Iran och Israel
Mitt besök i den vackra staden Isfahan och några tankar om vedergällning och väckelse.
Den iranska regimens direkta attacker på Israel innebär en fasförändring i den stora och hjärtslitande konflikten i Mellanöstern. Tidigare har mullorna i Teheran agerat via proxy men nu agerade man själva i direkta attacker mot Israel. Aggressionen är inte längre retorisk och via ombud, hatet går nu öppet och med direktleverans. Situationen är komplex, det mänskliga lidandet på alla sidor är oerhört. Det kan kännas som att nya extremister rekryteras för varje bomb som detonerar och för varje knivdåd skärs avgrundsdjupa avstånd mellan människor och folk. Det är fruktansvärt och samtidigt kan de senaste händelserna också ses som ett tecken på den desperation som ändå till slut kan leda till stora och positiva förändringar, om än det blir värre innan det blir bättre.
Vid ett tillfälle har jag besökt det fascinerande landet Iran, året var 2016. Utöver huvudstaden var jag också till den vackra staden Isfahan, vars militärbas nu har attackerats av Israel. En oerhört vacker stad som ibland kallas för ”halva världen”. Denna historiska kulturstad med många vackra byggnader, författare och konstnärers hemstad. Inte minst bron som syns på bilden var fascinerande att se och vandra på. Det är något med broar ändå. De har sitt syfte att möjliggöra överpassering till andra sidan. Men broar är också en plats att stanna till på. En plats för tankar och möten, kanske vänskapliga, kanske romantiska, kanske påfrestande. Många beslut fattas på broarna, en del förödande och andra livsbejakande. Broarna säger något om oss själva men också om andra, om varifrån vi kommer men också om det som finns på andra sidan.
Inte löften men möjligheter.
Broar, där du anar det minst,
lyfter bågar mot moln i natten.
Bron är villig men lovar intet.
Foten är villig men fordrar intet.
Broar, fästen, plötsliga utsprång,
torn som störtar eller står fast —
så går den blåsiga färden framåt.
Finns någonstans en hamn? — Vem vet? —
Inte löften men möjligheter.
Iran är så annorlunda i sin skönhet men också ett land man blir märkt av att besöka. Såklart får man bara brottstycken till intryck under några få dagar men ändå. Jag tror aldrig jag har besökt något land där så många och så stora nationsflaggor vajade överallt. Ständigt påmindes man om stoltheten hos makten och överheten. Men om det fanns stolta fanor fanns också en dämpad tystnad, särskilt ett restaurangbesök en kväll var själsligt nedslående. Vi var helt ensamma på den stora restaurangen och det fanns inget som andades värme och gästfrihet, istället misstänksam tystnad och tryckt försiktighet. Teheran kändes genomgrått i sina raster den kvällen. En dovhet och dysterhet vilade över huvudstaden. Kontrollen i samhället fick också jag känna på via två olika samtal med personer varav en pratade svenska med skånsk dialekt. Vid det andra samtalet blev jag tagen åt sidan efter att vi ätit lunch på en restaurang och den ena personen var varm och positiv och den andra mera kall och konfrontativ. Den engelska dialekten från ”the good guy” kändes som att prata med någon från New York. Jag fick frågor om vad jag tyckte om religionen islam och den Islamiska republiken Iran. Natten innan det var dags att bege sig till flygplatsen sov jag ingenting, det blev en natt av oro och också bön. Bönen är en bra process för att hantera och omvandla oro. Jag önskar jag kunde tillämpa det oftare, det är så lätt att hypertänkandet tar över lugnet som finns i bönen. Men fram på morgonen var det som att jag fick en strof inuti: ”Frid på flygplatsen”. Allt vände inom mig, min oro släppte. Allt gick bra genom säkerhetskontrollerna, om än det sedan har gett en del andra visumproblem för att resa till USA efter att ha varit i Iran.
Besöket i Iran gjordes helt som turister och vi bedrev ingen uppviglande verksamhet mot regimen alls. I hjärtat hade jag långt före besöket haft en stor kärlek till Irans befolkning. I Apostlagärningarnas andra kapitel berättas om människor från olika delar av världen som befann sig i Jerusalem över den judiska pingsthelgen, Shavuot. Dessa blev tillsammans med de första lärjungarna del av den förnyade pingstdagen med sin andeutgjutelse, där fanns de som kallades parter, meder och elamiter. Dessa kom från områden som innefattar dagens Iran. Idag är majoritetsbefolkningen i Iran perser eller som de också kallas farser. I det stora området som omger Iran finns ett språkligt och kulturellt bälte som är persisk- eller farsitalande och ett annat som ibland kallas det turkspråkiga bältet. Dessa två stora stråk går igenom dessa delar av världen med den arabiska delen som grannar i syd. Det som händer här påverkar världen, redan pingstdagen visar detta.
Så finns också den moderna staten Israel, ett nationellt hem för det judiska folket sedan 1948 och så det iranska folket och den Islamiska republiken Iran sedan revolutionen 1979. För mer än femton år sen fick jag en vision, den bara kom till mig efter att ha läst en del om huvudstaden Teheran: En dag ska den stora fotbollsstadion Azadi i Teheran fyllas av människor som får höra evangeliet, lovsjunga på sina språk och ta in Jesus i ett öppet sammanhang på en av världens största fotbollsarenor. Azadi betyder frihet, just frihetslängtan är enorm i detta land. I detta nu hålls även utländska medborgare fångna som exempelvis den svenske EU-tjänstemannen Johan Floderus. Vid besöket i Teheran var vi utanför Azadistadion, vi försökte komma in på frihetsarenan men hölls utanför.
Som troende ska vi akta oss för att ha tilltro till nationalism eller politiska system som trygghet och ändå inse att Gud kan verka i och genom nationer. Vi ska inte tro att en stat någonsin kan vara en kyrka, eller tvärtom för den delen, kyrkan har inte statens uppdrag. Men det andliga skeendet kan ändå få geopolitiska konsekvenser, frihet kan komma genom ledare eller genom en gräsrotsrörelse där människor inte drivs av hämnd men väl av frihetslängtan. Vägen till fred i Mellanöstern hur omöjlig den än verkar, kan gå genom en djupgående andlig väckelse genom hela det persisktalande bältet och genom det turkspråkiga bältet likaså. Skulle detta ske finns förutsättningar för fred i hela regionen. Naivt är det möjligen att tänka så, eller så är allt möjligt för Gud. Om oro kan omvandlas i bön, kan också otron behöva samma behandling.
Vid besöket i Teheran var jag inte bara utanför fotbollsstadion utan också vid en igenstängd kyrka som fanns redan före den islamiska revolutionen och som tilläts bedriva verksamhet under en tid men som sedan stängdes ned så sent som på 2010-talet. Du kan se ett videoklipp från den församlingen när den fortfarande tilläts ha verksamhet.
Den persiska kulturen är rik, ett ordspråk lyder: ”Låt inte dina minnen väga tyngre än dina hopp”.
Där jag själv befinner mig i livet får jag försöka ta till mig det ordspråket, om än det är så svårt. Samtidigt som den egna svagheten påminner sig vill jag ändå våga be en bön för andra om fred i Mellanöstern. Någon gång måste det kunna vara så att hoppet om framtidens vänskap tillåts vara mer av ett stabilt och tungt fundament än minnet av gårdagens fiendskap. Det finns något vackert över Iran, kan vi se det?
När detta skrivs verkar det som att Israel gett eller påbörjat sitt svar till Iran och det i Isfahan. Nog har Israel rätt att försvara sig, samtidigt är vedergällningens princip, lex talionis, ändå väckelsens motsats. Öga för öga, tand för tand. Nej, någonstans måste hämndens kedjereaktioner brytas. Kanske gäller till slut väckelse eller vedergällning som de två valbara principerna? Drömmar om frihet är det tungt vägande hopp som behövs mer än mycket annat just nu. Allas vårt behov av frihet är stort, en djup mänsklig längtan och drivkraft.
Jag skulle väl gärna gå och se mitt lag sen tioårsåldern, Tottenham Hotspur, spela i Premier League på sin hemmaarena i norra London. Men det känns som absolut ingenting i jämförelse med den avlägsna drömmen att en dag få återse Azadistadion i Teheran. Kanske kan en stadion då bli en bro till frihet där man minst anar det.
/Daniel
Tack för vidgade vyer!
Tack för en bra berättelse om Iran lärorikt. Vi ser bara glimten av det vackra bakom staten och krigsropen som kablas ut. När allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och löftet från Gud. Ha en fin dag Daniel 🔥❣️