Lampan och ljuset
Om den egna berättelsen och sanningen - predikan söndagen den 18 januari 2026
“Om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det finns en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har skickat bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag tar inte emot en människas vittnesbörd, men jag säger det här för att ni ska bli frälsta. Han var en lampa som brann och lyste, och för en tid ville ni glädja er i hans ljus.
Själv har jag ett vittnesbörd som är större än det Johannes gav. De verk som Fadern har gett mig att fullborda, just de verk som jag utför, de vittnar om att Fadern har sänt mig.”
Johannesevangeliet 5:31–36
Dagens evangelietext enligt kyrkoåret hade jag nog inte valt själv. Det är en påfrestande text men kanske därför är just den viktig att ta in. Det handlar om att ge sitt vittnesbörd och kanske ändå inte bli trodd.
Nåväl, en vän och jag pratar i telefon nästan varje dag. Han är verkligen min vän, en broder. På vissa sätt en olycksbroder. Ändå framförallt en broder. Nästan varje telefonsamtal avslutas med att han säger: - Daniel, nu ber vi. Ofta har jag då svarat, be du. I bönen absorberas mycket frustration och besvikelse, i bönen transformeras tankar. Bönen är vår berättelse, inför Gud. Min vän har nära till bön, jag uppskattar det så mycket. Men ofta orkar vi väl inte engagera oss i andras berättelser?
Jag hörde om en person som ställdes inför det generaliserande påståendet att människor är okunniga och ointresserade. Personens svar var: - Det har jag ingen aning om och inte bryr jag mig heller. Kommentar överflödig.
Men hur är det då med oss och sanningen om våra liv? Vem har rätt att berätta vår berättelse? Vem har rätt om dig? Berättelsen är varje människas rättighet – och det är viktigt att ingen berövas sin egen berättelse. Samtidigt vet vi att berättelser ibland är motstridiga. Till och med Jesus konstaterar i vår text att hans vittnesbörd inte är giltigt om han vittnar om sig själv. Det behövs något mer, även när den egna berättelsen ska värnas.
Det har tillhört våra rättsvårdande institutioner att berättelser måste prövas, att de behöver bevis. Mycket sådant tycks vara i gungning idag. Det handlar alltmer om att säga sin sanning snarare än att kunna bevisa den. Samma drag går igen i politik, media, ja, till och med då i domstolar. Men med Jesus är det annorlunda. Till och med han som är sanningen säger att det behövs mer än egna ord. Att vara sitt eget vittne frestar på även för den mest sanningsenlige. Men tänk att även Jesus har erfarenhet av att inte bli trodd.
Johannes – lampan som brann
Johannes Döparen förs in i dialogen. Han beredde mark för Jesus genom sin förkunnelse och genom att låta döpa Kristus. Jesus säger: Han var en lampa som brann och lyste.
Som Johannes pekade bort från sig själv mot den kommande Kristus, utmanas också vi i en tid av självberättelser att låta vårt ljus peka bortom oss själva. Vi lever i en tid där vi människor gärna vill berätta sin historia, bygga sitt varumärke, visa sitt ljus. Men mitt i alla våra berättelser reser sig frågan: Vem vittnar om vem vi egentligen är?
Vi kan vara lampor – men är vi ljuset?
Visst, Jesus säger i Bergspredikan att hans lärjungar är världens ljus. Men hur kan vår lampa också vara en del i världens djupa behov av ljus? Jesus själv tog inte ens emot sitt eget vittnesbörd; det var Fadern som bekräftade honom. Det visar något viktigt: Vi är inte skapade att bära hela vårt vittnesbörd ensamma. Vi behöver någon som talar för oss – någon som ser längre, djupare och klarare.
Ljuset som källan
En lampa har inte ljuset i sig själv. Den får sitt ljus från en annan källa. Så är det också med oss. Vi kan lysa, värma och välsigna – men ljuset är inte vårt eget. Vi är inte källan, bara bärarna. Vi är inte solen; vi är månen som reflekterar en större glans.
För en tid, säger Jesus, ville människorna glädja sig i Johannes ljus. Och så är det: vissa får brinna för en säsong. Väckelsen har sina tider, kyrkan sina epoker, människor sina särskilda uppdrag. Lampans uppgift är inte att brinna för evigt, utan att peka mot Ljuset som aldrig slocknar.
Våra lampor slocknar av många skäl. Ett av dem är att vårt vittnesbörd inte blir trott. Det gör ont att inte bli hörd, att bli avvisad. Men om vi har bekänt våra synder och i det berättat vad livet innehållit av både laster och dygder, har ingen människa rätt att avfärda den berättelsen.
Den kristnes vittnesbörd är inte en självlysande berättelse om det förträffliga jaget. Det är en personlig berättelse om Guds nåd i Kristus. Det är inte första person singularis – jag – utan tredje person singularis maskulinum – han. Vi är kanske en lampa, men inte ljuskällan. Men vi kan reflektera ljuset. I mörkret.
Vänlighetens ljus
En av Andens frukter som stämmer väl in på detta är vänligheten. I boken Andens frukter och gåvor skrev jag om vänligheten som ett slags skymningsrelä. När andra anklagar, vad gör då den andefyllda kyrkan? När andra hånar och förnedrar, vad gör då bedjande människor? Jag tror att Andens frukt vänlighet är Guds skymningsrelä. Då kan den missförstådde bli hörd, den frusne värmd, och dörren öppnas för den som lämnats utanför i drivan. Vittnesbörden behöver balanseras av vänlighet.
“Cynism placerar oss på åskådarnas och kommentatorernas mörka läktare. Vänlighet för oss istället in i ett verkligt skeende där Guds godhet lyser fram genom oss.”
Ur Andens frukter och gåvor, Daniel Alm
Det finns alldeles för många slocknade lampor – nedtystade röster, cancellade personer. Men ett ikoniskt exempel från historien visar att motsatsen också finns.
Florence Nightingale, känd som “Damen med lyktan”, reste under Krimkriget 1854 till militärsjukhuset i Skutari, där hon med sin lampa vandrade genom de mörka salarna om natten för att vårda de sjuka och döende soldaterna. Hon genomförde sina ronder specifikt på natten eftersom soldaterna då låg vakna i smärta och rädsla, utan dagtidens kaos av läkare och besökare; i tystnaden kunde hon ge personlig tröst, byta sårbandage, erbjuda vatten och be med de döende, vilket skapade en unik stund av hopp i förtvivlingen. Hennes insatser – förbättrad hygien, renare lakan och organiserad vård – sänkte dödligheten dramatiskt från över 40 procent till endast 2 procent, och hon blev en symbol för medkännande vittnesbörd i mörkret.
Rösten och rörelsen
Vittnesbördet om Jesus var inte bara hans egen röst. Det var också Faderns röst, Andens duva, Johannes Döparens vittnesbörd och alla profetiorna som talade om den kommande. Men det var också hans handlingar. Han sa själv att de verk han gjorde vittnade om att han var sänd av Fadern. Hos Kristus finns inte bara en bekännelse – utan också ett betjänande. Han inte bara sa, han gjorde.
När lärjungarna stod på det stillade Genesarets sjö frågade de sig: Vem är han? Det är livets viktigaste fråga. Inte vem är jag eller vem är du, utan: Vem är han?
Det är därför som en nödvändig tanke- och positionsförflyttning sker när någon säger: - Daniel, nu ber vi. Kanske är det i bönen vår berättelse ligger som närmast honom som är sanningen. Tänk vad många tragedier som hade kunnat avstyras om bönen hade kommit före uttalanden, trollkonton och hat. För att inte tala om all prestige som ingen hade behövt försvara.
Jesus är sanningen. Du och jag är inte sanningen. Vi kan bära vittnesbörd om sanningen, men vi är inte sanningen. Vi är lampor. Han är, som ortodoxa kristna säger, det oskapade ljuset. Hans sannings ljus har evig brinntid.
Ibland undrar man vad människor säger och ibland förstår man bättre vad de säger när man förstår varför de säger som de gör. Inte alla säger: - Nu ber vi. Nej, många ord går ut på att fördöma andra och försvara sig själv. Men med Kristus är allt så annorlunda. Och han förstår det påfrestande svåra i att vara sitt eget sanningsvittne.
Därför är det fullt av tröst och hopp att påminna sig om vad som drev Jesus att tala:
“...jag säger det här för att ni ska bli frälsta.”
/Daniel