Jag? Du? Han! Vi!

Reflektion över nutida frikyrklig förkunnelse i följden av påsken.

Numera lyssnar jag nästan uteslutande på predikningar via nätet. Nätet, denna märkliga predikosal där allt samsas, kris och tro, krav och nåd. Ofta får man del av något man kan trösta sin själ med men ibland känns det beskt för den som törstar evangelium. Nätet, det kan vara bra men också ett riktigt rörigt näste.

När jag gick bibelskola och gjorde praktik i en församling fick jag predika en söndagskväll i Stockholmsförorten. Jag försökte mig på en utläggning om att Gud inte behöver oss, att han klarar sig utmärkt utan vårt engagemang. Att en allsmäktig Gud inte är beroende av människan. Det skulle jag inte ha gjort. Efter predikan gick pastorn fram och korrigerade mig och sen blev jag inkallad på hans kontor efter mötet och fick en duktig utskällning. Jag skulle aldrig säga att Gud inte behöver oss. Vi är de enda Gud har, menade pastorn. Det var inte så enkelt att fatta alla fel jag gjort som premiärpredikande nittonåring. Upprördheten var så stor att jag måste ha varit mycket blasfemisk. Och det fanns säkert mycket att anmärka på. Såklart vill Gud använda oss. Men jag är fortfarande tacksam att jag vågade säga att Gud inte behöver oss. Mitt nätlyssnande har gett några exempel på vad jag menar är motsatsen, därav denna text.

En församling som just nu genomlever svårigheter lägger ofta ut sina predikningar, och gång på gång har jag slagits av hur tydligt ett “du” genomsyrar många av dem. Du ska tro. Du ska ta ställning. Du ska omvända dig. Du. Du kan börja om. Du kan bli förlåten. Och så du. Igen. Du. Aldrig jag. Knappt aldrig vi. Du.

Påskdagens förkunnelse borde vara den mest självklara av alla att vara Kristuscentrerad. Händelsen finns där, livsavgörande och förvandlande. Men när jag i efterhand lyssnade till en påskdagspredikan från en annan frikyrka slog det mig hur oerhört krampaktigt det var. Så många krav, som om ingen seger alls “nyss” vunnits på korset. Det Jesus hade gjort, kors, grav och uppståndelse, verkade nästan inte spela någon roll. Allt handlade om människans förmåga att vända ut och in på sig själv. Intet kunde höras om Kristus som renar från all synd, frälsningen som står fast, milde, vilken liten tro predikanten verkade ha på Golgata och uppståndelsekraften. Och detta på påskdagen. De som var där fick sig en rejäl omgång på uppståndelsens morgon.

Men annandagen innebar en helt annan andning för mig. Då fick jag äntligen höra en predikan “live”. Med allt annat än allt fokus på vad “du” ska göra. Allra mest “han” och så något av “vi”. Predikanten berättade om relationen mellan Jesus och Maria Magdalena, hon som Jesus drev sju onda andar ur. Han resonerade varsamt om det mänskliga spektrumet: demoniskt betryck, psykisk smärta, kroppslig trasighet och att Kristus helade hela Maria. Det var högtid att lyssna. Förkunnelsen förenade oss: med Kristus, för världen, och i detta nåden som räcker till varje persons upprättelse över hela spektrumet.

En stor Kristus och ett öppet vi möjliggör det personliga mötet för var och en.

Man hoppas att människor får höra om Jesus av kristna predikanter. Det borde vara självklart men just därför är det så lätt att det missas. Ofta anar jag att alldeles för mycket fokus och energi läggs på oss, vad vi borde, vad vi ska lyckas uppnå. Fem steg till ditt bästa böneliv, tio punkter till ett större engagemang, femton punkter till att leva ett generöst liv, a.k.a. ge mer i kollekten.

Torgny Lindgren berättade en gång att han gick till högmässan i en svensk småstad, en söndag när han var mellan två uppläsningar. Till hans förvåning citerade prästen honom i predikan. Lindgren resonerar om denna händelse i Minnen (2010, s. 148-151). Lindgren var inte nöjd med återgivandet av hans text men framförallt inte nöjd med att den fick ta evangeliets plats. Och så skriver Lindgren ut sin frustration: “Formen är huvudsaken!” Enligt Lindgren är vår evighetslängtan en längtan efter form. Kanske törs jag tillägga att form skulle kunna ha en synonym i ordet sammanhang. Men vem konstituerar kyrkans form och sammanhang?

“Formen är huvudsaken.” Torgny Lindgren

Kanske är det just det man för ofta hör i kyrkan: våra egna röster, våra uppfattningar, vad vi vill göra och tycker att andra borde vilja göra. Prat blir vår form. Ord och mer ord, information efter information. Självklart ska vi vara de vi är men det finns en stor risk att kyrkan glömmer Kristus! Evangeliet är innehåll men det är också form. Det är en annan substans än endast föreläsning eller tal. Evangeliet är en form att vara i.

Och just därför blir det en sådan vila, där samtidigt viljan väcks att tjäna Kristus, när någon verkligen förkunnar honom. Det finns ett korsläge i förkunnelsen när folket får höra och så möta Kristus, där väcks också passionen för mission till jordens yttersta gräns. Där väcks lovprisningen. Och där väcks viljan till omvändelse! Det innebär egentligen väldigt lite fokus på jaget och att fixa det egna laget. Det handlar inte om att klara sig själv och driva en verksamhet i den egna kyrkan. I korsläget tror jag förkunnelsen är tänkt att vara. Inte jag, inte du, utan han i oss och därigenom via oss på sin väg till hela världen.

Det är nog en klok tanke, den där som finns med kyrkoåret, att predika från evangelietexterna på söndagsgudstjänsterna. Det kan ju vara en god hjälp att hålla sig till Kristus. Mer Jesus i förkunnelsen!

Jag? Du? Han! Vi.

/Daniel

Lindgren, T. (2010). Minnen. Norstedts.