I befintligt skick

Predikan i ekumenisk gudstjänst Att lyssna i tro söndag 19 oktober 2025 - omöjligt för människan är möjligt för Gud.

Jesus och den rike mannen

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: “Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?” Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Buden kan du: Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor.”

Mannen sade: “Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: “Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: “Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: “Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: “Vem kan då bli frälst?” Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

Markusevangeliet 10:17-27

I en rondell i den västvärmländska tätorten såg jag en vit Saab 9-5. En av de sista som producerades då för femton år sedan. Vacker som få. Saab är för mig ett avsomnat fenomen mer än en nedlagd bilfabrik. Det var någon som sa att om man kör Saab är man antingen psykolog eller så har man psykiska problem. Jag tillhör inte den första kategorin.

Bild av Tuur Tisseghem: https://www.pexels.com/sv-se/foto/172483/

Men vi som tillhör samfundet Saab finns faktiskt, om än vi likt kristna i övrigt också måste tro på de dödas uppståndelse för att se framtiden an med tillförsikt. Från Trollhättan och Stallbackas bilfabrik kommer inte bara bilen utan också sångaren Peter LeMarc. I låten Vi som finns & de som försvann sjunger han om att vara av samma skrot och korn. Uttrycket härstammar från mynttillverkning, där skrotet var bruttovikten, hela metallstycket, och där kornet var den ädla metallen som kunde finnas i myntet. Hade två mynt samma skrot och korn var de alltså lika mycket värda. Förhållandet mellan ädel och oädel metall var då detsamma.

LeMarc sjunger vidare om att vi är begravningar och dop, vi är rädslor, vi är lust. Vi är både de som finns och de som försvann. Något finns kvar och något finns inte kvar. Ädelt och oädelt. Något går runt och om igen, som en Saab i en rondell.

I vår text möter vi en Saab som fastnat i en rondell. Eller det är ju den rike mannen som faller på knä framför Jesus när han och lärjungarna skulle vandra vidare. Vi möter personen som gör “allt rätt”. Kanske är han en bild av västvärlden idag. De goda ambitionerna efter de stora landvinningarna men med allt växande klyftor och en själslig tomhet mitt i de vackraste och mest välordnade miljöer. Den som vill berätta allt han har klarat av att hålla. Som politiker som recenserar sig själva i dur och motståndare i moll. Här sker det i religiös miljö. Trots alla framgångar den här mannen hade, allt han klarat att hålla så undrade han ändå om det skulle räcka på andra sidan? Kraven är stora inom mannen och Jesus förstår hans tänkande. Jesus gör det oväntade, höjer ribban, säger åt Saaben att ta ett varv till i rondellen, för att få fram en poäng men vilken? Kan det vara att visa hur omöjligt det är att frälsa sig själv? Att Gud vill nå till våra hjärtan? Att varande trots allt är grunden och viktigare än görande? Du finns och i det ligger hemligheten till att förstå att Gud finns och om Gud finns så är hans väg till liv viktigare än våra rondeller.

Det är något med det materiella i den här texten. Synen på pengar. Luther ansåg att det behövdes två frälsningar, en för själen och en för plånboken. Samma skrot och korn kanske man kan säga. Men hur är det då i kyrkan? Där är väl materialismen övervunnen? Det verkar inte så, istället har materialismen varit en stridsfråga sen den första kyrkans konflikt med Ananias och Safira. I det vackra Vatikanmuseet i Rom finns fantastisk konst, dock finansierad av människors betalning för sina synder i avlatshandeln. När Dacke stred i mina hembygder var en av orsakerna att kungen, Gustav Vasa, ville komma åt kyrkans tillgångar. Vi är av samma skrot och korn, det angår oss mycket, fattig som rik. Ja, se pengar.

Det finns alltid en spänning mellan egenburen materiell trygghet och att våga förtrösta på Gud. Så varje gång vi ger något, varje gång vi vilar, är ju tillfällen då vi förtröstar och litar på Guds försorg. Att han inte vi, är den ende som ytterst sett försörjer oss.

I vår text dyker inte en rondell upp men väl en kamel och ett nålsöga. Om det nu skulle vara en fysisk nål som avsågs så är det ju abnormt att tänka sig en kamel genom ett nålsöga. Kanske mer troligt handlar nålsögat om portar till antika städer och byggnader, portar som var så låga att inga djur kunde komma in, allra minst kameler. Vid några tillfällen har jag besökt Födelsekyrkan i Betlehem, en av världens äldsta kyrkbyggnader. Varje gång vi gått igenom den låga porten har guiden sagt: “Akta er när ni går in för vi är rädda om stenen.”

Lärjungarna suckade högt nu. Vem kan bli frälst om det är såna här villkor? Sälja allt man har. In genom ett nålsöga. Det är bara stenen som klarar det här med huvudet i behåll. Det går bara runt runt i den religiösa rondellen.

“Jesus såg på honom med kärlek…”

De orden är berörande. Jag hoppas att du kan låta orden se dig. Du som är så duktig, Jesus ser på dig med kärlek. För den vanmakt duktigheten ger i livets rondell är inte lätt att bära. Någon gång repas ju även det vackraste fordon.

Vi har så svårt att förstå att det vi bidrar med aldrig kan räcka till frälsning, lagen dömer ut oss alla. Ingen är god utom Gud. Men om man tror att människan duger sig till frälsning, då förminskas också evangeliet. En halv lag och ett halvt evangelium skapar en hel farisée, sägs det. Om lagen halveras, halveras också evangeliet. Och då är församlingen full av heltidshycklare, av det där fariseiska partiet som tror att om vi bara alla håller lagen samtidigt så kan Messias komma till ett “rent” sammanhang.

Det tillverkas inga nya Saabar. Vill man ha en Saab får man köpa en i befintligt skick. Man blir frälst i befintligt skick. Man gör sig inte frälst, det går inte att göra om sin person. Det finns bara en av dig och du tillverkas inte igen. Och vill Gud ha oss får han ta emot oss som vi är. Det kan vara rostigt och ingen vidare kraftöverföring till hjulen. Det kan låta mycket och ändå ge lite.

I befintligt skick.

Oavsett, har vi det där i oss, behovet och längtan att bli sedda. Under de senaste åren har jag blivit sedd med ett brett register, mycket kärlek men också rent hat. Jag tror jag vet mer nu om vad det är att vara föraktad. När kyrkan blir ett system som spottar ut människor för att visa att de som är kvar minsann är på rätt sida och duger har vi kanske glömt att vi alla kommer till Jesus i befintligt skick.

Nej, det här går inte. Alla mänskliga försök kommer att misslyckas när det gäller frälsning. De moraliska synderna har i och för sig den fördelen att de påminner om behov av frälsning. De religiösa synderna, att be rätt och göra rätt och tycka rätt för att förtjäna Guds nåd och frälsning, har den nackdelen att de lockar oss att gömma vårt behov av frälsning under präktighetens jalusi. Minustecknen när vi faller och syndar finns där men det vi tror är plustecken när vi lyckas utföra våra religiösa insatser kompenserar inte alls för detta. Ibland är det svårt att veta om det är kärleken till synden eller egenrättfärdigheten som är det värsta, i den här texten verkar hindret mest vara egenrättfärdigheten. Det enda plustecken som verkligen hjälper är korset.

Denna skötsamme rike man mörknade och gick därifrån. Hur många har inte isolerat sig, förlorat livsgnistan och glädjen för att man trots att man var så bra ändå inte räckte till. “Det är synd om människorna” är det klassiska citatet från August Strindbergs Ett drömspel, ett verk som togs med i vår nya svenska kulturkanon. Och det är synd i oss alla och det är det som gör att det är synd om oss alla. Jag har mycket att berätta om händelser i anslutning till när jag såg den teatern men det är som man säger, en annan predikan.

Vi har nog alla våra nålsögon. Där blir det synd om alla människor. Lärjungarna blev som sagt helt förskräckta. Det här går inte, frälsning är ouppnåeligt, verkar de ha tänkt. Nålsögat vi också är rädda att någon annan ska sätta huvudet emot. Vi vill nog gärna ha kvar en del av dessa nålsögon. Idag skriver tusentals personer högskoleprovet och en del klarar det, andra inte. Inför frälsningen finns det ingen som klarar det. Men vi måste igenom, inte nålsögon, men väl den så tunga passagen där vi inser vår begränsning. Att se att det inte är möjligt för oss, den insikten är så grundläggande. Och svår.

Rubriken i dag är Att lyssna i tro. Det har varit Guds sätt sedan begynnelsen. Han sade och det vart. Skapelsen blev ett faktum. Profetorden som vägledde Israels folk. Maria som lät det ske med henne som ängeln hade sagt. Ordet som blev korsfäst och talet om korset, denna dårskap som Paulus skriver, är ändå Guds kraft till frälsning. Och församlingen blev tungomålstalande på pingstdagen, vilka tokerier kan man tänka! Men genom detta änglarnas och kärlekens språk kunde folket i Jerusalem ändå höra om Guds väldiga gärningar.

När vi lyssnar och tar emot händer det som är omöjligt för oss. Tro är inte prestation, inte moral och inte religion. Tro är inte att duga, veta och kunna. Tro är hjärtats civilisation. Med hjärtat tror man i kärlek. När vi inser att Gud vill möta med oss i befintligt skick kommer vi äntligen ur grämelsens, skammens och prestigens rondell. Det befintliga skicket bärs också det av Kristus.

Orden från honom är dramatiska: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud”. Jesus verkar identifiera sig med människans dubbelhet, det där samtidiga att både kunna ljuga och tala sanning. Oädelt och ädelt i samma person. Och Jesus blev människa, han blev samma skrot och korn. I det läget avstår Jesus att vara god och blir till mänskligt gods. Vi vet att han själv aldrig syndade men identifikationen med syndaren var fullständig.

Elimkapellet

Så mitt i vad som kan kännas vara en ständig rondell av sorg, tvivel, ångest, oro och synd, står ett kors som visar att Han visar vägen, ordnar vägen och är vägen.

“För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

I befintligt skick.

/Daniel