Jesus avvisas i Nasaret
“När Jesus hade avslutat dessa liknelser gick han därifrån. Han kom till sin hemstad och undervisade dem i deras synagoga, och de blev häpna och sade: ‘Var får han den visheten och kraftgärningarna ifrån? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Så varifrån får han allt detta?’ Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: ‘En profet föraktas inte utom i sin hemstad och i sin egen familj.’”
Matteusevangeliet 13:53-57
Det här är en av de evangelietexter där det inte faller sig helt naturligt att avsluta bibelläsningen med ett kraftfullt amen som betyder låt det ske. Det vill sig inte riktigt.
Född i Betlehem, uppvuxen i Nasaret, bosatt i Kapernaum, det är Herrens jordiska bostadsorter. Och nu är han tillbaka i Nasaret, i synagogan. De häpnade där i hembyn över hans vishet och kraftgärningar, de kände ju igen honom och inte bara honom, utan hela familjen. Josef, snickaren, visste de ju väl om. Vi vet inte mycket om honom, vi vet inte om han var en duktig snickare eller kanske han var en sån som nöjde sig om bubblan höll sig mellan strecken på vattenpasset. Och så hans bröder och systrar.
Nej, det vanliga över Jesus familj och hans egen uppväxt i den gjorde att folket tog anstöt. De ville icke acceptera det heliga eller gudomliga med honom.
Det där känner vi nog ganska väl till. Kanske är det svårast för dem som sett oss i våra mest vardagliga situationer, där livets tråknad bildat bakgrund till ytterst mediokra mänskliga insatser. Skulle då plötsligt grabben i grannhuset vara sänd av Gud? Kan han bära en kallelse?
Anstöt. Förakt. Avslagen begäran. Ingen täckning på ditt lokala konto, Jesus. Denna ärliga beskrivning skapar gensvar hos mig, inget förskönas. Inte ens herrars herre och kungars kung togs emot. Alla vi som har erfarenhet av utsatthet, utstötning, uteslutning, mobbning och förakt, har också här en som vet vad det innebär att stå på fel sida. Jesus har erfarenhet att människor störde sig på honom. Tänk!
Händelsen kommer direkt efter ett tal med flera liknelser, Matteusevangeliet 13. Det är surdegar, senapskor, ogräs, fisknät, sådd och skörd. Det ger mig stor tacksamhet att Herrens mest använda pedagogik är just liknelser. Inte en lista att klara av, heller inte obegripliga djupheter. Nej, vardagliga berättelser som bär andliga sanningar. Men just i synagogan undervisade han, säkerligen utifrån den givna texten.
Folket i Nasaret kände som sagt hans familj. “Är det inte snickarens son?” Och vi vet ju vad hans mor och bröder heter. Och systrar fanns också. Nu är detta förstås en omdebatterad text, inte alla kristna sammanhang erkänner att Jesus hade jordiska syskon. Olika kyrkor läser Jesu syskon på olika sätt. Jag vill inte lösa den frågan här, utan fastna i något den pekar mot: att heligheten inte kräver att vi förnekar våra vanliga, bristfälliga familjeband. Jag vill tro på helighetens närvaro mitt i den alldeles vanliga och långt ifrån perfekta familjen och församlingen. Där ingen frånsägs sitt syskonskap för att andra ska framstå heliga.
Grekiskans adelfos, bror, används bredare i nya bibelöversättningen NT2026, där får det heta bröder och systrar på svenska. En del kyrkor menar med stöd av ett sådant användande av ordet bror att de som nämns här exempelvis kan ha varit hans kusiner. Hur ska då vi ha det? Ska vi erkänna att vi har syskon? Eller förneka det? De kan vara jobbiga men de är ändå syskon? Hur är man syskon? Ja, man är det genom blodsband i en biologisk familj. Och Kristi blod bildar församling, där alla som vill får tillhörighet.
När jag har haft ledarseminarier och det har varit aktuellt att tala om förändringar har jag ibland använt det kända citatet “man måste knäcka några ägg för att göra en omelett”. Ganska många har nickat och kanske tänkt in det som något nödvändigt i en förändringsprocess. Tills jag låtit det gå några sekunder av tystnad och la till: “Sade Josef Stalin”. Då blev det inte lika enkelt längre. Stalin med så många liv på sitt samvete använde citatet ofta. Visst är förändringar ibland nödvändiga och svåra men det kan aldrig vara rätt att knäcka människor. Den franske ledaren Charles de Gaulle hade en annan vinkling på metaforen: “Drömmen om ett enat Europa har ingen utsikt att bli verklighet. Man gör ingen omelett på hårdkokta ägg.” Hur förändras utan att knäcka, hur förändras om alla vägrar allting?
Dagens tema i kyrkoåret är “Att leva tillsammans”. Ja, hur fungerar det i Nasaret, Europa eller kanske i Årjäng? Vem vill knäckas för det syftet, och leder splittring och förakt till att vi blir alldeles för hårdkokta för att vilja vara tillsammans? Det är förstås inte enkelt. Poeten Malte Persson har i år 2026 gett ut nya dikter, hans underfundighet har en hel del att säga om det som är dagens tema.
Mer om vatten
Havet tycker att allt vatten borde vara saltvatten
Insjön menar stött att riktigt vatten är sött
Men båda ser det bräckta vattnet som det minst äkta
och betraktar dess identitet med misstro och misstänksamhet
Många bäckar små ser sig var och en som å
Ån har utnämnt sig till flod
Floden är väldigt älvupptagen
Älven ogillar hämningar i form av fördämningar
Vattnets kraft är självuppdragen
Forsen strömmar kraftfullt fram tills den bromsas av en damm
Som borde fördömas och skämmas enligt forsen som dömts att fördämmas
Att Madame Damm saknar skam menar även Monsieur Sjö som själv vill omringa en ö
Och i himlen hänger moln som ägnar sig åt att låtsas som att det regnar
Vad suckar bäcken, den suckar å
Vad leker ån, den leker fors
Vad forskar forsen, om fisk och så
Vem är det som på sötvatten kan gå?
Söte Jesus, vad ser han då?
Han ser i kors
Malte Persson i Den förvridna tiden
Här idag i gudstjänsten har vi hört bibelord på olika språk, böner likaså. Den kristna församlingen består av syskon, bröder och systrar, förenade av Kristus. Ibland knäckta, ibland alldeles för hårdkokta men ändå syskon. En dag ska människor, syskon, ifrån alla folk och stammar och länder och språk. Vi måste försöka öva nu. Inte avvisa, inte förakta, försöka ta emot och respektera varandra. För vi tillhör alla en enda som förenar oss, Kristus. Som så att säga ser i kors, ser på oss utifrån sin försoning.
Många av oss känner det pressande fysiska, i öronen pipande trycket. Tröttheten i ögonen av skärmtidens bränna, där det efterlängtade mötet aldrig blir av. Samtidigt är betydelsen stor av en enkel signal om välvilja från någon. Det där urblåsta ägget Dag Hammarskjöld skriver om i Vägmärken: “Ett urblåst ägg flyter bra och följer varje vindkast” ska inte vara vår situation. Vi skulle behöva kämpa mer för varandra och komma ihåg att när vi är så trötta så att våra ögon går i kors eller inte är beredda att lägga två strån i kors för någon annan behöver vi påminnelsen att Kristus ser på oss utifrån sitt kors.
Ser vi korset idag? Med sin försoning, förlåtelse, upprättelse, tillhörighet, framtid. När vi misslyckas, när anstöt och förakt vinner mark, vet vi att Kristus har erfarenhet också av att bli förkastad. Redan i Nasaret fanns anstöt och förakt men på Golgata kläddes han fullständigt av all värdighet. Ändå är det just där, vid korset, vi hittar vårt gemensamma amen. Där finns möjligheten att leva tillsammans.
/Daniel