Kommer mänskligheten att vara mänsklig även i framtiden?
Transhumanismen lovar evigt liv genom tekniska uppgraderingar, men priset är högt: människan som en mätbar resurs snarare än en okränkbar gåva.
Jag hörde en katolik berätta att det i Vatikanen finns en avdelning för inaktuella frågor. Den avdelningen kanske inte skapar flest klick och i teknikutvecklingens skyndsamhet kan man ibland undra om samtal om människovärde blivit parkerad hos den inaktuella avdelningen. Det hinns liksom inte med. Ändå är just reflektionen om människans värde och värdighet högaktuell.
Idag växer en rörelse vars sammanfattande namn är ”transhumanism”, den bär idén att vi med teknik ska övervinna mänskliga gränser som död och sjukdom. Det kan verka som en futuristisk feberdröm. Men är transhumanism i själva verket bara Jeremy Benthams gamla utilitarism i ny skrud? Han som ville maximera njutning och minimera smärta: ”the greatest happiness for the greatest number”.
Utilitarismen är en kall kalkyl. Livets längd är inte helig, bara ett medel för lycka. Ett längre liv är bra om det ger mer njutning än smärta, men Bentham övergav gärna individen för helhetens maximerade nytta.
Transhumanismen delar denna nyttologik: längre liv och högre kapacitet ses som rena välbefinnandemaskiner. Tänkare som Nick Bostrom räknar närmast matematiskt på AI och de möjliga sätten att begränsa mänskligt lidande. Men här uppstår sprickan. Utilitarismen frågar sig inte om hur vi existerar, i en kropp eller i ett moln. Ett uppladdat medvetande är bara en ny behållare för glädje och sorg. Transhumanismen bär däremot på ett närmast religiöst patos för förändringen i sig: att besegra svagheten och skapa den överlägsna postmänniskan.
Här blir människovärdet den glömda variabeln. Utilitarismen frågar: ”Bidrar du till lyckan?” Transhumanismen frågar: ”Kan du bli uppgraderad?”
Som ett religiöst alternativ till denna tekniska perfektionism finns exempelvis den kristet ortodoxa tanken om theosis, att bli gudalik genom nåd snarare än genom ingrepp. Här är människan värdefull i sin bräcklighet, inte för sin prestation. Det är en radikalt annorlunda syn på förvandling: att det mänskliga fullbordas genom att bejakas, inte genom att raderas.
Vi går mot påsk, en högtid som i vårt land traditionellt markerar lidandets och förvandlingens mysterium. I August Strindbergs drama Påsk gestaltas detta genom den fruktade fordringsägaren Lindkvist, som i slutscenen väljer att vara barmhärtig istället för att kräva sin rätt enligt kalkylen. Det är också den sköra Eleonora, hon som betraktas som svag och annorlunda, som bär på den djupaste visdomen om försoning.
I transhumanismens värld hade en karaktär som Eleonora förmodligen betraktats som ett systemfel som kräver en uppdatering. Men hos Strindberg är det just i hennes sårbarhet som ljuset bryter in.
Kanske tillhör påsken inte alls den inaktuella avdelningen, utan innebär istället ett tillfälle att reflektera över vad vi egentligen söker, troende som icke-troende. Är det den oändliga tekniska optimeringen, eller är det den form av mänsklighet som blottas när vi, likt Lindkvist, vågar släppa kalkylen till förmån för barmhärtigheten? Valet står nog inte mellan framsteg och stagnation, utan mellan människan som en mätbar resurs och människan som ett okränkbart mysterium, ja rentav en ibland svårförstådd gåva.
(Krönika publicerad i Bulletin 27 mars 2026.)
/Daniel