Guds mäktiga verk. Mitt i smeten.
Jungfru Marie bebådelsedag - predikan söndagen den 22 mars 2026.
Marias lovsång
Då sade Maria:
“Min själ upphöjer Herren och min ande jublar över Gud, min Frälsare,
för han har sett till sin tjänarinnas ringhet.
Från denna stund ska alla släkten kalla mig salig,
för den Mäktige har gjort stora ting med mig och hans namn är heligt.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som vördar honom.
Han har gjort väldiga gärningar med sin arm, han har skingrat dem
som har stolta hjärtan och sinnen.
Härskare har han störtat från deras troner, och de enkla har han upphöjt.
Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att vara barmhärtig
mot Abraham och hans barn till evig tid, så som han har lovat våra fäder.”
Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem.
Lukasevangeliet 1:46-56
Marias sång
Det är en av människans vackraste förmågor, att kunna sjunga. I vår evangelietext ges vi förmånen att ta del av en ung kvinnas lovsång, Marias. Hon sjunger inte för att allt redan är gott, utan för att Gud har börjat göra något nytt i henne som kommer att vara till frälsning för alla folk.
Denna hennes lovsång bryter in i världen som en viskning från framtiden:
“Min själ upphöjer Herren,
och min ande jublar över Gud, min Frälsare.”
Den enkla flickan från Nasaret bär nu på himlens hemlighet och gåva. Ordet har tagit form men är ännu osynlig. Inte i tempel eller palats, utan i hennes kropp. Här blir tron fysisk, jordnära, mänsklig. I Marias lovsång möts själ och ande, psuchē och pneuma, liv och livsandedräkt i förening. Känslor och ande, en enda människa.
Sjunger vi?
Från min uppväxt minns jag att pappa väldigt ofta sjöng. I bilen, i traktorn, var vi var eller åkte så var det inte ovanligt att han vevade ner rutan och sjöng. När det gällde köket var han precis som en sa om mig en gång: - Du är mer än lovligt förvirrad i köket Daniel. Trots delad förvirring älskade min pappa att grädda våfflor. Det var liksom det han återkom till: - Ska vi inte baka våfflor idag? Han brände dem ibland men det är inte det enklaste det där för oss som har fumligheten med oss var vi går. Den perfekt gräddade våfflan och den vidbrända från samma smet och samma järn utan teflon. Nåja, tillbaka till vår text.
När Maria säger min själ och min ande talar hon inte dualistiskt. Hon sjunger som en hel människa. Inte som ett väsen fångat mellan kropp och himmel, utan som någon i vilken hela tillvaron får delta i Guds verk. Det är en motbild till vår tids tendenser att dela upp livet mellan andligt och världsligt, inre och yttre. Svart och vitt, vi och de. Det är den gamla gnostiska tanken som dyker upp likt vidbrända våfflor, att dela upp materia och ande, där endast det andliga är det goda. Detta kan leda tanken till asketism eller libertinism. Alltså, till att späka sig och försöka vara den mest fromma, avstå för att uppnå religiös status. Eller libertinism som har samma syn att endast det andliga är gott men drar då slutsatsen att det fysiska har ingen roll att spela. En hand till ner i chipsskålen kvittar. Det är i sprickan av den dubbelheten vi är som mest öppna för frestelser och synder. Som att vi på riktigt tror att det inte märks om ingen ser oss varken i isolation eller frosseri. Eller att vi önskar få besök där ute i öknen så att folk kan se hur vi uppoffrar oss. Det är liksom två sidor av samma gnostiska mynt. Gnosticismen har aldrig bildat samfund men milde vad den finns i varenda kyrka och kapell. Det är därför vi behöver starka kvinnor, kvinnor som Maria. Som förkroppsligar en hel tro. Som inte har bortförklaringar utan mottaglighet. Som bävar men ändå förtröstar. Som människor som vågar sjunga och grädda våfflor, trots att man kanske får fram en och annan sur ton och vidbrända rutmönstrade bakverk. Men hellre det än grötmyndiga hycklare!
För i Marias röst återupprättas människan som helhet. Evangeliet är inte en flykt från världen, utan Guds kärlek till världen. Till är ett nyckelord, och för ett annat. I lovsången sjunger vi till Gud och ändå för människor. Vi sjunger och äter tillsammans. Även måltiden som är för människan är ändå till Gud. Allt blir en del i lovsången när livet kan helas och levas helt.
Sanning och giltighet
Maria kallar Gud för sin Frälsare. Hon är inte bortom behovet av nåd, hon har behov av den. Hon bär sin egen frälsning i livmodern. Maria har satts på hög piedestal i många kyrkor, för hög om du frågar mig. Hennes kropps status i hennes eviga jungfrulighet (före, under och efter födelsen av Kristus) eller hennes andliga status i den obefläckade avlelsen (att hon föddes utan arvssynd) är viktiga övertygelser i vissa kyrkor. Men Maria blir inte mindre viktig för att hon var människa, för att hon senare fick fler barn eller att hon ibland undrade och förtvivlade. Eller för att också hon behövde Frälsaren. Vi behöver inte göra människor till änglar och inte heller till demoner.
Maria blir därmed ett tecken också för oss. Gud verkar i det som kan vara ringaktat, i det lilla. I enkelheten öppnas rummet där Gud får plats. Det är paradoxalt: ju mindre vi själva försöker glänsa, desto mer kan Guds ljus bryta fram. Som Tranströmer så bevingat skrev:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt!”
Ja, mitt i våffelsmeten, mitt bland vidbrända eller perfekt gräddade våfflor, eller med halvrena toner och ibland sångtoner från den med absolut gehör, är han vår frälsare så som han är det i stunder av vördnad och stillhet. Maria, tror jag, var en alldeles vanlig men också utvald människa. Sanningen om henne vet ytterst Gud men hennes tjänande bar oavsett läran om henne giltighet. Varken Maria eller vi passar på piedestal, vi är däremot skapade för att äta och sjunga. Att få och ge. Vem du än är, låt ingen tysta din sång och skäms aldrig för att du ibland blir hungrig, du människa.
Världen vänds upp och ner
Marias lovsång är också mer än poesi och lovsång, det bär en profetisk signal mot diktaturer och totalitärt tänkande. Härskare störtas, de ringa lyfts upp, de hungriga mättas, de rika går tomhänta bort. Det är evangeliets sociala sprängkraft, samma kraft som format historien genom Marias inre bärs också idag i hjärtat. Gud är fullkomlig i makt.
Och kanske känner du igen det: i Ljusdal, i Årjäng, i Västerås eller Allmänningbo, i människors vardag där tron bär. Där finns de. De kan heta Lena eller Eva, starka kvinnor med namn från Bibeln. De är Marior, de tar emot och ger vidare, har patos och ryggrad och vill leva ett liv i tjänst men skulle aldrig komma på tanken att försörja sig som offer. Så har jag lärt känna dem och så tror jag att Maria var. Utvald och med utväljandet följde absolut en kostnad och svårigheter men också en värdighet.
Varken Marias eller vår tro är en definition av perfektion. Jag hörde en möbeldesigner säga att: ”Det ska vara tio procent fult för att det ska kännas äkta.” Kanske kan man inte lära sig att grädda våfflor utan att någon gång bränna dem? Det är ofrånkomligt för människan att känna av både syndens lockelse och dess låsning. Men kanske är det just där, i det ofullkomligt vidbrända, det bävande, som Guds skapande kraft blir verklig oavsett om det är inom en ung kvinna, vid en måltid eller mitt i stora folksamlingar där alla som vill kan förfasa sig över verklig mänsklighet.
Hans nåd från släkte till släkte
Maria står inte ensam. Hon står i raden av kvinnor som Hanna, Debora och Mirjam, de som sjunger när världen förändras. Genom dem går löftet vidare från Abraham och hans barn, till oss. Guds nåd är sig lik genom sekler, generationer, liv. Rustikt, robust, hållfast, uthålligt. Gud i och genom människosläktet.
Gud är den Mäktige
Precis som jag inte kan äta våfflor utan att tänka på min pappa, blir Marias lovsång vår påminnelse och samtidigt sångövning. Vi kan sjunga med i Marias kör. Det säger något i vardagen, när vi försöker bära det som är oss anförtrott, när vi stannar som Maria stannade hos Elisabet i tre månader, påminns vi om var makten verkligen finns.
“Den Mäktige har gjort stora ting med mig, och Hans namn är heligt.”
Lukasevangeliet 1:49
Trots en och annan vidbränd våffla: Sluta inte att lovsjunga, sluta inte att tro på vår mäktige Frälsare.
Vi minns Maria och blir uppmuntrade att fortsätta prisa Gud. Mitt i smeten.
Den påminnelsen behöver åtminstone jag, kanske också du?
/Daniel