Idag har ett år passerat sedan konfrontationen

Dagen som vände upp och ned på livet.

Det har funnits en tvekan inombords om jag skulle skriva alls något idag men här kommer en text. Under året har jag kommit i kontakt med register av att vara människa åtminstone jag aldrig tidigare känt av eller till. Jag tror aldrig att jag vetat vad ångest är förrän nu. Men nu vet jag.

Mina egna fel och brister de finns där. Mina synder. Men det räckte inte, istället gjordes jag till en förövare och det är jag inte. Ingen utredning har heller kunnat visa på att jag gjort något sådant men det pumpades ut och görs fortfarande. Narrativet. Det är något grymt att inte låta den som anklagas få ge sin bild, inte få svara på frågor, inte få medverka i församlingsmöten där företrädare för Pingst FFS låter mikrofonen gå runt i den lokala församlingen och människor får attackera en utan att man får en chans att bemöta anklagelser som är illasinnade och som inte stämmer. Jag satt där längst bak i kyrkan. Den utredning som gjorts visar att det som varit har varit ömsesidigt. När man nu valde en sådan väg borde man förhålla sig till vad den gav. Det här styckets innehåll skulle kunna beskrivas med många ord efter alla händelser detta år och bli en bok någon gång i framtiden.

Jag kan se vem som helst i ögonen och säga att jag aldrig tvingat någon till något. Det är istället olika drivkrafter som lett till ett totalt haveri och då gäller det att rädda sig själv. För flera. Och för de som investerat i ett felaktigt narrativ finns intresse att hålla liv i det, det finns mycket som handlar om maktfrågor. Vad händer annars med dem själva? Jag lider med alla inblandade. Det här är inte sunt någonstans. Inte för någon. Det är en tragedi och den sliter och rycker i många.

Den här texten skrivs i Tirana. Besöker den albanska huvudstaden och andra platser i området inför en gruppresa till våren. Albanien var den första nation i världen att utropa sig som ett ateistiskt land. Ändå överlevde tron också här. Året som gått har gett många frågetecken, tvivel och förtvivlan. Men för mig är Kristus fortfarande ett utropstecken. Nåden, sanningen, försoningen, korset, döden som blev till liv. Ett år senare finns ändå hoppet att överleva och att min tro ska göra detsamma.

Ett år efter konfrontationen är jag också tacksam. För Susanne. För Albin och Bea, Ellen och Jonas och Ester och Carl. Mina systrar och min mamma. För familjen i stort och all släkt, för mina vänner, pastorskollegor, grannar, vänner i Västerås som besöker oss varje vecka, för alla som hört av sig och som bryr sig om en uthängd och förnedrad människa. För öppnade dörrar att få skriva ledarartiklar, böcker och att predika. Att få leda resor och bli inbjuden till olika slags nätverk. Det finns många jag känner som hört av sig och nästan ännu fler jag inte känner. Det finns många människor jag kommit så nära som aldrig förr, i det sköra och såriga finns också många som vill bidra med det helande de kan. Kärleken och värmen, det äkta broderskapet och välvilligheten hos många berör. Tacksamhet finns inom.

Inom mig finns däremot inget agg eller hat i någon riktning. Besviken till max men det stannar där. I den besvikelsen ryms också den på mig själv. Den får jag leva med och försöka hantera. Förhoppningsvis har ödmjukheten vuxit och kan fortsätta göra så. Men att de som ägnat så mycket tid åt att förödmjuka mig och min familj sen ska tala om för mig på vilket sätt jag ska vara ödmjuk, där går min gräns. Jag kommer värna min integritet, min berättelse och rätt att leva och också att fortsätta leva ut min kallelse. Så som alla människor ska uppmuntras att leva ut sin. Det är skrämmande att se hur man varit oförsiktig med känslig information, troligen röjt tystnadsplikt och kanske begått olagligheter i form av förtal. Dessutom verkar det som att anklagelserna mot mig gått in i en ny fas när en del vill försöka straffa de personer och församlingar som vill stötta mig. Det kan ändå inte vara rätt att försöka ge en människa typ yrkesförbud genom påtryckningar.

Framtiden är dimmig, konturerna få och ganska grå. Men det sker goda saker, några exempel bara från idag: Blev uppmuntrad av två unga människor som var för sig skickade hälsningar som gav tröst och värme. Och en pastor skickade en så go andakt till mig. Flera församlingar öppnar upp och välkomnar. Idag har jag fått två predikoförfrågningar varav den ena blir på min födelsedag, tänker försöka ta det symboliskt positivt så här på årsdagen av det värsta året.

Dagen efter konfrontationen plockade jag en kastanj på Åsgatan som jag har med mig sen dess. Idag har jag plockat en till här. Kastanjer kan bli bortsparkade och överkörda men de kan också bli upplockade. Kärlek och värme från Tirana ikväll!

/Daniel

Och idag skickade en pastor den här låten till mig.