Kainsmärket

Reflektion om nådens brännmärke.

Kain bar märket, kanske på sin panna, det var ett märke som sa någonting till omgivningen. Ingen skulle få döda Kain fast att han själv hade dödat sin bror, det är innebörden av att han fick Kainsmärket för alla att se. Det var både dom och nåd i ett. Han var den som dödade sin bror Abel, men också den som trots allt fick leva. Berättelsen finns i Första Moseboks fjärde kapitel. Märket blev inte det som stängde honom ute ur Guds räckvidd att beskydda, utan tvärtom det som hindrade världen från att utplåna honom helt.

Bild av Brett Jordan: https://www.pexels.com/sv-se/foto/skrift-makro-religion-bok-4654198/

Det finns några böcker jag försöker ha med mig i ryggsäcken. En av dem är Visionen vägen och vandraren av Björn Donobauer. Den gavs mig för något år sedan av den som skrivit post-it-lappen på framsidan. Författaren berättar om sitt liv som predikant och det han varit med om som handlar om otrohet och skilsmässa. Han reflekterar över kristna sammanhangs förmåga att hantera vad man kan kalla fall och fel. I boken finns ett citat jag ofta återkommit till:

“Den fallne förkunnaren är i princip fredlös, och om han inte får ett skyddande Kainsmärke i pannan går han under.”

Det är nog så med många som bär på misslyckanden man inte kan sudda ut. Synden är inte kompatibel med Gud, men nåden vägrar att lämna oss bortkopplade. Guds igenkännande blick förändras inte, hur dolda våra ärr än är eller om de är utfläkta märken för alla att se i vår panna.

Att leda sig själv och andra människor är aldrig att stå fri från det mänskliga; det är att bära Kainsmärket och ändå predika Kristi kors. Våra fall blir inte vårt livsbudskap, men de lär oss vad vi berättar om: nåden som räddar den som inte längre har rätt att räddas.

Kainsmärket är inte ett tecken på förkastelse, utan på Guds uthållighet. Där människan ser skam, ser Gud fortfarande möjlighet. Och kanske är just den som prövats hårt också den som lär sig tala sanning om barmhärtighetens kraft, när allt hopp tycks förlorat.

De senaste åren har jag kommit i kontakt med så många som tryckts bort, som förnedrats och getts hårda domar i pöbelliknande förtalskampanjer på nätet drivna av de som kallar sig kristna. Jag har haft kontakt med dem som inte klarar att gå i skolan eller ens stå i kön på affären längre. Familjer som mobbas mitt i församlingar. Blivit kontaktad av hundratals människor som kanske gjort något fel och sedan blivit så totalt nedkörda av sin egen omgivning. De har kanske syndat men deras agerande framstår ibland beskedligt i jämförelse med det sätt de sedan blev behandlade på. Människan verkar älska häxprocesser och att följa och driva drev.

För de hånade, hatade och häcklade vill jag, och tror jag många fler, försöka orka vara en försvarare. För det finns att göra.

Forskning vid Linköpings universitet visar att omkring 200 000 mobbas på sina arbetsplatser i Sverige. Lägg sen till hur många som mobbas i skolan, på nätet och även i kyrkor och i andra sammanhang så tror jag siffran är skrämmande hög. Under min tid inom Pingst försökte jag få till ett projekt mot mobbning men lyckades inte få tillräckligt engagemang för det då.

Det finns många Kain-figurer i vår tid — människor som dömts hårdare av gemenskapen än av Gud själv. Det är nog inte mycket jag kan göra men min inriktning är att mer än någonsin våga och vilja stå upp för den som trycks bort. Att våga ge ett exempel på att man kan resa sig i Guds nåd och självrespekt trots alla krafter som gör allt för att hålla nere. Och man ska försöka resa sig trots att man inte är den perfekta människan.

Du som läser detta och kan identifiera dig med att vara en syndare har kommit till insikt om något som det självrättfärdiga tänkandet lägger all energi på att förneka hos sig själv men förstora hos andra.

Men vet om att det finns de som vill stå på din sida och se dig klara av den långa uppförsbacke som kanske ligger framför dig. Det finns de som gått längre uppför stigar av törnen än mig och tror jag också längre än dig. De har kämpat ensamma och ofta blivit missförstådda. På vägen har de lärt sig vad livsavgörande nåd innebär. De vet på riktigt att de inte överlever utan Kristus. I Bibeln finns flera såna personer och de finns genom historien och också nu.

Du kanske läser detta som inte längre orkade vara skötsam, som inte kunde hålla emot behoven och begären, som inte längre fixade att sitta still i ett sammanhang eller i relationer som länge kvävt ditt liv. Eller så har du bara drabbats av att vara den personen människor älskar att hata. För dig som därför vandrar på ensliga stigar och lever med piskregn i ansiktet varje dag, har jag skrivit denna text.

Ska jag ge dig något enda varnande råd så är det att inte lyssna allt för mycket på dem som aldrig gett uttryck för minsta svaghet och som sällan visar barmhärtighet utan alltid tillhör de som pratar ner andra. Det är tveksamt om de någonsin känt av verkligheten i nåden. Och ska jag ge dig något enda vägledande råd när du blir utsatt så är det att försöka söka äkta vänner men ändå hitta en förankring i detta:

Ibland är Jesus Kristus den enda som på riktigt förstår dig.

Kristi kors är vårt Kainsmärke. Korset är tecknet på evigt beskydd – ett nådens brännmärke som inte bränner ut, utan bränner in livet självt.

/Daniel