Integrationsglädje – ett ord som inte fick plats men som behövs mer än någonsin
När nyordslistan fylls av samtidens uttryck lyser vissa ord med sin frånvaro.
Ibland tänker jag tillbaka på 2018 när jag försökte införa ett nytt ord: integrationsglädje. Det blev aldrig något nyord i SAOL — och med den nya upplagan som just kommit och allt som hänt sedan dess känns det ännu mer avlägset. Integrationsglädje ligger långt ifrån att få vara med, och det säger väl något om vår tid. Mycket har förändrats. Debatten om migration och integration har hårdnat, rösterna höjts och tonläget skärpts — också mellan kristna.
Ibland tycks själva människan ha försvunnit i skuggan av de olika positionerna.
Ändå tror jag att integrationsglädje är något verkligt, något som redan finns, om än bortglömt. Den finns i människors vardag, i mötena som uppstår trots allt — på arbetsplatser, i skolor, i kyrkor och på fotbollsplaner. Den handlar inte om naivitet, utan om att välja glädje i möten mellan människor som annars lätt reduceras till kategorier.
Just därför behöver vi också tala om glädje när vi pratar om integration – inte som motsats till ansvar, utan som en del av dess förutsättning.
Ekonomiprofessorn Thomas Sowell påminde om att “det finns inga lösningar, bara målkonflikter.” Det är ett citat jag ofta återkommer till, särskilt när jag ser politiker brottas med de svåra avvägningarna mellan ansvar och medkänsla, resurser och behov, trygghet och öppenhet. Jag hyser djup respekt för den kampen. Realiteter slår ofta hårt mot idealiteter, och prioriteringar kräver mod.
Kanske är det därför det känns så fel när kristna företrädare ger sig på politiker men knappt själva gör något för det man kräver av andra. Politikens komplexitet är verklig, men människans ansvar är lika verkligt. Vi kan inte slåss med flyktingar som vapen — varken i debatten eller teologin.
Men kanske behöver också politiken, liksom kyrkan, påminnas om vardagens möjligheter. Att glädjen kan vara en kraft – inte för att blunda för problemen, utan för att orka vidare med människan i centrum.
Det berättas från min hemby att Vilhelm Bäckman, fabrikören, åkte till Trelleborg och fyllde sin bil med flyktingar efter Andra världskriget. Dagen efter arbetade de och förblev lojala och duktiga medarbetare på det som i dag är Vebe teknik – numera en del av det börsnoterade Karnell group. Krigets fasor, flykt, ett nytt land – och direkt arbete, utan att kunna svenska.
Det finns en faktor som alltid behövs för att glädje ska uppstå, och det är ömsesidighet. Varje person har någonting den kan bidra med, men både jag och tror jag många med mig, vet vad det är att inte vara välkommen. Kanske är bidraget att vara verktygsmakare eller servicepersonal, IT-tekniker eller lärare. Eller så är det att föra med sig till bordet: baklava eller memma, och härifrån landet ostkaka eller åkerbär. Någonting kan alla ge.
Men nej, ordet flög inte. Ingen använder det. Just nu känns mycket dovt och dystert, argt och distanserande. Men i små och stora möten finns den där ändå, trots bakslag och svårigheter. Integrationsglädje behöver inte stå i ordlistan för att finnas i livet. Varje gång människor möts med vilja att förstå varandra, kanske det ändå kan glimma till.
Integrationsglädje ftw!
/Daniel
Kanske har ordet blivit av med vind i sina segel för att man eftersträvar "fusion" hellre än integration? Om integration betyder att med bevarad egenart ingå i en gemensam kropp, blir fusionisterna ledsna då? Skillnaden mellan att säga "Bli med oss" och säga "Bli som vi."