Robert P, The End of White Christian America, New York: Simon & Schuster, 2016.

Noll Mark, The Old Religion in a New World. The History of North American Christianity, Grand Rapids: Eerdmans, 2002.

De Tocqueville Alexis, Democracy in America, New York: Penguin books - Signet classics, 2010, (första utgåva del 1 1835, del 2 1840).

Wright N.T. och Michael F. Byrd. Jesus And The Powers, Grand Rapids: Zondervan, 2024.